onsdag 17 september 2014

Orsakssamband

Jag tror att min huvudvärk nog tog sin början i själva nedläggningen av vinbaren. Detta ypperliga vattenhål som låg vid Östermalmstorg och som inte finns mer.

Jag tror min huvudvärk tog sin början i att han jag delar kontor med föreslog att vi skulle äta lunch i den restaurang som öppnat i just den lokal där vinbaren huserade. Innan den lades ner.

Rörande överens var vi - mitt sällskap och jag, att kocken nog var den enda som inte var nybörjare. För maten var god. Väldigt god. Men. Det hade varit ännu bättre med lite vatten till. Var sitt litet glas fick vi till slut. Efter vinkande och viftande. Där och då grundlades min huvudvärk. Det är vad jag tror.

Att sedan späda på med stress och jäkt. Att glömma att dricka något annat än vätskedrivande kaffe. Ja, då får man ont i huvudet. I alla fall jag.

Väl hemma är huvudvärken påtaglig. Väl hemma inser jag att om det ska bli någon löpning idag så får det bli genast. Jag häller i mig ett par stora glas vatten. Min huvudvärk orsakas nästan alltid av vätskebrist, stress eller överhoppat kaffe (paradoxalt, men sant). Jag hoppas att jag kan springa ifrån smärtan. Det brukar gå. Värken brukar släppa. Men inte idag. Att springa med huvudvärk är inte kul. Tur att mina pass fortfarande är korta tänker jag. Och står ut.

Väl hemma igen häller jag i mig ännu mer vatten. Så. Nu. Huvudvärken släpper. Den huvudvärk som hade sin upprinnelse i nedläggningen av vinbaren.

3 kommentarer:

Staffan sa...

Haha, härligt dramaturgi i det här inlägget, höga stilistiska poäng hur tråkigt det än är med huvudvärk...Jag har fyra gamla kaffekoppar på skrivbordet, kanske dags att hämta lite vatten :)

Erik sa...

Dumt att lägga ner den lilla pärlan. Dumt med huvudvärk men bra att den gick över. Och ja, stilistiska poäng ska du definitivt ha. Som, nästan, alltid!

anneliten sa...

Staffan, jag glömmer ofta vattnet. När man väl är törstig är det för sent har jag hört :-)

Erik, visst är det dumt! Önskar nästan att P tagit över. hade varit något annat än den där trista banken...