Snabba ryck

Om sex till åtta veckor från nu. Så sa Dr. Bengtsson. Jag räknade mig fram till ett datum i mitten av juli, men beredde mig samtidigt på längre väntan. Den svenska sjukvården, semestertider och köer tänkte jag... Så damp kallelsen ner. "Du är kallad till magnetundersökning av hjärta". Onsdag 19 juni. 19 juni! Jag bläddrar snabbt i almanackan - det är två och en halv vecka dit. Till det första steget i fri(sk)skrivningen.

Först blir jag jätteglad. Sedan börjar jag tvivla. För tänk om mitt hjärta fortfarande är inflammerat den 19:de. Det är mindre än fem veckor mellan ambulansfärden och undersökningen. Och bara fyra veckor från min första magnetröntgen av hjärtat. Tänk om mitt hjärta fortfarande är svullet. Tänk om jag tvingas vänta på ytterligare en magnetröntgen. Jag svajar ett tag. Men bestämmer mig för att bara vara glad. Jag ser fram emot den 19:de juni. På samma sätt som jag såg fram emot den 1:a juni innan jag insåg att jag inte skulle springa - nervös och förväntansfull. Lycka till alla ni som springer. Och spring nu inte förkylda!

Tretton dagar

Tretton dagar som icke-löpare. Alla träningskläder ligger tvättade och fint ihopvikta i min garderob (utom kanske sportBHn som dottern tyckte hon kunde "låna" med kommentaren "det är ju inte precis så att du behöver den nu - du får ju ändå inte träna").

Jag läser att marathon-vädret nog kommer att bli perfekt. Jag sitter i telefonkö för att lösa in min startavgift. Jag tog en försäkring. För när jag anmälde mig hade jag ont i foten. Jag har inte ont i foten. Mitt hjärta är inflammerat.

Jag går på möte hos en investerare på Kungsträdgårdsgatan. Jag tänker att just här har marathonlöparna drygt 12 km kvar. För mig har 30 km-passeringen alltid varit något särskilt. En känsla av att jag, när jag kommit så långt, faktiskt grejar hela distansen. Men inte i år. Investeraren visar sig ha ett förflutet som kardiolog. "Men du kunde ju ha dött" säger han. Ja. Jag är en icke-löpare för ett tag. Men jag lever. Tretton dagar på övertid.

Ingen promenadblogg

Detta är ingen promenadblogg. Och eftersom promenera är det enda jag får ägna mig åt i träningsväg ett tag framöver får bloggen ligga på is. Kanske återuppstår den med inlägg om hur man tar sig tillbaka till löpningen efter akut myokardit. Jag hoppas det.

Myokardit. Hjärtmuskelinflammation. Jag har lärt mig att man kan ha det utan minsta lilla symptom. Utan att vara eller ha varit förkyld. Jag har lärt mig att man kan springa ganska fort med myokardit. I alla fall i några kilometer. Jag har lärt mig att det är farligt att göra det. Att man kan få åka ambulans till allra närmaste sjukhus för att det är bråttom. Att man kan bli "inlåst" med 24-timmars EKG-övervakning i många dagar.

Är man symptomfri ska man förstås springa. Utan oro. För livet levs mycket bättre om man låter bli att oroa sig för det som kanske, eventuellt - om man har extrem otur - kan hända. MEN det där med att det skulle vara okej att springa med förkylning så länge man inte har ont i halsen (som jag nog själv hävdat i något blogg-inlägg) - det är en myt. EN MYT! Det säger "min" kardiolog. Snälla, spring inte förkylda! Be careful out there.

Aj

Jag har ont. På ganska många ställen. Men det är ett skönt "ont" eftersom det kommer sig av träning och eftersom jag vet att det inte är farligt.

Smärta är annars i nästan alla sammanhang en varningssignal. Vår upplevelse av smärtan påverkas och förstärks dessutom av oro för att något är fel. När det gäller träningsvärk finns ju ingen sådan oro - tvärtom, jag vet att den smärtan tyder på att jag gjort något som är bra för min kropp.

Jag har funderat lite på Ingmaries artikel i senaste RW om smärta vid träning och tävling och om hur olika (löpar)stjärnor förhåller sig till den. Jag har kommit fram till att jag nog inte definierar det jag känner när jag kör en tuff intervall eller ett hårt styrkepass som smärta. Mer som obehag. Kanske betyder det att jag inte kör tillräckligt hårt? Långt ifrån lika hårt som stjärnorna - det är klart.

Harva själv

Långpass springes med fördel med andra. Det har jag alltid tyckt. Förr. Men just nu vill jag helst harva ensam. I min alldeles egna takt. Med mig själv som enda sällskap.

Bara ett långpass kvar nu. Innan maran. Lite drygt tre mil har tränare Nilsson skrivit in i veckoprogrammet som nyss damp ner i min mail. Det sista blir det längsta. Något jag faktiskt ser fram emot. Det är något särskilt med det sista långpasset. Innan.

Självbild under revidering

Jag vet vad jag vill. Eller?

Fredagskvällen ägnar jag åt att vela fram och tillbaka - ska jag springa Huddingeloppet? Eller ska jag springa det där långpasset med fartökningar som annars står på programmet? När jag släcker sänglampan har jag fortfarande inte bestämt mig. Sms:ar lite med Ingmarie innan jag somnar. Hon ska troligen springa loppet skriver hon, men är inte heller hon helt säker.

Lördag morgon åker vätskebältet fram. Jag har tydligen bestämt mig till slut. Jag gör det där långpasset. Jag gör de där fartökningarna. Två stycken à fem kilometer vardera. Jag hamnar ganska automatiskt i det tempo jag hoppas kunna hålla under Stockholms-maran och det känns bra. Inte enkelt, men bra.

Hemma igen kollar jag mobilen. Sms från Ingmarie. Hon har också bestämt sig och ska strax starta i Huddingeloppet. Jag duschar snabbt och trycker i mig lite återhämtningskäk. Cykeln åker fram ur garaget och jag speedar mot tävlingsbanan. Jag hejar på löpare. Jag hejar på min granne David. Jag hejar på Ingmarie.

Jag är tävlingsmänniska. Eller?

Borde inte tävlingsmänniskor springa lopp istället för långpass. Jo... Men jag ångrar mig inte. Jag är en tävlingsmänniska som just nu inte har lust att utsätta mig för millopp. I löpning tävlar jag mot mig själv och just nu är jag inte i form att vinna.

Tävlingsmänniskor som vet att de vill springa lopp. Ingmarie, min granne David och Madeleine Schemweta.

Möter lunkaren (?) som vann EM

Jag harvar. Varv efter varv. Uppför. Drygt femhundra meter lång är min backe. Som jag ska ta mig uppför tio gånger. Fokus på löpsteg och andning (testar lite associering för att hantera det jobbiga - som jag just läst om i Ingmaries utmärkta artikel i senaste Runner's om att hantera tränings- och tävlingssmärta).

Långt däruppe på krönet kommer en blond löpare med rappt löpsteg. Kajsa Berg. Vi hälsar glatt när vi möts. Vi gjorde några långpass tillsammans för ett antal år sedan. Nu hänger jag knappast med i hennes tempo. EM-mästare i Ultra som hon är.

Jag tänker på artikeln (jo, dissociering ska också kunna ta udden av det jobbiga) i Mitt-i-Huddinge som jag läste för ett par dagar sedan. Om Kajsa. Rubriken löd "Kajsa en lunkande mästare". Tio mil och en ganska krävande EM-bana. Kajsas vinnartid var 7.38. Jag vet inte om jag skulle kalla 4.35-tempo för lunk.