Back on the stuff

Jaha. Så har jag laddat dosetten igen. Med kortisontabletter. Jag är inte glad. Inte alls glad. Men än så länge har inget sagts från läkarhåll om träning. Så jag fortsätter väl i den lunk-takt jag är i. Det hjälper upp humöret lite.

Träningskläderna är nerpackade i väskan som ska med till London i morgon. På hemvägen ska de vara i stort behov av tvätt.

Hem åker träningskläderna

Hem åker jag och hem åker träningskläderna. Oanvända. När jag bor på hotell brukar jag försöka se till att där finns en träningslokal. Och jag brukar försöka hitta tid. Men denna gång fick jag ge mig.

Morgonträning var jag inställd på. Tills jag insåg att både träningslokal och frukostmatsal öppnade 6.30. Och att bussen till möteslokalen gick 7.45 sharp. No mercy. På en timme och en kvart hinner i alla fall inte jag träna, duscha, äta frukost och checka ut. Inte utan otillbörlig stress. Så det fick vara. Men kanske blir man lite lite stark av att bära träningskläder och skor i en väska?

Utsikt från hotellrummet

Ett slags långpass

Mittemellan. Jag är inte nybörjare. Men jag anser mig nog inte ha "löpträningsgrund" heller. Inte just nu. Mina fotleder gnisslar och gnäller när jag stiger ur sängen (det gjorde de faktiskt aldrig när jag vilade helt från löpningen och "bara" promenerade), det känns lite i hälsenorna när jag springer och jag har inte bråttom att komma i from till något lopp. Jag tränar bara "som om" - inte för att verkligen springa "varvet". Alltså tycker jag att jag gör klokast i att ta det lugnt. Alltså väljer jag att följa upplägget i RW inför varvet någonstans mitt emellan förslagen för nybörjaren och för den erfarne löparen. Mitt "långpass" idag fick därför bestå av elva femminuters "intervaller" av löpning i prattempo med en minuts gångavbrott. 66 minuter i rörelse varav 55 löpandes. Det räcker för mig nu. Jag blir trött. Det är lagom.

Olgas underkropp

Vilken tur att jag har dolt min Jogg-profil för allmänheten. Inte för att jag tror att en särskilt stor del av allmänheten (eller ens den del av allmänheten som huserar på träningssajter) intresserar sig för min träning. Men kanske hade någon enstaka hajat till över några av mina senaste pass. "Olgas underkropp". "Olgas överkropp". Så står det i min träningsdagbok.

Jag ska väl inte ropa hej ännu. Det är för tidigt att anse sig botad från kärleken till pump tror jag. Förälskad i Olgas ganska konventionella styrketräning med fria vikter är jag inte. Men jag har låtit mig övertygats om att fria vikter är ett bättre sätt att styrketräna än maskiner. Och jag har äntligen låtit det sjunka in att Body pump kanske inte är så mycket till styrketräning överhuvudtaget. Så jag ger de fria vikterna en chans. Än så länge håller jag mig gömd i garaget bland Ps hantlar, skivstång och bänk (från Blocket tror jag - det brukar Ps prylar kunna vara).

Tanken är att jag snart ska våga mig ut ur garaget och in i biff-rummet i träningshallen. Det är mitt mål. Att känna mig bekväm med "riktig" styrketräning. Att få in vanan. Att komma över kärleken till pump... Nåja, det där sista kanske inte är nödvändigt. Ett litet återfall då och då kan jag nog acceptera.

En träningskompis

Skaffa en träningskompis. Det brukar vara ett av råden till hur nyblivna (eller vana, men lite uttråkade) löpare ska kunna hålla träningen rolig. Jag har alltid tyckt att sådana råd låter lite klämkäcka (lånar ett av mammas ohippa uttryck - det passar här).

Jag är en grupp(tränings)människa. Men när det kommer till löpning trivs jag ganska bra med att springa själv. Visst minns jag tuffa, roliga grupp-pass med Petra, som numera driver Runacademy (tänk att hon började med oss i "Motionärsligan"). Visst minns jag långpass som bara svischat förbi medan jag babblat med Ingmarie. Men ändå. Jag tycker nog att löpning är något jag gärna (helst?) gör i ensamhet. Kanske för att jag vill låta min dagsform och min lust styra.

Det finns dock en träningskompis som är sällskap utan minsta prestationskrav. F. Hon och jag i skogen. Hon hoppar och skuttar två meter framför mig. Två meter bakom mig. Hon märker inte att min kondition är halvkass. Jag kan springa precis som jag har lust. Fort, långsamt, gångpauser - det spelar ingen roll för F. Och några gångpauser blir det. Skogen är full av vatten som hindrar mig lite. Jag tänker återigen på Petra och den gången hon utmanade oss att springa rakt igenom lerpölarna. Att inte tassa fegt runt. Då körde jag järnet. Rakt igenom. Idag fegar jag. Behöver inte imponera på F. Visst - i grupp blir man sporrad att ta i lite mer. Men det är inget jag behöver just nu.

Det ser ut som F väntar snällt på mig. Men bilden är inte rättvisande - det är mest hopp och skutt. När jag inte är tråkig och stannar för att fotografera.

Fjorton veckor till halvmaran

Nä, jag är inte anmäld till något lopp. Och ja, den där smolken finns fortfarande där. Fynden vid senaste PET-udersökningen som jag tycks få vänta länge på att få veta vad de innebär. Jag börjar förstå vad min käre far menade när han sa att han inte ville träffa någon läkare/åka till sjukhuset "för alltid hittar de något skit att rota i och sedan släpper de en aldrig". Inser att det idag är 8 månader sedan min pappa dog. SAKNAR. Tänker på. Varje dag.

Men i väntan på nya tester och nya svar går det inte för sig att sluta leva. Absolut inte! Senaste Runner's World åkte ner i kundvagnen på Kvantum i helgen. Och i den fanns (förutom en som alltid utmärkt artikel signerad I Nilsson) ett 14-veckorsprogram inför Göteborgsvarvet. Det varvet har jag aldrig sprungit och ska inte i år heller. Men jag kan ju alltid träna som om tänker jag. Nu ska jag bara bestämma mig för om jag "har löpargrund" eller är nybörjare.

Behöver man spinningskor?

Hur mycket saker behöver man egentligen? Vad kan man vara utan? De flesta i spinningsalen har spinningskor. Men inte alla. Jag har haft mina väldigt länge. För grejen med spinningskor är att de håller forever (i alla fall de jag har). De är ju inte som löparskor, vars sulor alldeles tydligt slits och förlorar stunsen.

Under tiden jag har haft mina skor har jag många gånger fått frågan om det är någon skillnad. Nja, kanske kan man "dra" lite bättre och inte bara "trycka" har jag nog svarat. Så att man jobbar hela trampvarvet med båda benen samtidigt. I övrigt inte så mycket skillnad. Har jag nog sagt.

Idag glömde jag mina spinningskor hemma. Cyklade istället i de löparskor jag har på alla gruppträningspass (nej, jag har inga speciella skor för gruppträningspassen och just nu så kör jag i ett par gamla Saucony fastwitch som jag nog aldrig egentligen sprungit i - de har bara hamnat i gymbagen och stannat där).

Med hårt åtspända tå-korgar gick det hur bra som helst att "dra". Det jag istället inte riktigt gillade var att "trycka". Skon kändes för mjuk och vek sig liksom runt trampan. Men inte så mycket att jag faktiskt tänkte på det varje minut under passet. Nä. När svetten droppar och Anna peppar hamnar fokus någon annanstans. Så svaret är nog nej - man (eller i alla fall jag) behöver inga särskilda spinningskor. Egentligen. Men gärna ett par skor med stum sula.