2014 går inte till historien som mitt bästa löparår. Verkligen inte. I början av året sprang jag inte en meter. Om man inte räknar några få steg för att hinna med pendeltåget. Men jag promenerade desto mer. Vad är det som går och går... Det är en löpare med springförbud.
På påskafton fick jag en liten manick inopererad - en ICD. Utifall hjärtat mitt får för sig att löpa amok ska manicken ge mig en stöt. Det hela skedde lite akut "men ICDn är också en förutsättning för att jag ska våga låta dig träna" tröstade doktorn. Min fantastiska doktor! Hon som förstår vad träning betyder för mig. Skillnaden mellan att känna mig frisk och sjuk. Jag behövde bara vänta lite till sa hon, medan operationssåret läkte och elektroderna växte fast i hjärtats väggar.
I juni började så äntligen återuppbyggnaden av löparkroppen med tränare Nilssons hjälp. Jag fick känna på hur det är att vara nybörjar-löpare - en ganska nyttig "läxa" måste jag säga. Hur jag gjorde (om nu någon som vill börja springa har råkat irra sig in på min blogg) finns beskrivet här. I augusti var jag tillräckligt tillbaka för att klara 30 min i sträck. På det gradvis ökning. Hela tiden försiktigt. Och med min larmande pulsklocka som broms. Men så himla underbart ändå.
I oktober kom lunginflammationen. Mitt av läkemedel nedtryckta immunförsvar pallade helt enkelt inte att hålla emot några spanska bacilusker. Inte alls svårt att förstå att löp-vila krävdes.
I november flyttade ett löpband in i vårt garage och jag fann till min förvåning att det inte är en så dum grej ändå (makens påfund)...
I december hittade jag ut ur garaget och in i min skog igen. Där trivs jag allra bäst. I alla fall när det är ljust nog och underlaget tillåter löpning. I december var det också dags att börja trappa ner lite mediciner. Hjärtat krumbuktade och all träning lades på is. Kroppen visade tydligt att den just där och då inte ville ha den "stress" det ändå är att träna hårdare än i promenad-tempo och jag lyssnade.
Dagen före julafton vågade jag mig ut igen. I löparskorna. Och med ganska harmoniskt hjärta.
SÅ kom årets sista pass. På årets sista dag. Det gick långsamt. Pulsklockan pep och härjade i minsta motlut. Kroppen kändes ganska tung och otymplig. Ändå var jag så GLAD och nöjd bara av att kunna springa. Ett pass som alldeles utmärkt illustrerar mitt 2014. Ur löpar-perspektiv alltså.
Underligt. Jag hade inte tänkt skriva någon "årskrönika". Det bara blev så.
På påskafton fick jag en liten manick inopererad - en ICD. Utifall hjärtat mitt får för sig att löpa amok ska manicken ge mig en stöt. Det hela skedde lite akut "men ICDn är också en förutsättning för att jag ska våga låta dig träna" tröstade doktorn. Min fantastiska doktor! Hon som förstår vad träning betyder för mig. Skillnaden mellan att känna mig frisk och sjuk. Jag behövde bara vänta lite till sa hon, medan operationssåret läkte och elektroderna växte fast i hjärtats väggar.
I juni började så äntligen återuppbyggnaden av löparkroppen med tränare Nilssons hjälp. Jag fick känna på hur det är att vara nybörjar-löpare - en ganska nyttig "läxa" måste jag säga. Hur jag gjorde (om nu någon som vill börja springa har råkat irra sig in på min blogg) finns beskrivet här. I augusti var jag tillräckligt tillbaka för att klara 30 min i sträck. På det gradvis ökning. Hela tiden försiktigt. Och med min larmande pulsklocka som broms. Men så himla underbart ändå.
I oktober kom lunginflammationen. Mitt av läkemedel nedtryckta immunförsvar pallade helt enkelt inte att hålla emot några spanska bacilusker. Inte alls svårt att förstå att löp-vila krävdes.
I november flyttade ett löpband in i vårt garage och jag fann till min förvåning att det inte är en så dum grej ändå (makens påfund)...
I december hittade jag ut ur garaget och in i min skog igen. Där trivs jag allra bäst. I alla fall när det är ljust nog och underlaget tillåter löpning. I december var det också dags att börja trappa ner lite mediciner. Hjärtat krumbuktade och all träning lades på is. Kroppen visade tydligt att den just där och då inte ville ha den "stress" det ändå är att träna hårdare än i promenad-tempo och jag lyssnade.
Dagen före julafton vågade jag mig ut igen. I löparskorna. Och med ganska harmoniskt hjärta.
SÅ kom årets sista pass. På årets sista dag. Det gick långsamt. Pulsklockan pep och härjade i minsta motlut. Kroppen kändes ganska tung och otymplig. Ändå var jag så GLAD och nöjd bara av att kunna springa. Ett pass som alldeles utmärkt illustrerar mitt 2014. Ur löpar-perspektiv alltså.
Underligt. Jag hade inte tänkt skriva någon "årskrönika". Det bara blev så.
3 kommentarer:
Gott nytt år!
Vilket år! Tack för att du delade med dig! Och tack för sällskapet i dag! GULD värt för mig. :-) KRAM
Intressant läsning. Bra att du skrev tycker jag. :-)
Hoppas kroppen lugnar sig snart igen.
Kram M
Skicka en kommentar