Hållar-bekymmer

Jag börjar få småpanik på bysthållarfronten. Jag har tre svarta och fyra vita BHar, i en och samma modell, som jag går runt på nästan jämt. Jag har verkligen hittat min favorit. Så vad är problemet? De har slutat tillverkas! För ganska länge sedan dessutom. Och de jag har börjar ge med sig. Tro mig, jag har provat andra modeller. Jag har tagit hjälp av kunniga expediter - de som strosar omkring med måttband runt nacken och mäter en på längden och tvären. Men hur väl utprovade de nya BHarna än är hamnar de ganska snart längst in i lådan - till förmån för mina gamla slitna favoriter.

Nästa lika enformig är jag när det gäller sport-BH. I alla fall om jag ska springa, och särskilt om jag ska springa långt. Då är Falke den tydliga favoriten. Den sitter bra. Den håller på plats och den ger absolut ALDRIG skavsår. Alla andra sport-BHar jag provat ger skavsår. I alla fall om jag springer längre än ett par mil. (Vilket i och för sig var ganska länge sedan jag gjorde).

Kanske borde jag bunkra några fler exemplar av Falkes utmärkta sport-BH, utifall de - ve och fasa, skulle sluta tillverkas.

Här sitter jag nu, trots allt, i en budgetsport-BH från New Body. Den duger gott till spinning nämligen. Inte så mycket skumpande och behov av att hålla på plats där. Jag sparar mina favoriter till det de verkligen behövs för - löpningen.

Tvärnit

Så det kan gå. Min spinning-granne tappar sin megastora vattenflaska. Hon bryr sig inte så mycket om det utan spinner vidare. Jag bryr mig inte heller. Sådant händer ibland. Men idag vill omständigheterna att flaskan ska rulla in under min trampa lagom tills jag trampar ner. Tvärstopp. Rätt läskig känsla faktiskt. Från fullt ös till stillastående i ett tramptag. Tur i oturen att jag satt ner.

Jag noterar också att en del spinningcyklar är bättre än andra. Den jag sitter på idag är grymme-svår att ställa in. Superlätt -superlätt - ganska lätt - nästan omöjligt att trampa - tvärnit. På bara någon halvcentimeters vridning på motståndsvredet. Jag är van vid "min" cykel (den jag alltid väljer när den är ledig) med mycket större spännvidd i motståndet. En cykel där man kan finlira och hitta optimalt motstånd för varje tempo och för varje utmaning, vare sig det är tung-tramp eller supersnabb spinn.

I skogen

Mina intervaller är inte mycket att skriva löparblogg om. Tjugo stycken försiktiga en-minuters - utan att trycka på och varvade med gång. Det känns lite i hålfoten nu efteråt. Men känslan av skogsväg under fötterna och vårsol på nosen - den var underbar.

I bilder:


Snö varvad med lätt lerig barmark. Helt OK underlag när man ändå inte kan ta i.

Myror som åskådare. Fast de tittade inte så noga på mig tror jag. De myllrade mest omkring.

I skogen har några jägare för ganska många år sedan lämnat sin rastplats efter sig. Inte så snyggt gjort tycker jag, men stubb-gubben och hans kafferep-kompisar ser nöjda ut.

Varför?

Jag gillar verkligen den frågan. Varför? Men jag gillar inte när vuxna inte svarar barn vettigt. Som idag i omklädningsrummet till mitt gym. Som också är badhusets omklädningsrum. Därav många barn. Barnet som frågar. Och mamman som svarar "för att det är så". Jag gillar inte det svaret. Respektera och uppmuntra barnets frågvishet och svara hellre "jag vet inte". Så tycker jag.

Jag ringer Danne. Ingmaries kinesiolog och guru. Han som fixar hennes kropp när den är sned. Han är frågvis. Han undrar VARFÖR jag är skadad. Han tänker göra sitt bästa för att ta reda på det säger han. Och jag längtar redan till onsdag efter påsk när jag får träffa honom. Han vill gå till botten med orsaken. Inte bara behandla symptomen i min hålfot. Min läxa är att skriva ner min skadehistoria. För honom att läsa. Jag vet redan att den röda tråden är höger sida. Efter det att vänster knä var skadat på kryckbehovsnivå (2006) så har det alltid varit höger sida som bråkat. Från piriformissmärta, till hälseneont och gubbvad. Och nu plantar-trubbel. Alltid höger sida.

Augusti-påsk

Jag läste för väldigt länge sedan en bok med titeln "August". Jag var 19 år och fick en insikt. Boken handlade om några människor i New York och deras beroende av sina "shrinks". Det var på 80-talet och första gången jag hörde talas om att vanliga människor kan gå i terapi. Att man inte måste vara psykiskt sjuk. Det räcker med att vara lite stukad.

I augusti tog alla "shrinks" i New York semester. Och de stackars klienterna hade ångest. Inför och under. De hade ett behov och de kunde inte fylla det.

Jag tänker på boken när jag läser mitt gyms skylt över öppettider i påsk. Skärtorsdagen till 16.00. Långfredag STÄNGT. Påskafton STÄNGT. Påskdagen STÄNGT. Annandag påsk öppet till 16.00.

För en alternativträningsberoende slår ångesten till. Jag bokar snabbt skärtorsdagens sista gruppträningspass: Spinning följt av CXworx. Mitt på dagen. Sedan ser jag framför mig en lång väntan till annandagen.

Och jag tänker att löpning ger så mycket större frihet att tillfredsställa sitt träningsberoende. Utomhus är aldrig stängt.

Eftersom jag inte...

...kan bjuda på mustiga berättelser om lyckade löppass, så kan jag kanske bjuda på ett recept på världens godaste kycklingsallad istället?



Jademarinerad kyckling med mangosallad kallar jag den. Och jag har snott den ur Allt om mat från 1990-talet.

Strimla och stek kycklingfilé, 500-600 gram är lagom mycket till fyra personer. Stek den inte för hårt.

Lägg den stekta kycklingen i en marinad av:
1 dl kinesisk soja
1/2 dl vatten
2 msk riven färsk ingefära
1 tsk (knappt) sambal oelek
2 msk vinäger (balsam, vitvins- eller äpplecider)
2 msk sesamolja
2 msk råsocker eller liknande
4 pressade vitlöksklyftor

Kycklingen får gärna ligga där en bra stund.

Gör en salladsbädd av sallad, avocado (2-3 st), mango (2 st), och gurka. Lägg kycklingen ovanpå. Spara marinaden som extra sås. Koka glasnudlar till om du har lust.

Supergott. Och ganska passande till påsk med den gula mangon.

Medan andra springer

Jag är avundsjuk. Och sjuk av springlängtan. Jag läser bloggar om halvmaror i Prag. Jag läser bloggar om träning inför London och Stockholm marathon. Jag läser bloggar som summerar mars. Till exempel Staffans. Med imponerande 26 mil.

Min träningsdagbok är ett excelblad indelat i veckor. Jag brukar inte summera månader. Men för skoj skull gör jag det. Jag får ihop till ett långpass ungefär. Totalt. Drygt 3 mil löpta i mars, uppdelade på småsnuttar med gångpauser. Not so impressive. Men är man skadad så.

Lite mer imponerad är jag över min egen ihärdighet med alternativträning. Nästan en timme om dagen i snitt. Fördelat på 40% spinning, 40% pump och core, 20% vattenlöpning och yoga. Ungefär. Att jag fått en starkare bål på hålfotsskadekuppen - det är det ingen tvekan om.

Men helst vill jag ju bara springa. Och det ska jag. Snart.