söndag 20 maj 2012

Referenser

Att använda rätt referenspunkter är inte alltid lätt för en sådan som mig. Jag har alltid tävlat. I löpningen tävlar jag mot mig själv. Och jag vill bli bättre och bättre. Eller åtminstone fortsätta vara lika bra. Det var liksom det som var tanken med "mot tanteliten" - att tio år senare, som 55-åring, springa lika fort. Behålla formen medan åldersiffrorna tickar. Age is just a number. Men kroppen är inte samma för alltid.

Referenspunkten "bättre-än-någonsin" hamnar jag, trots "mot tanteliten"-tanken, ganska lätt på. Jag tror inte jag är ensam om det. Jag vill slå mitt personbästa. Och det var det som var målet för det maraton som går om knappt två veckor. Nu blir det åskådarplats. Och andra referensramar för min löpning.

Det är söndag. Referenspunkten för ett söndagspass=långpass är minst 18-20 km. Annars är det inget långpass. Idag sprang jag en mil. Och med nuvarande referenser är det långt. Faktiskt det längsta sedan plantar fascian blev irriterande öm. Och det med relativt lite smärta. Det går åt rätt håll. Även om det är långt kvar till mina normala referensramar för vanligt långa långpass i vanligt tempo.

6 kommentarer:

Lisa sa...

Det går framåt! Allting kommer att kännas mycket lättare för dig när maran väl är över och du kan slappna av. Det är en klyscha, men det kommer FLER lopp!

Lisa sa...

Och jag är säker på att du kommer att bli "bättre än nånsin"!

Ingmarie sa...

Men det är ju underbart! Hur känns det nu?

Löpning & Livet sa...

En jättebra bit på väg ju! Och kanske kommer du tillbaka ännu starkare nu. Dels för att kroppen verkligen fått tid att vila ut ordntligt (har hört flera som upplevt det så efter skador) och dels för att du kommer vara så peppad.

Sara sa...

Bättre en mil än ingen mil :)

anneliten sa...

Lisa, maran har jag släppt tycker jag. Nu gäller det att börja tro på att jag grejar midnattslopp och LL som jag är anmäld till.

Ingmarie, se mail. Redo att bli mer "ordnad".

Andréa, jag hoppas du har rätt. Du har i alla fall inspirerat mig under tiden. Känns som om du springer för mig med :-)

Sara, så sant!