Jag var på ett intressant föredrag i onsdags. Om ledarskap. Av Mattias Lundberg som skrivit en bok med titeln "Jäkla människa". Bland annat.
Han drar en historia. Om sin norrbottniska vän som kommer fram till att allt vore mycket bättre utan folk. Enklare liksom.
Men Mattias, liksom de flesta andra, vill nog inte gå så långt. Hur kul vore det om det inte fanns några andra människor? Man skulle visserligen inte behöva anmäla sig till Stockholm marathon halvårsvis i förväg. Men man skulle få springa själv. Utan publik. Hur kul vore det?
Vi blir de vi är först i förhållande till andra människor säger Mattias. Och vi måste förhålla oss till andra människor hela tiden. Föredraget handlar som sagt om ledarskap och Mattias levererar karikatyrer över olika typer av medarbetare. Och ger tips på hur man som ledare ska förhålla sig till glidaren eller martyren till exempel. Mycket intressant. Och underhållande.
Jag tänker på Mattias föredrag i bastun, där jag befinner mig efter lite vattenlöpning med Ingmarie. Ingmarie är en människa jag inte vill vara utan. Vi pratar om stretching. Vi blir lite halvbryskt ombedda att prata tystare... Av en tant som uppenbarligen tycker att bastun vore bättre utan folk. Jag förstår hur hon tänker. Vissa saker ÄR bättre utan "folk". Men hon kanske kan basta hemma istället.
6 kommentarer:
Och jag vill inte vara utan dig! Damen i bastun är det mest bara synd om...
Gnälliga människor går bort.
Och kanske sitter hon kvar där ensammen i sin bastu och reflekterar över sitt liv, hur tomt och tråkigt det blev när de pigga tjejerna gick ut och förseglade dörren med åttatumsspik...
Bra inlägg!
Hahaha! Klockrena sista meningar. Inte prata i bastun? Sen när då, lilla tanten? :-P
Ingmarie, glad att du är hemma igen! Synd om damen som inte har en vän som min.
Erik, visst gör de! Tyvärr så har jag svårt att bara ignorera. Svarade på tal och sedan var det liksom sordin på den stämningen. Ingmarie och jag pratade visserligen på glatt bara för att retas...
Patric, så du tror hon saknar oss nu, två dygn senare...
Västgötskan, folk...
Haha. Den tanten har jag också träffat på forsgrenska. (med Ingmarie) Eller i alla fall hennes like... Det måste vara förskräckligt jobbigt att irritera sig på folk hela tiden. Tänk dig den konstanta ilskan!
Skicka en kommentar