Jodå. Jag kör på med YogaGlo. Ikväll ett pass med namnet "Cross-training for runners". Utifrån det namnet hade jag nog väntat mig något intensivt. Man har ju hört om Cross-training liksom (som by the way finns på "att testa-listan" så fort hjärtat tillåter). Men det var tvärtom. Väldigt lugnt. Men massor av jobb förstås. Med rörlighet och stabilitet i diverse leder. Mycket höfter. Mycket nyttigt tror jag.
Jag gillar verkligen YogaGlo. Och någon gång ska jag väl lyckas dechiffrera klassnamn och beskrivningar så att jag fattar vad som väntar. Eller börja upprepa några favoriter kanske. Men just nu är det en del av spänningen att inte riktigt veta hur det blir.
Så var det det där med att lyssna inåt. Det där med att koppla bort allt runtomkring. Få ihop kropp och tanke. Cross-training-passet handlade underligt nog om det också (är det kanske det "cross" betyder i sammanhanget?). Mitt i någon form av duva (en halv sovande?) pratar YogaGlo-instruktören om förhållandet mellan kropp och själ. Om hur viktigt det är att lyssna ordentligt i ett förhållande. Så också i det mellan kropp och själ. "What is your left knee telling you?" frågar hon. Jag lyssnar. Jag hör bara diskmaskinen. Jag fnittrar lite åt mig själv. Jag inser att jag kan bli mycket bättre på att lyssna på kroppen. Och att jag kanske borde ta yogan på lite större allvar. "Focus on your inner self" fortsätter hon. Precis då kommer tonåringen in i köket, där jag har yogamattan utrullad framför brasan. Hon tar demonstrativt fram en påse chips drar fram en stol, slår sig ner och "njuter av underhållningen". Visst är hon rolig min tonåring? Not! Jag väser åt henne att dra. Försöker att dölja mitt fnitter. Försöker hitta tillbaka till yoga-stämningen. Den som redan var lite fnittrig.
Jag gillar verkligen YogaGlo. Och någon gång ska jag väl lyckas dechiffrera klassnamn och beskrivningar så att jag fattar vad som väntar. Eller börja upprepa några favoriter kanske. Men just nu är det en del av spänningen att inte riktigt veta hur det blir.
Så var det det där med att lyssna inåt. Det där med att koppla bort allt runtomkring. Få ihop kropp och tanke. Cross-training-passet handlade underligt nog om det också (är det kanske det "cross" betyder i sammanhanget?). Mitt i någon form av duva (en halv sovande?) pratar YogaGlo-instruktören om förhållandet mellan kropp och själ. Om hur viktigt det är att lyssna ordentligt i ett förhållande. Så också i det mellan kropp och själ. "What is your left knee telling you?" frågar hon. Jag lyssnar. Jag hör bara diskmaskinen. Jag fnittrar lite åt mig själv. Jag inser att jag kan bli mycket bättre på att lyssna på kroppen. Och att jag kanske borde ta yogan på lite större allvar. "Focus on your inner self" fortsätter hon. Precis då kommer tonåringen in i köket, där jag har yogamattan utrullad framför brasan. Hon tar demonstrativt fram en påse chips drar fram en stol, slår sig ner och "njuter av underhållningen". Visst är hon rolig min tonåring? Not! Jag väser åt henne att dra. Försöker att dölja mitt fnitter. Försöker hitta tillbaka till yoga-stämningen. Den som redan var lite fnittrig.
6 kommentarer:
Visserligen tycker jag också att namnet på klassen antyder något intensivare, så klassbeskrivningen behövs nog jobbas på. Annars är det precis det jag gör när jag har yoga för löpare/atleter - relativt lugna klasser. Jag anser att vi ska göra det hårda jobbet i löparspåret och att yogan hjälper oss med återhämtning, bevara flexibilitet, att lära känna vår kropp, våra behov och våra gränser - och att LYSSNA på dem. Att skapa balans i kroppen och sinnet så att det är redo för löpning.
Inte för det är det lättaste när man har en chipsätande tonåring som publik.
När tonårsbarnet agerar så låter det ungefär som när F spanar på E när hon kör yoga. Bara med den skillnaden att F tycker att hon ska hjälpa till. :-)
Är också inne på Saras tankar. :-)
Övning ger färdighet!
Sara, jag tror du har helt rätt - tungt i spåren och lätt på mattan. men när man inte får vara i spåren...
Erik, gulliga F!
Ingmarie, visst är det så. För mig är det väldigt olika olika gånger.
Känner igen det där fnisset. Brukar drabba mig också. Jag skulle definitvt börja dra på smilbanden om någon uppmanande mig att lyssna på knäna. Säkert är det jättebra att lära sig lyssna inåt, men det gäller att instruktionerna träffar rätt, också på en fnissig nybörjare.
Den där S verkar förexten vara en klurig typ, otöck och klurig. Håller tummarna för att du - om det nu är S du har - inte fått några större ärr i hjärtat.
Det är det nog för alla. Precis som löpningen är olika från gång till gång. ja faktiskt det mesta i livet.:-)
Skicka en kommentar