Surrogat

Jag velar fram och tillbaka. Ska jag springa? Det gjorde trots allt lite mer ont i hälsenan igår, när jag sprang i mitt backiga spår. Jag sms:ar till Lisa: "Date på Eriksdalsbadet 11.00?" Lisa svarar snabbt: "Just på väg dit". Timingen är perfekt och det avgör saken. Jag ska springa. Men i vattnet. Med Lisa.

Vi pratar oss igenom åttio minuter. Vattenlöpning ensam är en ganska långtråkig historia. Tycker jag. Med rätt sällskap flyger tiden fram. Lisa är rätt sällskap. Hennes perspektiv är ganska mycket yngre och lite annorlunda än mitt. Hon får mig att minnas mitt yngre jag och jag får insikter. Särskilt runt hur det nog kan vara att vara 19 år och ha mig som mamma. Nyttigt för mig.

Att springa i vatten utomhus är klart bättre än inomhus. Till och med när det regnar. Stora vattendroppar studsar på vattenytan (och blöter ner min handduk som hänger över ett räcke). Det är vackert. Men att springa i vatten i en bassäng utomhus är fortfarande inte lika härligt som att springa i skogen. När man inte har ont alltså.

Jag går i skogen istället. Med två lånehundar som sällskap. En vill leka med kottar. Den andra har en underbar syn på sin egen förmåga och galopperar glatt runt med två meter långa pinnar i munnen. Det gäller att passa knävecken när han far förbi.

Kottar och pinnar - skogen är kul.

Vattenlöpning och skogsluft. Om än inte samtidigt. Ett ganska bra surrogat.

Följ min blogg med Bloglovin

Atypiskt häng

Jag häckar sällan i TV-soffan. Mycket hellre då framför datorn. Men är det OS så är det. Och är det OS-friidrott så är det ännu bättre. Många timmar soffhäng blir det. Inte alls likt mig. Tur att det bara är OS vart fjärde år. Eller vartannat. För vintersport (som visserligen känns avlägset just nu) går också att konsumera i stor mängd.

TRXen är riggad i TVns närhet. Så jag borde kunna variera soffhänget med lite häng i remmarna. Passa på att träna en och annan muskel. Snart. Ska bara kolla en prisutdelning först...

Shop til you drop

Det stora landet i väster inbjuder till sådant. Så självklart har jag shoppat i Amerikat. Men inte överdrivet. Mitt shoppingmonster mättas delvis av att bevittna ett par andra shoppingmonster - mina tonårsdöttrar.

En obligatorisk spets-BH från Victoria´s secret, en hel hög löparstrumpor och lite smink har det blivit. Och så ett par löparskor förstås. För det behöver jag. Ja faktiskt. Och det är ju så billigt.

Ett par Adidas Marathon blev det. Så läckra tycker jag. Det är sällan löparskor som jag tycker passar mina fötter och min löpstil är snygga. Men dessa är verkligen snygga. Jag är så nöjd. För 86 dollar. Knappt 600 kronor.

Trötta fötter

Egentligen vill jag skrika rakt ut. Jag är så trött på mina fötter. Sen tänker jag om. Jag ska inte vara arg på fötterna för att de gnäller lite. De har varit ognälliga i ganska många år. Burit mig många löpsteg och andra steg. Så de är nog bara lite trötta. De behöver nog bara lite tender love and caring.

Men det är klart att jag känner liiite frustration när jag med en nyläkt plantar-fascia i höger fot nu börjar känna av vänster häl. Precis vid hälsenans fäste. I varje steg är jag medveten om hälen. Inte ont-ont (begrepp lånat av Ingmarie). Men tillräckligt mycket obehag för att steget ska bli lite stappligt. Inte helt avslappnat och inte hundra procent naturligt.

Alltsedan kinesiologbesöket i början på sommaren - hos Danne (guru lånad av Ingmarie), har jag varit medveten om att mina fotleder är stela. Jag känner det så tydligt nu. Innan besöket kände jag det inte alls. Underligt att man kan trycka undan så. Låta bli att känna.

Jag tror de kan höra ihop - stelheten i fotlederna och bekymren med fötterna. Så vad göra åt saken? Jag tror det får bli ett nytt besök hos gurun.

Tätt inpå

"Jag längtar hem till mitt rum. Att få sova själv". Så säger tonårsdottern sista dagen i Santa Cruz. Californian lifestyle är en sak. Men hemma är också bra. Särskilt när man varit borta ett tag. Och bott tätt inpå syskon, mor och far.

Tätt inpå. Tätt av aktiviteter. Intensivt umgänge. Förflyttningar. Ledig, men med ganska lite utrymme till träning.

Löpning tätt inpå stranden. En tidig morgon i California. Molnen lättar nästan alltid vid lunch. Typical bay area weather.

Det är lite skönt att vara hemma igen. Återetablera rutiner. Få ordning på träningen. Tätt inpå en lång hemresa och med nio timmars jetlag i kroppen vilar jag dock en dag eller två.

Sea lion-lazy

Kusiner, fastrar och svägerskor har åkt hem. Tonåringar, make och jag bestämmer oss för några lata dagar i Santa Cruz. Eller tonåringarna bestämmer. Maken och jag hade nog kunnat göra en mini-Sideways i Napa.

Mina förebilder.

Under Santa Cruz pir finns massor av sjölejon. De verkar mest lata sig. Precis som jag. Löpning har det blivit mindre av. Latmasken har fått fäste. Liksom lite ömhet i en hälsena. Sjölejon har i alla fall inga hälsenor att skylla på. Men inget Lidingölopp att springa heller.

Men så en dag, efter en eftermiddag under en strålande "Califronia sun", trotsar jag latmasken och hälsenan och ger mig ut. En kort runda. Sick-sack mellan alla flanörer längs strandens boardwalk. Över en smal bro över en bukt. Längs smala slingriga gångvägar mellan stranden och lyxvillorna. Vackert. Och skönt.

En annan morgon. När latmaskarna inte lyckades hålla tonåringarna i schack. Santa Cruz är ett surfingparadis. Men själv har jag inte vågat prova.