"Nytt pennskrin"-känslan

Nejdå. Jag behöver inget nytt pennskrin och jag har inget köpt. Vad jag menar är den där känslan av nystart. Känslan av ny termin trots att jag inte gått i skolan på väääldigt många år... Känslan av att faktiskt längta efter att strukturera och organisera efter en lång och skön "ta-dagen-som-den-kommer" period.

Jag funderar på träningsupplägg för hösten. Har väldigt svårt att bestämma mig. Ska jag köpa ett nytt årskort till "min" Huddingehall? Eller känns det roligare att byta till SATS? Friskis och Svettis kanske bör undersökas? Eller klarar jag mig utan?

Ett par av mina sommarkompisar.

Nåja, ytterligare ett tag klarar jag mig utan träningskort. Jag sommar-blandar löpning med Kettlebells utomhus, garage-styrka (jo, makens garage-gym funkar rätt bra för mig, men jag har inte riktigt haft lust att gå in i fönsterlös betongbunker när det är så fint ute) och Annas cirkelträning i Skeppsmyreparken. Alldeles underbar mix tycker jag. Men mixen förutsätter nog sommar. Får en bild på näthinnan där jag kör get-ups med Kettlebells i knä-djup snö... Now you see me, now you don't... Jag behöver nog ett träningskort i alla fall. Så småningom. Om någon månad eller så.

Det var ju också en läxa...

"Vi avslutar med att göra så många burpees vi hinner på 30 sekunder" säger PT-Anna.

Det är sista utomhus-cirkelpasset innan 3 veckors semesteruppehåll. Semester för Anna. Vi andra ska tydligen göra burpees dagarna i ända... För i nästa andetag berättar Anna att hon tänker mäta vår utveckling. Första passet efter semestern (!) ska vi göra minst två (men gärna fler - typ dubbelt så många) burpees utöver de vi hann på 30 sekunder idag... Just en härlig läxa.

Cirkelträning vs. EM-fotboll

Cirkelträning ikväll. Och premiärmatch för Sverige i EM-fotbollen. Mega-krock...

Jag tycker att fotbolls-EM är superkul att titta på. Allra särskilt när Sverige spelar (om det inte går as-kasst förstås). Allra särskilt när jag har en rolig stickning på gång. Och det har jag ju nästan alltid nuförtiden. Just nu denna.

Men cirkelträning utomhus... En solig kväll med peppiga PT-Anna. Det är också kul. Och mycket nyttigare än TV-soffan.

Cirkelträning vs. fotbolls-EM: 1-0

Kopplat till maran

Jag ser det indiska haket i Kungens Kurva. Jag tänker att P tog med mig dit för att äta den där kvällen. Då när jag hade sprungit en av mina första maror. Minns inte riktigt vilken. Men minns att jag inte ville äta. Jag ville sova. Jag kunde inte komma därifrån fort nog. Jag bet ihop. Tittade på när P åt. Mådde illa.

Från pendeltåget ser jag Västerbron. Jag minns de år jag tittat ut genom tågfönstret på just den bron och tänkt att där ska jag springa snart. Skräckblandad förtjusning.

Bussen åker på Torsgatan. Jag tänker på saltgurkor...

Jag promenerar på Djurgården. Eller längs Kungsträdgården. Framför slottet. Får flash-backs. Ler inombords för minnena är ljusa. Det jobbiga är glömt.

Det är fredag. Imorgon är det Stockholm marathon. Mitt marathon (ja, ja Asics kan få tro att det är deras). Jag ska inte springa, men jag minns pirret dagarna innan. Hur livet var indelat i före och efter. Förväntan. Nervositet. Glädje.

90% av mig

Försäkringsbolaget har fällt sin dom. Det finns 90% kvar av mig. Mitt handikapp är 10%. Jag tycker det känns aningen absurt att man räknar fram en sådan siffra. Men det är klart - hur skulle de annars göra?

I nästa mening i försäkringsbolagets utlåtande står det att arbetssituation eller fritidsaktiviteter inte tas med i bedömningen. Utifall jag nu skulle få för mig att protestera. Utifall jag skulle få för mig att hävda att jag är långt ifrån 90% av min forna löparkapacitet. Men det är lugnt - jag har accepterat läget. Jag protesterar inte. Jag är glad att jag lever, mår bra (100% bra de allra flesta dagar) och kan springa på min (nya) nivå.

Två års kortsion-kur tog slut i julas. Sakta men säkert har jag tappat kortison-kilon. Det har absolut INTE gått av sig själv. Med Lifesum (utmärkt app) har jag ordnat till maten och med PT-Anna har jag fokuserat på att bygga tillbaka lite muskler (kortison bryter ner muskler och bygger bukfett - var försiktiga med stress...). Jag räknar ut att viktmässigt är jag nu 90% av mitt allra tjockaste kortison-jag. Det tycker jag är bra jobbat av mig. Nästan tillbaka i min gamla skepnad. Ett par kilo till bara.

Musik som hjälper... Eller stjälper

PT-Anna tycker tabata idag. Jag gör. Svettas och frustar.

PT-Anna tycker tabata hemma också. Ibland. Som omväxling i styrketräningen (inte för att jag hunnit tröttna efter mina tre-fyra garage-pass, men man kan ju förebygga tänker jag). "Ja, fast jag ska inte ha så kass musik som du har" säger jag halvt på skämt halvt på allvar. "Äh, det finns massor av tabata-musik på Spotify" säger Anna.

Nu har jag letat och lyssnat. Vilket skämt! Vilket skräp! Snälla hjälp! Jag vill ha en app som kan göra om min vanliga bra-iga peppiga musik till tabata. Det borde finnas. Tycker jag. Eller åtminstone en tabata-app som kan lägga nedräkningar utanpå musik. Bra musik som jag ju redan har i Spotify.

Jag har en "swing timer" som jag använder när jag kör kettle bells. Men irriterande nog vägrar den pipa när musiken är på. Hmm.

Sådär ja. Det var dagens i-landsproblem.

På med pjäxorna...

Jag springer i snöglopp till PT-Anna. Vi nöter teknik. I marklyft och knäböj behöver jag få upp hälarna lite för att få rätt vinklar och rätt teknik. Mina stela fotleder behöver lite hjälp... I marklyft känns dessutom armarna för korta. Armlängden är nog svår att göra något åt. Men fotlederna. Hälarna hamnar på varsin viktplatta. Och vips kommer jag djupt ner i en höftbred knäböj.

Än så länge har jag inte vågat mig in i gymmets avdelning för fria vikter. Men jag ska. Det är det som är målet med teknikträningen hos PT-Anna. "Men ser det inte ganska fånigt ut att sätta vikter under fötterna" undrar jag. PT-Anna skrattar lite. "Alternativet är slalompjäxor" säger hon. Hmm.