Återerövrar och prövar nytt

Först återerövrar jag skogen. Och inser att den är miljoner gånger mysigare att springa i än garaget. Ändå ser jag framför mig fler kvällar på löpbandet. Det är ju så himla enkelt. På med korta tights och ner och springa några kilometer medan maten puttrar på spisen. Men det är skogen som är mitt rätta element. När det är tillräckligt ljust vill säga. Och när marken är löpbar.

Sedan återerövrar jag pepparkaksdegen. Förr gjorde jag alltid pepparkaksdeg själv, efter mammas recept. På senare år har jag antingen köpt färdig deg eller färdiga pepparkakor. Inga barn har velat baka med mig på ett tag och det har liksom inte känts nödvändig med allt stöket för några hembakta pepparkakor på egenhändigt blandad deg.

"Mamma, sluta!". Min äldsta dotter har återvänt från Australien. Tunn. Av glutenintolerans. (Visst är det förresten underligt att så många tycker att det är OK att kommentera när någon är för smal, medan det är mer eller mindre tabu att säga till en överviktig att den är tjock?). "Tycker du kanske att jag liksom lindar in dig och kväver dig i glutenfri omtanke" undrar jag. "Ja" svarar dottern. Men vi kommer fram till att det känns OK att jag gör glutenfria pepparkakor om de är till alla och inte bara till henne. Alltså gör jag en pepparkaksdeg utan minsta gnutta vetemjöl.

Till slut fick jag till hela, glutenfria grisar. Inte lika lätt som med deg på vetemjöl.

Man kan ju tro att just pepparkakor borde klara sig utmärkt utan sega glutentrådar. Pepparkakor ska ju inte precis vara luftiga. Men jag upptäcker att min glutenfria pepparkaksdeg inte riktigt är som den jag är van vid (jag har rismjöl, potatismjöl, fiberhusk och pofiber istället för vetemjöl - allt enligt denna bok). Degen är skör på något sätt. Jag som brukar kavla bakbords-stora, tunna sjok av deg får istället göra små små rundlar. Baka ut lite i taget för att degen alls ska hålla ihop. Kakorna blir sköra de med. Men goda.

Den där dagboken

I helgen hjälpte jag min mamma att flytta från huset hon bott i i femtio år och tre månader. Pappa bodde där med mamma nästan hela tiden. Nu finns han i våra tankar, men inte i något hus.

I helgen ryckte jag till lite då och då. Varje gång min mamma utbrast: "Titta vad jag har hittat..." Min mamma hittade massor av saker. Varje gång bävade jag för att det hon hittat skulle visa sig vara min dagbok. Jag har nog bara skrivit en riktig dagbok - när jag var 16-17 år. Jag minns en hel del som står i den. Jag vill absolut inte att mamma ska läsa. Jag vill inte att någon ska läsa. Trots att många år har gått. Det är min hemliga och aningen pinsamma dagbok.

Dagböcker speglar stunden som den upplevs när den upplevs. Skrivet i efterskott blir det självbiografi istället. Så tänker jag.

Träningsdagböcker ska också spegla stunden. I alla fall de delar som rör hur träningen kändes. På ett annat sätt är de mer som statistik. Hur långt. Hur länge. Hur hårt. De delarna kan väl hjälpligt återskapas i efterskott. Återskapande har jag ägnat en stund åt i kväll. Att komma ikapp i träningsdagboken. Så att statistiken blir rätt. Med hjälp av Garmin och kalender går det hyfsat lätt. Känslan är aningen svårare att minnas. Trots att dagboks-luckan bara var någon dryg vecka lång.

Ska man skriva dagbok ska man göra det i stunden. Ska man skriva träningsdagbok gör man det bäst med passen i färskt minne. Om inte annat för att det är ganska tradigt att fylla i luckor.

Måndag. November

Det finns en del träningsrelaterade floskler. Vissa är helt sanna tycker jag. Den om att man aldrig ångrar ett genomfört pass till exempel. Visst. Det händer att pass går dåligt. Visst. Ibland är man missnöjd med sin insats. Men att ångra att man ens tränade? Nä. Jag kan inte minnas att det hänt.

Måndag. November. Klockan ringer 5.40 för att jag har ett flyg att passa. Jag har flyttat ett helt hus (eller det som var i det) i helgen och kroppen knirkar lite. Tur och retur Umeå idag. Vädret är hemskt både i Stockholm och i Umeå och jag tänker att om min dotter flyttar tillbaka till Australien så flyttar jag med (jag som i vanliga fall hävdar att det inte är något större fel på november). 18.15 landar jag på Bromma. 19.25 har jag just skrapat tallriken från de sista munsbitarna av den goda middag min käre P lagat. Ska jag köra Body Pump? Är jag inte lite trött? WTF. 19.33 sitter jag ombytt i bilen på väg till hallen.

Jag har aldrig ångrat ett genomfört pass. Det gör jag inte den här gången heller. Inte ens om jag får grym träningsvärk i morgon. Särskilt inte då.

Pilatesvana

"Passet inställt på grund av för få deltagare". En fredag morgon klockan 7. Hur kan det komma sig? Eller jag fattar nog hur det kan komma sig.

Men det är surt. Nu när jag var på gång att starta en vana. En pilatesvana.

Fel sammanhang

Det har hänt att jag har hälsat. Och sedan insett att den kvinnan är hallåa på TV. Eller att den killen jobbar på mitt ICA. Man tycker att man känner igen. Men sammanhanget är fel och rör till det.

Tvärtom gäller också. I fel sammanhang missar man (eller i alla fall jag) att känna igen. Idag stod jag bredvid en man på tunnelbanan. Bekant på något sätt. När jag kliver av tänker jag "men det var ju..." I vanliga kläder istället för träningskläder och på ett ställe jag inte förväntat mig kopplar jag inte helt. Och jag är fortfarande inte säker, men jag tror att jag stod bredvid en bloggare i 4.30-fart (som oftast springer fortare än så). Eller så var det någon annan.

Jag har ett ganska kasst ansiktsminne egentligen. Fel sammanhang hjälper inte direkt.

Inre styrka

Inre styrka brukar väl ändå handla om psyke tänker jag. Jag är på mitt första rena pilates-pass någonsin.  (Body Balance i början av 2000-talet räknas nog inte.) Det är fredag morgon och klockan är strax efter sju. Flavia pratar om inre styrka. Inte de där musklerna som ger rutor på magen utan de musklerna som gör att vi inte kissar på oss. Till exempel. Muskler som ger oss rätt hållning och mindre risk för ont i ryggar och leder.

"Pilates handlar om kroppskontroll" fortsätter Flavia. Det visar sig att jag är rätt kass. Men jag bestämmer mig där och då för att INTE ge upp efter ett pass. Inre styrka. Jag inser att den inre styrkan kan vara bra att ha.

Söndag eftermiddag är jag tillbaka där jag är mer bekväm. I body pump-salen. Jag har visserligen aldrig själv haft några tendenser till att "läcka" när jag tar i. Och jag har sällan ont i rygg eller leder. Men jag vet att det är ganska vanligt och lätt hänt att hamna där. Som sagt. Inre styrka skadar inte. Varken den psykiska eller den muskulära.

Notera och acceptera

Varning. Frustration pyser ur dessa bokstäver...

Kan jag ens kalla det jag gör för att springa? Farten är en snigels. I alla fall om jag ska tro räkneverk på vårt nya fina löpband (det vi har satt upp i vårt garage och som jag faktiskt - tvärtemot vad jag trodde, väljer att springa på nu när kvällarna är mörka). Jag försöker med P. "Visst ÄR väl löpbandet konstigt kalibrerat..." Men han har inte märkt något. Springer på i hastigheter som är helt normala för honom och långt ifrån snigelns.

Jag tänker att jag ska notera och acceptera. Vara tålmodig. Lätt är det inte. För någonstans är en del av det jag vill ha ut av löpningen känslan av att ha en stark och vältränad kropp. Och så känns det inte nu. Jag vet att man måste jobba för att komma dit. Jag vet att ett par av mina mediciner sätter krokben.