torsdag 16 januari 2014

Sällan eller aldrig ångra

Egentligen vet man nog. Att det alltid är värt det. Eller i alla fall nästan alltid. Så jag håller inte riktigt med Orka-Mera-Annas kylskåpsmagnet. I alla fall inte när det gäller träning. När det gäller träning behöver man inte vänta till efteråt för att veta att det är mödan värt. Det VET man innan.

Ändå tvekar jag. Lisa och jag har bestämt träff i bassängen i Västertorp. I övergången mellan eftermiddag och kväll. Jag har inte hunnit jobba färdigt med den där grejen. Den som måste bli klar. Å andra sidan värker axlarna av deadline-stress.

Jag dividerar sms-ledes med Lisa. Hon lirkar lite. Och jag bestämmer mig. För jag vet att jag i princip aldrig ångrar mig. Nu har jag visserligen ett par kvällstimmar skrivjobb framför mig. Men mina axlar värker inte längre. Och min mun ler.

6 kommentarer:

Ingmarie sa...

Rätt val!
Hoppas jag får vara med någon gång igen. :-)

Lisa sa...

Hehe ett leende är aldrig fel! :) Så glad att jag lirkade lite!

anneliten sa...

Ingmarie, du får alltid vara med - det vet du! En utflykt till Västertorp redan i helgen kanske?

Lisa, tackade jag dig ordentligt? Egenmäktigt förfarande heter boken förresten.

bureborn sa...

Så sant! Nog vet man. fast ändå kan jag också drabbas av den där tvekan, speciellt på jobet när jag planerat lunchpass och pappershögarna dränker hela skrivbordet. Men efteråt är man ju inte bara gladare, oftast är man smartare också, och jobbar mycket effektivare.

anneliten sa...

Och nu visade det sig att själva jobbet var helt i onödan. Ansökan om forskningsmedel skulle vara inne 14.00 idag. 14.02 tryckte min kollega på sänd-knappen efter att i stor hast fyllt i en massa kring-info vi inte visste behövdes, men se då var portalen stängd...

Ingmarie sa...

Tack!
Ja kanske men det är lite mekkigt att ta sig dit för mig. :-)