Hur gick då det till? Testet landade ju bara på dryga 4 km.
Christers löpband var långt och fint. Inte något vanligt band. Det dunkade dock ovanligt mycket när jag sprang. Kanske bidrog akustiken i det vackra stenhuset också? Jag kände mig i alla fall som en elefant. Automatiskt gick jag upp mer på tå än vanligt. Christer kommenterade mitt fina, lätta löpsteg och då kunde jag ju inte sluta springa så bara för att jag blev lite småtrött i vaderna. Det var ju bara han och jag där och han följde varje steg jag tog. Det kändes så i alla fall. Resultat - kramp i vaderna på slutet och den grymmaste träningsvärk jag haft på länge.
Så går det när man är fåfäng!
5 kommentarer:
Ahhh!! Tomtelöpning!!! ;)
"Gröt och skinka, lilla äppelbiten, äppelbiten.
Tänk så rart det smakar, Anne liten, Anne liten!
Tipp tapp, tipp tapp, tippe, tippe tipp tapp, tipp, tipp, tapp."
Fåfängan och vad den kan göra med oss människor ska aldrig underskattas.
Jag spände till i vaderna under maxtestet igår just när det var för snabbt för att gå och för sakta för att jogga. Så det blev en ganska bra stund med power-spänna-vaderna-walking.
Det kanske var Powerplate träningen? 30 sek. kan döda de bästa vaderna. ;-)
Daniel, tomte eller elefant - det var mina val...
Erik, visst är det så. Vi bryr oss ibland lite för mycket om vad andra tänker och tycker.
Miranda, det är den värsta farten tycker jag, den när man inte kan välja mellan gång och löpning. För mig är det ibland så när jag är ute och går med långbenta vänner...
Ingmarie, jag önskar att jag kunde ge Power Platen cred - men tyvärr vet jag med säkerhet att det var löpningen som gjorde det.
Skicka en kommentar