Andra halvan

Queensboro Bridge. Vi springer på undervåningen. Det är instängt och tyst. En publikfri kontrast. Det blåser en kraftig, ganska kall sidvind. Men jag vet att väl över bron är jag på Manhattan. Och väl där väntar den fantastiska publiken. Mycket riktigt. Öronbedövande jubel möter oss löpare. Som om vi var rockstjärnor.

Vi kommer in på first avenue i höjd med 58:de gatan. Vi ska till 127:de eller så. Bara rakt fram. Utan publik och medlöpare vore det nog olidligt. Men publiken ÄR fantastisk. En tre-fyra led tjock ljudvägg hela vägen upp till Bronx. Och i varje gathörn ett band. Jag saktar in lite och tittar efter min egen klack. Jag tror de ska stå vid 94:de gatan. Jag ser dem inte. Senare får jag veta att de stått längre ner och skrikit som galningar. Utan att lyckas överrösta ljudväggen.

Bronx känns tyvärr som en parentes. Jag vill bara tillbaka till Manhattan. Min vänstra fotled har gjort lite ont av och till. Nu känns det rejält. Åtta-nio kilometer kvar. Jag försöker att inte tänka på foten. Jag tänker på Central Park istället.

Håkan och jag pratade Torsgata och Västerbro på morgonen. Jag säger bara Fifth Avenue! Segt uppför i vad som känns som en evighet. Jag vill till Central Park. Jag vill i mål.

Äntligen är jag i Central park. I min knallrosa tröja, där mitt i bild... Återigen lyckas jag undgå att höra min gastande hejaklack.

Ingmarie har varnat mig. Man är inte framme bara för att man är i Central Park. Det är två lååånga miles kvar. Jag svänger ut på Central Park South, gatan just söder om parken, och sedan in i parken igen för målgång. Målgången är, liksom starten, utan publik. Det känns lite underligt att just start och mål är utan publikjubel i ett sådant högljutt lopp. 400 yards, 300 yards, 200 yards, 100 yards. Skyltar markerar att det är nära nu. Jag är så trött. 100 yards känns jättelångt. Jag har gett allt jag har att ge.

Målgångslycka. Underbara funktionärer. En medalj runt halsen och ett värmande folietäcke runt kroppen. Min fot gör vansinnigt ont. Jag stapplar fram och undrar hur jag ska ta mig hem. Släpper taxichaufförer in svettiga löpare i sina bilar? Efter en stund släpper smärtan lite och jag följer originalplanen och tar tunnelbanan hem. Nästan varje människa jag möter gratulerar. Vi är i USA. Här gläds man mycket och gärna med sina medmänniskors framgångar. Ett underbart land att springa ett maraton i.

Min fotled ser inte helt frisk ut. Kanske borde jag ha skippat shoppingrundan dagen efter maraton? Men vem vill sitta still den allra sista dagen i New York?