Fortsättnigen kom med Solastafetten, en stafett för studenter från Götaplatsen i Göterborg till centrala Karlstad. Den tävlingen var rolig. Undrar om den fortfarande finns?
Att springa för springandets skull började efter mitt andra barn. Lite fett skulle bort. Insåg att det skulle bli roligare om jag hade ett mål. Första loppet blev midnattsloppet 1998. Sedan 15 km på Lidingö och några halvmaror. Löpsäsongen var synonym med barmarkssäsongen; från mars-april till slutet av september. Att springa på vintern fanns inte riktigt i min begreppsvärld.
2004/2005 ändrades det. Jag hade bestämt mig för att ge mig på Stockholm marathon. Det betyder löpträning också vintertid. Nu räckte det inte ända fram det året. Jag ramlade från en pendeltågstrappa ner på spåret och slog knäet ganska illa. 2006 blev det istället marathonpremiär, efter många mils vinter- (och vår-) löpning.
Nu tycker jag det är lika naturligt att springa på vintern som på sommaren, vare sig det är barmark eller inte. Dagens långpass gick inte på barmark, men underlaget var trots allt springbart. Bedårande vacker var den runda som Ingmarie bjöd mig på. Genom skog och över ängar. Tack Ingmarie för 24 kilometers rent nöje. Nåja, i ett par av backarna var nöjet kanske lite mindre tydligt...
Ingmarie och jag vilar i en snövall efter genomfört pass.
9 kommentarer:
Åh dagens pass låter ju hur mysigt som helst, och att få göra det med någon man tycker så mycket om är ju pricken över i:et!
Kan det vara nyttigt, att vila ut i en snödriva efter löppasset? Nåja, ni låg väl bara under själva fotosessionen. :)
Miljarder, miljarder tack sjlv min underbara vän! :-)
Ditt inlägg triggade mig naturligtvis att ta reda på vad som hände med Solastafetten (har så svårt att låta bli att ta reda på den typen av meningslösheter). Sista gången den genomfödes var 1998.
Vilket härligt pass ni fick till!! Ni ser såååå glada ut!! :)
Vad härligt det ser ut! Ni hade det kanske lite lugnare än vi som sprang en masse :-)
Miranda, verkligen kanon för mig; löpning, löparsnack med superexpert och allmänt trevligt på samma gång.
Patric, den var rätt bekväm den där drivan...
Ingmarie, det är jag som ska tacka - du ger mig så mycket!
K, jag saknar dina små "värdelöst vetande informationer" nu när vi inte ses så ofta - kanske kan du starta en blogg med sådana?
Daniel, glada och trötta - i alla fall jag.
Petra, ja det var lugnt och mysigt, men jag var lite avundsjuk på ert gårdagspass måste jag erkänna.
Låter underbart. Och vilken härlig bild, den strålar av lycka!
Miss Agda, jag blev så glad att läsa att du springer igen! Kanske ses vi i farten i Humlegården imorgon?
Skicka en kommentar