onsdag 11 september 2013

Nytt recept

Mungiporna är uppe vid öronen när jag passerar dörren där ambulansen körde in för snart fyra månader sedan. Jag ska bara gå in och säga hej då till doktor Bengtsson, sen är jag fri. Fri att återlämna de där betablockerar-tabletterna till apoteket. Fri att springa med vilken puls jag vill. Så tänker jag. Jag är helt övertygad om att det kommer att bli så. Och jag tyckte nog att doktor Bengtsson antydde något sådant när jag pratade med honom i telefon efter min senaste magnetröntgen. Men det var innan... Innan han diskuterade den atypiska patienten (jag) med specialisten på Karolinska.

Ett nytt recept på betablockerare knappar doktorn snabbt in i apotekssystemet. Dem ska jag äta i ett halvår till. Minst. Om sex månader ska jag göra en ny magnetröntgen. Sedan får vi se. Om några veckor ska jag göra ett nytt ultraljud. För att se om ytterligare recept behöver skrivas ut. En ACE-hämmare. Specialisten rekommenderar det. Tycker att jag borde ha den redan nu. Men doktor Bengtsson är rädd att mitt blodtryck hamnar nere i tårna då. Det är lågt nog som det är. Så den vill han bara ge mig om ultraljudet visar att jag verkligen behöver.

Medan jag väntar på ultraljud, knaprar bromsmedicin och springer med pulsrestriktion ska fler specialister diskutera den atypiska patienten.

Jag påminner mig själv om att mitt mål är tant-elit. Jag hinner springa många lopp som tant. Jag lever. Och sex månader är inte så mycket i ett helt tantliv.

7 kommentarer:

Löpning & Livet sa...

Åh så segt :( Även om det viktigaste självklart är att du lever och de tar dig och din kropp på allvar och allt sånt där. Men tänk hur mycket frustrationsenergi du kommer bygga upp nu under tiden. Du kommer flyga fram sen när du väl slipper restriktioner och mediciner!

Lennart sa...

Förstår att det känns lite nedslagen, men visst hinner du springa många lopp ännu. Du har så mycket kvar och det kommer bli kul. Hoppas vi ses på ett veteran SM senare :-), men först bli bra. Sen veteran SM :-)!

Vad betöd det där "atypiska patienten" nu igen?

Ingmarie sa...

Fy bubblan! Min lilla skettå är ingenting i jämförelse!
6 månader är inte lång tid i det stora hela men i väntans tider så är det det.

Styrkekram!

Malin - Lite längre sa...

Skönt att specialisterna tar det på allvar, men trist som sagt. Fast som du skriver, vad är väl 6 månader i förhållande till ett helt liv. Huvudsak att ta hand om dig så det där hela livet finns kvar!

anneliten sa...

Andréa, jag väljer att se det som att jag tränar på med låg puls. Utmaningen blir att springa gradvis fortare, men med pulsbegränsning.

Lennart, jag tror att det som är "atypiskt" är att jag inte hade några som helst tecken på infektion, att jag inte hade några som helst symptom före eller efter och att det inte vill ge med sig. Men å andra sidan vet jag inte hur länge man brukar räkna med. Google ger olika svar.

Ingmarie, din tå är din tå och mitt hjärta är mitt hjärta. Jobbigt för var och en av oss. Du har varit (och är) ett stort stöd och jag hoppas jag kan ge lite tillbaka.

Malin, jo det är väl det läkaren vill få mig att fatta när han upprepar "håll nu nere pulsen" igen och igen som om jag inte fattar något :-) Tyvärr antyder han att det kan bli fråga om livslång medicinering. Med det väljer jag att glömma just nu.

bureborn sa...

Ett halvår är, precis som du säger, inte mycket i ett helt härligt tantliv. Och kommer dessutom att gå fort, fort eftersom tiden går så fort numer(när man blivit äldre, men det senare glömmer vi för hur peppigt känns det :-))
Hur många veckor går det på ett halvår förexten? 26. Inte ens dubbel så mycket som de 14 du inte fick träna alls.
Men ändå. Förstår om du känner dig lite låg och nere. Det var ju absolut inte det besked du ville höra. Och inte vi heller. :-(

anneliten sa...

Bureborn, jag har bestämt mig för att jag vill ha en second opinion eller en remiss till någon annan. För jag förstår inte riktigt vad de sex månaderna är bra för och då är det svårt att vara motiverad.