Ljummet vatten

I alternativträningsträsket kan det trots allt vara alldeles underbart. Som idag. I en sval skogssjö med flytbälte runt magen.

Badkrukehund följde med (jodå det svarta lurvet mitt i bilden är en hund). Liksom min käre P och lite matsäck.

Flytbältet fungerar utmärkt som huvudkudde på karg berghäll.

Och inte bryter man ihop av värmeslag under träningen heller. Gissar på 23-24 grader i vattnet. Ljummet.

Hur blev jag sån?

Två konversationer. Först mellan mig och Stefan strax efter stötvågsbehandlingen.

Jag: Får jag springa imorgon?

Stefan: Nä, du ska nog vänta lite...

Jag: Men på söndag då?

Stefan: Måste du det? Jag vill helst att du vilar till måndagens behandling. Ni långdistansare, ni är endorfinister hela bunten! Cykla eller nåt istället. Eller kör wet west - det är kanon!

På pendeltåget hem, medan jag sitter och grämer mig över att vara lös och ledig hela helgen utan att kunna springa, hör jag följande samtal:

Kille 1: Visst är du anmäld till Midnattsloppet? Det är väl snart va? Hur går det med träningen?

Kille 2: Nja, har väl inte riktigt kommit igång än. Jag tänkte börja träna igår, men du vet hur det är - soffan är så himla skön just när man ska ut och springa.

För några år sedan hade jag kunnat vara som kille 2. Anmäld till ett lopp och med dåligt samvete för att inte ha tränat ordentligt. Var vände det till att bli ett behov? Jag vet inte riktigt, men jag är rätt glad för mitt beroende. Det känns faktiskt bra att vara en löpar-junky. En som de allra flesta dagar inte har svårt att lyfta rumpan ur soffan och ta en runda.

4000 hammarslag

Så. Nu har jag påbörjat shock-behandlingen av min högra hälsena. Under våren blev det inte av - ville inte vila mer än jag redan tvingats göra. Jag hade ju en mara att springa. Inför Lidingöloppet tar jag tag i problemet. Det känns inte möjligt att kuta backe upp och backe ner med en sena som gnäller och gnisslar så fort det lutar lite. I kroppens gnäll finns ett budskap tänker jag. Ett budskap om att något nog inte är riktigt som det ska. Dags att lyssna?

Min hälsena har visserligen inte skrikit rakt ut. Mest smågnällt. Jag har kunnat träna, om än inte helt som jag vill. Jag har hoppats att alla excentriska tåhävningar ska ge resultat. Jag har hoppats att det onda ska ge med sig av sig självt. Men icke.

Lite lätt motvilligt klev jag så in på Stefan Löwenborgs mottagning i Vasastan. Det har sagts mig att stötvågsbehandling kan göra förbenat ont. Stefan klämmer och känner på min hasselnötsstora knöl. Ärrvävnad. Pågående inflammation. Hasselnöten ska mosas. 4000 slag med en pistolliknande grunka.

En metall-pistong drivs med tryckluft (tror jag) och slår med hög frekvens mot den skadade vävnaden.

Teorin är att skadan ska slås upp och en mer effektiv inflammatorisk process startas. En som leder till läkning.

Slagen känns. Det är INTE skönt men jag står ut. Jag bävar lite inför måndagens behandlingsomgång. Tills dess löpvila. Stefan rekommenderar wet west som alternativ och jag anar maskopi. En hemlig pakt mellan naprapaten och min wet west-sålda tränare Ingmarie månne? Det var i alla fall hon som rekommenderade mig att gå till just Stefan.

En bokmal i solen

Jag älskar böcker. Men jag hinner inte läsa ens en bråkdel av allt jag vill. Under semestern öppnas äntligen några av de böcker som jag samlat på mig och förvarat oöppnade i bokhyllan. Till Grekland följde en hel hög med i packningen. Tre av dem hann jag läsa ut. Alla tre berörde andra världskriget på något sätt. Perifert i två av böckerna och centralt, men på ett annorlunda sätt, i den tredje.

Utmärkt bokslukarplats på ön Naxos i Grekland.


Först kvinnan som ännu inte fått Nobelpriset, trots spekulationer varje år. Joyce Carol Oates. Dödgrävarens dotter. Baserad på författarinnans farmors liv. Rebecca föds på en båt mellan tyskland och USA (eller Yo Es som pappan tränar sin familj att säga) några år innan andra världskrigets utbrott. Familjens amerikanska liv är tragiskt. Matematikläraren får slita som dödgrävare. Modern anpassar sig aldrig. Rebecca tar sig ur, och vidare in i, och sedan ur ett äktenskap. Lever vidare för sin son och hans musikaliska talang. Carol Oates har ofta mörka teman, men utan sentimentalitet. Jag gillar det. Jag gillar boken.


Sedan den här bokmalens favorit. Markus Zusaks fantastiska bok "Boktjuven". Om flickan som i en Nazitysk småstad stjäl böcker och lyser upp utsatta människors liv, med högläsning och småhyss. Andra världskriget ur civilbefolkningens perspektiv. Eller ur dödens perspektiv. För det är dödens röst som berättar historien. Inte heller denna bok är sentimental. Ändå gråter jag bakom mina solglasögon. Över människors öden. För det känns så äkta.



Sist Kärlekens historia av Nicole Krauss. Historien snirklar sig och vävs ihop ur dåtid i andra världskrigets skugga, men utan att boken egentligen handlar om kriget, till nutid. Baksidetexten beskriver historien som finurlig och det är den. Så pass finurlig att jag är osäker på hur saker hängde ihop egentligen. I centrum en man, som en gång i tiden skrev om sin kärlek till Alma, och flicka Alma, döpt efter flickan i boken kärlekens historia. Klurigt och finurligt. Vackert.

Alla tre är mer än läsvärda. Boktjuven är den som kommer stanna kvar i mitt medvetande allra längst. Varsågoda bokmalar - smaklig läsning!

Vad är målet tro?

"Would you tell me, please, which way I ought to go from here?"
"That depends a good deal on where you want to get to," said the Cat.
"I don’t much care where" said Alice.
"Then it doesn’t matter which way you go," said the Cat.
"--so long as I get SOMEWHERE," Alice added as an explanation.
"Oh, you’re sure to do that," said the Cat, "if you only walk long enough."




Den texten (ur Alice i underlandet) använde jag en gång som introduktion till ett möte som skulle handla om verksamhetens mål. Gruppen var delvis ny för mig och jag visste ryktesvägen att det här med målstyrning ifrågasattes.

För mig är målstyrning självklar som arbetsmetod. Att så mycket som möjligt lämna vägvalen till medarbetarna - så länge målen nås, ger större engagemang och motivation.

Mål ska enligt ledarskapskokboken vara mätbara och tidsbestämda. De ska vara utmanande men ändå möjliga att nå. Större mål delas upp i mindre munsbitar - delmål. Superduper jätte-enkelt i teorin. Inte alltid lika lätt i praktiken. Mål blandas lätt ihop med vägen dit - aktiviteterna. Och mätbarheten är inte alltid klockren.

Målet med löpträning kan vara hur tydligt som helst. Jag har till exempel satt silvermedaljen på Lidingöloppet som mitt nästa mål. Helt klart mätbart. En snabbare tid än 2.38 krävs. Helt klart tidsbestämt, för det är 25 september 2010 jag menar.

Ibland tänker jag att målet med min träning är att må bra och att hålla mig frisk. Inte så mätbart och definitivt inte tidsbestämt. Men då är det kanske inte ett mål? Snarare ett syfte. Att sätta mål blir ett sätt att motivera mig att göra rätt saker med syftet att må bra.

Nu ska jag ta en runda i regnet. Motiverad av mitt Lidingö-mål. Men också för att jag mår bra av det. Och må bra-syftet är det viktigaste.

Skuggig skog

Värme är inte min bästa vän när jag ska träna. Det får bli ett morgontidigt, gryningssvalt löppass tänker jag. Men när morgonen kom ville jag bara sova. Och sen ville jag äta frukost. Vid 10-tiden kom jag iväg.

Skogen är en skuggig plats. Och skogen ligger nära mitt hus. I den finns många stigar. Vissa av dem är markerade "trails". "Min" skog är ett naturreservat. Det betyder att ett träd som faller får ligga kvar. Också om trädet råkar falla rakt över en stig. Så småningom tar stigen en ny väg, runt trädet.

Skogen fick det bli. Den visade sig var hyfsat varm den också. Passet skulle vara lugn distans i någon timme eller så. För att inte återuppväcka någon grekisk bacillusk (förkylning har stoppat mig från träning mest hela veckan) och för att låta de styrketränade benen återhämta sig.

Idag valde jag den gröna mil-långa slingan.

Över stock och sten och upp och nerför backar. "Min" skog är kuperad och stigarna är fulla av rötter och stenar. Underlaget kräver koncentration, starka fotleder och balans för att jag inte ska falla som en fura (när jag faller - för det händer, brukar jag dock inte ligga kvar tvärs över stigen som de andra fallna träden). Jag tar det lugnt. Och jag trivs. Skogen är min plats.

Trots lugnt tempo pallar inte mina lår riktigt. Mot slutet känns det nästan som sista halvmilen på maraton. Mega-stumt. Super-skumt. Jag brukar inte ha särskilt stora problem att springa långa lugna pass efter Body Pump. Men å andra sidan är jag van vid Body Pump. Jag är inte van vid styrketräningsmaskiner.

Hur jag ska lägga upp styrketräningsdelen i min träning diskuterar Tränare Nilsson och jag för fullt. Vad passar en löpare? Vad passar mig?

Styrka

Jag är fullkomligt mållös av beundran över MarathonMia, som gick (!) och vann hela fotrallyt. En lätt nördig tävling måste jag nog tycka. Men ack så imponerande den kvinnans kroppsliga, men framför allt mentala styrka är! Är det Nordic Military Training i svinottan som byggt den styrkan? Eller är hon helt enkelt född envis?

I brist på NMT nära mig... Styrkeinslaget i mitt träningsupplägg har länge varit Body Pump. Jag tycker det är kul och skönt. Men med lite småskavanker och en naprapat som identifierat obalans mellan kroppshalvorna beslutar jag mig för att ge gymmet en chans. Givetvis tar jag hjälp av en expert...

Jag har bokat gym-date med Vaike. Samma Vaike som varsamt lett mig genom en termin av nybörjaryoga. En gång i tiden var hon mästarinna i Body building. Tills hon skadade sig av all träning, tänkte om, och lärde sig träna rätt. Att hon har en mycket stark, smidig och vacker 55-årig kropp tyder på att hon vet något.

I handen har Vaike ett träningskort där hon i förväg fyllt i lämpliga övningar. "Många reps med låg vikt - du vill ha långa smidiga muskler, inte tunga" säger Vaike. "I alla benövningar ska du köra ett ben i taget och låta det svagaste bestämma belastningen för båda benen" fortsätter hon. Låter vettigt, tänker jag. Ingmarie sa något liknande den enda gång vi gymmat tillsammans. Vaike petar och rättar till. Jag inser att det är lätt att "fuska" och använda fel muskler också i maskinerna. Fokusområden i Vaikes skräddarsydda program är, förutom benen, mage och rygg. Kärnan.

Äntligen användning för min gamla träningsdagbok! Och lite fredagsvin i kvällssolen är jag väl värd?

I träningskortets marginal har Vaike skrivit: "Bättre löpekonomi, ökad arbetseffektivitet och minskad skaderisk". Det kan jag ju inte säga nej till!