Försvar

Jag tror inte på vitamintillskott. Inte om man äter vettig mat. Men idag föll jag för en sådan här:



Jag har nämligen en febrig tonåring med halsont hemma. Och jag vill inte bli sjuk. Inte nu.

Träningsdagbok

En blogg är väl definitionsmässigt en slags öppen dagbok tänker jag. En träningsblogg kan alltså vara en träningsdagbok. En officiell redovisning av sträckor, tider och typ av pass.

Sofie alias Snorkfröken filosoferar om huruvida man bör redovisa träningen till punkt och pricka i en träningsblogg, eller lämna de mer generiska passen utanför. Hon kommer fram till att hon bara vill beskriva det som inte är rutin. I mina ögon är hennes blogg intressant. Vet inte om den hade varit lika intressant om hon beskrivit varje dags löpning till och från jobbet. Troligen inte. I alla fall inte för mig.

Samtidigt finns det andra bloggar som redovisar mycket i siffror OCH känns jättespännande. Det finns nog ingen universalformel för en träningsblogg.

Jag tycker nog inte att min träning är särskilt märkvärdig. Jag springer inte ovanligt fort eller ovanligt långt. Därav rätt lite siffror i bloggen. Därmed inte sagt att jag inte för ordentlig träningsdagbok. För det gör jag - för mig själv. Och för Tränare Nilsson förstås - ett uppdaterat excelark skickas via mail varje söndag.

Träningsdagbok är ett utmärkt redskap för att få en överblick över träningen. Att se sin utveckling över tid, men också (kanske) förstå var ur eventuella skador uppkommit.

Utgångspunkten för Ingmarie, när hon började skissa på mitt program inför maran 2010, var min träningsdagbok från 2009. Nu, med mindre än en vecka kvar till 2010 års upplaga, har jag roat mig med att jämföra.

Trots skador och askmoln har jag sprungit 25 mil mer än inför förra årets mara. Långpassen är exakt lika många. Mängdökningen har istället sin förklaring i att jag har fått in lite fler pass i veckorna. Några fler pass har helt enkelt blivit av, kanske för att jag vet att Ingmarie läser min träningsdagbok...

Jag har gjort mer alternativträning - delvis påtvingad av skador, men också som komplement i träningstunga veckor. Jag har upptäckt vattenlöpning. Jag har börjat yoga. Den träning jag jämförelsevis har gjort lite mindre av, för att läka min skadade vad och för att inte i onödan irritera den redan irriterade hälsenan, är backträning, löpskolning och korta intervaller.

På lördag kommer facit.

Natural born runner

Vi har alla olika förutsättningar. Jag försöker göra det bästa av mina. Jag har kanske inte den bästa löparkroppen. Psyket har jag till viss del. Envishet och tävlingsinstinkt.

Idag fick jag lägga tävlingsinstinkten åt sidan och inse att jag sprang med min överman. Eller överkvinna. Ingmarie tar lätta effektiva steg. Jag kämpar. Tanken var att jag skulle köra en fartleksstege, 2, 3, 4, 5, 5, 4, 3, 2 minuter fart, med en minuts joggvila mellan. Ingmarie skulle jogga efter - hon har ju varit skadad rätt länge, och komma ikapp mig medan jag vilade. Pytsan! Jag slet som ett djur - Ingmarie trippade lätt.

Efteråt i min trädgård. Det regnade på oss - därav "dränkt katt"-utseendet hos anneliten.

Jag kände mig stressad en kort sekund tills jag kom ihåg att det är en elitlöpare jag springer med. En natural born runner. Som dessutom har kämpat hårt för att vara där hon är. Bort med tävlingsinstinkten. Fram med tacksamheten över att hon vill springa med, och peppa, just mig!

Det blev ett tufft och bra pass. Följt av lunch och "inför maran"-prat. Praktiska saker. Som val av skor och vilka kroppsdelar som kan behöva vaselin. Springa med klocka eller gå på känsla? Mental uppladdning. Tränare Nilssons råd: "Tänk inte på maran hela tiden - då är risken stor att du är dödstrött på den innan det är dags. När du tänker på den, gör det i positiva termer". Ingmarie tror på min förmåga. Det ska jag också försöka göra. Trots att jag är långt ifrån en natural born runner.

Energi in

Jag gillar mat. Inte alls svårt att kolhydratladda. Det gör jag nog alltid. Långpassen balanserar kroppsvikten.



En av mina favoriter är risotto. Rätt enkelt att göra, bara man orkar röra en stund. En sådan blev det ikväll. Med en lätt grillad, cajun-glaserad tonfisk till. Fredagmiddag som fredagmiddag ska vara. Lättlagad men lite godare än vardagsmaten. Med ett gott vin till.

Det går inte, eller?

Tränare Nilsson vill få fart på mina ben. Några snabba pass och lite återhämtningsjogg är det som återstår av den träningsmässiga uppladdningen inför Stockholm marathon.

Idag ett pass av värsta sorten. I alla fall enligt min smak. Fem kilometer snabbdistans med målsättningen att gå under 22 minuter. Jag kan inte! Det går inte! Så tänker jag. Helt galet tänkt rent idrottspsykologiskt, det vet jag. Sedan tänker jag att jag gör mitt bästa så får det bli vad det blir.

Ställer in min Garmin på intervallpass med en enda 5-kilometersintervall. Det enda sätt jag vet för att få med uppvärmning och nedjogg i passet. Orkar inte helt sätta mig in i alla finesser...

Inser när jag tagit fart i snabbdistansdelen att jag bara ser återstående distans och siffran "ett" i displayen. En etta för den första och enda intervallen. Ingen tid. Ingen hastighet. Ingen puls. Jag springer i blindo, utan någon ledtråd om tempot räcker till.

Springer nog lite övermodigt fort i början och tar slut på slutet. Den sista kilometern är en enda lång plåga. Jag tycker att jag tappar all fart.

Joggar hem. Vittjar klockans minne för att få facit. Förvånad ser jag att jag klarade målet med 17 sekunders marginal. Och att farten trots allt var ganska jämn.

Jag har ingen större lust att göra om det passet på länge...

Köpt kilometer

Paula ska springa en kilometer av maran åt mig. Det passar bra med någon av de tyngsta rackarna tycker jag. När man passerat halvmaran för ett tag sedan, men ännu inte har vittring på målet. Eller varför inte andra Västerbro-passagen? Hon får gärna springa min kilometer riktigt fort. Så att jag förbättrar mitt personbästa.

Eller kanske är det inte riktigt så det fungerar? Jag blir kanske tvungen att springa varje kilometer själv ändå? Trots att jag betalt för att hon ska springa en...

Bild på Paula lånad från Paulas blogg.

Paula säljer sina 42 kilometrar till stycke-pris för ett gott ändamål - alla pengar går till minröjning. Hennes ben hjälper andra att få behålla sina ben och sitt liv. Eller till att ersätta förlorade ben med proteser. Köp en kilometer och stöd FNs minröjningsarbete!

Väderbävan

Tittar ut på regnet. Ska springa 40-50 minuter lugnt idag. Vädret passar mig utmärkt.



Däremot bävar jag inför ett varmt Stockholm marathon. Såsom det har varit de senaste tre åren. Varav jag har sprungit två. Hetta och jag är inte en bra kombination. Och det blir inte bättre med åldern.

Tidigare år har jag fått till ett eller annat långpass i värme som uppladdning. I år har det bara varit lagom springtemperatur vid varje långpass. Kanske borde jag ha tränat i dubbla lager träningskläder? Nja, riktigt så dedikerad (läs nördig) har jag nog inte blivit ännu...