Alltså. Ibland blir det ju inte alls så där skönt som man har tänkt sig...
Solen sken. Det hade ännu inte börjat blåsa. Passa på tänkte jag. Jag snörde på mig mina övertids-icebugs. Övertid för att de börjar gå sönder i tyget efter många säsongers nötande. Dubbarna däremot - de är kvar allihop!
Väl utanför dörren går solen i moln. Det gör mig inte så mycket. Men jag märker ganska snabbt att jag inte mår helt bra. Pulsen skenar för ingenting och magen känns konstigt uppblåst. Jag kämpar på. I tjugo minuter. Sedan bestämmer jag mig för att varva löpning och gång. Jag vet med mig att ungefär på fjärde-femte nedtrappningsdagen, och några dagar framåt, brukar jag må som sämst. Fjärde-femte dagen på en ny lägre kortsionnivå that is. Och där är jag nu. Efter den här nivån har jag bara en nivå kvar innan jag slutar helt. Sluta helt är ju också en slags "nivå" - så max två "må taskigt"-perioder kvar. Det går att se slutet.
Det var inte jätteskönt och det gick verkligen inte jättebra att springa idag. Trots att underlaget var så där icebug-perfekt. Inget slir (nästan), bara utmärkt fäste. Men jag fick vara ute i härligt vinterväder. Länge. För det tar ju längre tid att springa den tilltänkta rundan när man får för sig att gå ibland. Och då får man mer frisk luft.
Solen sken. Det hade ännu inte börjat blåsa. Passa på tänkte jag. Jag snörde på mig mina övertids-icebugs. Övertid för att de börjar gå sönder i tyget efter många säsongers nötande. Dubbarna däremot - de är kvar allihop!
Väl utanför dörren går solen i moln. Det gör mig inte så mycket. Men jag märker ganska snabbt att jag inte mår helt bra. Pulsen skenar för ingenting och magen känns konstigt uppblåst. Jag kämpar på. I tjugo minuter. Sedan bestämmer jag mig för att varva löpning och gång. Jag vet med mig att ungefär på fjärde-femte nedtrappningsdagen, och några dagar framåt, brukar jag må som sämst. Fjärde-femte dagen på en ny lägre kortsionnivå that is. Och där är jag nu. Efter den här nivån har jag bara en nivå kvar innan jag slutar helt. Sluta helt är ju också en slags "nivå" - så max två "må taskigt"-perioder kvar. Det går att se slutet.
Det var inte jätteskönt och det gick verkligen inte jättebra att springa idag. Trots att underlaget var så där icebug-perfekt. Inget slir (nästan), bara utmärkt fäste. Men jag fick vara ute i härligt vinterväder. Länge. För det tar ju längre tid att springa den tilltänkta rundan när man får för sig att gå ibland. Och då får man mer frisk luft.
6 kommentarer:
Älskar ditt positiva tänkande! Frisk luft är inte fy skam!
Och snart är du där - utan medicinering. Heja dig, och hoppas att det känns ok nu. Tack för att du delar med dig av förloppet. Det ger kanske en som inte varit utsatt för så mycket medicinering lite insikt hur påverkad kroppen kan vara.
Hoppas du mår bättre och att vi snart ses igen!
Det där med greppet alltså...
Jag äger inga bugs och har således inte joggat sedan is-kaoset startade. Svårt det här när man behövet mjukspår...
Låter mkt tufft med nedtrappningen. Skönt dock att se noll-nivån komma närmare. Hur länge stannar du på varje nivå?
Kram
Åh bugs måste jag ju ha! Vågar absolut inte tassa runt ute just nu när det är så isigt. Och då missar jag ju den där friska luften.
Anna, frisk luft är det bästa. Och luften är oftast friskare ju värre vädret ser ut genom fönstret har jag upptäckt.
Snorkkis, dubbelt nyttigt för mig själv som ju jobbar med läkemedel. Saker som jag trott borde vara en "baggis" för patienter har jag fått lite förståelse för.
Ingmarie, tack - bättre nu.
Lisa, is är inte mjukt precis.
Helena, de är så bra de där icebugsen - när det är ordentligt med is. just nu är det en blandning och jag gillar inte de skorna på asfalt.
Skicka en kommentar