I senaste Fitness Magazine (som jag köpte för första gången igår - bättre tidning än jag trodde faktiskt) står en liten notis om att träning kan vara lika beroendeframkallande som heroin. Forskare har visat att de som tränar ohälsosamt mycket får samma avvänjningssymptom som de som går på heroin. Tillåt mig tvivla. Och titta gärna på den mycket välspelade och realistiska (tror jag, jag har ju aldrig själv gått på heroin) filmen "I skuggan av värmen" och döm själva. Den kraftiga abstinens som beskrivs i den filmen, liksom i andra skildringar, kan jag absolut inte tänka mig kan uppkomma av för mycket träning. Möjligen samma TYP av symptom, men i så fall mycket, mycket mildare.
I skuggan av värmen är en vacker film, trots att den skildrar något så hemskt som ett heroinberoende - se den!
Abstinensen är fysisk. Den kommer av ett fysiskt beroende. Drogen tippar balansen och kroppen anpassar sig till en ny situation. För att balansera denna yttre, kraftigt överstimulerande spelare sätts kompensatoriska system igång. En ny jämvikt, inkluderande den utifrån väntade stimuleringen, skapas. För att må som en vanlig människa behöver heroinisten tillföra sin drog. Annars ny obalans och abstinens.
I teorin skulle man kunna bli beroende av de endorfiner som frisätts vid träning - de verkar på samma system som morfin och heroin. Men att träna och därmed frisätta en liten fysiologisk mängd endorfin kan ju inte jämföras med att spruta in en mycket hög och ofysiologisk dos av en potent morfin-analog!
Ett psykiskt beroende av träning är något annat - intressant beskrivet här. Och jag måste erkänna att jag klämde ett pump-pass idag, fast jag skulle vila...
Kroppens belöningsystem är till för att hjälpa oss göra rätt. Vi mår bra av att äta för att vi inte ska svälta ihjäl. Att sådana må-bra-system triggas av träning betyder för mig helt enkelt att vi är gjorda för rörelse. Jag mår bra när jag får träna. Kanske är jag endorfinist? Det kan jag leva med.
Kuriosa: Morfin finns naturligt i opiumvallmons frökapsel. Heroin är en morfin-analog som framställs kemiskt. Från början (1899) var heroin ett läkemedel som var tänkt till morfinberoende patienter. Heroinet skulle inte vara vanebildande trodde man - riktigt så var det ju nu inte... Heroin går lättare och snabbare upp i hjärnan än morfin och är därför så kraftfullt. Namnet heroin kommer ifrån att försökspersonerna kände sig heroiska.
9 kommentarer:
Tack för lektionen! :)
Mycket intressant! Och jag måst eerkänna att jag känner mig lite "träffad"....
Patric, anytime...
Ingmarie, jag har verkligen inte märkt att du försummar vare sig vänner, familj eller jobb för din träning - det skulle en äkta addict göra. Jag tror vi är flera som passar in på några av beroende-påståendena i länken ovan utan att det är någon verklig fara på taket.
Det var en intressant artikel du länkade till... Tänkte själv att "drogen" sitter mkt i psyket, särskilt hos high achievers. Man kan alltid prestera bättre liksom.
De inställningar som man har påverkar ju också fysiska substanser i hjärnan (ex. negativa tankar och depression). Om jag har planerat att träna och träningen uteblir, känns det som om kroppen har laddat upp energi som jag bara måste göra av med.
Nej kanske inte ändå... Men just det där att om jag inte får träna som planerat mår jag verkligen skit! Å andra sidan så kanske det krävs ett sånt "tänk" om man vill uppnå ett mål? Behöver ju inte gälla bara träning utan även tex jobb. (En del får ju kickar av det menar jag)
Erica, kul att du hittat hit! Jag skrev i ett tidigare inlägg just om träning som medicin vid lättare depression - jag tror verkligen på det!
Att vara high achiever är ju både positivt och samtidigt lite farligt om man inte är medveten om sin personlighet.
Hmmm -tänkvärt. Det där med att må skit om man inte får träna tror jag sitter mer i skallen än själva endorfinsaknandet. Att må skit innebär ju att man behöver jobba mentalt. Jag tror att det är lätt att ha balans där när man är nyinvigd motionär och glad, men att det tippar över när det blir mer allvar bakom träningen... eller är jag ute och cyklar?
Väldigt intressant! Är själv en "periodare" vad det gäller träning, och blir chockad själv varje gång jag kommer igång igen av hur bra man mår och vill bara ha mer! Och det sprider sig ju till alla delar av livet: humöret, energin, maten och att man orkar engagera sig mer i andra och deras aktiviteter. Men jag har aldrig haft något mål med min träning eller jagat resultat och därför haft lätt för att skippa planerad träning om annat dykt upp och inte mått dåligt över det. Nu däremot har jag bestämt mig för att satsa och vinna och jag känner redan nu (efter bara en vecka :S) att jag planerar in träningen mer seriöst och långsiktigt och tänker på ett helt annat sätt. Jag tror absolut att MarathonMia har rätt i att det tippar över först när det blir mer allvar bakom träningen.
MarathonMia, tror som du - att endorfinberoende inte är särskilt starkt utan att det är mer det psykiska (som beskrevs i länken, lite lång men intressant) som man måste hålla lite koll på. Det gäller att ibland tänka efter varför man gör de val man gör mellan träning och annat. Hitta balans, precis som du säger.
egirl, visst tippar det lite när man sätter nya tuffare mål - viktigt då att hitta ny balans mellan de saker som påverkar ens välmående. Inte helt glömma vänner och familj trots fokus på träning... Att fokusera och uppnå mål tror jag trots allt är en bra grej! Det ger självförtroende som smittar på annnat.
Skicka en kommentar