Spinningben

Tränare Nilsson har varnat mig. Man blir bra på det man tränar och man får muskler därefter. Alltså ska man vara varsam med spinning (i alla fall med motstånd tungt nog för att bygga spinningmuskler) om man vill bli en bra löpare. Spinningmuskler är inte optimala för löpning. "Kör med lätt motstånd och hög kadens" hör jag henne säga.

Men. Just nu är mitt mål att behålla de muskler jag ännu inte tappat till kortisonet, inte lägga på mig alltför mycket kortison-fett och framför allt MÅ BRA. Då kan man ju spinna hur man vill.

En bra grej med spinning (när man har pulsrestriktion) är att pulsen inte rusar riktigt lika fort och lätt som vid löpning. Jag kan köra hyfsat hårt utan att bryta alltför mycket mot "Doctors orders".

Jag kör ett 55-minuterspass för Anna. Mitt första sedan det lååånga träningsuppehållet. Trettio minuter har jag kört några gånger. Femtiofem minuter är något annat. Eller i alla fall längre. Anna tar oss uppför tunga backar. Halvvägs in i passet inser jag att jag definitivt inte har spinningben. Musklerna skriker. Särskilt vaderna. Och som vanligt älskar jag när musklerna värker. "I´m ten feet taa-aa-all" sjunger jag. Anna tittar lite. Jag trampar på och fortsätter sjunga med. Och är väldigt medveten om att jag egentligen bara är 5 feet och ett par-tre inches... 5 feet pure happiness.

Surnar till

Det har skrivits träningsbloggs-spaltmeter i ämnet. Jag har skrivit om det förut. Det där mystiska fenomenet att det ibland går lättare än man väntat sig och ibland tyngre. Utan någon uppenbar anledning. Oförutsägbart.

Jag brukar inte ha några större problem med att träna på morgonen. Mig passar det utmärkt att slänga i mig lite yoghurt och ge mig iväg till Body Pump medan resten av familjen lördagssover.

Denna lördagsmorgon kände jag mig ovanligt peppad. Släpade fram mer vikter än vanligt. Men redan under uppvärmningen kände jag att kroppen inte alls var lika pep. Tuuuungt. Seeeegt. Man ska ju vara snäll mot kroppen sägs det och det var jag. Ända fram till axellåten (som är den sista med vikter) var jag ovanligt snäll. Men så surnade jag till. Lade på något extra kilo på stången och valde tyngre hantlar än jag brukar. Tyngre än vad jag tror att jag klarar av. Axlar är, och har alltid varit, min akilleshäl. Men med lite tjurskallighet så grejade jag det. Och kunde gå extra nöjd från hallen. 

Orsakssamband

Jag tror att min huvudvärk nog tog sin början i själva nedläggningen av vinbaren. Detta ypperliga vattenhål som låg vid Östermalmstorg och som inte finns mer.

Jag tror min huvudvärk tog sin början i att han jag delar kontor med föreslog att vi skulle äta lunch i den restaurang som öppnat i just den lokal där vinbaren huserade. Innan den lades ner.

Rörande överens var vi - mitt sällskap och jag, att kocken nog var den enda som inte var nybörjare. För maten var god. Väldigt god. Men. Det hade varit ännu bättre med lite vatten till. Var sitt litet glas fick vi till slut. Efter vinkande och viftande. Där och då grundlades min huvudvärk. Det är vad jag tror.

Att sedan späda på med stress och jäkt. Att glömma att dricka något annat än vätskedrivande kaffe. Ja, då får man ont i huvudet. I alla fall jag.

Väl hemma är huvudvärken påtaglig. Väl hemma inser jag att om det ska bli någon löpning idag så får det bli genast. Jag häller i mig ett par stora glas vatten. Min huvudvärk orsakas nästan alltid av vätskebrist, stress eller överhoppat kaffe (paradoxalt, men sant). Jag hoppas att jag kan springa ifrån smärtan. Det brukar gå. Värken brukar släppa. Men inte idag. Att springa med huvudvärk är inte kul. Tur att mina pass fortfarande är korta tänker jag. Och står ut.

Väl hemma igen häller jag i mig ännu mer vatten. Så. Nu. Huvudvärken släpper. Den huvudvärk som hade sin upprinnelse i nedläggningen av vinbaren.

Klämt

Sådär ja. Nu har jag klämt fem pass på tre dagar (några av dem ganska korta men ändå...) och nu tänkte jag vila i dagarna tre. En promenad är visserligen utlovad. Runt Cap d'Antibes. Jag ska till Nice. Denna gång utan löparskor.

Rulltrappa till träningen

Den där bilden på rulltrappan upp till träningslokalen... Typiskt USA. Att jag åker bil till hallen har inget med lathet att göra - det är av tidsbrist. Eller?

När jag sitter med min planering söndag kväll inser jag att jag inte har tid att träna så mycket som jag vill denna vecka. Inser att jag nog behöver både springa och träna styrka på en och samma dag för att få till åtminstone några pass. Jag får en idé. Jag kan ju faktiskt springa till och från hallen. Utnyttja tiden genom att inte åka bil...

Så får det bli.

Jag pressar med lätt våld ner inneskorna i den enda löpar-rygga jag har - den som egentligen är en vätskeryggsäcken med vätskeblåsan urtagen. Väldigt liten är den. När skorna och träningskortet väl är i får inget annat plats. Jag tar vattenflaskan i handen och tänker att jag kanske behöver ytterligare en löparpryl ändå - en större rygga. Det där med att man bara behöver skor...

Drygt tre och en halv kilometer dit. Lika långt hem. Lite över sju kilometer "gratis" - bara genom att springa istället för att åka bil. Benen känns hyfsat pigga båda vägarna. Inte så påverkade av body pumpen som jag hade trott. Jag sticker tio minuter tidigare än om jag hade åkt bil. Jag är hemma någon kvart senare än vanligt. För 20-25 "tappade" minuter har jag fått drygt 40 minuter löpning - en ren tidsvinst.

På många sätt är det bättre att inte ta rulltrappan till träningen.

Reset expectations

Jag kämpar lite med min inställning just nu. Å ena sidan är jag överlycklig över att jag får springa igen. Det ÄR verkligen jätteskönt. Å andra sidan hatar jag hur långsamt det går. Hur segt det känns. Vilka ruttna kilometertider min klocka registrerar.

Klockan måste jag ha på mig för den håller koll på min puls. Men kanske borde jag stänga av GPS-funktionen ett tag. Rent logiskt kan jag förstå att jag är långsammare nu än jag någonsin varit. Jag har en pulsgräns att hålla mig under. Jag äter beta-blockerare (som att springa med handbroms har någon sagt). Jag kommer från ett träningsuppehåll på tretton (13!) månader. Jag väger 7-8 kilo mer nu än jag gjorde innan jag tvingades sluta träna och börja äta kortison. Rent logiskt kan jag förstå att kilometertiderna ligger i ett område jag nästan aldrig befunnit mig i tidigare (kanske möjligen på något riktigt grisigt långpass i snömodd och motvind). Ändå suger det lite att få långsamheten svart på vitt efter varje pass.

Nä nu får jag skärpa mig! Reset expectations. Och om jag inte lyckas med det - stänga av GPS-funktionen ett tag. Njuta av att jag faktiskt kan och får springa igen.

Genialiskt

Man märker när något företag fått idén att marknadsföra någon produkt (eller märke) genom att ge gratis prov till några bloggare med genomslagskraft. Det går som en våg liksom. Samma pryl beskrivs av flera inflytelserika (eller i alla fall väl-lästa) bloggpersonligheter nästan samtidigt. Från början en ganska genialisk idé i sig själv. Om än inte helt ny.

Jag har inget emot att bloggare "upplyser" om produkter de fått i reklamsyfte. Så länge det är uppenbart att det är så det är. Och uppenbart är det för det mesta. Den senaste "reklamvågen" jag uppmärksammat är Flip Belt. Den kroken svalde jag. Med hull och hår. För jag tyckte det verkade vara en så bra produkt. Något som kanske skulle fylla ett behov jag faktiskt har.

Före hjärtkalabaliken hade jag sällan mobiltelefonen med mig när jag sprang. Efter hjärtkalabaliken har jag ALLTID med mig mobiltelefonen. Nu när det är varmt har jag inga kläder med fickor utan håller telefonen i handen. Klart att det inte går! Klart att jag behöver ett Flip Belt. Jag har ingen stor inflytelserik blogg så jag fyllde i kreditkortsnumret och klickade hem ett.

Det enkla är oftast det mest geniala. Flip Belt. Ett ringformat rör av elastiskt tyg (följ länken ovan och titta på bilderna om ni undrar vad jag försöker beskriva). Man sätter "bältet" i midjan, ploppar i det man vill ha med på träningsrundan och flippar runt. Plopp och flipp. Voilà! Sitter som en smäck. Fantastisk uppfinning i all sin enkelhet. 

Att ett ringformat rör i elastiskt tyg kostar nästan 300 kr... Ja, jag tycker faktiskt att det är värt det. För för mig fyller det ett verkligt behov.