fredag 25 februari 2011

Magiska 180

Etthundraåttio ska det vara. Det har jag läst. Antalet löpsteg per minut.

Det matematiska sambandet är enkelt. Löphastighet är produkten av steglängd och stegfrekvens. Om hundraåttio är magiskt blir stegen väldigt korta i långsam fart. Och tvärtom när farten ökar. I mina öron låter det inte rimligt att alltid hålla 180. Det låter inte heller rimligt att samma frekvens passar alla kroppar.

Ett mellamjölkigt pass på löpbandet. Jag roar mig med att räkna min stegfrekvens. I långsamt tempo är den 168. Jag ökar till maratonfart. Fortfarande 168. Jag ökar lite till. Till miltempo. Fortfarande 168. Tolv steg i underkant.

Man skulle ju kunna tro att jag har långa ben. Men nu är jag ju bara 158 cm lång.

Kanske har jag hittat nyckeln till att bli lite snabbare - öka stegfrekvensen helt enkelt. Eller inte. The science of running-bloggaren Steve Magness tycker inte det. Se till att foten landar under kroppen bara. Och öka farten genom den kombination av steglängdsökning och frekvensökning som känns naturlig.

7 kommentarer:

Staffan sa...

Precis, jag tror inte det är one size fits all, dvs att 180 är det magiska talet för alla, min naturliga stegfrekvens ligger någonstans runt 170-174 (jag brukar räkna ena fotens isättningar under en minut och ofta landa mellan 85-87). Jag brukar kalla det smurflöpning för mig när jag "tvingar" upp frekvensen högre, speciellt i lite lägre fart.


Högre frekvens gör att foten landar lite närmare kroppen och ÄR ett bra tips för att springa lite snabbare, kombinera det med att försöka hålla en rak och hög höft där du har en stolt liten framåtlutad hållning så får du också hjälp av gravitationen. Du sätter helt enkelt i foten för att undvika att falla framåt. Vill du öka farten är det bara då att luta sig ännu mera framåt men det gäller att ha en stark bål för att orka hålla höften!

Trevlig helg, imorgon ska jag springa intervaller ihop med coachen, nästa gång kanske vi får nöjet av ditt sällskap också?

Anna (Orka mera) sa...

Min stegfrekvens är 184 oavsett om det är uppvärmning eller om jag trycker på. Eller om jag är aptrött med för den delen. Som en liten smurf :)

Löpning & Livet sa...

Jag har också svårt att tro att en frekvens skulle passa alla. Jag tror också att det kan vara lite "farligt" att hålla på att medvetet försöka ändra allt förmycket med sitt löpsteg. Massa teknikträning, absolut! Men jag är rädd att skador lätt dyker upp om man tänker för mycket. Men det är min filosofi och den är inte heller universal :)

Unknown sa...

Tjolahopp alla är vi olika anatomiskt så jag tror att hitta sin grej utifrån vissa riktlinjer är nyckel till framgång. Har hittat en klar svaghet i mitt löpsteg samt lite övningar för den med hjälp av an av våra lärare som har jobbat med just detta.

Hoppas du får en superduper lördag =)

Peace Love och Löparskor

anneliten sa...

Staffan, håller med om att foten inte ska landa framför kroppen - det blir en broms. Teorin är inte lika enkel i praktiken. Kände idag att jag inte orkar hålla framfotslöpningen när jag blir trött. Men det är bara att kämpa på och träna. Att smurfa lite ska jag prova, bara på skoj. För egentligen tror jag mer på att försöka förändra löpsteget och låta frekvensen bli det den blir än tvärtom.

Anna, med en liten vit mössa på huvudet så...

Andréa, håller med - teknikträning är nog det bästa.

Jesper, det är bra när man hittar felen och kan jobba på dem. Det värsta är att en hel del är väldigt automatiserat och svårändrat när man sprungit länge.

Erik sa...

Din blogg är inte bara välskriven och intressant, den inehåller också ett stort mått av kunskap bra att ha. 180 steg har jag aldrig hört talas om, men jag lovar att jag kommer att testa inom kort.

Anonym sa...

Ja la försiktigt om löpstilen med början i höstas från att landa på hälen en bra bit framför kroppen till att sätta i mitt på foten och sen på framfoten. Högre knän va det enda jag behövde tänka på. Att sätta i foten under kroppen känns helt vansinnigt. Det går av sig själv visade sig. Det roliga va att ingen av kollegorna kunde springa så avslappnat på halt underlag i vintras som jag. Framfotslöpning betyder att man har en minimal friktion mot marken. Det gjorde att jag kunde springa i mina femfingerskor som jag tidigare bara kunnnat använda på gräs. Och som ett paket på posten som min gamla historieklärare sa kom också högre frekvens. Som någon skrev, det är ingen idé att tvinga fram högre frekvens.

Anders @ Laufbloggen.wordpress.com