Spontant eller planerat

Spontanitet vs. planering. Leva i nuet. Eller få saker gjorda på ett effektivt sätt. Vi är olika. Och de flesta av oss är nog en blandning av båda typer.

Leva i nuet är nog lite mer hipt i de allra flestas ögon. Planering låter så fyrkantigt. Men det är just planera man (åtminstone jag) behöver göra för att få in träningen i arbetsveckorna. Söndag kväll skriver jag in de pass jag tänker mig i samma kalender där jag har min arbetsplanering. På datorn.

Häromdagen undrade han jag bor med (och han som städar) om han kunde slänga min filofax. "Självklart INTE" var min spontana reaktion. Men varför inte egentligen. Those days are gone. Och jag lyckades i alla fall aldrig att få min filofax så där fräckt busy med färglappar och grejer som stack ut.

Sitta still i sadeln

På spaning i träningssalen. Människor fascinerar mig. Hur de är och hur de gör. Var och en får naturligtvis göra som den vill... Så länge det inte stör. Och kanske fascinerar mitt beteende någon annan? Det bjuder jag på!

Beteendet som är föremål för dagens spaning stör mig inte. Inte alls. Jag undrar bara. Det är tio minuter kvar till Sofies 30-minuterspinning börjar. De allra flesta cyklar är inställda och klara och med spinningdeltagare säkert i sadeln. Förra veckan, mitt i all besvikelse över schema-ändringen som gjort spinningen 25 minuter kortare, föreslog Sofie att vi kunde komma en stund i förväg och värma upp lite eftersom trettio minuter ändå är ganska kort. Hon lovade upplåst sal. Själv lär hon storma in med någon halvminuts marginal - direkt från body pump-instruerande.

Så där sitter vi. Tjejen bredvid mig och jag - vi trampar på ganska hårt. Svetten börjar droppa så smått. Jag ser mig om i rummet. Några snurrar långsamt och lojt runt sina pedaler. Några sitter helt still. Sparar de på krafterna? Vet de inte vad de ska göra utan instruktion?

Lite underligt tycker jag, som dels har svårt att sitta helt still på en spinningcykel - fötterna börjar liksom gå av sig självt, dels har svårt att slösa med tid på det sättet. Varför inte cykla tio minuter när man ändå sitter där? Allra särskilt som passet är så kort som 30 minuter.

By by för denna säsong

Eriksdalsbadet tycker att det är höst. Eller de tycker i alla fall att det är dags att stänga utebadet. Idag var sista chansen för utomhusplask. Och den tog vi, Lisa och jag.

På land har jag inget alls emot att springa själv men i vattnet vill jag helst ha en träningskompis. Det blir lätt tråkigt annars. Med någon att babbla med går tiden istället fort.

Lite sorgligt är det att sommarsäsongen med utomhusbassäng och tillräckligt varma sjöar redan är över. Men inomhus funkar bra det med. I alla fall om man har babbel-sällskap.

Som vattenlöpare får man ofta frågor - antingen undrar folk vad det är man gör (syns inte det?) eller så vill de köpa en likadan flytgrunka och vill veta var. På den första frågan svarar jag (eller vi - för jag vattenlöper sällan ensam) tålmodigt. På den andra har jag inget egentligt svar för jag "lånar" mitt bälte av Ingmarie sedan flera år. Det jag använder är från Speedo och kallas aqua fitness jog belt tror jag. Ett annat märke är Aquajogger.

Det är mödan väl värt  att leta rätt på ett bälte och börja vattenlöpa tycker jag. Men ganska snart behöver man nog hitta en kompis också. Annars kan det lätt bli lite tråkigt. I alla fall om man är som jag.

Veckans långpass

Från att gradvis ha jobbat mig upp till att kunna springa 30 minuter i sträck, vilket tog mig sex veckor av "intervaller" i lågt tempo blandat med gång, känner jag mig nu som en löpare igen. Visserligen en långsam sådan. En tung sådan. En som är fullproppad med mediciner som delvis bromsar. Men en löpare.

Jag har insett under resans gång att det krävs en del uthållighet av en nybörjare. Jag har förstås varit nybörjar-löpare förut - alla är det någon gång, men då var jag nog i bättre grundkondition. Av innebandy, badminton och intensiv-gympa. Och jag var yngre. Lättare i kroppen.

Jag konsulterar tränare Nilsson. Hur göra nu? Nu när jag nått 30 minuter i sträck. Receptet blir variation. Med min pulsrestriktion får variationen vara längden på passen. I alla fall just nu. Tre pass i veckan, varav ett lite längre. Det längre är till att börja med 40 minuter. Långt ifrån långpass så som jag tidigare definierat dem. Men ett långt pass i relation till veckans andra pass på 20-30 och 30 minuter. Tre pass i veckan tycker tränaren räcker. Försiktigt nu. Låta senor, leder och muskler hänga med i svängarna.

Om någon nybörjare vill ha receptet så gjorde jag - med hjälp av Nilsson, så här (alltid med 1 min gångvila mellan reps och med löpning max varannan dag):

Löpning	Reps	Total löpning (min)
1 min	10	10
1 min	10	10
1 min	15	15
1 min	20	20
2 min	10	20
2 min	12	24
2 min	14	28
2 min	15	30
2 min	15	30
2 min	15	30
3 min	10	30
3 min	10	30
3 min	10	30
5 min	6	30
5 min	6	30
10 min	3	30
10 min	3	30
30 min	1	30

Tack mörkret

Tio över nio. Jag tittar ut. Det blåser rejält. Men framför allt är det mörkt. Jag tvekar. Springa? Jag läser galningen och ultra-hjälten Mias berättelse om sin andra Trans Scania-natt. Det ger lite perspektiv. Jag ska bara springa 25 minuter. För så är planen. Och så gör jag.

Jag drar på mig samma halvlånga tights som jag körde spinning och CXworx i häromdagen. De är in alltför svettiga och utomhus gör det ju inte så mycket om det luktar lite tänker jag. Spara tvätt. Spara miljön. Efter någon minut inser jag att jag aldrig sprungit i dessa tights (ett av sommarens outlet-fynd). De sitter väldigt bra i gym-salen. Men de sitter INTE uppe när jag springer. Brallorna kasar gradvis ner. Jag drar upp. Brallorna kasar ner. Jag drar upp. Jag svär lite. Jag testar att stoppa tröjan innanför. Det blir lite bättre men inte helt bra. Brallorna kasar, men stannar på halva rumpan. Grenen hamnar en bit ner på låret. Jag ger upp. Resten av passet får de sitta så. Jag är SÅ tacksam för mörkret och för att jag möter så få.

Insikt vid midnatt

Midnattsloppet är en tradition. Elva gånger har jag sprungit. Men inte förra året. Och inte i år. Traditionen fortsätter ändå. Traditionen med uppladdning (lättare mat) hemma på vår altan med och för några Uppsala-vänner. I år sitter tio löpare i rosa tröjor runt vårt bord. Och så jag, P och C i vanliga kläder. Ingen midnattslöpare i min familj i år heller.

Det är härligt att känna av "inför lopp"-känslan ändå! Några debuterar och undrar om praktiska saker. Några är Midnattslopps-rävar - lite lagom nervösa inför årets stora mål. Hur långt ska formen räcka?

Väl inne på Söder tycker jag det känns som loppet svällt ut lite väl mycket. Midnattsloppsarrangörerna har löst det ökade intresset med att sprida ut starten över en längre tid. Något annat hade nog inte fungerat. Samtidigt känns det inte riktigt som samma grej. Men vad vet jag egentligen. Jag har visserligen inte sprungit varje år, ändå är det nog första gången jag upplever loppet från sidan. ("Mina" löpare tycker att arrangemanget ändå funkar. Mycket folk men helt och hållet springbart hela vägen.)

Hur "uppsvällt" det numera än är så känner jag en stark längtan att springa Midnattsloppet igen. Samtidigt, när jag går där längs banan och ser alla snabba löpare, inser jag att det finns andra anledningar än "lopp-svullnad" till att det aldrig mer blir som förr. För sannolikt kommer jag aldrig mer att tillåtas/våga pressa mig på det sätt som jag gjort i några av mina Midnattslopp (inte alla - det senaste jag sprang hade jag en långvarigt fotkrångel just bakom mig). Insikten gör mig lite sorgsen.

Ner från hyllan

Lite dammiga är de. Mina spinningskor. Trettio minuter är en lagom om-start. Pulsklockan fäst i styret. Full koll på pulsen. Som inte stiger lika lätt på en cykel som i löparskor. Men lite får jag bromsa mig själv. Bryta en och annan intervall innan den är slut.

Trötta vader och trötta lår. Trettio minuter är lagom. Lite CXworx på det.

Äntligen får de komma ner från hyllan i klädkammaren. Läänge sedan sist.