Sten i skon

Det är svårbestämbart nu - underlaget. Öar av vattentäckt super-slipprig is. En hel del porös och halkig snö att kana runt i. Men mest barmark faktiskt. I alla fall på vägarna. Icebugs är skorna som i teorin klarar allt detta. Men JAG klarar inte icebugs på asfalt. Det är som att ha en irriterande sten sitta fast under sulan - många gånger om. Sexton piggar (per sko) pickar mot asfalten. I teorin åker de in i sulan - i praktiken känns det inte riktigt så och min instinkt är att stanna och plocka bort stenar ur sulorna...

Alternativet är vanliga skor. Med risk att stå på öronen på någon isfläck.

Jag velar fram och tillbaka. Till slut blir det vanliga skor i alla fall. Men på ett underlag helt utan halkrisk och med väldigt låg sannolikhet att någon sten ska fasta så där irriterande i sulan. Jag väljer vanliga skor på odramatiskt löpband.

Jag hoppas att några fler isfläckar smälter bort till imorgon. Eller att det snöar rejält och blir ordentligt icebugsväglag igen. För jag vill gärna avsluta löparåret 2012 utomhus. Det är utomhus jag helst springer. Där stenar ibland fastnar under skorna.

Mina icebugs, som jag tycker är fantastiska när underlaget är rätt, fick vila idag. Istället blev det fräscht vita lätta löpglada Saucony fastwitch. I bakgrunden mitt senaste tillskott till skoparken. Från Filippa K. Tänkte inte springa så mycket i dem dock.

Stretch-prylen jag inte visste att jag saknade

I samma stund som jag knappar in kortkoden ångrar jag mig lite. "Du får prova i hundra dagar" säger säljaren hurtigt. "Pyttsan!" tänker jag. Fat chance att jag få lämna tillbaka efter mer än tre månaders användning. Jag är nu ägare till en plastgrunka för 349 kronor som ser ut som den kommer direkt från TV-shop. Jag bestämmer mig för att ge den en chans trots att jag inte riktigt vill tro och trots att jag är övertygad om att jag inte får lämna tillbaka om den inte gör det den ska för mig. Skeptisk is my middle name. I alla fall ibland.

På kartongen står lockande saker som "prevents and relieves plantar fasciitis and achilles tendonitis". Grunkan, som heter PROSTRETCH +plus, är en grymt ful liten vagga att sätta foten i (träningsskor rekommenderas), för att få till en djupare stretch av vadmuskulaturen. Plus heter den för att det är en ny modell som går att anpassa till fotstorlek och för att den har en "toe-lift"-insats som säkert är bra för plantarfascian.

Väl hemma googlar jag och tittar på instruktionsvideor. Absolut inte komplicerat, men hur jag än försöker får jag inte till det. Det gör mest ont i tårna och jag är på god väg att öppna locket till plaståtervinningen. I ett sista försök tar jag bort toe-lift-delen. Voilà. Nu får jag till en djup stretch både i övre och nedre vaden som jag, med mina stela fotleder, sällan lyckas med utan hjälpmedel.

Den fula grunkan ska få en ordentlig chans.

Jag försöker bortse ifrån Milen sub 40-Lennarts referat till forskning som visar att statisk stretch inte hjälper. Jag bestämmer mig för 3x30 sekunder per muskel per dag. Övre och nedre vad, vänster och höger ben. Totalt sex minuter. Om dagen. Jag ger det två veckor.

När det är jag som bestämmer

Hon är sen. Hon får inte igång ljudanläggningen. Det är hennes första besök i Huddingehallens spinningsal och jag avundas henne inte.

Tio över är vi igång. Hon tycks ha tappat bort hälften av sin musik. Säger något om telefonen i flygplansläge. Hon improviserar och är trots allt rätt cool. Hon lovar oss att vi ska få våra 55 minuter trots den sena starten.

Jag märker snabbt att hennes spinningstil inte riktigt är min spinningstil. Lååångsamt och muskeltungt mest hela tiden. Jag som gillar att trampa snabbt - i alla fall som omväxling. Jag som tror på min tränare som säger att hög kadens är lite bättre för en löpare.

Utmaningarna är korta och lite mesiga. Jag blir lite grinig först. Känner mig snuvad på ett bra träningspass. Sen tänker jag efter lite. Det är ju faktiskt jag som bestämmer om jag ska bli trött. Nu när jag är här kan jag ju lika gärna... Jag letar efter min takt i musiken och trampar dubbelt tempo närhelst jag får lust och så mycket jag orkar. Och jag blir trött. Precis så trött som jag själv bestämmer.

Det är förstås alltid upp till mig hur trött jag ska bli. Men för att en spinninginstruktör ska vinna mitt träningshjärta behöver jag bli utmanad. Utmanad att överträffa den trötthet jag åstadkommer på egen hand.

Vitt

Min löpväg är full av nyfallen snö. Temperatur runt noll grader gör snön tung och slirig. Inte alldeles lätt att ta sig fram med löparskor på fötterna.

Vackert är det i alla fall.

Långsamhet jag är nöjd med

"Men hur kan man springa så sakta?!?" Ett uttalande av mig inför ett långpass i grupp för några år sedan. Sedan dess har det långsamt börjat sjunka in att man när man ska springa långt inte bör eller behöver springa fort. För dessa pass är det tiden som räknas - inte sträckan, precis som tränare Nilsson envinst försökt pränta in. Jag förstår teorin.

Idag ger jag mig ut på något som inte kan definieras som ett långpass egentligen. Men för mig, som sedan Midnattsloppets mil i mitten av augusti inte har sprungit längre än åtta kilometer, är 12.5 kilometer relativt långt. När jag stannar klockan på 1.15 inser jag att jag spot on sprungit i 6-minuterstempo. Visserligen i snömodd men... Samma tempo som jag rynkade på näsan åt inför grupp-passet för några år sedan.

Udda typer?

Kvart i sex en fredagskväll väldigt nära jul hoppar jag i Eriksdalsbadets bassäng. Med en blå flytdyna runt midjan. Ingmarie och Lisa är redan i vattnet. Med likadana flytdynor. Vi trampar vatten och babblar. Vi är glada att nästan inga andra badar. Vi kan vattenlöpa i bredd. Och babbla. Om hälsenor och andra trilskande kroppsdelar. Som hindrar löpningen. Och om kokosolja.

I bastun pratar vi överlevnadsstrategi. Hur klarar man sig egentligen igenom en julhelg med stängda gym? Eller en julhelg långt ifrån stan utan något uppenbart ställe att hänga upp TRXen på? Kan man springa klarar man ju julhelgen enkelt. Kan man inte springa får man kanske nöja sig med stavgång. Hmm. Eller i värsta fall låna kusinernas skidor. Det är bara vi i bastun. Ingen hör oss. Och det är kanske tur det.

Behöver jag en pannlampa?

Förra julen önskade jag mig en pannlampa. Tydligen hade jag varit tillräckligt snäll. För jag fick en. I snart ett år har jag haft den lampan liggande i en låda. Inte en enda gång har jag rört den. Ikväll kanske? Men näe. Med all snö som lyser upp och med upplysta gator som enda tänkbara vägval i snömassorna känns det onödigt.

Utanför dörren blir jag bländad. Igen och igen. Det tycks vara jag och lastbilarna som är ute på vägarna vid halv tio en torsdagskväll i Huddinges villakvarter. Lastbilarna lastar flitigt snö på sina flak - för transport till någon okänd annanstans. Bort från våra villavägar.

En hel del snö är kvar trots lastbilsflit. Och jag slirar omkring. Till slut når jag ändå mitt utflyktsmål. Julljushuset. Ett hus upplyst av 300 000 lampor. I adventstider springer jag till just det huset någon mörk kväll. Tittar på ljusglimret. Springer hem. Knappt åtta kilometer. Utan pannlampa. Min väg är ändå hyfsat upplyst - av lastbilar och julljus.

Och på en tisdag fortsätter jag

Det låter tråkigt och passar egentligen inte med den bild jag har av mig själv. Men jag måste väl erkänna att jag är lite av en vanemänniska. I alla fall när det gäller träning. Hela hösten har jag skjutsat tonårsdotter den yngre till hennes idrottsledarjobb och sedan skyndat vidare till min hemtama och invanda Huddingehall för Sofies fantastiska och mega-svettiga spinning.

Förra veckan åt tonårsdotter den yngre pepparkakor på arbetstid. Vilket förstås betyder att terminen är över. Men är det tisdag så är det. Och är det tisdag så kör jag Sofies spinning. Vare sig jag behöver skjutsa dotter eller inte.

Sofie kommer fram till att detta nog får vara den sista tisdagsspinningen för i år. Va? Vad har hon då tänkt att jag ska göra nästa tisdag? Att det är juldag är väl ingen anledning att ställa in...

Jag börjar på måndag

Jag börjar på måndag. Så ska Charlottas bok heta. Charlotta är den senaste i raden av DNs kom-i-formare. Jag har följt hennes blogg lite sporadiskt och nu är hon i mål. Tre månaders omställning.

Jag tror jag förstår vad hon menar med titeln. Den där psykologin som säger att eftersom jag ändå ska skärpa mig med matvanor och träning snart så kan jag lika gärna falla igenom totalt nu. En sista gång liksom. Den mentaliteten gör jag mitt bästa för att inte anamma. Nu när det snart är jul. Nu när det snart är nyår. Och nu när jag har fått smak för sötsaker. Man kan ju ta en knäck eller två. Man kan ju äta lite pepparkaksdeg medan man bakar. Men det finns ju ingen som helst anledning att moffa i sig tills man mår illa för att det snart är nyår och åter dags för sunda vanor. För sunda vanor borde det ju alltid vara dags för. Tänker jag. Sedan äter jag mig lätt illmående på chokladen jag tillverkar praliner av.

Träna behöver jag inte börja med. Det går liksom av sig självt. Men just idag, just denna måndag ser jag som startpunkten för min löpträning (det har ju inte varit så mycket av den träningssorten på sistone) inför Stockholm marathon. Två veckor försenad och fortfarande med lätt ömmande hälsenor.

Ingmarie skrev på facebook att hon är för lat för att börja om - alltså fortsätter hon hela tiden. Inget "jag börjar på måndag" där inte. Det ligger verkligen något i det. Det är mycket lättare att springa när man är tränad för det. Nu har ju jag kompenserat en del med spinning och så (och sprungit lite också), så helt från början känns det inte som. På en måndag ett par veckor innan nyår blev det dryga sju kilometer i snömodd. Fort gick det inte.

Springa-gå

Springa-gå taktik. Det ska vara bra när man ska igång med löpning. Vare sig man är nybörjare eller en löpar-addict på väg tillbaka från skada. Men riktigt så som jag gjorde idag är det nog inte tänkt.

När jag stämde träff med E för en promenad runt sjön kändes det passande. Torsdag skulle vara en vilodag och att gå är ju inte träning. Inte egentligen. Inte i min bok. Än. Men jag kommer nog dit i sinom tid.

Ingen löpning blev det igår. Jag tänker att jag kan kompensera lite om jag springer till sjön, går sjövarvet med E, och sedan springer hem. Två kilometer spring. Fem kilometer gå (snabbt - E är nog den snabbaste gångare jag känner) och så en avslutningsspurt. Två kilometer hem.

Lugnt spring tänker jag mig. Men nu är jag ju en obotlig tidsoptimist som kommer iväg aningen sent. Bråttom nu. Benen vill. Trotsar modden. Satan vad det är skönt att springa! Och oj vad kul det är att promenera när man har en intressant och intresserad människa som sällskap. Att promenera är ett utmärkt sätt att umgås med vänner man vill babbla med. Babbla och gå passar bra ihop.

Tiden går fort. Dags att springa hem. Lugnt tänker jag mig. Hoppsan. En löpare dyker upp någon meter framför mig. Jag kan inte låta bli. Jag springer om. Benen vill. Trotsar modden. Väl om inser jag att jag nu måste pinna på för att inte bli revansch-omsprungen. Sådant är ju pinsamt.

Springa-gå på ett lite annat sätt än det är tänkt.

Grinchen skäms. Andra tycks inte skämmas

Grinchen är sur. För att den gröna tröjan som skulle bäras på Sofies jul-spinning inte blivit tvättad i tid. Min inneboende Grinch morrade ju lite när Sofie förra veckan berättade om sina planer att köra ett helt pass fyllt av julmusik denna vecka. Som hon brukar när det närmar sig jul. Och som jag brukar undvika om jag vet om det. Men nu, med krångliga hälsenor, är jag ju lite spinningberoende. Enda sättet att tillfredställa mitt endorfinberoende.

Grinchen skäms lite. När Sofie meddelar att hon på grund av förra veckans morr bestämt sig för att skippa julmusiken. Nästan. Insprängt här och där finns några korta sekvenser av lite hurtigare julsånger - när vi hör dem ska vi spurta. Grönt för mig. Och ganska okej för min inneboende Grinch.

Jag tog inte min otvättade gröna träningströja. Så hur kommer det sig att det luktar gammal svett? Jag inser att jag är omringad av två män i otvättade träningskläder. En på var sida. När värmen stiger stinker det gammal unken svett. De tycks inte skämmas. Ogenerat förpestar de luften för oss andra. Ny svett och dess eventuella lukt är oundviklig och framför allt mindre frän. Men gammal svett? Not so nice.

Efter passet ber Grinchen Sofie om ursäkt. Det var ju inte riktigt meningen att sabba julstämningen för alla andra bara för att jag råkar tycka att det inte nödvändigtvis behöver vara julstämning i en spinningsal. Sofie tröstar mig med att det inte bara var Grinch-morret som fick henne att ändra sig. Ett bra spinningpass kräver ösig musik. Och ösig musik handlar oftast inte om jul.

Karuseller och gungor

Först kör jag ett pass pump. Rätt kul release den senaste måste jag säga. För första gången någonsin (eller i alla fall så länge jag kört - och det är rätt länge det) är bicepslåten en lång radda hantelövningar. Hammer och curl kallas de visst. Lite tyngre hantlar behövs för att få till den där sköna och brännande "jag-orkar-inte-en-enda-till-känslan". Gymet har ganska få av den tyngre hantel-sorten och jag är lite sent ute för att få tag i några idag.

Och lika bra är det. För hemma väntar en snöskovel. Det man förlorar på gym-karusellen får man väl ta igen sedan - på snöskottningen. 

Den där känslan...

Jag sitter på spinningcykeln. Anna sätter på sig sitt head-set - dags att börja svettas.

Jag har en krypande känsla av att jag glömt något. Jag tittar ner. Jag har spinningskor på fötterna. Och byxorna sitter nog åt rätt håll denna gång (i tisdags gick byxorna underligt högt över magen tyckte jag och jag upptäckte efter passet att de satt bak-och-fram).

Plötsligt slår det mig. Jag inser att jag glömt ställa P-skivan. Och Huddinge som har galaxens mest effektiva P-vakter... Avbryta ett höjdarspinningpass vill jag inte. Så jag hoppas på tur, omfokuserar och kör hårt.

Jag torkar snabbt av cykeln och bestämmer mig för att inte köra core-passet jag bokat. Inte värt att riskera en P-bot för. Det visar sig vara fel beslut, för jag hade inte tur. Under vindrutetorkaren sitter redan en sådan där smal gul remsa som man inte ser förrän man tittar noga. Fyrahundrafemtio kronor.

Att ställa P-skivan är näst intill en automatiserad handling när jag kommer till Huddingehallen. Kanske missade jag idag för att jag kom från ett annat håll (Södertälje) och tänkte på kroppar. Plasticerade kroppar. Donerade till Body Worlds och utställda på Tom Tits. Jag tittar och fascineras. Tillsammans med Ingmarie och hennes Anders. En utställning som rekommenderas. Jag tittade extra noga på peroneus-senan.

Nöta ut

Just nu nöter jag inte på hälsenorna. Inte alls genomtänkt eller så - det har bara inte blivit någon träning på tre dagar. Jag tror det är ganska länge sedan jag hade ett så långt uppehåll utan att vara sjuk. Och lite sjuk, men på ett annat sätt, blir jag av att inte träna. Det kryper liksom i kroppen.

Jag har nött lite på några vänner istället. Och på snöskovel och promenadskor.

Nötande på vänners öron ägnade jag mig åt igår. Mitt aldrig sinande ordsvall (stackars dem) omfattade bland annat mina funderingar runt utnötta uttryck. I min bransch sveper en innovations- och kreativitetsvåg. Precis allt ska vara kreativt och helst kallas något med "innovative". Det har hållit på så ett tag och till sist blir det tjatigt. Orden blir utnötta och tappar sin ursprungliga styrka. Tycker jag.

Nähä

Nähä. Jag började inte träna till marathon idag heller. Jag skottade snö. Det var ganska jobbigt. Sedan pulsade jag sicksack mellan övergivna bilar för att köpa lite mjölk. Det var ganska jobbigt. Men ingetdera noteras i jogg.se.

Grinchen vaknar till

Det bor en liten Grinch i mig. En liten varelse som inte tycker att precis allt behöver handla om jul bara för att det är december. När spinning-Sofie under dagens pass (med helt igenom utmärkt spinningmusik) berättar att nästa tisdag - då minsann... Då ska vi spinna till julmusik. Morr säger Grinchen i mig. Och det märker Sofie. Jag tänker att nästa tisdag ska jag definitivt ha min Grinch-gröna träningströja. Den jag fick på Midnattsloppet för några år sedan. Kanske kan jag köpa lite grön sprejfärg till håret också? Gröna tights är nog svårare att skaka fram.

Börja träna

Om man ska springa Stockholm marathon och om man tänker träna efter Szalkais program så börjar träningen på riktigt idag. Jag har haft datumet i bakhuvudet ett tag. För jag tänker mig att jag ska stå på startlinjen på Lidingövägen den 1 juni - vältränad och lätt nervös över ett tufft mål. Min plan är visserligen inte att följa Szalkai. Han är bra, men jag vet en som är bättre för mig - tränare Nilsson. Jag hoppas på henne. Att hon orkar och vill en säsong till. Och jag hoppas på en hyfsat skadefri uppladdning.

Helt bra känns det förstås inte att börja med lätt ömmande hälsenor, trots att jag inbillar mig att de gradvis blir bättre och bättre. Så istället för att springa mitt första pass så går jag på body pump. Och istället för att springa mitt andra pass så kommer morgondagen att innehålla spinning. Men på onsdag. Då ska jag börja träna.

Två sidor av samma snö

Jag är ingen poet. Men om jag var det skulle jag hitta ord som beskriver känslan. Känslan av att tassa fram i mörkrosa ice-bugs på en skogsväg kantad av snötäckta träd. Med solen, som knappt orkar upp över horizonten, svagt synlig genom molndis. Med iskristaller som glittrar i luften. Utöver mina steg och mina andetag hörs inte ett ljud. Vinter. Så underbar att springa i.

Skogsvägen tar slut och jag befinner mig på en slarvigt plogad trottoar intill en väg med många bilar. Snön är smutsig. Snön glider undan. Ice-bugs hjälper inte så mycket. Det har redan börjat skymma fast det bara är tidig eftermiddag. Vinter. Den har sina avigsidor.

Genom mitt köksfönster i väntan på kaffe-på-löprundan.

Fortsätter härma ohämmat

Två gånger har jag ätit på B.A.R. på Blasieholmsgatan. Båda gånger har jag valt samma "side order" för den är ju bara så god! B.A.R.s avocado, grape och granatäppelsallad. Hur svårt kan det vara tänker jag. Jag skär ett par avokado. Skalar en blodgrape in på bara fruktköttet (lite kladd och pill får man stå ut med). Häller över lite granatäpplekärnor ur en kartong jag hittar i frysen. Inget mer. Voilà. Lika god som B:A.R.s.

Fräscht, gott och enkelt. I skål gjord av en jag känner.

Tills dess så

29 Mars 2014 ska jag springa. Fort hoppas jag. Men jag hoppas inte på seger. Det är ändå VM. Och jag vill verkligen inte att alla andra ska ramla som de gjorde när Steven Bradbury vann sitt OS-guld i short track 2002.

VM i halvmarathon i Köpenhamn. Klart jag vill vara där. Klart jag vill springa. Tills dess så ska väl min kropp vara hel. Startplats har jag i alla fall säkrat. Redan idag - så fort anmälan öppnade. Tack Orka-Mera-Anna för tipset!

Jag försöker tänka efter om jag någonsin har planerat så långt i förväg vad jag ska göra en viss dag. Jag tror inte det faktiskt.

Jag möter tio

"Ska vi slå vad" svarar jag kollegan som påstår att jag kommer att vara den enda löparen ute i snögloppet och snålblåsten. "Noll" säger han. "Mer än noll" säger jag. Och inser att jag ganska lätt kan få rätt. Tyvärr slår vi inte vad om något särskilt. Inte om en drink eller så på restaurang B.A.R. där han och jag och några till strax ska träffas.

Galen? Jag? Inte ensam om det i så fall...

Jag är inte så udda som kollegan tycks tro. Jag räknar till tio medlöpare under min dryga halvtimme längs Strandvägen och bort mot tekniska museet. Och som vanligt är det inte alls så hemskt som det kan verka. Riktigt skönt faktiskt. När man väl är ute. När man väl är varm i sina funktionella löparkläder. Och när man har vinden i ryggen. Snöglopp i ansiktet är liiite mindre härligt.

Genetisk nitlott

Vila sig i form är nog bra. De sista dagarna innan lopp vill säga.

Jag vill springa nu! Jag-vill-jag-vill-jag-vill. Springa nu. Det är dags att börja förbereda säsongen 2013 och jag är otålig. Visst. Jag spinner en del. Visst. Jag kör styrketräning. Men. Jag vill springa. Långt. Helst utan att ha ont. Är det så mycket begärt av kroppen?

Jag läser i söndagens DN om studien som sägs visa att inte alla svarar på konditionsträning. Var femte tycks ha den genetiska oturen att vara non-responder. Mätt som förändring i VO2max. Själv är jag övertygad om att jag springer maraton mycket bättre om jag tränar än om jag inte tränar. Jag är tacksam över att jag nog är en responder. Och jag tänker att det är dags att börja jobba nu. Så att kroppen kan svara.

Bara fötterna kunde sluta krångla. Är min genetiska nitlott de stela fotlederna månne?

En annan cykel

Jag har ganska lätt för att bli lite inrutad när det gäller träning. När jag väl hittat mina favoritpass - eller egentligen favoritinstruktörer, så vill jag köra för dem. Det blir lite samma-lika. Vecka in och vecka ut. Kanske inget större fel i det så här i grundträningstider.

Just nu borde jag, min vana trogen, sitta på en cykel i första raden näst längst till höger och vänta på att Annas spinning-klass ska börja. För jag går inte bara på samma pass vecka efter vecka, jag sitter gärna på samma cykel också. Men inte idag. Idag har jag redan cyklat nämligen. På en annan cykel i en annan hall för en annan instruktör.

Instruktören var träningsglädje-Sara. På Sportlife ordnade några bloggare, bland annat Sara, ett event till förmån för organisationen ung cancer. Jag hade anmält mig, fått en reservplats som kändes smått omöjlig och hunnit glömma alltihop. Sent igår kväll hittar jag ett mail. "Du har en plats - fortfarande intresserad?". Hmm. Då missar jag ju Annas spinning tänkte jag. Sedan svarar jag JA. För hur inrutad får man bli?

Jag är instruktör-kräsen och musik-kräsen. Och (hittills) inte särskilt road av puls-baserad spinning. Trots min kräsenhet vinner Sara mitt träningshjärta. Hon är tydlig, peppande och varmt närvarande. Hon har mixat ihop fantastiskt medryckande musik. Dessutom får jag trampa i vilken takt jag vill, bara jag ligger i rätt pulsområde under intervallerna (och under vilan). Jag som gillar att trampa fort, med motståndet avpassat därefter, kan göra som jag vill - utan att känna mig motvalls.

Felsökning

Achilles. En grekisk hjälte vars kropp var osårbar. Utom just hälen. Jag är inte som Achilles. Jag har haft skador både här och där. Löpningen, som gett mig så mycket gott, har också gett mig en hel del ont. Ont i rumpan. I knän. I fotvalv. Och i hälsenor. Nu tycks det vara hälsenornas tur igen. Inte första gången. Överbelastning brukar jag tro. Men denna gång är det svårt att tro just det. På två-max tre korta pass i veckan kan jag väl inte vara överbelastad?

Felsökning pågår. Under googlandet återkommer (förutom för mycket träning för snabbt - vilket jag alltså inte riktigt tror på) stela vadmuskler och överpronation som förklaringar. Mina vadmuskler är tighta - det vet jag. Och möjligheten att stretcha dem begränsas av stela fotleder, ett anatomiskt fenomen som inte verkar gå att göra så mycket åt.

Överpronation då? När jag blir filmad på löparbutikernas band brukar domen vara lätt pronation. Så lätt att den knappt behöver åtgärdas. Kan det ändå vara den som spökar? Inget av de sko-par jag har nu har särskilt mycket pronationsstöd. Och jag har slängt ur mina inlägg ur skorna. Kanske läge att lägga tillbaka?

Det är definitivt läge att söka proffshjälp. Igen. Vi löpar-junkies är nog en betydande del i naprapat-kollektivets lönsamhet.

Tar rast igen

Vissa saker tål att upprepas. Som att ta rast en fredag, snöra på löparskorna och springa ut på Djurgården.

Men aj vad sur jag blev när jag upptäckte att jag glömt packa sportBHn. Jag är skapt sådan att jag bara måste ha en. Jag har i och för sig inte provat att springa utan. Det hade jag ingen större lust att göra idag heller.

Istället gör jag en akututryckning till Runners Store. Den enda affär jag känner till som säljer Falkes sportBHar. Falke. The one and only för mig. No skavsår ever. (Jag misstänker att det finns andra i familjen som också gillar Falke eftersom vissa av mina BHar tycks vara på vift emellanåt.)

November kan vara rätt vackert. De få timmar man ser något.

Sedan springer jag. Benen går långt ifrån lika lätt som förra fredagen, men jag njuter till fullo av löpningen, omgivningarna och av min rast.

Vända på steken

För ett tag sedan var en av mina döttrar såld på att dissekera uttryck och ordspråk. "Nu är det kokta fläsket stekt..." "Dra mig baklänges..." "Mota Olle i grind..." "Håll i hatten..." Vi hade rätt kul när vi funderade på var saker kom ifrån. Vände och vred. Skapade bilder av "skam på torra land" och så.

Idag "vänder jag på steken". Jag vill kombinera spinning och body pump som jag gjorde för ett tag sedan. Då med pump först, som gav så seeega cykelben. Idag provar jag att börja med fräscha cykelben istället. Jag är inspirerad. Anna är inspirerande som alltid. Jag kör på hårt. När jag kliver av cykeln och in i pump-salen känner jag mig hyfsat pigg trots allt, men tänker att jag nog ändå ska ta det lite lugnt och köra något lättare vikter än annars. Någonstans där tappar jag motivationen. Energin jag hade nyss rinner av mig. Och den vända steken känns ungefär likadan som den ovända - bra förstapass, kasst andrapass.

På det igen. Nästa gång med något litet att äta emellan passen kanske. Jag tror det kan vara "där skon klämmer"...

Monster

Jag gör mitt bästa för att se lite farlig ut i mina nya springkläder. Men när det väl kommer till kritan drar jag nog en reflexväst över. Eller fäller ner luvan och tar på mig min reflex-gula löparmössa istället. För jag vill ju inte skrämma någon. Egentligen.

Min tröja i merinoull har kommit nu. NikeStore jobbar snabbt. Misstänker dock att det inte är det absolut billigaste shopping-stället.

Särkilt billigt blir det definitivt inte när shoppingmonster tar över och jag "råkar" klicka på fler saker än jag tänkt från början. Det blev ett par Nike Pro Hyperwarm II Women's Tights också. För att de lät så varma. Jag hoppas att de är varma också. Trots att de är betydligt tunnare än jag förväntat mig. Hmm, det var ju det där med principer. Min princip att inte handla kläder på internet eftersom jag inte kan klämma, känna och prova åsidosattes tillfälligt för just detta köp. Nåja, tightsen sitter som ett andra skin. Med nedvikbar dubbel resårkant i midjan. Om de är varma eller inte återstår att testa.

Amputation

Jag ska precis skriva ett inlägg om att jag snart amputerar mina fötter (skämtsamt förstås) eftersom de aldrig tycks bli fullt ut springbara. Det senaste är ömhet i båda hälsenor, längst ner mot hälen. Men innan jag skriver läser jag en väns blogg. En liten flicka har förlorat sin mitt-i-livet mamma. Min vän har förlorat en vän. Till cancern. Ett för tidigt avskuret liv. Och mitt inlägg fastnar liksom...

Härmas lite

Elva dagar med grötfrukost. Jag började med Voltairs Gojigröt. Den är god. Men dyr. Jag tänker att jag kanske kan härmas lite. Jag läser på innehållsförteckningen. Fem olika slags gryn, linfrö, gojibär och russin. Jag har linfrö och tre sorters ekologiska gryn hemma (fiberhavre, råg och dinkel) - från mina olika granola-experiment. Tre sorters gryn kan väl räcka tänker jag och kompletteringshandlar en påse gojibär. Russin kan kvitta enligt mig. Jag blandar hellre i frysta bär i den nykokta gröten. Så att de tinar. Just nu är björnbär en favorit.

Min blandning blir lika god som Voltaires. Tycker jag. Och visst får man väl härmas lite?

Mina principer

Principer kan man ha. En av mina är att ompröva lite nu och då. Jag har just omprövat "aldrig-handla-kläder-till-mig-själv-på-postorder/internet-principen". Från NikeStore klickar jag hem en sådan där tröja i merinoull som Snorkkis håller sig varm i och talar sig varm för. Vi får se om principomprövningen blir lyckad. Att jag har en sådan princip till att börja med är för att jag vet med mig att jag behöver prova kläder innan jag köper. Min kropp är inte helt lik de kroppar som kläder sys efter.

Merinoull. Känns nästan som en hype i träningsbloggsvärlden. Kan ju vara spännande att testa tänker jag. Sedan slår mig en tanke. Jag har en favorit-tröja från Nike som är lite speciell i tyget. Som är varm och skön trots att den är tunn. Som andas bra. Jag köpte den i New York för flera år sedan. Jag plockar ner den från tvättställningen och kollar lappen. Mycket riktigt - 41% merinoull, precis som i tröjan jag nyss beställt. Hoppsan. Den trenden hade jag tydligen redan anammat. Utan att riktigt fatta.

Genom en blå port

Jag vet hur det brukar kännas när man kommer hem på fredagskvällen. Soffan lockar mer än springskorna. Speciellt nu när det är lite mörkt. Jag tänker till. Jag tänker att jag tänkt att jag ska springa på Djurgården någon dag. Den dagen kan ju vara idag tänker jag. Och packar väskan med löparkläder. Planen är en förmiddagstur.

Mitt kontor ligger på Östermalm. Mindre än två kilometer från blå porten. Grinden som tar en ut på sköna stigar på Djurgården. Gråmulet och ganska varmt för att vara november är det. Perfekt löparväder enligt mig. Jag springer längs vattnet längs Djurgårdskanalsidan. Längre än jag varit förut. Jag vänder tillbaka. När jag återigen passerar den blå porten tänker jag på min käre P. Han som har lite svårt med orienteringen ibland. Han som gick till restaurang Blå porten när hans vän väntade på restaurang Blå dörren. Blå dörren ligger vid slussen. Inte lätt att hålla isär de blåa ingångarna. Och rätt långt däremellan när man väl upptäcker misstaget.

Trendspaning

Jag surfar in på Stockholm marathons hemsida. Nyfiken som jag är på om vissa jag känner har anmält sig eller inte. Väntar mig att loppet ska vara nästan fullt så här mitt i november. Men det är det inte. Något hundratal färre anmälda än vid samma tid förra året faktiskt. Efter flera år av gradvis ökande intresse. Är löpar-boomen över nu? Nja, den slutsatsen är nog aningen tidig att dra. Kanske är förklaringen att lite för många minns 2012 års upplaga - i fyra ynka plusgrader, regn och blåst. Jag minns den från åskådarplats och tänker att det nog är skönare att springa. Om det nu skulle bli lika eländigt två år i rad.

D-agsljus

Det har sina fördelar att vara sin egen chef. Man kan till exempel bestämma sig för att lägga in en spring-stund mitt i arbetsvardagen. När det fortfarande är ljust.

Men dagsljuset - när man lyckas fånga det, är ändå inte tillräckligt starkt under vintermånaderna. Inte ens om solen skiner. Vilket den inte gjorde idag. Det behöver kompletteras med D-vitamin. Det tror jag starkt på. D-vitamin är det enda kosttillskott jag tar. Förutom resveratrol i rödvinsglaset som får ackompanjera spenat- och ricotta-tortellini så här en vanlig onsdag. Nu är jag väl lite mindre säker på hälsoeffekterna i rödvin. Men det är gott.

Jag köper mitt D-vitamin (lite starkare än apotekets) från Holistics, via Ingmaries vitamera-länk.

Just floating

I´m not dead, just floating. Right between the ink of your tattoo, in the belly of the beast we turned into.

Nejdå. Spinning-Sofie spelade visserligen Pink, men inte den gamla. Ändå snurrar den i mitt huvud sådär som låtar kan ibland. Kanske för att Sofie - inte utan stolthet i rösten, deklarerade att hon när hon vikarierade på Niclas spinning-pass fick välkomstorden "NEJ! Inte du! Dina pass är ju en nära-döden-upplevelse".

Jag kör hårt. Jag blir grymt trött. Men jag associerar inte till "nära-döden". Snarare flyter jag. På en endorfin-våg. Jag tycker om att köra hårt. Känslan att jag lever är extra stark då.

Nej! Inte mina mackor!

Aldrig i hela mitt liv hade jag väl trott att jag skulle kunna äta gröt till frukost. Det är ju liksom inte gott. Och det är ju så präktigt. Men.

Jag ska ju i mina gamla jeans. Tänkte jag. Tänkte. Kanske behöver man göra något också? Inte bara tänka. Jag inbillar mig att jag för det mesta och i det stora hela är rätt nyttig i min mathållning. Men vad tycker ett proffs tro? Jag tar reda på det genom att anlita kostrådgivaren Madde.

Jag får ett frågeformulär. Jag svarar så gott jag kan och tänker "men vad ska Madde göra med det här - det säger ju inte så mycket". Tillbaka får jag en klockren analys.

Tyvärr... Hon har hittat mina mackor. De jag ALLTID äter till frukost. Och lite nu och då däremellan. Hon säger nej till dem. I alla fall för en period. Istället vill hon att jag försöker mig på gröt till frukost... Mega-bläh tänker jag. Samtidigt som jag inser att jag nog aldrig provat gröt som vuxen. Mer än risgrynsvarianten på julaftonsmorgonen (som jag inte gillar egentligen). Jag har bara bestämt mig för att jag inte är gröttypen. Det visar sig redan dag ett att jag har fel om mig själv - jag kan äta gröt. Jag kan nog till och med lära mig tycka om det.

Gröt av flera sorters gryn och linfrö. Med granatäppelkärnor ovanpå. Tänk att man kan köpa granatäppelkärnor frysta. Utmärkta att sprinkla gröten med.

Funktionell träning

Min rygg är trött efter att ha kånkat nytvättade stenar uppför vår trappa. En dammkant ska det bli.

Rätt felköp?

Jag stövlar in på Löplabbet tjej. Jag frågar efter Andréa. För man vill ju veta att man har med en expert att göra när man köper skor. En erfaren löpare.

Jag är ute efter ett par lite vintrigare skor. Skor som ska komplettera mina icebugs när det inte är is. Jag tänker mig att de ska vara lite tjockare och mer ombonade än mina Adidas marathon - skorna som sitter på mina fötter de flesta av mina (korta) turer just nu. Jag provar skor med gortex och tjock sula. De känns klumpiga. Jag provar mig igenom ganska många par skor. Andréa är tålmodig. Jag fastnar till slut för ett par Brooks PureConnect.

På vägen hem inser jag att jag inte alls köpt det jag skulle ha. PureConnect är nog inte mer vintersko än mina Adidas marathon. Men jag blev liksom förälskad i känslan.

Testrunda idag. Me like! Skon känns mjuk i landningen och sitter som ett andra skin. Lätt och fri på något sätt. Skon styr inte steget alls - det gör jag. Svårt att beskriva, men den här skon passar verkligen mig. Det enda lilla orosmolnet är att den är aningens aningen smal i framfoten för mina breda fötter. Det var inget problem på min korta testrunda idag, men frågan är om det blir besvärligt på längre pass.

Choklad till lunch

Jag är på akuten. Det är inte jag som är sjuk och efter en stund är jag rätt hungrig. Lunchtid har passerat med råge. Jag vill inte gå alltför långt ifrån sjuklingen som har ont och väntar på doktorn. Alltså får det bli automaten i vänthallen. Ett par frukter tänker jag mig att jag kanske kan hitta. Och en yoghurt. Men nej. Godis, läsk och chips är vad som finns. Jag väljer mellan piratos och choklad. Choklad känns ändå lite vettigare trots att det är långt ifrån vad jag kallar lunch.

Min sjukling vill ha en festis. Det finns. Jag stoppar i pengar och trycker in koden. Festisen snurrar fram och stannar retsamt halvvägs över hyllkanten. Jag dunkar och slår på automaten, sneglar mot sjuksköterskebåset och läser på skylten att sjukhuset inte på något sätt ansvarar för försäljningen. Hmm. Jag stoppar i lika mycket pengar till och nu lyckas jag få festisen att tippa över kanten.

Ångra sig

När jag tidigt i morse - strax efter att platserna släpptes till kvällens båda pump-pass, försökte boka in mig var det knökfullt. Åttio platser (40 per pass) hade försvunnit på bara tre-fyra minuter. Det är förstås väldigt kul att folk vill träna - men det vill ju jag också!

Erfarenheten säger mig att någon eller några brukar ångra sig. Oftast. Så om man bevakar lite kan man ha tur och få en plats. Just idag visade sig ångern vara extrem. När passen väl drog igång var 15 respektive 13 platser av 40 lediga. En tredjedel hade alltså ångrat sig. Jag funderar lite på varför. Är det något annat som händer? Något som jag missat? Något bra på TV kanske...

Frysa eller svettas?

Jag står i trädgården och diskuterar med GrönTrädgård-Åsa. Åsa som ska göra om vår trädgård en del. Just nu ser den mest lerig och uppriven ut, men förhoppningsvis blir det bra tills det är dags att vara i den igen. När värmen kommer åter. Åsa fyller vatten i vad som ska bli vår damm och hon vill prata stenar och planteringar. Hon har gjort en liten strandkant i ena änden och jag väljer färg och grovlek på sanden ur en katalog. Ganska grovkornigt får det bli.

Dammen. Innan dammduk och vatten kom i. Längst bort ska det bli ett litet trädäck att dricka frukostkaffe på. Runt kanterna stenar blandat med växter. Lite växter i vattnet också. På något ställe nära trädäcket en liten stentrappa med "vattenfall". Och allra närmast i bild en liten strandkant.

Det är två grader (brrr) och blåser. Blåser hårt. Jag fryser så att jag skakar. Min tjocka jacka till trots. Fötterna är som isbitar i ett par gamla avlagda löparskor.

"Och jag som tänkte springa en liten bit idag" säger jag och huttrar. Men lusten blåste liksom bort i den kalla vinden. Kanske bättre att åka till gymet. Där är det i alla fall varmt och vindstilla. Så att man garanterat svettas. "Men jag fryser inte" säger Åsa. Hmm. Kanske är det för att hon öser grus och krattar och har sig. Jobbar med kroppen.

Insikt. Jag vet ju egentligen. Men glömmer ideligen.

Jag går in och byter till ganska tunna löparkläder. Det är trots allt två plusgrader. Återigen blir det ett underbart pass i skogen. Vinden pinar grantopparna men inte mig. Och jag är alldeles lagom varm. För att jag jobbar med kroppen.

Tiga ihjäl?

Katrin Zytomierska har uttalat sig nedlåtande om en modell i SATS nya reklam. SATS försvarar sig på facebook. Facebook-folket debatterar huruvida det är rätt att gå i klinch - det ger ju bara Katrin mer uppmärksamhet, fler klick på bloggen och mer pengar från annonsörer. Tiga ihjäl kanske är bättre resoneras det.

Då kommer boken Buzz tillbaka till mitt medvetande igen (jäkla tjat om den boken, jag vet - men den gjorde mig lite lätt internetparanoid). Jag misstänker ju att Katrin, den version som syns utåt på bloggen, är ett troll och inte alls den äkta Katrin. I "Buzz" är troll oäkta karaktärer i cyberspace. Karaktärer man kan köpa för pengar och styra som man vill. Tänk om SATS bett Katrin skriva blogginlägget om den ej helt sylfidsmala SATS-modellen (som jag personligen tycker ser rätt sund ut by the way). För att få en extra skjuts i kampanjen. Omöjligt är det inte.

Mackapärer

Ska jag tro på mackapären eller ska jag lita på känslan? Just nu är det svårt att lita på känslan eftersom jag är så pass (löp)otränad. Men jag vill inte riktigt tro på mackapären heller. För den säger att jag springer väldigt sakta trots att det känns ganska ansträngande.

Mackapären är en app i min iPhone. Runkeeper. Det som gör mig misstänksam är Runkeepers hastighetslog, där man kan följa rundan minut för minut i ett stapeldiagram. I så gott som alla mina rundor finns "noll-staplar" - minuter när jag enligt appen står stilla. Jag vet inte om det betyder att telefonen tappat kontakten med satelliterna. Jag vet inte heller om appen i beräkningen av snitt-tempo kompenserar på något sätt. Men jag vet att jag inte stått still.

Irriterande är det. Irriterande fastän jag bestämt att jag inte ska irritera mig. Jag vet ju att min kropp är den bästa träningsloggen. Att träningen registreras i den vare sig jag följer hastighet och sträcka med någon mackapär eller inte. Men någonstans är jag typen som vill mäta.

Outlet mania

Det är svårt att hålla sig borta när man är så nära. Och jag är nära när jag är hemma hos min mor och far. Nära Vingåkers factory outlet. Jag packar in min mamma i bilen (jodå hon ville följa med) och vi kör till Videgrens gamla syfabrik. Min mamma jobbade där för länge länge sedan. Hon var en av massor av unga sömmerskor. På en lång ackord-rad. Mamma brukar visa mig var hennes symaskin stod. Nu är syfabriken tom på maskiner - om man inte räknar kassaapparaterna. Nu är fabrikslokalen outlet.

Jag tvivlar på att ett enda av alla plaggen på outleten är sytt i Sverige. Raderna av sömmerskor finns i något annat land. Jag hoppas att de har det drägligt.

Siktet är inställt på träningskläder. Craft-hörnan lockar. Jag fyndar ett par tjocka vintertights som nog egentligen är skidbyxor. Men de funkar superduper att springa i - jag har ett par sedan många säsonger. En rosa jacka blir det också. Med lite blommor på ryggen. Inte alls min stil egentligen. Men å andra sidan brukar jag hävda att jag inte bryr mig om hur jag ser ut när jag springer. Jackan sitter bra - det är huvudsaken. Summa summarum har jag sparat 850 kronor. Och spenderat 900...

Jag hänger upp några träningstoppar och sms:ar döttrarna - vilka vill ni ha? Till slut blir det tre toppar och en sport-BH. Jag sparar och spenderar.

Linnen på rad. Bilder skickas till döttrar. Det gula blev det. Och några till.

På väg mot kassorna passerar vi massor av kläder. Provar och förkastar. Men till slut blir det en blå vadlång dunkappa och en kappa från Tiger i "salt-o-peppar"-tyg och tufft snitt. Båda till mig. När jag inte spinger bryr jag mig lite hur jag ser ut. Givetvis sparar jag massor av pengar. Och spenderar en hel del.

Löpar-ande

Jag följer med till kyrkogården. Lägger krans och tänder ljus. Det är vackert. En skogsdunge med naturliga stenar som gravstenar. Ljus brinner överallt för de döda. Och det är omöjligt att inte tänka på livets förgänglighet. På alla människor som har levt men inte längre finns hos oss. På att mitt liv och mina nära och käras liv är ändliga. Själva andemeningen med allhelgonahelgen.

När mitt sällskap går in i kyrkan beger jag mig upp på åsen. Det går så bra att springa där. På åsens mjuka stigar. Och jag tänker så bra när jag springer.

Jag tänker att jag kan tänka allhelgonliga andliga tankar på åsen. Att jag inte behöver vara i en kyrka. För mig är naturen en minst lika andlig plats. Alla i mitt sällskap har inte förståelse för mitt val. Men jag vägrar ha dåligt samvete.

Dagens dubbel

Provade att kombinera pump och spinning idag. Pump först, spinning sedan. Seeeega cykelben. Osäker på om den kombon förtjänar en ny chans.

Komma i jeansen

Jag är seriell på Storytel. Man kan ju liksom lyssna hur mycket som helst när man ändå har betalat. Plötsligt, och av någon outgrundlig anledning, befinner jag mig mitt i Katrin Zytomierskas LCHF-bok. Inte för att jag någonsin kommer att anamma LCHF. Lika lite som jag kommer att leva på enbart grapefruit. Jag tror inte på extremer. Jag tror på måttlighet och lite av varje.

Kanske är det måttligheten som inte varit så måttlig? Kanske är det avsaknaden av långpass under större delen av 2012? Kanske är det minskad ämnesomsättning? Det har man ju hört att kvinnor 40+ kan drabbas av. Och jag är nog 40++ nu antar jag. Hursomhelst har något kilo eller två lagt sig som vadd runt midjan.

Jag tycker Katrins bok känns falsk. Jag har svårt att tro att hon har vägt 89 kg och tappat 35. Jag har svårt att tro att hon aldrig, inte en enda gång, föll för någon frestelse. Alltihop känns som ett mediafalsarium, ett sådant som jag blivit så fascinerad av på sistone. Hon är lite som trollen i boken "Buzz". Tror jag. Utsänd av kronägg och sveriges köttproducenter. Eller den där LCHF-shoppen på nätet som hon nämner ganska många gånger.

Hur det än är tänker jag att jag ska hämta inspiration från Katrin på en punkt. Jag ska använda ett par gamla jeans som måttstock. Jag letar fram ett par älsklingar från Acne som nu är 2-3 kilo från bekvämlighet. Dem ska jag i. Till jul hoppas jag. Hur? Det vet jag inte riktigt. Måttfullhet kanske. Det blir definitivt inte med LCHF i alla fall.

Jag hann!

Klockan 16.15 sitter jag i ett plan på en runway på Åbo flygplats. Klockan 17.57 sitter jag på en spinningcykel i Huddingehallen. Jag hann. Med tre minuters marginal.

En timmes tidsskillnad till Finland visserligen (jag landade på Arlanda strax efter 16 svensk tid), men jag tycker ändå jag var överraskande snabb som hann hem via Arlanda Express, Tunnelbana (lätt försenad på grund av hala spår - what else is new...) och bil, hann klämma i mig en macka på Gateaus valnötsbröd som jag hann köpa på hemvägen, hann byta om, hann kasta ner spinningskor, svetthanduk och vattenflaska i träningsväskan och hann precis till träningshallen. Det hade jag inte räknat med. Hade inte räknat med att hinna träna alls idag.

Om det inte hade varit ett Sofie-pass hade jag nog tvekat en minut, tänkt att jag nog ändå skulle komma försent, och kanske tagit den tidiga morgonen (väckarklockan på 4.20 för att hinna 6.30-planet till Åbo) som förevändning och skippat. Men nu var det ett Sofie-pass. Och dem vill jag ju ogärna missa.

Undvika värsta blåsten

Det är lite spännande nu - att betrakta upptakten till maran i NYC. Ett NYC som evakueras på grund av orkan. Hoppas, hoppas att det hinner blåsa över innan löparnas plan ska åka över. För till själva maradagen är det nog kav lugnt igen tror jag, bara de svenska (och andra långväga) löparna tar sig till stan innan dess.

Vindarna runt mina husknutar är rätt långt ifrån orkanstyrka. Men det blåser tillräckligt för att jag ska gömma mitt löppass i skogen. Det är något särskilt med att springa i skogen när det blåser hårt. Det känns mäktigt på något vis. Med vindar som ristar och sliter i tallkronor och grantoppar. Samtidigt som jag är ganska skyddad nere på marken. Och när vinden någon gång drar lite i mig spelar det mindre roll. Farten är ändå så pass långsam bland istäckta vattenpölar, slippriga rötter och lera. All denna lera.

Flåset

Jag har intrycket av att min kondition är starkare än mina cykelben. Att det är benens ork som sätter begränsningarna för ansträngningsnivån under mina spinningpass. Egentligen är ju det lite underligt tänkt eftersom spinning varit min huvudsakliga konditionsträning på sistone och eftersom det mesta av min löparkondis tycks som bortblåst under de korta, lufsiga rundor jag ägnat mig åt på senare tid. Men jag upplever faktiskt inte att jag andas lika ansträngt under spinningen som jag brukar göra när jag springer på i hyfsad fart - trots att jag jobbar på så hårt jag orkar på min cykel. Endast under intensiva snabbtramprusher känns andningen riktigt ansträngd.

Idag blir jag varse att mitt intryck nog är lite fel. Musikmaskinen lägger av. Anna manar oss att fortsätta mala på. Med tung belastning och mittemellan-kadens medan hon fixar och trixar med sladdar och knappar. Plötsligt hör jag min egen andning. Jämn och djup. Som under värsta tröskelpasset. Jag inser att musiken inte bara peppar mig - den döljer min upplevelse av hur tungt jag jobbar. Dubbel-luring. Det bara måste ju bara vara bra.

Räckte till halv 3

Ibland köper jag min lunch på Blueberry. Och äter vid datorn. Äter. Jag har aldrig tidigare vågat mig på att dricka min lunch. Förrän idag.

Blueberry har massor av Smoothies med namn som "Drink your greens" eller "Gojidelicious". Nybörjare som jag är väljer jag "Blueberry lifestyle" - företagets signatur-smoothie.

Så här såg det ut på mitt skrivbord vid 11.30 idag. Uppdrucken, mycket välsmakande, smoothie.

Jag frågar oroligt om jag verkligen kommer att hålla mig mätt. Och blir försäkrad om att jo, det kommer jag. För säkerhets skull slänger jag ner en proteinboll som nödproviant om hungern slår till. Halv tre behöver jag nödprovianten. Men å andra sidan brukar jag bli mellanmålshungrig vid den tiden hursomhelst. Så kanske funkar det med flytande föda? Bra i så fall. För en smoothie är väldigt behändig när man "äter" lunch vid datorn.

Nu tar jag till saxen!

Jag har hunnit förtränga hur enerverande irriterande min reflexväst är. Västen som jag köpte i vintras istället för den där dagisliknande trä-över-huvudet-grunkan jag hade tidigare. Den som var alldeles för stor och bara fladdrade.

Reflexvästpremiär borde det ha varit för min del för flera springrundor sedan. Först ikväll kommer jag mig för att leta fram min väst. Redan efter några hundra meter kommer irritationen. En irritation som jag glömt att jag brukade känna över min reflexväst. Den fina från Craft med dragkedja fram och mesh i ryggen. Västen är lagom stor överallt. Tycker jag. Kanske till och med på gränsen till rymlig. Utom nertill. Nertill sitter en resår. Jag vet inte om det är meningen att den ska sitta under rumpan. Jag är ju kort så jag kan få ner resåren i lårhöjd, men den åker upp på höften igen så fort jag rör mig. Och därifrån tar den sig gradvis uppåt, några millimeter i taget, tills resårenkanten når midjan.

Jag drar ner - västen åker upp. Jag drar ner igen. No way att jag vinner kampen. Har jag otur drar västen dessutom med sig tröjan och lämnar magen bar.

Jag vet att jag inte är unik i att ha ett något större höftmått än midjemått. Det har de flesta kvinnor. Jag vet att jag inte köpte västen på herravdelningen. Men möjligen är det ett unisexmodell. Hursomhelst funkar den inte på mig.

När jag kommer hem letar jag fram saxen. Klipp klipp. Ett par jack i resåren. Med gott hopp om att lätt demolering löser problemet. Annars får jag väl ta fram dagisvästen igen. För jag föredrar nog fladder framför bar mage.

Motion till vardags

Jag tränar fler dagar än jag vilar. Vardagsmotion däremot - det är det lite si och så med för min del. Men jag har gett mig katten på att jag varje gång jag tar mig upp ur underjorden vid Östermalmstorg ska gå raskt uppför de två väldigt långa rulltrapporna. Hur tung datorväskan än känns. Jag kan meddela att det faktiskt blir lite mjölksyrakänning mot slutet.

De flesta står. Jag går. Varje gång. Man måste ta vara på de tillfällen som bjuds.

Central park, Hyde park och...

Jag är på förmiddagsmöte i Koppartälten i Hagaparken. I min bil ligger tights, tröja och sportBH och väntar. Jag kränger på mig dem halvliggandes i baksätet. Byter mockastövlarna mot mina Adidas marathon. För man vill ju passa på.

Jag har sprungit ganska många gånger i Central park. Jag har sprungit ett par gånger i Hyde park. Men jag har aldrig tidigare sprungit i Hagaparken. Det är klart jag måste ta vara på tillfället. Ett litet lunchäventyr på trettio minuter plus några. Underbart skönt. Hoppas på fler förmiddagsmöten här.

Ganska diskret ändå. Staket som avgränsar mina möjliga löpvägar från Prinsessans domäner. Vakten blänger lite. Oj, man fick visst inte fotografera...

Otroligt sköna stigar. Ganska kuperat på sina ställen, men inte just här. Aningen "naturligare" känsla än både Hyde park och Central park tycker jag nog. Men var park har sin charm. Central park är ändå något speciellt, med sina skyskrapor runtom.

Alla dessa förpackningar

Det går åt en del. Shampo, tvål, hudkräm. Allt är inte lika lättåtkomligt. Förpackningar. Hur tänker de som utformar?

Jag är väldigt förtjust i Body Shops Shea whip. Men pumpflaskan! Praktisk i början, men när man vill ha ut sista tredjedelen får man trixa. Inte så smart. Inte så smart om man vill ha den med i träningsväskan heller. Går visserligen att stänga, men bara om man trycker ner pumpen och då får man ju ut lotion man inte behöver just då.

Vill ha ut det sista av min favoritlotion. Kladdigt blir det.

Mitt schampo och balsam är i fyrkantiga flaskor. Jag köper dem hos frissan. Det är miljö-tänk bakom. Förpackningarna är fyrkantiga för att kunna packas tätt när de fraktas. Ovanligt lite vatten är det i också. Det är ju väldigt dumt att frakta vatten. Och jag vill inte betala för vatten. Nu betalar jag ju en del ändå - mitt schampo är dyrt. Men drygt. Jag behöver bara fylla på lagret vid vartannat frissabesök. Det betyder sexton veckor på en flaska. Minst. Trots att jag tvättar håret i princip varje dag. Tvättar bort träningssvetten.

Mitt schampo och balsam från Kevin Murphy. Väldigt drygt och inte alls kladdigt. Lätt att få ur det sista ur förpackningen. Och miljösmart kanske. Det är ju trots allt en bit från Australien till Sverige.

Ny lördag - nya försök

Jag tyckte att jag lärt mig. Av förra lördagens missade tunnelbanetåg som ledde till missad yoga. Och jag var faktiskt på plats på perrongen flera minuter före avgång och jag kom iväg i tid. Men jag hade inte räknat med Slussen-kaos. Eller med att det var en kod till trapphuset som ledet till innergården som man måste gå över för att komma in i yogalokalen.

Stressad och med håret blött av regn (finns det något vatten kvar i haven undrar jag) kommer jag äntligen in i yoga-lokalen. Två minuter i. Där möter jag en leende Ingmarie. Hon sprider ett lugn omkring sig och visar en sida som jag nog inte ser lika tydligt hos henne annars. Yogaledarsidan. Och hon passar så perfekt i rollen. Jag lugnar ner mig.

Ingmarie är verkligen jättebra som yogaledare - också. En dryg timme senare har jag inte lust att lämna yoga-mattan. Men jag gör det i alla fall. Jag och min P har biljetter till "En oväntad vänskap". Vi har lärt oss av förra lördagens misstag. Då tänkte vi att den filmen har ju gått ett tag och det är väl inte så många som går på bio nuförtiden... Denna lördag har vi ordentligt bokat biljetter. Vilken tur. För det är en fantastisk film!

Kvar i medvetandet

En del saker stannar kvar i medvetandet. Gnager. Eller ger upphov till funderingar.

Jag stream-lyssnar på böcker på löpande band. Inte när jag springer - då vill jag vara i mina tankar. I alla fall om passet är kort. Som nu. Men när jag diskar. Eller jobbar med vårt trädgårdsrenoveringsprojekt. Då. Då passar böcker i öronen bra.

Sisådär tre-fyra böcker bakåt i listan ligger Buzz. Som jag lyssnade på direkt efter Geim. Båda av Anders De la Motte. Det finns minst en till. Men just då tyckte jag det räckte och bröt sviten. Böckerna känns lite som manus till action-filmer med Tom Cruise. Bra underhållning för stunden. Men inte mer. Egentligen.

Så varför sitter jag fast i Buzz? Lite hör det ihop med mina tankar runt image och hur vi upplever omvärlden. I Buzz förekommer troll. Troll är fejkade identiteter på internet som bloggar och twittrar. I syfte att påverka opinion. Eller förändra bilden av en offentlig person eller ett företag. Trollen skapas och kontrolleras av ett företag som anlitas av andra företag. Och av politiska partier och intressegrupper som vill förändra en bild. Det är fiction. Men det känns inte särskilt långt borta.

När jag doktorerade var källkontroll viktigt. Varifrån man fick sina fakta. Det känns mer aktuellt än någonsin.

Dagspring

En av fördelarna med mitt nya friare arbetsliv, med möjlighet att jobba en del hemifrån, skulle ju vara att kunna springa på dagen. Det var i alla fall vad jag såg framför mig. Jag insåg inte att jag har så lätt för att fastna i jobb. Så svårt för att slita mig från en uppgift. Men idag så. Kort visserligen - för det är ju så det är nu. Men skönt.

Jag älskar skogen. Extra mycket när det är höst. Så mustigt på något sätt. Men det är lite väl mycket vatten nu. Mer än det brukar.

Det är lite väl mycket lera också. Inte ens icebugs biter. Och löpningen blir så lååångsam.

Den onda läkemedelsindustrin

Läkemedelsindustrin. Det är klart att det handlar om att tjäna pengar. Det är syftet med de allra flesta företag.

Träningsglädje-Sara jobbar med att analysera företags och makthavares image på internet. Och strategier för att förändra. När vi åt lunch passade jag på att diskutera något jag verkligen undrar över; Hur kommer det sig att läkemedelsindustrins image kunnat förändras så under de tjugo år jag verkat i dess närhet? Har läkemedelsföretagen helt enkelt misslyckats kapitalt i image-vården? Eller har de verkligen agerat så illa att de i grund och botten förtjänar den negativa syn som tycks råda idag?

När jag läste till apotekare för länge länge sedan var läkemedelsindustrin respektabel. En industri som mannen eller kvinnan på gatan tyckte gjorde viktiga saker och som man litade på. Högteknologiskt och vetenskapligt. Med ett slags image av att förse människor med något gott - lindring och bot. Så tycks bilden inte vara idag. Idag är alla läkemedelsföretag suspekta. Det har gått så långt att människor tycks tro att företag som Biotech-flaggskeppet BiogenIdec med uppsåt vill förgifta folk. Att gamla trotjänarföretag som Merck eller Pfizer inte bryr sig om biverkningar. Jag häpnar. Hur har bilden kunnat förändras så?

Om vi är överens om att läkemedelsutveckling går ut på att tjäna pengar så tjänar man mer pengar på läkemedel ju färre biverkningarna är. Fler patienter kan ta medicinerna och hälsoekonomiskt är det lättare att ta ut ett bra pris för läkemedel som verkligen gör skillnad. Där ingår givetvis biverkningar som en faktor. Lägg därtill myndigheternas rigorösa prövningskrav och den så kallade "risk-benefit"-prövning som ligger till grund för alla godkännanden. Därutöver har vi det amerikanska rättssystemet med patienter som stämmer företag på astronomiska summor för biverkningar de anser uppkommit på grund av ett läkemedel och som inte omnämnts i informationen. Inte vill ett företag ta risken att mörka någon möjlig biverkan då.

Det är ganska givet att det är mycket smartare att undvika biverkningar också ur ett affärsperspektiv. Så gott det går. Men vill man ha effekter får man i princip alltid bieffekter - mer precist än så känner vi inte biologin idag.

Jag vet att jag inte är ensam om att jobba inom läkemedelssektorn och samtidigt ha en ganska idealistisk grundsyn. Jag vill jobba med saker jag tror kan lösa ett verkligt medicinskt behov. Och samtidigt göra så lite "skada" som det bara är möjligt. Det känns sorgligt att det jobb jag och många andra brinner för smutskastas så. Och i mitt stilla sinne undrar jag vilka som är beredda att dra konsekvensen fullt ut - ett liv helt utan läkemedel. För det står ju var och en fritt att välja. Men för att valet ska finnas måste läkemedlen finnas.

Tjuvlyssnar

Ett par av deltagarna på kvällens core-pass förhör ledar-Anna efter avslutad klass. Om basics. Jag tjuvlyssnar medan jag torkar av små-svettig matta och plockar ihop mina pinaler.

Anna fyller sina core pass med tydliga instruktioner. Hur man ska göra och hur det ska kännas. Hon brukar säga att det går att fuska sig igenom övningarna utan att stärka bålen särskilt mycket. Hon brukar uppmana oss att nu när vi ändå är på plats se till att vi får ut något av träningen. Det får vi bara om vi är supernoga med tekniken och väljer den nivå där vi orkar göra rätt.

Nybörjardeltagarna tycker inte att de riktigt hittar magmusklerna. Anna förklarar tålmodigt. Om indragna navlar, svank tryckt mot underlaget, blygdben som strävar mot bröstben. Och så vidare.

Den ena tjejen berättar att hon också börjat med body pump, men att hon får ont i ryggen. "Jag tycker nog inte du ska gå på pump innan du har koll på din core-muskulatur" utbrister Anna spontant. Där och då växer Anna, som också är body pump instruktör, ännu mer i min aktning. Och jag tänker att lite core kanske borde vara obligatoriskt. Som ett körkort inför body pump.

Trettio ynka sekunder

Om jag inte hade hej-då-pussat P. Om jag hade haft koll på var jag lagt min bilnyckel. Om jag hade varit lite mindre tidsoptimist. Då hade jag hunnit.

Jag springer ut på perrongen och ser bakändan på tunnelbanetåget. Skit också! Nästa går om tolv minuter och då kommer jag för sent. För sent till yoga funkar liksom inte. Man kan inte dundra in när de andra deltagarna är här-och-nu och fokuserar inåt.

Det är Ingmarie som håller kurs i Livsyoga. Tre lördagar. Och jag har precis missat första tillfället. Jag åker hem igen. Besviken. Will I ever learn.

Äntligen Träningsglädje

Vi har varit på väg flera gånger. Men först nu blev det. En träff med Träningsglädje-Sara. Jag irrar runt och letar efter en Libanesisk restaurang som jag brukade gå till förr och som jag vet ska ligga nära Norra Latin. Om den nu finns kvar. Sara följer tålmodigt efter. Gud, hon måste tycka att jag är världens mest förvirrade tänker jag. Men till slut så.

Vi pratar om drivkrafter. I livet och i träningen. Jag behöver långsiktiga utmanande mål. Mäta mig med mig själv. Sara gör träningen till roliga projekt - alltid nya saker eller gamla saker på ett nytt sätt. Aldrig samma sak för länge. Och hon styrs av känslor. Jag tänker att "Träningsglädje" är ett så fantastiskt bra namn på en träningsblogg. Ett namn som dessutom passar så extra bra in på Saras mentalitet.

När jag traskar tillbaka till kontoret känner jag mig fylld av energi (tack Sara) och lätt nedtyngd av en kameraväska (tack Sara). Jag har provat min nya (och Saras gamla) kamera nu - den går utmärkt att fotografera blommor med ;-)

Lyxen efter träning (och annars)

Min favorittvål just nu är från Rituals. Jag köper min i Sturegallerian, men den finns på nätet också. Obeskrivbart tätt och mjukt lödder. Underbart väldoftande. Vardagslyx.

Jag slog till på tre tvålflaskor när jag ändå var igång - T´ai Chi, Zensation och Yogi Flow. En hamnar nog i döttrarnas dusch hursomhelst. Passade också på att köpa en aluminium-fri deo. Jag har egentligen inte satt mig in i aluminium-i-deo-frågan, men den luktar gott. Och better safe than sorry.

Patetisk party princess

Som party princess är jag helt klart avdankad. Patetiskt tänker jag när jag inser att de gånger jag "dansar" (dansa som i att röra sig till musik) nuförtiden är när fötterna sitter fast. Fast förankrade i spinningcykelns pedaler. Danssteg begränsade till rundtramp.

Kanske borde jag söka mig tillbaka till aerobics? I used to love it. Vet inte när jag tappade bort det. Finns det fortfarande? Eller är det Zumba (som jag däremot tyckte var urtrist och inte alls jobbigt när jag provade den där enda gången) som gäller nu? Jag tänker att jag hursomhelst kan ge mig själv en hemläxa. Sätta på hög musik i huset och DANSA. Och inte bry mig alls om en eller annan tonårsdotter himlar med ögonen och tycker att jag är patetisk.

Pizza passar utmärkt som löparmat

Pizza är kanske inte vad gemene löpare förknippar med bra löparmat. Gissar jag. Men jag gillar pizza. I alla fall när den är hemmagjord. Då känns den mindre onyttig på något sätt.

Extra bra löparmat är pizzan (den hemlagade) om man betänker att man faktiskt kan springa en runda medan degen jäser. Trettioen minuter löpning, tre minuter stretch och en snabb dusch hann jag med under de fyrtio minuter degen skulle jäsa. Nåja, det är ingen katastrof att jäsa degen lite längre. Och njuta av duschen. För utöka passets längd törs jag inte riktigt ännu. Hälen tycks fortfarande ha lite rest-trilsk i sig nämligen.

Men det var en stund där idag när jag faktiskt kände mig som en löpare igen. Lätta steg med driv. Flow. Fötter som liksom studsar mot underlaget. Härlig omväxling till tung tant-känslan jag haft ett tag.

Nej det är inte salami. Det är färska fikon. Och chèvre. Några valnötter. Tomater och vinägerkokt rödlök till. Mmm.

Är det träningsvärk?

Vissa muskler ömmar. Av kroppsarbete. Såga ner buskar och halvstora träd. Släpa på riset. Försöka gräva upp rotsystem.

Vad säger man när musklerna ömmar av trädgårdsröj? Träningsvärk låter inte rätt. Det var ju inte träning. Det var kroppsarbete. Tillsammans med P. Skönt trötta är vi båda två. Ömma i musklerna och nöjda över att ha röjt väg för det nya som ska in. För nu släpper vi loss Å. Hon ska ge oss en ny trädgård. Eller i alla fall en upp-piffad. Med damm och allt.

När jag la ner sågen och tog på mig spinningskorna fortsatte P. En bra stund till. Han är uthållig han.

Mjukt i höstskogen

Våra middagsgäster undrar om de kan få bli lite lite sena. De vill gärna hinna med en runda i bastun. Deras grej. Det passar mig utmärkt. Då hinner jag springa en runda i skogen. Min grej.

Det är bra om underlaget är mjukt nu när mina fötter ska vänjas vid löpning. Skogens stigar ÄR mjuka nu. Mjukare än vanligt faktiskt. Skorna suger fast i leran och det går ovanligt långsamt. Men vad gör väl det. Vackert är det.

Om man tittar mer är det mest geggigt. Underlaget är lite väl mjukt kanske.

Om man tittar upp så är det vackert. Höstskog. Min grej.

Man hinner väl om man vill

Jag jobbar på som värsta myran. Från tidig morgon till sen kväll. Imorgon är en viktig dag. Men någonstans hade jag väl ändå trott att jag skulle hinna träna. Hade planerat det. Men det blev bara inte av.

22.30 åker jag för att hämta äldsta dottern. Hon jobbar på en sportbar och jag är snäll. Ibland. Jag passerar en löpare. 22.30! Jag tänker att man hinner om man vill. Jag ville nog inte idag.

Jag tänker på en av visdomarna min massör brukar dela ut: Träning är inte alls nyttig om den blir till stress.

Talad till

Tre gånger trettio. Det är min tillåtna dos löpning denna vecka. Annat får jag göra hur mycket jag vill (och hinner).

Gräver fram min Garmin för att göra ett sådant 30-minuterspass. Blink pip. Ibland krånglar den, min GPS-klocka. Och någon annan klocka har jag inte. Jag suger tag i mobilen, som är rätt ny men inte så ny att det är en femma, och laddar snabbt ner RunKeeper. Jag hade det programmet på min gamla Nokia en gång, men använde det sällan. Egentligen behöver jag bara mäta tiden - jag ska ju inte precis springa snabbt eller så, så telefonens timer-funktion hade ju verkligen funkat utmärkt. Men men. RunKeeper åker ner bland apparna. Som enligt dottern ändå är så pinsamt få. SL. Någon bank. Ett par spel.

Hoppar över RunKeeper-frågorna om ålder, kön och vikt. Inte viktigt. Jag ska bara ta tid på mitt pass. Se till så att jag inte springer för långt (host).

Off we go! Långsamt och försiktigt.

"Faijv... minnits..." Plötsligt börjar telefonen tala till mig. På amerikanska. Hur länge och hur långt jag sprungit men framför allt hur långsamt det går förkunnas högt och tydligt just när jag springer förbi en busshållplats packad med folk. Jag vänder mig om. Var det någon som hörde? Kanske. Är det någon som bryr sig? Högst sannolikt inte.

En ganska bra funktion det där tänker jag och pinnar på. När rösten säger "föerti... minnits..." stannar jag. Bara ett hundratal meter from home.

Det där kaffet

Samtidigt som jag placerar rumpan på spinningcykelns sadel kommer insikten. Jag har bara druckit kaffe hela dagen. Inte en droppe vatten. Jag suger snabbt i mig halva vattenflaskan och fyller upp den till brädden igen.

Det känns trögt idag. Jag inbillar mig att jag nog är lite matt. Vätskebrist-matt. Men det vänder. Sofie kan snacka bort vem som helst. Gradvis tömmer jag vattenflaskan. Gradvis känner jag mig som mitt vanliga spinning-jag. Jag kämpar och tar i. Jag känner mig mer och mer normal. Och inser att mattheten nog mest satt i huvudet. I insikten att enbart kaffe som dryck inte är den optimala uppladdningen för ett svettigt pass.

Ett kontinuum

Ska man tänka i nystarter? Eller ska man tänka i ett kontinuum. Livet pågår. Det stannar inte. Men ibland kan man känna för en nystart. Göra om. Göra bättre. Ändra beteende. Börja träna. Sluta äta godis.

Jag skriver ett mail till min tränare. Det är åtta veckor kvar till Szalkais mara-program startar. Jag tänker att jag startar mitt samtidigt, men med min favorittränare som coach förstås. Hon som hjälpt mig att kapa 22 minuter jämfört med de tider jag gjorde när jag följde Szalkai. Inget fel med hans program. Inget fel alls. Men det var inte personligt. Inte anpassat till mig. Framför allt innehöll det inte den pepp (kryddad med lite press) som Ingmarie ger mig.

Jag frågar vad jag ska göra fram till 3:e december. Hur ska jag bygga upp min kropp så att den orkar en ny mara-satsning utan skadekrångel. Jag har åtta veckor på mig tycker jag. Ingmarie är oförstående. Hon tänker inte i start och stopp. För henne är löpningen ett kontinuum.

Om man tänker att man snart ska börja är det lätt att skjuta upp. Vänta tills man börjar på riktigt. Äta lite extra godis eftersom man snart ska sluta. Lätta upp och glesa ut träningen eftersom man snart ska börja med en mer fokuserad satsning. Kontinuum är nog bättre.

Same same

"Ska du inte testa något annat"... Tränare Nilssons kommentar när jag berättar att jag anmält mig till Stockholm marathon igen. Jo. Kanske. Men jag vill ju vara där ju. När "alla andra" är där. Det känns så tomt de dagarna de "klassiska" loppen går och jag inte är där. Inte med. Som idag. Jag ser bilder från Lidingö. Jag ville ju vara där ju. Trots att jag har varit där förut. Eller just-för-att jag har varit där förut och känt alla känslorna. Pirret innan. Det lätta och det tunga under. Glädjebubblet efteråt.

Rätt klädd

Bugs i regnskogen. Det kan väl passa. Bureborn satte mig på spåret. Reklam från Runners Store påminner mig - Icebugs kan användas som terrängskor. (Jag skulle dock inte springa Lidingöloppet i Icebugs som Runners Stores reklam antyder - så terrängigt är faktiskt inte loppet).

Jag har ju ett par Icebugs. Jag plockar fram dem ur garaget och traskar de 150 meter jag har till skogsbrynet för jag tycker absolut inte om icebugs på asfalt. Rysningar av ljudet. Rysningar av känslan.

I skogsbrynet börjar jag springa. Det går så där. Det är regn-grått och ganska mörkt. Löv på marken förvillar blicken och jag orkade inte sätta i linserna. Alltså ser jag knappt var jag sätter fötterna. Hala rötter och leriga pölar. Utmanade minst sagt. Men skorna funkar. På fötterna är jag rätt klädd.

Utan att varken gå till skoaffären eller klicka "köp" på någon internet-site har jag utökat min skopark med ett par terrängskor.

Jag duschar och försöker snygga till mig. Jag har bokat in mig och min vän M på en stilkväll. Hur man gör det bästa av det man redan har i garderoben. Hur man anpassar klädseln efter kroppsform och personlighet. Hur man hittar sin stil och när man gjort det klarar sig på färre plagg. De så kallade nyckelplaggen. Naturligtvis slutar det med att vi alla som är där köper mer kläder. Som just där och då får oss att känna oss rätt klädda.

Övertjocka

Jag har gjort en liten iakttagelse. Jag tror mig se en trend.

Tidigare såg man de övertjocka (jag vet inte varför men jag ogillar ordet fet) utförandes vattengympa. Det var nog i stort sett den enda träningsform som ansågs kunna utföras av människor bärandes på rejält mycket övervikt. Skonsamt för de redan överbelastade lederna liksom. Sällan såg man någon övertjock på en vanlig gym-klass. Eller i gymmets styrkedel. I alla fall inte på mitt gym. Och jag får väl begränsa spaningen dit.

På mitt gym har något förändrats. Flera kraftigt överviktiga går på klasser. Spinning, body pump och CXworx är ju de pass jag har koll på och där finns nu några flitiga riktigt stora deltagare. Fantastiskt bra tycker jag. Utmärkt att de övertjocka kan välja något annat än vattengympa. Om de vill. Och känna att de passar in.

Jag vill tro att mitt gym är ett representativt stickprov. Att det är en verklig trend jag ser. Min teori är att det är "Biggest Loser" som gjort skillnaden. Som visat att det går. Som förändrat allas vår bild.