Svärmor är inte imponerad

En månad kvar till Stockholm marathon. Idag kom startbeviset. K177, det är jag det. Startnummer efter förra årets placering.

Efter förra maran frågade min svärmor hur det hade gått. "Jag kom 177:a av damerna" svarade jag - lite lätt stolt. "Ja, ja, man får ju tänka på att du börjar bli lite äldre" replikerade svärmor...

Nätverk

Nätverksfrukostdax med passion for business. Jag är stammis. Brukar känna mig oerhört inspirerad och "kvinnor-kan-taggad" när jag går därifrån. Idag infann sig inte riktigt den känslan. Paneldebatt på temat kvinnligt ledarskap låter mycket lockande på pappret. Tyvärr handlade det återigen om varför det är så få kvinnor i ledande positioner i näringslivet - favoritämnet för tidningen "passion for business" chefsredaktör.

Visst, det är viktigt att vi jobbar för jämställdhet, men jag hade hellre lyssnat på en diskussion om vad kvinnligt ledarkap är. Finns det ens ett speciellt sådant. En av "panelhönorna", Klara Regnö, genus- och arbetslivsforskare på KTH, berörde ämnet i förbifarten och konstaterade att i kvinnodominerade yrkeskårer är kvinnorna chefer och ledare utan att var på något speciellt kvinnligt sätt. Där finns inget kvinnligt ledarskap, bara ledarskap.

Sista kvarten ägnades åt en mycket ytlig frågestund med Per Althini, VD på Metropolis gym. Varför är det viktigt att träna? Hur påverkar träning och kost vår prestation på jobbet? Kan träning motverka stress? Svaren var välkända för merparten av publiken. Hoppas jag åtminstone - för det var verkligen inget nytt han sa.

Dagens andra nätverksträff var betydligt mer intressant. Jag som bloggar-rookie sög i mig allt vad som avhandlades av de vana bloggarna Milla (alias Miss Agda), Sofie (alias Snorkfröken och numera Sofie springer) och Ingmarie, som inte behöver något artistnamn. För ett drygt år sedan upptäckte jag träningsbloggarna. En ny värld. Relationer i cyberspace och, som ikväll, på riktigt.

Ingmarie, anneliten, Sofie och Milla. Vapiano skulle det ha varit, men vem orkar vänta i 40 minuter på att få ett bord? Mitt gamla lunch-stamställe Tabac vid Kornhamnstorg fick duga som middagsstället istället.

Spinna loss spända muskler

Ont i nacken. Spänt och obehagligt. Min gestaltterapeut kopplar ihop det onda med en situation jag befinner mig i och ett obekvämt beslut jag måste fatta. Själv har jag inte tänkt på sambandet. Men nu blir det tydligt också för mig. Ingrid hjälper mig att sortera tankarna och analysera vägvalen. Att skapa handlingsfrihet åt mig själv. Att handla utifrån vad jag vill, inte utifrån vad andra förväntar sig av mig. Inte lätt att lära sig sitta när man är en gammal hund.

Lämnar jobbet lite tidigare än vanligt för att baka tårta till mitt födelsedagsbarn. Det vill jag. Sjutton år har gått sedan hon var alldeles ny. Min lilla halvmeterlånga bäbis är numera längre än jag och tycker själv att hon är fullvuxen på alla sätt. Jag håller nästan med.

Trotsar nackstelhet och grym träningsvärk, det senare ett reultat av söndagens ringrostiga Body pump, och beger mig till Sofies spinning. Glada, inspirerande, urtuffa Sofie. Träningsvärken, som är värst på insida lår och i rumpan, och värken i nacken försvinner gradvis med det rytmiska trampandet till peppande musik och till Sofies uppmaningar om mer, fortare och tyngre.

Utpumpad kliver jag av cykeln med endast en liten rest av stelhet i nacken. Så skönt att kunna slappna av.

I svettiga träningskläder kör jag förbi den lilla kiosken med Thai-mat. Hungriga tonåriga väninnor firar min 17-åring. Skratt och flams fyller vårt kök. Det finns inget bättre ljud än ljudet av glada barn, vare sig de är tre, sju eller sjutton år. Sådana ljud masserar varsamt stress-stela nackar.

Examensdax i nybörjarklassen

Stel av Body pump-inducerad träningsvärk gick jag idag till den sista lektionen i "Power yoga för nybörjare". Nu ska jag vara flygfärdig, klara av att hänga med i vanliga pass och gå över till fortsättningsgruppen.

Visst. Jag har lärt mig vad grundpositionerna heter. Hur man hälsar på solen och hur man andas. Och kanske har jag blivit lite, lite mjukare. Det senare är svårt att bedöma - inga underverk har skett. Jag har inte heller känt mig uppfylld av yogan. Det är skönt med yoga, men mer än så är det inte. Inte för mig. Inte än.

Fortsätta en termin till tänker jag i alla fall. Hos underbara starka och smidiga Vaike. Hon ger gott hopp om att det går att hålla och underhålla en stark och smidig kropp också när man passerat 55.

Muskler är färskvara

I min träningsdagbok syns sanningen tydligt. Jag har uppenbarligen inte kört Body pump på över fyra veckor. Askmoln, förkylning och prioritet på löpning och löpningsliknande alternativträning skyller jag på.

Tuuungt idag när så pumpen skulle återupptas.

Muskler byggs upp för att man behöver dem. Använder man dem inte är tillbakabildningen lika snabb. Mentalt är jag dock inte med i svängarna och lassar på vikter som vanligt. Lär bli grym träningsvärk.

Men innan träningsvärken kommer ska jag använda musklerna lite mer - vår-röjning, en sen sådan, i trädgården står på dagens program. Och det gör ju inget att solen skiner och att jag nyss lyckats lägga deklarationsdemonen bakom mig. Med e-leg gick det som en dans, trots behov av diverse extrablanketter.

Någon har mumsat på det som skulle bli vackra tulpaner. Hoppas det var gott.

Min egen Västerbro

Idag besegrade jag min alldeles egna Västerbro två gånger. Jag är osäker på hur lång den riktiga Västerbron är. Min sugande långa backe mätte Garmin upp till 850 meter. Backen är en del av min Flottsbro-runda. Trots att jag inte inkluderar själva slalombacken i Flottsbro så är rundan i sin helhet rätt kuperad.

Jag älskar att springa på skogsstigar. Sådana finns det gott om i Flottsbro. Rundor markerade med olika färger. Upptäckte att en av mina stigar, mitt i skogen, har fått gatlampor och makadam - misstänker att där snart är asfalt också och att det blir en cykelväg. Bra eller dåligt? Nåja, jag hittar lätt nya stigar.

Hälsenan känns i varje steg. Men om jag håller nere tempot - och det ska man ju på långpass, går det att springa hyfsat smärtfritt. En tvåa på min personliga VAS-skala.

Smärta är subjektivt och svårt att mäta. VAS, som står för visual analogue scale, är ett sätt. En tiogradig skala där noll är smärtfritt och 10 det värsta tänkbara - används för att gradera och mäta smärta till exempel i kliniska prövningar av nya läkemedel och behandlingar. En personlig VAS ändras med tiden - värsta tänkbara smärta beror ju helt på vad man varit med om...

Dagen efter

Krångelpass igår. Garmins satellitfinnare hakade upp sig. Hälsenan gjorde ont i fartöknigarna (och däremellan) i den kuperade terrängen. Genomförde trots allt passet och linkade nedstämd hem genom skogen. Trött på att springa med krämpa. Trött på att blogga med krämpa. Funderingar på att skita i allt vad mara och blogg heter.

Valborgskväll i goda vänners lag mjukar upp mitt lätt melankoliska humör.

Ny dag. Nya tag. Laddad med smoothie ska jag ge mig på veckans långpass. Hoppas slippa känna varje steg som en molande smärta i hälsenan.

Hallonsmoothies. Uppladdning för mig och för min fotbollsstjärna till dotter.