Fortsätter härma ohämmat

Två gånger har jag ätit på B.A.R. på Blasieholmsgatan. Båda gånger har jag valt samma "side order" för den är ju bara så god! B.A.R.s avocado, grape och granatäppelsallad. Hur svårt kan det vara tänker jag. Jag skär ett par avokado. Skalar en blodgrape in på bara fruktköttet (lite kladd och pill får man stå ut med). Häller över lite granatäpplekärnor ur en kartong jag hittar i frysen. Inget mer. Voilà. Lika god som B:A.R.s.

Fräscht, gott och enkelt. I skål gjord av en jag känner.

Tills dess så

29 Mars 2014 ska jag springa. Fort hoppas jag. Men jag hoppas inte på seger. Det är ändå VM. Och jag vill verkligen inte att alla andra ska ramla som de gjorde när Steven Bradbury vann sitt OS-guld i short track 2002.

VM i halvmarathon i Köpenhamn. Klart jag vill vara där. Klart jag vill springa. Tills dess så ska väl min kropp vara hel. Startplats har jag i alla fall säkrat. Redan idag - så fort anmälan öppnade. Tack Orka-Mera-Anna för tipset!

Jag försöker tänka efter om jag någonsin har planerat så långt i förväg vad jag ska göra en viss dag. Jag tror inte det faktiskt.

Jag möter tio

"Ska vi slå vad" svarar jag kollegan som påstår att jag kommer att vara den enda löparen ute i snögloppet och snålblåsten. "Noll" säger han. "Mer än noll" säger jag. Och inser att jag ganska lätt kan få rätt. Tyvärr slår vi inte vad om något särskilt. Inte om en drink eller så på restaurang B.A.R. där han och jag och några till strax ska träffas.

Galen? Jag? Inte ensam om det i så fall...

Jag är inte så udda som kollegan tycks tro. Jag räknar till tio medlöpare under min dryga halvtimme längs Strandvägen och bort mot tekniska museet. Och som vanligt är det inte alls så hemskt som det kan verka. Riktigt skönt faktiskt. När man väl är ute. När man väl är varm i sina funktionella löparkläder. Och när man har vinden i ryggen. Snöglopp i ansiktet är liiite mindre härligt.

Genetisk nitlott

Vila sig i form är nog bra. De sista dagarna innan lopp vill säga.

Jag vill springa nu! Jag-vill-jag-vill-jag-vill. Springa nu. Det är dags att börja förbereda säsongen 2013 och jag är otålig. Visst. Jag spinner en del. Visst. Jag kör styrketräning. Men. Jag vill springa. Långt. Helst utan att ha ont. Är det så mycket begärt av kroppen?

Jag läser i söndagens DN om studien som sägs visa att inte alla svarar på konditionsträning. Var femte tycks ha den genetiska oturen att vara non-responder. Mätt som förändring i VO2max. Själv är jag övertygad om att jag springer maraton mycket bättre om jag tränar än om jag inte tränar. Jag är tacksam över att jag nog är en responder. Och jag tänker att det är dags att börja jobba nu. Så att kroppen kan svara.

Bara fötterna kunde sluta krångla. Är min genetiska nitlott de stela fotlederna månne?

En annan cykel

Jag har ganska lätt för att bli lite inrutad när det gäller träning. När jag väl hittat mina favoritpass - eller egentligen favoritinstruktörer, så vill jag köra för dem. Det blir lite samma-lika. Vecka in och vecka ut. Kanske inget större fel i det så här i grundträningstider.

Just nu borde jag, min vana trogen, sitta på en cykel i första raden näst längst till höger och vänta på att Annas spinning-klass ska börja. För jag går inte bara på samma pass vecka efter vecka, jag sitter gärna på samma cykel också. Men inte idag. Idag har jag redan cyklat nämligen. På en annan cykel i en annan hall för en annan instruktör.

Instruktören var träningsglädje-Sara. På Sportlife ordnade några bloggare, bland annat Sara, ett event till förmån för organisationen ung cancer. Jag hade anmält mig, fått en reservplats som kändes smått omöjlig och hunnit glömma alltihop. Sent igår kväll hittar jag ett mail. "Du har en plats - fortfarande intresserad?". Hmm. Då missar jag ju Annas spinning tänkte jag. Sedan svarar jag JA. För hur inrutad får man bli?

Jag är instruktör-kräsen och musik-kräsen. Och (hittills) inte särskilt road av puls-baserad spinning. Trots min kräsenhet vinner Sara mitt träningshjärta. Hon är tydlig, peppande och varmt närvarande. Hon har mixat ihop fantastiskt medryckande musik. Dessutom får jag trampa i vilken takt jag vill, bara jag ligger i rätt pulsområde under intervallerna (och under vilan). Jag som gillar att trampa fort, med motståndet avpassat därefter, kan göra som jag vill - utan att känna mig motvalls.

Felsökning

Achilles. En grekisk hjälte vars kropp var osårbar. Utom just hälen. Jag är inte som Achilles. Jag har haft skador både här och där. Löpningen, som gett mig så mycket gott, har också gett mig en hel del ont. Ont i rumpan. I knän. I fotvalv. Och i hälsenor. Nu tycks det vara hälsenornas tur igen. Inte första gången. Överbelastning brukar jag tro. Men denna gång är det svårt att tro just det. På två-max tre korta pass i veckan kan jag väl inte vara överbelastad?

Felsökning pågår. Under googlandet återkommer (förutom för mycket träning för snabbt - vilket jag alltså inte riktigt tror på) stela vadmuskler och överpronation som förklaringar. Mina vadmuskler är tighta - det vet jag. Och möjligheten att stretcha dem begränsas av stela fotleder, ett anatomiskt fenomen som inte verkar gå att göra så mycket åt.

Överpronation då? När jag blir filmad på löparbutikernas band brukar domen vara lätt pronation. Så lätt att den knappt behöver åtgärdas. Kan det ändå vara den som spökar? Inget av de sko-par jag har nu har särskilt mycket pronationsstöd. Och jag har slängt ur mina inlägg ur skorna. Kanske läge att lägga tillbaka?

Det är definitivt läge att söka proffshjälp. Igen. Vi löpar-junkies är nog en betydande del i naprapat-kollektivets lönsamhet.

Tar rast igen

Vissa saker tål att upprepas. Som att ta rast en fredag, snöra på löparskorna och springa ut på Djurgården.

Men aj vad sur jag blev när jag upptäckte att jag glömt packa sportBHn. Jag är skapt sådan att jag bara måste ha en. Jag har i och för sig inte provat att springa utan. Det hade jag ingen större lust att göra idag heller.

Istället gör jag en akututryckning till Runners Store. Den enda affär jag känner till som säljer Falkes sportBHar. Falke. The one and only för mig. No skavsår ever. (Jag misstänker att det finns andra i familjen som också gillar Falke eftersom vissa av mina BHar tycks vara på vift emellanåt.)

November kan vara rätt vackert. De få timmar man ser något.

Sedan springer jag. Benen går långt ifrån lika lätt som förra fredagen, men jag njuter till fullo av löpningen, omgivningarna och av min rast.