söndag 13 oktober 2013

Inget är som väntans tider

När jag närmar mig utmaningar som jag tränat länge inför och som jag kanske också bävar lite inför - som Stockholm marathon med tufft tidsmål till exempel, så har jag en tendens att dela in tiden i före och efter. När jag planerar in något jag ska göra - vare sig det är relaterat till löpningen eller inte, så blir det automatiskt kategoriserat i antingen "före" eller "efter". Tideräkningens mittpunkt blir det där loppet. För samtidigt som jag absolut vill springa (och njuta av) det där loppet så vill jag någonstans också att det ska vara över. Att anspänningen ska släppa.

Just nu är tideräkningens mittpunkt något helt annat. En hjärtbiopsi.

5 kommentarer:

Lennart sa...

Jag träffade din granne idag. Vi tänker på dig!

Lisa sa...

... jag tänker också på dig lite extra mycket idag!
KRAM

anneliten sa...

Thanks! Nu är jag på andra sidan i tideräkningen.

MarathonMia sa...

Hjärtbiopsi... och jag som ojade mig över min hud-på-näsan biopsi.

Modiga du. Det gick säkert bra!

anneliten sa...

Mia, jag har gått igenom så många undersökningar nu och inget av det har varit otäckt för att personalen är så fantastisk!