"Klart att jag skulle vilja väga mindre" säger 120 kg+ bordsherre. Nej, det var inte jag som frågade (lite uppfostran har jag trots allt) - det var en av de uppnosiga yngre släktingarna. Väldigt överraskande befinner jag mig på bröllopsmiddag. Jag som skulle gå på 50-årsfest. (Nåja, vi firade 50-åringen, det vill säga bruden, också).
Jag funderar lite på det där med att vilja gå ner i vikt. Men att ändå inte ta tag i det ordentligt. Inte vara beredd att göra det som krävs. Att känna sig motiverad men någonstans ändå inte vara det. Inte tillräckligt motiverad i alla fall.
Igår var det ett halvår sedan jag åkte ambulans. Ett halvår av medicinering och mer eller mindre träningsförbud. Och av oro. Psykisk stress.
Jag läser i DN om kopplingen mellan långvarig psykisk stress och viktuppgång. Fettinlagring driven av kortisol. Jag tänker att det extra fett jag lagt på mig under halvåret som passerat nog består av stress och beta-blockad (jovisst, medicinen jag måste äta brukar leda till viktuppgång eftersom förbränningen minskar lite). Men det är nog inte hela sanningen. När jag får träna som jag vill och äter lite som jag tycker (utan att tänka så mycket) är jag i balans. Där jag vill vara. På ett ungefär. Nu får jag ju inte träna - inte ordentligt. Ändå har jag fortsatt att äta som om inget har förändrats. Klart att jämvikten förskjuts. Och jag befinner mig inte längre riktigt där jag vill vara.
Visst har jag känt mig motiverad att förändra. Inte minst för att jag varken har tid, lust eller pengar till att skaffa en ny garderob. Men när frestelser hamnar framför näsan är motivationen som bortblåst. Jag tänker inte ens.
Jag funderar lite på det där med att vilja gå ner i vikt. Men att ändå inte ta tag i det ordentligt. Inte vara beredd att göra det som krävs. Att känna sig motiverad men någonstans ändå inte vara det. Inte tillräckligt motiverad i alla fall.
Igår var det ett halvår sedan jag åkte ambulans. Ett halvår av medicinering och mer eller mindre träningsförbud. Och av oro. Psykisk stress.
Jag läser i DN om kopplingen mellan långvarig psykisk stress och viktuppgång. Fettinlagring driven av kortisol. Jag tänker att det extra fett jag lagt på mig under halvåret som passerat nog består av stress och beta-blockad (jovisst, medicinen jag måste äta brukar leda till viktuppgång eftersom förbränningen minskar lite). Men det är nog inte hela sanningen. När jag får träna som jag vill och äter lite som jag tycker (utan att tänka så mycket) är jag i balans. Där jag vill vara. På ett ungefär. Nu får jag ju inte träna - inte ordentligt. Ändå har jag fortsatt att äta som om inget har förändrats. Klart att jämvikten förskjuts. Och jag befinner mig inte längre riktigt där jag vill vara.
Visst har jag känt mig motiverad att förändra. Inte minst för att jag varken har tid, lust eller pengar till att skaffa en ny garderob. Men när frestelser hamnar framför näsan är motivationen som bortblåst. Jag tänker inte ens.
6 kommentarer:
Jag tänker att det måste vara ännu svårare att hitta verklig motivation att ta tag i oönskade kilon när så mycket annat står på spel. Att kroppen blir lite rundare i hörnen spelar liksom inte lika stor roll då. Så du, döm dig inte alltför hårt när/om du faller för en eller annan frestelse!
Som alltid väldigt bra skrivet. Och tänkvärt.
Förnuft & känsla är ju inte alltid på samma våglängd.
Så jag säger som bureborn, döm inte dig själv för hårt.
Man orkar liksom oftast bara fajtas mot en grej i taget.
KRAM
Ja ibland är det verkligen svårt att "ta tag i saker". Speciell tnär man vet att man inte är ohälsosam. (Nog för att man hos många patienter kan se hur svårt det är att ta tag i saker ÄVEN om man vet att man ligger i riskzonen, eller för all del passerat riskzonen med råge.)
personligen vet jag att det, åtminstone när det gäller socker, är "allt eller inget"...
Bureborn och Ingmarie, jag dömer mig inte alls. Skyller ifrån mig istället :-)
Erik, thanks! Tur att man har en supporter. P orkar inte ens läsa...
Lisa, tror din approach (inget-socker-alls-approachen) är aningen enklare än "hålla igen" rent allmänt. Har man bestämt sig för inget socker alls så behöver man inte fatta en massa små-beslut.
Ja det är knepigt... och det gör att man förstår sådana som är överviktiga. Perioder jag inte tränar blir det lätt tvärtom. Är inte lika hungrig vid riktiga måltiderna så då äter jag mindre och i stället småäter däremellan och så är jag igen inte hungrig vid nästa huvudmål. Annan cirkel på nåt vis.
Skicka en kommentar