Motargumenten hopar sig

I morse talade allting för. För att jag skulle springa ett intervallpass på bandet efter jobbet.

Under dagen poppar än det ena än det andra motargumentet upp. Och lägger sig på hög. Kanske skulle jag ta och låta dagens intervallpass byta plats med fredagens kuperade distans? "Det är så vackert ute nu - vem vet hur vädret är på fredag" tänker jag.

"Oj då, jag har glömt ta med mig mellanmål och fruktkorgen är tom". På fredag bjuds det på hemmagjorda chokladpraliner på jobbet. Praliner känns just där och då som perfekt laddning för intervaller.

"Nä! Ipoden ligger hemma". Det är ju rätt monotont att springa på band. Musik behöver jag. På fredag tar jag med mig poden.

"Jag är nog lite spinning-trött i benen idag" konstaterar jag. På fredag kan jag kanske dra nytta av torsdagens vila (ut med kompisar, så vi får väl se hur fräsch jag känner mig).

Så där fortsatte det. Motargument på hög. Men egentligen handlade det nog om att jag inte hade lust. Ingen lust med intervaller. Ingen lust med löpband.

Lust med frisk luft hade jag. Och lust att inspektera grannskapets mest ljusdekorerade hus. Inspirerad av Sofies juldekorationsspaningar. Jag hittar inga som helst motargument mot en kvällsrunda med glitterhuset som delmål.





Det går inte att riktigt fånga ljusprakten med min mobilkamera. Undrar om husägarna känner någon tvekan när advent närmar sig. Något motargument mot att sätta upp allt detta.

Vårt hus är också dekorerat - i lite mer blygsam skala.

Åtta friska kilometrar blev det. Kuperat i dubbel bemärkelse. Marken täckt av snöknölar, rundan ganska backig. Jag är nöjd med mitt val och allting talar för intervaller på bandet på fredag. Kan inte komma på ett enda motargument just nu.

Tacksam att slippa

Spinninginstruktör Josefin har glömt julmusiken hemma. Musik hon tydligen lovat stammisgänget att ha med sig idag. En av deltagarna har förberett sig med egen iPod. Den kan han nu lägga undan.

Jag är tacksam att slippa jullåtarna. De är överallt nu. Och jag tycker inte julmusik hör hemma överallt. Särskilt inte i spinningsalen.

Småttingarna har blivit tonåringar. När de bakar pepparkakor är köket fyllt av Duck Sauces´ Boney M samplade "Barbra Streisand". Ingen julmusik precis. Här hade den passat. Jag diskar och sjunger med lite. Tonåringarna utbrister förvånat "vaa dååå kan du den här?" Yes, I happened to be a serious Boney M fan once. Nu är jag mest en pinsam mamma. Och tonåringarna vill helst slippa mina Boney M moves framför diskbänken.

Tappa inte nu!

Som lagledare peppar jag mitt traskar-team inför sista veckan i stegräknartävlingen. Tappa inte nu! Gå många steg och logga varenda ett på tappa.se. Laget "management by walking around" kommer inte att vinna - det är helt tydligt redan nu. Men vi slåss vilt om andraplatsen. Eller i alla fall önskar jag att vi slogs vilt, men alla i mitt lag är inte lika tävlingsinriktade som jag.

Mitt jobb är stillasittande. Min fritid hyfsat fylld av träning. Stegtävlingen har tillfört kvällspromenader. Inte varje kväll, men mycket oftare än förr. Skönt att gå en liten sväng bland snötyngda träd och juldekorerade trädgårdar. Ännu bättre när min käre P följer med som sällskap.

Ledaren av den individuella tävlingen ligger på 28 000 steg om dagen. Det är mycket. Det är sisådär 4 000 mer än tvåan och trean. Och 4 300 fler än mitt snitt - där på min fjärdeplats.

Jag kan inte låta bli att undra lite över ettans fritid. Tävlar han möjligtvis i brottning? Det är nämligen den sport som i omvandlingstabellen genererar flest "steg" - 300 per minut. Men bara under tävling. Och tävlingar varav väl bara några få minuter? Näst mest "steg" ger längdskidåkning i hårt tempo, följt av intensivt hopprep och intensiv hockey. Löpning lönar sig sådär. Det blir inte så många fler steg på en löprunda (ens i moddigt underlag - trots känslan av två steg fram och ett tillbaks) än på en tidsmässigt lika lång promenad. Man kommer förstås lite längre löpandes. Men längden räknas inte, bara mängden.

Att steglängden inte räknas kan man å andra sidan dra nytta av. Mitt smartaste tips till andra stegtävlingsdeltagare är högklackade skor.

Bästa sättet att fira

Jag har inte funderat särskilt mycket på vad bästa sättet att fira bloggens ettårsdag skulle kunna vara. Men bästa sättet blev det av bara farten. Ett långpass med Ingmarie såklart. Hennes blogg var den första jag läste (och fortfarande läser) regelbundet.

Ett infall fick jag för ett år sedan. Jag började skriva blogg. Tanken var ett inlägg om dagen fram till 2010 års Stockholm marathon. Maratondagen skulle inlägget bara innehålla min tid - inget annat. Och sedan skulle bloggen läggas ner. Så blev det inte. Det var lite för kul att skriva. Lite för kul att vara en del av bloggvärlden.

Ett infall fick Ingmarie idag. Hon satte sig på pendeltåget till Stuvsta och jag mötte upp. Nittio härliga löp-minuter tillsammans. Sedan tog jag av hemåt och landade på 107 minuter. Ingmarie tog av mot sig - med betydligt längre hem. En enorm inspiratör är hon. För bloggandet och för löpningen. Bästa sällskapet på ettårsdagsfirarpasset!

En plogbil hittade vi. Den ser lite onanvänd ut. Makes sense - plogat våra vägar hade den inte.

Jag väljer tempo. Det får jag alltid göra när jag springer med Ingmarie. Det vintriga sliriga underlaget är en bra ursäkt för att dölja gårdagens vin-intag. Mycket trevlig kväll igår nämligen. Boule-match (med vin) följd av middag på Humlehof (med vin) och lite mys (med vin) i vännerna E och Es nya lägenhet.

Garmin håller inte för sport

Tänk vad internet gjort för konsumentupplysningen. Nu ska man ju vara källkritisk och så, men jag garanterar att det jag skriver nedan är alldeles sant.

I november 2009 köper jag en Garmin 405CX i Boston. För 393 dollar. Med en dollarkurs på 6 kronor är det ett kap jämfört med svenska priser. Supernöjd springer jag ett par pass. Efter första laddningen vägra klockan att visa något annat än batteritid. Ett fabrikationsfel konstaterar Garmin och skickar mig en ny.

Klocka nummer två fungerar fin-fint i elva månader. Ända tills jag råkar utsätta den för en liten smäll. En LITEN smäll. Jag tänker inte att "oj nu gick nog klockan sönder". Istället ger jag mig glad i hågen iväg på min löptur. Klockan börjar krångla. Startar och stoppar sig själv stup i kvarten. Start/stoppknappen visar sig ha fastnat i intryckt läge. Det är plasthöljet som blivit lite skadat - en millimeterstor buckla.

För 217 kronor skickar jag in klockan som företagspaket - allt enligt Garmins instruktioner. Garantin gäller fortfarande men bara någon dag till. "Garantin gäller givetvis inte yttre åverkan" blir svaret. Var går gränsen mellan yttre åverkan och normal användning undrar jag. Garmin erbjuder sig att "reparera" klockan för 1 898 kronor - då får jag en ny klocka. Kan man inte bara byta plasthöljet undrar jag.

Vill jag ha en ny klocka för 1 898 kronor? Det är nästan lika mycket som jag betalade i Boston. Tänk om den är lika kass som den första jag fick tänker jag. Garantitiden har ju hunnit löpa ut nu... Jag tackar nej och ber Garmin skicka tillbaka min klocka. En millimeterstor buckla i plasten - den borde jag kunna peta ut på något sätt.

En liten smäll mot plasten invid statknappen är allt som behövs för att göra klockan funktionsoduglig.

Lösningen blir en kniv. Jag karvar bort någon millimeter av plasten runt start-knappen och vips fungerar den igen. Tänk att lilla jag kan laga klockor.

Garmins image har för mig gått från ett företag med högkvalitativa produkter till ett företag som designar sport-prylar som inte håller för sport. Nästa gång blir det ett annat märke.

Utgångsläget

Effekten av träning. Jag gillar att mäta. Särskilt framsteg. Vad passar bättre så här i uppstartsveckan av maratonträningen än ett litet pre-test. Ett utgångsvärde att jämföra med om ett par-tre månader. Och sedan en gång till om ytterligare några veckor.

När man ska jämföra gäller det att eliminera yttre faktorer så långt det är möjligt. Jag vågar inte chansa på att underlag och väder är samma i februari som idag. Och i april är jag ganska säker på att det ser annorlunda ut. Alltså tar jag till löpbandet. Det tredje från fönstret i personalgymmet klockan halv fyra en fredag. Om det gick skulle jag förboka just det bandet.

Ska jag redan nu planera in torsdags-träffar med väninnan jag drack margaritas med igår? Eller är det att gå lite långt kanske?

Upp på bandet hoppar jag. Tio minuters uppvärmning, tjugo minuters tröskelpass, och tio minuters nedvarvning. Jag siktar på ett sju hjärtslag brett pulsintervall som omfamnar min mjölksyratröskel. Jag ser till att jag håller mig där med hjälp av hastighetsknapparna och stenhård koll på pulsklockan. Mätvärdet är hur långt jag kommer på tjugo minuter.

Jag gjorde något liknande förra året. Nyfiken vill jag jämföra. MEN. Förra året var uppläget tydligen annorlunda - hur lång tid det tog att springa två gånger tre kilometer i tröskeltempo. Förutsättningarna egentligen inte jämförbara. Jag vill ändå göra tolkningen att jag är i lite lite bättre utgångsform i år. Torsdagskvällens margaritas till trots.

Tuppar i hönsgården

Daniel noterar i en liten gym-spaning att tjejerna är underrepresenterade bland de fria vikterna. Vågar tjejer inte hantera fria vikter?

Jag funderar lite runt olika träningsmönster. Och kommer på att det finns massor av tjejer som kör med fria vikter. Men kanske inte i ett hörn på ett gym. Nä, tjejerna (och tanterna) håller till i gruppträningssalen och lyfter hantlar och skivstänger till musik. Body pump kallas det.

I body pump-salen är det istället väldig få killar. Under kvällens pass räknade jag till en enda.

John kommenterar Daniels inlägg och hävdar att tjejer är rädda för att ta i. Rödstrumpan i mig blir först lite arg. Sedan noterar jag, när jag tittar mig runt i pump-salen, att de allra flesta faktiskt ser oförskämt oberörda ut. Poker face eller för lite vikt? Själv skrynklar jag ihop ansiktet. Och låter lite också. Okvinnligt?

Kvällens ensamme kille sköter sig bra. Annars är min egen spaning att det ibland kommer in tuppar bland pump-hönorna. Dessa tuppar vill bli beundrade (tror jag). De lassar på alla vikter de kan få plats med på stången och släpar fram de allra tyngsta hantlarna. Att göra övningarna tekniskt riktigt tycks vara mindre viktigt.