HQ

Jag är rätt normalbegåvad tror jag. Och kan nog föra mig OK i sociala sammanhang. Godkänd IQ och EQ om jag själv får dömma. Men hur smart är jag när det gäller min egen hälsa? Om det fanns en Health Quotient, en HQ - hur skulle jag hamna då? Högt eller lågt?

Jag äter nog hyfsat bra. Och tränar regelbundet gör jag. Kanske blir det något glas vin i överkant ibland. Och en del godis. I stort sett ser jag mig nog som ganska hälsosam. Högt HQ för det mesta.

Men inte idag. Två vilodagar och jag klättrar på väggarna. Förkylningen är kvar och huvudet värker. Vad gör jag då? Proppar i mig en Treo och sticker till gymmet. Trettio minuter core kan väl inte vara så farligt?

Jag har tränat core förr. Hemma. Men aldrig i ordnade former. Ett pass är definitivt mycket bättre och jobbigare än vad jag åstadkommer på köksgolvet. Karolina instruerar och peppar och mage och rygg får sig en rejäl omgång.

Nöjer jag mig med det? Nej. Upp på bandet för lite lugn löpning. Ska bara känna hur det känns i någon kilometer eller två. Jag kliver av efter fyrtio minuter och drygt åtta kilometer. Med treo i kroppen känns det helt OK. Hög HQ? Kanske inte. Vi får väl se om det straffar sig.

Irriterande irritation

Lite lätt irriterad i halsen. Inte så att jag är sjuk egentligen. Men jag vet att när halsen är inblandad ska man vara försiktig. Försiktig med sitt hjärta. Har vilat i dagarna två. Är det inte värre imorgon är det jag som springer.

Summeringarnas tid

Löparåren summeras som bäst i löparbloggarna. Det är tid för sådant nu. Och här kommer ytterligare en löpares år sammanfattat i en löpares årsgamla blogg.

Årets i särklass starkaste löparögonblick utspelar sig cirka två kilometer från Stockholm stadion. Där, längs maratonbanan, står min tränare. Hon skriker: du grejar det! Där och då inser jag att hon har rätt, fröken Nilsson. Mitt tuffa 3.30 mål - det jag inte riktigt trott på de senaste skadekantade månaderna, är inom räckhåll. Med lite marginal. Absolut löparlycka.

Midnattsloppet går sådär. Det är varmt och trångt. Jag har varit närmre mitt 45-minutersmål än så här.

Några dagar senare tar jag revansch och går under 45 minuter på milen. I en liten lokal tävling som jag knappast laddat för. Men utan Midnattsloppets backar och trängsel. Sista halvmilen är det bara jag - ensam mot klockan. De snabba är mycket snabbare och syns bara som små prickar på raksträckorna. De långsamma är en liten bit bakom mig.

Och så äntligen silver på Lidingös kuperade bana. Där står jag i leran på Grönsta gärde och är lite besviken på mig själv, den fina medaljen till trots. Att gå i backarna gör ju bara mesar. Jag är en Lidingö-mes.

Hur det än är så består löparlivet mest av träning. Oftast i hyfsat invanda spår. Ur träningsåret 2010 vill jag särskilt minnas vintriga långpass i grupp ordnade av Snorkkis och MarathonMia, askmolnsfångad löpning i Central Park, vattenlöpning i ljummen skogssjö, morgonlöpning på Grekisk ö, regnig skogslöpning med löphågade middagsgäster... Och så vidare.

Denna bild är daterad 20 december 2009 - ett helt löparår har passerat.

Jag har nått mina tre mål. Jag är nöjd med mitt löparår. Och lite lätt omotiverad inför nästa. Nu är utmaningen att hitta nya mål. Mål som motiverar.

Simhallar och deras besökare

Min lista över besökta simhallar (om jag nu hade haft en sådan) har förlängts en del sedan jag träffade Ingmarie. Idag Kronobergsbadet på Kungsholmen.

Interiören må skilja sig åt lite, men besökarna är desamma. Där finns den sura tanten i badmössa som tycker att alla andra gör fel. Där finns exhibitionist-crawlaren (nästan alltid en man) som gärna stänker mer än nödvändigt och gärna håller till i motionssimfåran, trots att det finns en särskild bana för crawl.

Där finns ibland också vattenlöpare. Men de är ovanliga och udda fåglar. Enda stället där jag har stött på någon sådan som inte är Ingmarie eller ditsläpad av Ingmarie är i Eriksdalsbadet. Och den damen hade bältet bak-och-fram...

Att vattenlöpare kan skapa irritation bland simmare är uppenbart. I en simhall ska man väl simma - det hörs ju på namnet liksom. I vägen tycks vi vara, trots att vi är bra mycket "smalare" i vår armförng än en bröstsimmare. Simma får man göra hur långsamt man vill, men att trampa vatten...

Drömmen vore en egen vattenlöpningsbana. Men då får vi nog bli några fler först.

Vad är en långpanna?

Julen är sällskapsspelens tid. Vi spelar "Qube: Svenska språket". Vet inte säkert om tonårsdöttrarna genomskådar mitt dolda motiv i att köpa just det spelet. Kul har vi i alla fall. Särskilt när min mor får poäng utan att säga ett ord. Det syns så väl på henne att hon vet vad "kärleksgrotta" betyder. Hon hittar bara inte ett lämpligt sätt att uttrycka det inför barn, svärson och barnbarn. Rodnad ger poäng.

Under kategorin slang finns också, förutom kärleksgrottefrågan, frågan om vad långpanna betyder. Jag tycker svaret är givet. En långpanna är ett långt löppass i långsamt tempo. Spelmakarna håller inte med.

Två långpannor har jag ägnat mig åt idag. Drygt 17 kilometer löpning kvalar in i kategorin långpass i min värld. Gränsen går någonstans vid 15 kilometer tycker jag. Sjutton är visserligen en ganska kort långpanna. Men grejen med långpass är att det är tiden snarare än sträckan som är viktig. Nittioåtta mitokondriebyggande minuter på undanglidande underlag blev det. Det får duga.

Dagens andra långpannan är instoppad i ugnen och härbärgerar två stora surdegsbröd.

Vad tycker då spelmakarna att en långpanna är? Gissa...

Tappad lust

Känner inte för att blogga. Har tappat det mesta av träningsglädjen. Behöver släppa lite på pressen som det innebär att träna hårt mot ett specifikt mål. Letar febrilt efter borttappad lust. Återkommer om jag hittar den.

Let it snow

Snöpuls ger puls trots att jag inte springer. Jag väljer långpromenad istället för långpass. Min käre P springer sällan längre än åtta kilometer, men att gå nio i decimeterdjup snö går bra. Särskilt när lånehund är med. Sällskapssjuk anpassar jag mig. Underlagsmässigt anpassar jag mig. Promenadtempo känns rimligt i rådande väderlek.



Vi pulsar på oplogade vägar. Vi pulsar förbi en bil som fastnat i snön. Bilradion på hög volym. "Let it snow, let it snow, let it snow" sjunger Frank Sinatra. Just där och då känns det som humor...

Undrar om julen är min grej egentligen

Inser att jag glömt tända tredje ljuset i adventstaken. På söndag ska fjärde ljuset brinna.

Inser att jag inte bakat (eller köpt) saffransbröd trots att Lucia redan har passerat.

Inser att jag hellre äter någon vardagspastarätt än julmat. Har aldrig gillat julbord. Utom brysselkålen. Och de goda ostarna.

Inser att jag ser fram emot juldagen, i myskläder och med familjen, men inte emot julafton, med två julbord och två julklappsutdelningar på olika ställen och med stress däremellan.

Inser också att jag kommer att ha många fler möjligheter att springa än till vardags - och det i dagsljus. Kanske är den inte så dum ändå - den där julen.

Gratis app vs. dyr Garmin

"Vaddå har du appar" utbrister min tonåring. Underförstått: men du är ju en förtorkad gammal morsa ju... Eller så är hon bara glad att just hennes mamma hänger med lite i alla fall.

Nåja, jag hade nog fortsatt att vara app-ointresserad om inte min Garmin gått och slagit sig funktionsoduglig. När höstvilan och mysjoggandet var över och innan jag kom på att jag kunde fixa Garmin-klockan själv, med kniv, behövde jag ett alternativ. Ett alternativt sätt att mäta min löpning. Jag hittade en gratis app. Sports Tracker från Ovi/Nokia.

Plötsligt kan min telefon göra nästan allt jag tidigare använde Garmin till. Den mäter hur långt jag springer och hur fort. Den ritar kartor över var jag har varit. Och den summerar träningsmängd på vilken ledd jag vill. Med rätt pulsband kan den mäta min puls också. Nu var givetvis mitt gamla polar-band (Nokia-hjärtar-polar=sant - vad annars) inte just ett sådant polar-band som man behövde. Så just den funktionen är hittills otestad.



Bäst av allt är att telefonen INTE behöver leta satelliter! Den vet var den är - alltid. Och jag kan börja springa innan jag förfrusit rumpan. Vem vet - telefonen fuskar kanske lite genom att ta telefonmasterna till orienteringshjälp...

En liten gullig finness har jag upptäkt. Om man stannar och fotograferar sina löparomgivningar ritas en kamera in på kartbildens färdväg. Vad man nu ska ha det till. Å andra sidan kan Garmin inte fotografera alls.

Nu när Garmin är lätt amputerad och fungerar har jag jämfört lite mätvärden. Sträckorna blir osannolikt lika. Eller vad sägs om 16.83 jämfört med 16.82 km? En slags validering av precisionen hos båda.

Men det är klart - lite otymplig är den, telefonen. Och den kan inte hålla reda på intervaller. Garmin får vara kvar som förstahandsval. Med telefonen som en god back-up.

Sur tant

Tröskeldags. Och jobbpubsdag. Puben på jobbet, med underfundig musikquiz, vill jag inte missa. Och med jobbpub passar jobbgymmets löpband bäst. Ur logistsik synvinkel. Bandet före puben är definitivt rätt ordning.

Jag tycker det är svårt att veta när jag är lagom sur. Av mjölksyra alltså. I januari i år gjorde jag ett tröskeltest hos Christer Skog på Sport support Center. Enligt "Skogens" analys är min aeroba tröskel 165 i hjärtfrekvens och den anaeroba 180. Jag tolkar det som att över 165 i puls blir jag småsur och att surhetsgraden ökar fortare när jag närmar mig 180. Över 180 bpm blir det blixtsnabbt ur-sur tant av mig.

Problemet är att testets riktmärken inte stämmer med känslan. Den känsla jag tror man ska ha under ett tröskelpass. Ansträngd men inte utmattad. I teorin ska jag väl ligga något hjärtslag under 165 antar jag. Det känns alltför mesigt. Idag pressade jag upp pulsen i 177-178 och låg där i mina tjugo minuter. I den häraden är känslan lagom-tuff snarare än tuff-tuff.

Testet är visserligen nästan ett år gammalt och kanske inte stämmer längre, men villrådigheten var densamma då som nu.

Sura tanter passar dåligt in på en jobbpub. Jag varvar ner länge - allt för att bli av med varenda laktat-molekyl.

Helt osur vinner jag och mitt lag musikquizen. Priset? Att göra nästa quiz.

Till min rumpa

I fredags, när jag fusk-stretchade efter min löpbandsstege, fick jag lite skäll. I stretch-hörnan befann sig Yoga-Vaike. Och hon såg att min stretch mest var för syns skull. Alldeles för hafsig. "Du måste ta hand om din löparkropp" manade hon.

Jag höll skamset med. Min rumpa må vara jeanssnygg (det var i alla fall vad en försäljare påstod när hon lyckades defokusera mig från julklappsshoppingen och prångla på mig ett par gråa Gossip nu ikväll) men den är stel. Piriformisrackaren krampar och gör lite ont ibland.

Idag var det säsongsavslutning på yogakursen. Gissa vad Vaike bjöd på? Ett pass som kändes som en julklapp till mig. Och till min rumpa. Rumporna var i fokus mer än vanligt nämligen. Löparstretch liggande, stående och sittande på huk. Det senare grejar jag absolut inte, så jag fortsatte stående. Någon slags halv lotus, som jag inte ens var i närheten av att efterlikna, vek hon (och många av de andra) ihop sig i. Nästa termin kanske jag också kan? Eller nästa. För långsamt mjuknar till och med min rumpa. Av yoga.

Vinterhår

Resultatet av drygt två timmar sittning hos min underbara träningsintresserade och duktiga frisör Sara är ett mörkt vinterhår. Mitt hår växlar färg med årstiderna - blond (nåja) på sommaren och mörkare på vintern. Tvärtemot fjällräven och inte tänkt som camouflage

Resultatet av 95 minuters vinterlöpning är en annan typ av vinterhår. Frostigt vitt och stelt. Vet inte vilket jag tycker är snyggast.



Nu ska jag tvätta håret så att jag blir fin till julbordet på Hermans vegetariska restaurang där Ingmarie bokat bord.

När det vänder

Inga motargument idag.

Laddad med chokladpraliner och med siktet inställt på en stege kliver jag in på företagsgymmet. På pappret är stegen, med 2-3-4-5-4-3-2 minuter snabb löpning varvad med 60 sekunder återhämtningsjogg, en barnlek. I verkligheten ganska jobbigt. I alla fall för mig.

Fysiskt är de första intervallerna lättast. Innan jag är riktigt trött. Tankemässigt ligger lite av ångesten inför det jobbig kvar. Psykiskt går det bättre på slutet. Så är det alltid när jag kör hårda pass. Det finns en vändpunkt. En vändpunkt där jag känner att jag grejar hela passet och där tanken är stark trots att kroppen är trött.

Vad härnäst?

En god middag i glada väninnors lag var vad jag väntade mig när jag traskade i snögloppet mot Kungstensgatan 9 (Stockholm) och restaurang Bonbon. Att konceptet var något särskilt hade gått mig helt förbi.

Smårätter visades upp vid bordet, en efter en i en jämn ström. Cirka tjugo stycken. Vi tackade ja eller nej tills vi var mätta. Det var det som var konceptet. Gillade jag det? Nja. Visst var maten god. Visst var det spännande att prova många rätter. Samtidigt stressande att hela tiden ställas inför nya val.

Lite överdrivet känns det nog det här konceptandet. Det räcker med god mat. Och gott vin. Allra särskilt när väninne-skratten avlöser varandra runt bordet.

Motargumenten hopar sig

I morse talade allting för. För att jag skulle springa ett intervallpass på bandet efter jobbet.

Under dagen poppar än det ena än det andra motargumentet upp. Och lägger sig på hög. Kanske skulle jag ta och låta dagens intervallpass byta plats med fredagens kuperade distans? "Det är så vackert ute nu - vem vet hur vädret är på fredag" tänker jag.

"Oj då, jag har glömt ta med mig mellanmål och fruktkorgen är tom". På fredag bjuds det på hemmagjorda chokladpraliner på jobbet. Praliner känns just där och då som perfekt laddning för intervaller.

"Nä! Ipoden ligger hemma". Det är ju rätt monotont att springa på band. Musik behöver jag. På fredag tar jag med mig poden.

"Jag är nog lite spinning-trött i benen idag" konstaterar jag. På fredag kan jag kanske dra nytta av torsdagens vila (ut med kompisar, så vi får väl se hur fräsch jag känner mig).

Så där fortsatte det. Motargument på hög. Men egentligen handlade det nog om att jag inte hade lust. Ingen lust med intervaller. Ingen lust med löpband.

Lust med frisk luft hade jag. Och lust att inspektera grannskapets mest ljusdekorerade hus. Inspirerad av Sofies juldekorationsspaningar. Jag hittar inga som helst motargument mot en kvällsrunda med glitterhuset som delmål.





Det går inte att riktigt fånga ljusprakten med min mobilkamera. Undrar om husägarna känner någon tvekan när advent närmar sig. Något motargument mot att sätta upp allt detta.

Vårt hus är också dekorerat - i lite mer blygsam skala.

Åtta friska kilometrar blev det. Kuperat i dubbel bemärkelse. Marken täckt av snöknölar, rundan ganska backig. Jag är nöjd med mitt val och allting talar för intervaller på bandet på fredag. Kan inte komma på ett enda motargument just nu.

Tacksam att slippa

Spinninginstruktör Josefin har glömt julmusiken hemma. Musik hon tydligen lovat stammisgänget att ha med sig idag. En av deltagarna har förberett sig med egen iPod. Den kan han nu lägga undan.

Jag är tacksam att slippa jullåtarna. De är överallt nu. Och jag tycker inte julmusik hör hemma överallt. Särskilt inte i spinningsalen.

Småttingarna har blivit tonåringar. När de bakar pepparkakor är köket fyllt av Duck Sauces´ Boney M samplade "Barbra Streisand". Ingen julmusik precis. Här hade den passat. Jag diskar och sjunger med lite. Tonåringarna utbrister förvånat "vaa dååå kan du den här?" Yes, I happened to be a serious Boney M fan once. Nu är jag mest en pinsam mamma. Och tonåringarna vill helst slippa mina Boney M moves framför diskbänken.

Tappa inte nu!

Som lagledare peppar jag mitt traskar-team inför sista veckan i stegräknartävlingen. Tappa inte nu! Gå många steg och logga varenda ett på tappa.se. Laget "management by walking around" kommer inte att vinna - det är helt tydligt redan nu. Men vi slåss vilt om andraplatsen. Eller i alla fall önskar jag att vi slogs vilt, men alla i mitt lag är inte lika tävlingsinriktade som jag.

Mitt jobb är stillasittande. Min fritid hyfsat fylld av träning. Stegtävlingen har tillfört kvällspromenader. Inte varje kväll, men mycket oftare än förr. Skönt att gå en liten sväng bland snötyngda träd och juldekorerade trädgårdar. Ännu bättre när min käre P följer med som sällskap.

Ledaren av den individuella tävlingen ligger på 28 000 steg om dagen. Det är mycket. Det är sisådär 4 000 mer än tvåan och trean. Och 4 300 fler än mitt snitt - där på min fjärdeplats.

Jag kan inte låta bli att undra lite över ettans fritid. Tävlar han möjligtvis i brottning? Det är nämligen den sport som i omvandlingstabellen genererar flest "steg" - 300 per minut. Men bara under tävling. Och tävlingar varav väl bara några få minuter? Näst mest "steg" ger längdskidåkning i hårt tempo, följt av intensivt hopprep och intensiv hockey. Löpning lönar sig sådär. Det blir inte så många fler steg på en löprunda (ens i moddigt underlag - trots känslan av två steg fram och ett tillbaks) än på en tidsmässigt lika lång promenad. Man kommer förstås lite längre löpandes. Men längden räknas inte, bara mängden.

Att steglängden inte räknas kan man å andra sidan dra nytta av. Mitt smartaste tips till andra stegtävlingsdeltagare är högklackade skor.

Bästa sättet att fira

Jag har inte funderat särskilt mycket på vad bästa sättet att fira bloggens ettårsdag skulle kunna vara. Men bästa sättet blev det av bara farten. Ett långpass med Ingmarie såklart. Hennes blogg var den första jag läste (och fortfarande läser) regelbundet.

Ett infall fick jag för ett år sedan. Jag började skriva blogg. Tanken var ett inlägg om dagen fram till 2010 års Stockholm marathon. Maratondagen skulle inlägget bara innehålla min tid - inget annat. Och sedan skulle bloggen läggas ner. Så blev det inte. Det var lite för kul att skriva. Lite för kul att vara en del av bloggvärlden.

Ett infall fick Ingmarie idag. Hon satte sig på pendeltåget till Stuvsta och jag mötte upp. Nittio härliga löp-minuter tillsammans. Sedan tog jag av hemåt och landade på 107 minuter. Ingmarie tog av mot sig - med betydligt längre hem. En enorm inspiratör är hon. För bloggandet och för löpningen. Bästa sällskapet på ettårsdagsfirarpasset!

En plogbil hittade vi. Den ser lite onanvänd ut. Makes sense - plogat våra vägar hade den inte.

Jag väljer tempo. Det får jag alltid göra när jag springer med Ingmarie. Det vintriga sliriga underlaget är en bra ursäkt för att dölja gårdagens vin-intag. Mycket trevlig kväll igår nämligen. Boule-match (med vin) följd av middag på Humlehof (med vin) och lite mys (med vin) i vännerna E och Es nya lägenhet.

Garmin håller inte för sport

Tänk vad internet gjort för konsumentupplysningen. Nu ska man ju vara källkritisk och så, men jag garanterar att det jag skriver nedan är alldeles sant.

I november 2009 köper jag en Garmin 405CX i Boston. För 393 dollar. Med en dollarkurs på 6 kronor är det ett kap jämfört med svenska priser. Supernöjd springer jag ett par pass. Efter första laddningen vägra klockan att visa något annat än batteritid. Ett fabrikationsfel konstaterar Garmin och skickar mig en ny.

Klocka nummer två fungerar fin-fint i elva månader. Ända tills jag råkar utsätta den för en liten smäll. En LITEN smäll. Jag tänker inte att "oj nu gick nog klockan sönder". Istället ger jag mig glad i hågen iväg på min löptur. Klockan börjar krångla. Startar och stoppar sig själv stup i kvarten. Start/stoppknappen visar sig ha fastnat i intryckt läge. Det är plasthöljet som blivit lite skadat - en millimeterstor buckla.

För 217 kronor skickar jag in klockan som företagspaket - allt enligt Garmins instruktioner. Garantin gäller fortfarande men bara någon dag till. "Garantin gäller givetvis inte yttre åverkan" blir svaret. Var går gränsen mellan yttre åverkan och normal användning undrar jag. Garmin erbjuder sig att "reparera" klockan för 1 898 kronor - då får jag en ny klocka. Kan man inte bara byta plasthöljet undrar jag.

Vill jag ha en ny klocka för 1 898 kronor? Det är nästan lika mycket som jag betalade i Boston. Tänk om den är lika kass som den första jag fick tänker jag. Garantitiden har ju hunnit löpa ut nu... Jag tackar nej och ber Garmin skicka tillbaka min klocka. En millimeterstor buckla i plasten - den borde jag kunna peta ut på något sätt.

En liten smäll mot plasten invid statknappen är allt som behövs för att göra klockan funktionsoduglig.

Lösningen blir en kniv. Jag karvar bort någon millimeter av plasten runt start-knappen och vips fungerar den igen. Tänk att lilla jag kan laga klockor.

Garmins image har för mig gått från ett företag med högkvalitativa produkter till ett företag som designar sport-prylar som inte håller för sport. Nästa gång blir det ett annat märke.

Utgångsläget

Effekten av träning. Jag gillar att mäta. Särskilt framsteg. Vad passar bättre så här i uppstartsveckan av maratonträningen än ett litet pre-test. Ett utgångsvärde att jämföra med om ett par-tre månader. Och sedan en gång till om ytterligare några veckor.

När man ska jämföra gäller det att eliminera yttre faktorer så långt det är möjligt. Jag vågar inte chansa på att underlag och väder är samma i februari som idag. Och i april är jag ganska säker på att det ser annorlunda ut. Alltså tar jag till löpbandet. Det tredje från fönstret i personalgymmet klockan halv fyra en fredag. Om det gick skulle jag förboka just det bandet.

Ska jag redan nu planera in torsdags-träffar med väninnan jag drack margaritas med igår? Eller är det att gå lite långt kanske?

Upp på bandet hoppar jag. Tio minuters uppvärmning, tjugo minuters tröskelpass, och tio minuters nedvarvning. Jag siktar på ett sju hjärtslag brett pulsintervall som omfamnar min mjölksyratröskel. Jag ser till att jag håller mig där med hjälp av hastighetsknapparna och stenhård koll på pulsklockan. Mätvärdet är hur långt jag kommer på tjugo minuter.

Jag gjorde något liknande förra året. Nyfiken vill jag jämföra. MEN. Förra året var uppläget tydligen annorlunda - hur lång tid det tog att springa två gånger tre kilometer i tröskeltempo. Förutsättningarna egentligen inte jämförbara. Jag vill ändå göra tolkningen att jag är i lite lite bättre utgångsform i år. Torsdagskvällens margaritas till trots.

Tuppar i hönsgården

Daniel noterar i en liten gym-spaning att tjejerna är underrepresenterade bland de fria vikterna. Vågar tjejer inte hantera fria vikter?

Jag funderar lite runt olika träningsmönster. Och kommer på att det finns massor av tjejer som kör med fria vikter. Men kanske inte i ett hörn på ett gym. Nä, tjejerna (och tanterna) håller till i gruppträningssalen och lyfter hantlar och skivstänger till musik. Body pump kallas det.

I body pump-salen är det istället väldig få killar. Under kvällens pass räknade jag till en enda.

John kommenterar Daniels inlägg och hävdar att tjejer är rädda för att ta i. Rödstrumpan i mig blir först lite arg. Sedan noterar jag, när jag tittar mig runt i pump-salen, att de allra flesta faktiskt ser oförskämt oberörda ut. Poker face eller för lite vikt? Själv skrynklar jag ihop ansiktet. Och låter lite också. Okvinnligt?

Kvällens ensamme kille sköter sig bra. Annars är min egen spaning att det ibland kommer in tuppar bland pump-hönorna. Dessa tuppar vill bli beundrade (tror jag). De lassar på alla vikter de kan få plats med på stången och släpar fram de allra tyngsta hantlarna. Att göra övningarna tekniskt riktigt tycks vara mindre viktigt.

Filosofi i uppförsbacke

"När det gäller backar så gör det inte till en så stor grej" skriver tränare Nilsson i sina "principer och riktlinjer" för min uppbyggnadsfas. Rent konkret ska jag i alla fall börja med tre varv i en lång backe - en som tar 3-4 minuter att springa uppför, följt av mellanjogg och fem varv i en kort backe - definierad som 60-90 sekunder lång.

Längden är tydligt definierad i tiden det tar att springa till toppen. Men lutningen då. Hur ska den vara?

I teorin bör det vara hur enkelt som helst att hitta bra backar i min kuperade omgivning. I praktiken är det snö, oplogat och mörkt. Cykelvägar och trottoarer återstår.

Min vinterbacke - den jag brukar köra backpass i så här års, är aningen kort enligt Ingmaries mått. Knappt 600 meter (och lite mindre än tre minuter), med en stigning på 20 meter. Över krönet och ner på andra sidan är backen längre men flackare. 800 meter lång. Fortfarande 20 meter stigning. En meter stigning på 40 meter löpning - det låter inte särskilt brant. Det är det inte heller. Men duger det?

Hmm... Jag skulle ju inte göra backträningen till någon stor grej!

En kort backe är lättare att hitta. Jag väljer en brantare. Och kör. Upp och ner. Utan att filosofera.

Träna på att vara sämst

Tävlingsinstinkten sitter djupt. Ibland är den bra. Ibland bara jobbig. Och lite skämmig. Att vilja vara bäst är inte någon beundrad mänsklig egenskap.

Yogan tränar inte bara upp min smidighet (gör mig mindre stel är kanske en mer korrekt beskrivning) och styrka. Den tränar mig också i att vara sämst. Och att acceptera det. Jag är inte sämst på alla övningar kanske, men på några. Jag faller ihop i en hög. Och skrattar åt mig själv. Jag är faktiskt ganska bra på att vara sämst. Kanske till och med bäst?

Ett steg i min utveckling

Att gradvis släppa taget. Ingjuta självförtroende. Låta mogna och stå på egna ben. Det är vad en god förälder gör för sina barn. Och en god coach för sina adepter.

Inför 2010 års Stockholm marathon skrev tränare Nilsson personliga veckoprogram till mig. Inför 2011 ger hon mig ramar, principer och riktmärken. Jag översätter själv till träningspass och veckoscheman. I bakgrunden finns stödet och peppningen där. Lika tydligt som någonsin.

Första söndagen i advent väntar några på julen. Jag väntar på att mitt träningsprogram inför maran ska börja. En bra dag att köra en "dubbel alternativ" med Ingmarie - spinning tätt följd av vattenlöpning. Berätta inte för min mamma att jag gick ut med blött hår ;-)

December och januari är uppbyggnadsmånader med fokus på styrka och uthållighet. Långpass av stegrande längd samsas med gradvis tuffare tröskelpass och backpass. Något distanspass här och där för att få ihop veckomängd. Core och löpskolning som viktiga komplement.

Imorgon börjar den. Den 26 veckor långa förberedelsen mot starten på Lidingövägen. Ingmarie är med mig hela vägen.

Snorkkig logistik

Logistik. Kunskapen om att leda och kontrollera materialflöden samt till dessa kopplade resurs-, informations- och monetära flöden. Så står det i Wikipedia.

I det vardagliga tänker jag nog mer på vem som ska åka vart och vem som behöver ha bilen, när jag tänker logistik. Dagens logistiska utmaning handlade om att få materian anneliten hem från jobbet utan bil. Lösningen? Jag snorkkade hem. Har man ingen bil kan man alltid transportlöpa. Som Sofie alias Snorkfröken gör nästan jämt.



Min ännu blåare tå klämdes in i sprillans nya Icebugs. Jag sprang skogsvägen hem. Och njöt av varje steg. Ömmande tå till trots.

Tillplattad både här och där

Irrar runt i nejderna kring Fridhemsplan. Hade jag varit med på hela erövringen av Kungsholmen, den långpasshappening som MarathonMia ordnade förra vintern, hade jag kanske lättare hittat?

Sen och svettig, efter att ha halkat runt i modd och efter att ha frågat minst tre personer om vägen, når jag äntligen målet. St. Görans bröstcentrum står det på skylten. Dags för mammografi.

Jag tycker inte det gör ont, men jag har ännu inte någon gång vågat titta på själva tillplattningen. Det o-roliga besöket behöver neutraliseras av något roligt tänker jag.

Jag beger mig till Ingmaries power plate-källare. Power plate är kul. Power plate kör man utan skor. Ingmarie visar mig en övning med hantlar. Jag mitt dumma nöt lägger ifrån mig hantlarna på en step-bräda. Aaajjj. En hantel ramlar ner och plattar till mina nakna tår.

En blå tå är resultatet av klantelitens träning.

Tårarna sprutar. Mer än de borde faktiskt. Lite gråter jag nog över en annan tillplattning. En märkvärdigt stöddig professor satte sig på mig (bildligt talat alltså) tidigare i veckan. Jag plattade tillbaka. Voilà - en konflikt som ännu inte blåst över.

Jag bara råkade...

Är inne i stan av helt andra orsaker. På väg hem kommer jag på att det nog var något på Runners Store ikväll. Visst skrev väl MarathonMia något om firande av Runes namnsdag? Jag smiter in.

Rune Larsson pratar om ultralöpning medan jag provar knallrosa icebugs. Det är 20% rabatt och jag behöver ett par nya. De gamla har tagit slut. Söndernötta helt enkelt.

Rune pratar om inställning. Han säger att man visst kan springa både Lidingö Ultra och Stockholm marathon trots att loppen går tätt inpå varandra. Hela hemligheten ligger i inställningen. Ta ultran som ett långpass liksom.

Jag köper mina icebugs. "Vill du springa halva eller hela" frågar säljaren. Jag hör mig själv svara "hela". Plötsligt är jag anmäld till en fem mil lång tävling i kuperad terräng bara tre veckor innan maraton. Anmälningsavgiften ingick i Icebugsköpet. Eller var det för att Rune har namnsdag? Jag vet inte riktigt - det gick lite fort där...

Dagens teknik

Spinning-Josefin är inte Sofie. Men jag tycker hon är jättebra ändå. Det sa jag till henne idag.

Hon påminner oss om tekniken. Hur fötter ska förhålla sig till markplanet. Knäns riktning. Magens spänning. Axlars läge. Rundtrampet.

Hon använder sig av tekniken. Den digitala. För att få oss i rätt tramp-frekvens spelar Josefin musik i ett lite annat tempo än vad låtskrivaren tänkt sig. Det är ganska OK. Tills hon spelar Kim Wilds "kids in america" i Kalle Anka version. Allt för att peppa oss till spurt. Jag vill helst hålla för mina svettiga öron.

Yoga-mat

YogaJona visar bilder på gröna drinkar och grönsaksymfoniluncher. Mat för en riktig yogi. Jag är inte där än. Nybörjare på yoga. Vet inte ens om jag vill dit. Är i alla fall tveksam till någon större konsumtion av de gröna drinkarna.

En ny lärdom rikare i alla fall - gasbildande mat passar dåligt ihop med yoga i grupp. Det blir liksom extra tufft att hålla positionerna och hålla sig samtidigt... Tacka vet jag lössläpptheten i att springa ensam i en skog.

Misstänker att gårdagens bak, linfrö- och aprikoslimpor, inte är bra yoga mat. Eller är det kanske för mycket vitkålssallad som är boven i gasdramat?

Grått är också en förutsättning

Förutsättningarna är olika. Idag en novemberdag där dagsljuset nästan inte kan kallas ljus. Till det ett tungt huvud orsakat av några stänk tequila för mycket på lördagens westernfest. Fortfarande i återhämtningsperiod löpmässigt och med pulsklockan på lagning. Med de förutsättningarna gav jag mig ut på dagens pass.

Som sällskap hade jag Helena. Von Zweigbergk alltså. Hon läste sin bok "Sånt man bara säger" i mina lurar medan jag sprang i det tempo jag mäktade och hade lust med. Utifrån förutsättningarna.

Grått, dunkelt, lerigt och småregnigt kan trots allt vara förutsättningar som stämmer med en njutbar löprunda.

Det blev en skön runda. Så blir det ofta när förväntnigarna vill hävda motsatsen. Den friska luften gjorde mitt huvud mindre tungt. Och lite av det sparsmakade dagsljuset sög jag i mig. För precis som MarathonMia skriver så är det viktigt att tallkotten i vår hjärna får sitt...

Asics tävling

Anmälan är stängd. Jag är en av 20 517 som betalat 845 kronor för att springa maraton i Stockholm i slutet av maj 2011.

Jag har sprungit fyra Stockholm marathon. Om ett drygt halvår springer jag mitt första ASICS Stockholm marathon.

Jag förstår sponsring som begrepp. Jag förstår driften att gå med vinst. Över 17 miljoner i anmälningsavgifter. Till det sponsorpengar. Jag antar att ASICS betalat en bra slant. Och jag förstår att motkravet är att deras namn ska synas. Men djupt inne i tantsjälen gillar jag inte att Stockholm marathon är ASICS tävling. Om än bara till namnet.

De fyra tidigare loppen har jag sprungit i Asics skor. 2011 ska jag göra mitt bästa för att hitta ett bra alternativ. Bara för att. Kanske Saucony? De funkade i alla fall bra på dagens motvindiga men ändå sköna runt-sjön-runda.

Åter till Billdal

Imorgon far den tillbaka till Billdal. Min Garmin. Det är i Billdal (var nu det är) de lagar och fixar. Och det var därifrån jag fick den 405CX jag har nu, när min Boston-inköpta raring visade sig vara funktionsoduglig. Den gången något intrikat fel i de datoriserade irrgångarna.

Nu är det ett mer mekaniskt fel. Start och stoppknappen vill stanna kvar i intryckt läge. Så blev det efter en liten liten smäll mot plasthöljet just invid denna knapp. Jag har petat med en kniv. Jag har petat med en nål. Och lämnat några repor efter mig.

Osannolikt nog hittar jag mina garantipapper. Osannolikt nog går garantin ut imorgon. Men i papprena står att läsa att olyckor inte täcks. Inte heller "obehöriga ändringar" eller "felaktig användning". Jag gissar att Garmin kommer att se smällen som en olycka. Och mina rep-spår som obehöriga ändringar. Sannolikt går denna lagning inte på garantin. Sannolikt kommer den att kosta.

Leksaker bör hålla för lek. Sportprylar bör inte vara alltför stötkänsliga. Så tycker jag.

Var kom den ifrån?

Jag brukade inte få kramp. Förut. Men plötsligt finns den där.

Första känningen kommer just efter Lidingöloppet. När jag gör mitt bästa för att diskret byta om, med pinnsmal tränare som enda insynsskydd, hugger det till rejält i lårets framsida. Aj.

Alltsedan dess har jag inte kunnat stretcha som de andra spinnarna. När instruktören och alla deltagare efter avslutat pass slänger upp foten på styret gör jag förstås samma sak. Man vill ju inte sticka ut... Baksida lår ska stretchas. Omedelbart får jag kramp i lårets framsida. Ett pip undslipper mig och jag tar snabbt och förläget ner benet igen. Samma sak efter varje spinningpass. Så också idag.

Vad beror den då på - krampen? Det tycks ingen veta säkert. Att orsaken skulle vara saltbrist är en seglivad myt som högst sannolikt inte är sann. Vetenskapliga bevis tyder inte på några skillnader i salthalter i blod från idrottare med pågående kramp jämfört med dem utan. Bevisen till trots tycks sportdryckstillverkarna fortfarande tro stenhårt på konceptet.

En mer trolig orsak är osynkade nerver. Senornas känselorgan (nervändar som känner av spännigen i muskeln utifrån hur mycket den drar i senan) och musklernas "spolar" (en slags nervändar som känner av sträckningen i muskeln) signalerar osynkroniserat och fel från en trött muskel, med överaktivering och kramp som följd. Muskeln tror att den är alltför utsträckt och drar ihop sig.

Vilken orsaken än är så gör det ont.

Fusk med stretch och för kort uppvärmning/nedvarvning tycks ha något slags samband med kramp, liksom ålder och ärftlighet. Stretchen och nedvarvningen kan jag kanske göra något åt.

Vardagssteg

Initiativrik medarbetare har sett till att vi tävlar på jobbet. Tävlar i antal steg. Olika lag har bildats och det gäller att ha det högsta snittet. Steg per dag per lagmedlem. Mitt lag heter "management by walking around" och vi leder inte. Tävlingen har inte börjat så bra för oss. Några av mina lagmedlemmar och jag har suttit inlåsta i ett mötesrum från morgon till kväll i dagarna två. De två dagar som tävlingen pågått.

Vi loggar våra steg på tappa.se. Där syns alla gångares prestationer och den inbördes ställningen mellan individer och lag. På tappa.se står det att läsa att medelsvensson går ca 5 000 steg per dag. För att må bra behöver minst 10 000 steg avverkas. En stillasittande dag som idag har jag samlat knappt 5 000 steg. Men jag är ingen medelsvensson - i alla fall inte när det gäller rörelse. Ut och gå är vad jag ska göra nu. Samla steg till laget.

På tappa.se finns omräkningstabeller om annan motion än gång (eller löpning - springa funkar givetvis lika bra) lockar.

Tävlingsmänniskan i mig är klarvaken.

Smarta små tips och trasiga prylar

En sådan kombidag. När jag bakar och springer samtidigt. Eller nästan. Jag springer medan brödet jäser.

Surdegsbiten har jag blivit. Och som nybörjare suger jag åt mig alla smarta små tips. Som att ställa fördegen, den som ska stå över natten, på badrumsgolvet. Där är det lagom varmt - förutsatt att man har golvvärme.

Ett annat smart litet tips fann jag hos Petra. Hon lägger ut sin Garmin GPS-klocka på balkongen en lite stund innan hon ger sig ut - så att den hittar satelliterna. Mycket smart. Jag tar efter. För vem vill stå och huttra och vänta på satellitsignal?

Klantigt nog tappar jag klockan i marken. Inget märkvärdigt fall och jag tänker inte mer på det. Förrän mitt inne i passet när klockan plötsligt får ett eget liv. Den stoppar och startar sig själv titt som tätt. När jag tittar närmre ser det ut som om start/stopp-knappen liksom har fastnat någon millimeter in. Knappt synligt. Min dyra, endast året gamla, GPS-klocka! F-n för prylar som pajar.

Översta knappen har fastnat...

85 minuter sprang jag. Klockan registrerade 79 av dessa. Undrar om den går att reparera? Och vad det kostar. Nu har jag varit där och petat lite med en kniv så det blir svårt att hävda att jag inte skadat den själv...

Apropå prylar som pajar. Reklamerade min mixerstav idag. Den isärtagbara jag fick av mamma och pappa i julklapp för knappt ett år sedan. En dag när jag mixade i godan ro åkte plötsligt knivarna ner, förbi skyddshöljet, och repade upp botten i min fina dyra emaljerade Le Creuset-gryta. Mixerstav fick jag en ny (av annat märke - jag ville inte ha en Phillips igen), grytan fick jag kasta.

Brödet blev i alla fall bra - helt maskinfritt valnötsbröd kopierat från Martins blogg.

Dubbel dubbel

Morgon. Dubblar min lördagsmorgonträning genom att lägga på ett yoga-pass omedelbart efter min numera vanemässiga body pump.

Pumpen går ovanligt trögt trots peppande instruktör. Musklerna känns ovanligt veka.

Direkt på yogan. Yogan blir en ny upplevelse för mig. Jag har hållit mig till poweryoga och ett par olika instruktörer. In kommer en vikarie. I axelbandslös myskreation och helt tydligt behålös. Hon gör något annat. Något jag inte känner igen som poweryoga. Riktigt vad det är vet jag inte. Solhälsningarna är inte de "A" och "B" som jag är van vid, utan några med mer exotiska namn. Rasande fort går det också. Hund, katt, orm, duva (eller var det någon annan fågel) avlöser varandra så snabbt att jag knappt hinner andas. Och andas ska man ju när man yogar. Helst synkroniserat med rörelserna.

Just när jag är på väg att ge upp förvandlas passet. Nu håller vi positioner länge, länge. Passet övergår från kaos till kännbart nyttigt, på gränsen till skönt.

Eftermiddag och dubbelmässa. Jag styr mot Älvsjö. I väntan på Ingmarie besöker jag "Det goda köket". Många andra har samma idé. Trångt! Nästan alla har vinglas i händerna. "Det goda köket" tycks handla mer om vin än om mat. Jag hyser ett litet hopp att få träffa min surdegsinspiratör brödbloggaren och bakboksförfattaren Martin. Men nej. Jag vet att han var där igår.

Ingmarie kommer. Liksom min käre P. Hälsomässan, som är utflyktens egentliga mål för oss, är inte lika välbesökt som mat- och vin-varianten. Ingen större trängsel och vi roar oss kungligt (hmm, det uttrycket kanske kan misstolkas just nu...) och vill inte gå när mässan stänger.


En av roligheterna är Eriks Swopperslalom. Den som snabbast klarar banan åkandes på en ergonomisk stol, utan att välta koner eller köra utanför banans linjer, vinner - en swopper. Två tävlingsmänniskor gör sitt allra bästa.

Tub versus burk

Badrumsskåpet. Och hyllan i duschen. Mina grejer tar större plats än min käre makes - jag erkänner!

Burkar versus tuber var det. Hur kommer det sig att lyxigare produkter absolut måste säljas på burk? Helst i glas och med kanter som gör att man inte får ut det sista. Som min "nästan-slut-men-väldigt-dyra-så-jag-måste-få-ut-allt-ansiktskräm".

Jag har svårt att se några som helst fördelar med en burk när jag jämför med den eminenta uppfinningen tuben. Eller klämbar flaska för den delen. Burken känns ohygienisk i jämförelse. Ner med fingrarna och kleta runt. Det krävs säkert mycket mer konserveringsmedel för att undvika att ansiktskrämen förvandlas till bakterieodling i en burk än i en tub.

Mina värsta burkar är de jag har med mig i duschen. Hur kunde jag vara så dum att jag köpte balsam på burk? När jag rannsakar mig själv tror jag att jag associerade burken till en lyxigare (bättre?) produkt. Men när jag står där i duschen och ska ha av locket och ta lagom mycket balsam utan att fylla burken med duschvatten förbannar jag min dumhet. I duschen är tuber/flaskor bättre alla dagar.

Avdammade dubbar

Skyndade hem för att hinna springa i dagsljus. Det dammade nog lite om dubbdäcken. "Men VARFÖR är det 70 på en dubbelfilig väg med mitträcke" hör jag mig själv säga. Sedan tystnar jag och tar emot mitt livs första fortkörningsbot.

Snörde på mig mina oranga Saucony och drog ut. Efter 200 meter vänder jag. Gräver runt i garaget, dammar snabbt av dubbarna på mina Ice bugs och ger mig ut på nytt. Mitten av November och dubbpremiär.



När underlaget är en blandning mellan barmark och is är skovalet lite klurigt. Antingen väljer jag dubbar och söker mig till isfläckarna. Att springa i dubb-skor på asfalt känns nämligen inte helt bra. Ice bug-skornas dubbar ska i teorin tryckas in i sulan på hård asfalt. I praktiken upplever jag det inte så. Eller i alla fall inte helt. Dubbarna knastrar mot marken och känslan blir lite ostadig.

Eller så väljer jag vanliga skor och trippar som Bambi över isiga passager. Med stor skaderisk. Hellre dubbknaster än halkskador tänkte jag idag. Och därmed blev dubbarna avdammade inför vinterns strapatser.

Tillsammans

Ikväll ska jag och min käre P träna power plate - tillsammans. Sedan ska vi äta en god middag - tillsammans. Till sist ska vi möta en lång mörk främling (på bio alltså) - tillsammans. Min käre P var en gång i tiden en lång mörk främling. Numera, och sedan länge, är han min älskling.

Insprunget

Löpbandet höst-insprunget. På morgonen. Innan frukost och innan jobbet. Inget hade jag druckit heller, så det gick så där.

Jag ser mig själv som en allväderslöpare. Allväder inkluderar sällan inomhusklimat. Men ibland så. När det praktiskt passar bättre med inne än ute. Så var det i morse.

Löpband har en förmåga att bli enformigt. Då hittar jag gärna på lekar. Idag hette leken öka farten 0.1 km/h för varje sprungen minut. Så höll jag på upp till 13 km/h. På morgonen innan frukost och utan vatten räckte den farten bra.

I teorin borde löpband vara utomhusrelativt lättsprungna. Inget vinddrag, plant och jämnt underlag och utan kurvor. Ändå tycker jag mig vara snabbare utomhus. Fyra-minuterstempo funkar fint kortare sträckor utomhus. Enligt Anders utmärkta pace calculator motsvarar det 15 km/h. (Jag är kass på huvudräkning. Ändå är omvandling av hastigheter och uppskattningar av hur långt jag kommer på en viss tid saker jag ibland motar löpbandstristessen med). 15 km/h. Den hastigheten har jag sällan på bandet.

Tänker att mitt löpsteg nog lämpar sig bättre utomhus.

Slalom i Älvsjö i helgen?

Biljett i brevlådan idag. Från vännen Erik. Erik är snäll. Och lite galen sådär.

Som svensk agent för en superbra ergonomisk stol - Swopper, ställer han ut på Hälsomässan i Älvsjö i helgen. Snälla Erik har skickat mig en biljett. Galna Erik har ordnat en tävling. Den som snabbast klarar av en slalombana åkandes på en av hans Swoppers vinner... Högsta vinsten är förstås en Swopper! Hoppas han har hjälm att låna ut. Och armbågsskydd. För här ska åkas fort.

Velig

Lyssna på kroppen ska man. Förmiddagens skogspromenad med min käre P säger mig att mina ben är lite trötta och sega. Tror inte att jag körde tyngre än vanligt på body pumpen igår - ändå känns benen som stockar.



Velar. Ska jag springa det planerade 50-minuterspasset? Eller lyssna på kroppen och vila mina sega ben? Bokar in mig på ett aerobic-pass. Aerobics har jag inte kört på år och dar. Känns lite retro. Och inte särskilt mycket mer vilsamt för benen än löpning. Bokar av igen. Wet vest kanske? Nä, söndagar är mitt badhus fullt med plaskande barn och snabbsimmare från Södertörns simsällskap. Idén känns inte vidare lockande.

Vädret är vackert. Jag längtar ut. En liten runda kan jag väl ändå ta? Över stock och sten på stockar till ben.



Skogen är frostig och glittrande. Stigarna täckta av halkiga löv. Mina ben känns förvånande nog lättare springandes än de var gåendes. Skymningen hjälper mig att trots allt lyssna på kroppen och hålla rundan kort.

Utav en ledig dag

Vad göra utav en ledig dag? En sådan dag som känns lite som en bonus - utöver den vanliga helgledigheten. En del av dagen använder jag till att arbeta ikapp. Göra det jag inte hunnit på de vanliga arbetsdagarna.

En annan del av dagen använder jag till att springa långpass. I dessa återhämtningstider är långpassen inte jättelånga. Knappa 17 kilometer idag. Sällskap varenda meter av Ingmarie. "Tänk om alla novemberdagar kunde vara så här", säger Ingmarie. Och jag håller med. En vacker höstdag. Löpning i natursköna omgivningar. Med en energigivande tränare och vän som sällskap.

Enda smolket i löparglädjebägaren är min puls. Den är ofattbart hög trots hyfsat normalt långpasstempo. Har jag tappat formen helt? Och det på bara några få veckors återhämtningsträning. Eller är det något annat som är fel? Baksidan med att mäta är att mätvärdena ibland leder till grubblerier. Kanske onödiga sådana. Jag måste ju inte vara i form just nu.

Jag håller tungan rätt i munnen på en hal träspång.
Vila i löven efter genomfört pass.

Att lösa knutar

Inget känns så bra som när man verkligen har pratat ut med någon som man har en kylig eller komplicerad relation med. Jag har haft ett sådant samtal på mitt jobb nu på morgonen. Hjälpta av en duktig HR-person kom vi igenom helskinnade och lämnade rummet med tydliga intentioner och bra verktyg för att få relationen att fungera. En seglivad knut är löst och det känns mycket bättre i magen.

Ännu bättre kommer magen att kännas efter en god lunch med Ingmarie. För sådan är planen. Lämna jobbet lite tidigare. Luncha med min tränare och vän, och sedan träna. Power plate förstås. När musklerna har blivit ordentligt genomtränade ska piriformis-knuten lösas - med hjälp av vibrationer. Power plate är inte bara superduperträning - det är bra massage också.

Solen skiner. Imorgon är jag ledig. Helt knut-fri.

Josefine är inte Sofie

Två saker är viktiga för att spinning ska funka för mig - en peppande instruktör och bra musik.

Sofie är helt enkelt världsbäst på pepp. I alla fall när det gäller att få mig att klämma ur mig varje uns kraft. Grym och krävande är hon. Alltid med glimten i ögat. Men med bäbis på väg inom några veckor är Sofies mage lite för stor. Josefin tar över. Josefin får godkänt. Men hon är inte Sofie.

Jag tänker att det inte kan vara så lätt att komma till en spinningsal full med "stammisar". Folk som fäst sig vid, och helst väljer, en viss instruktör.

Musiken är viktig. Den ska hjälpa. Hjälpa att hålla ett jämt och bra tempo. Och höja humöret ett snäpp. Ett par låtar som jag kommer att tänka på när jag tänker på bra spinningmusik är "Tainted love" med Soft cell (eller i någon nyare, fräschare version) och "What you waiting for" med Gwen Stefani.

Sofie brukar ha en hög skivor och en fusklapp. Josefin sätter på en spinningskiva (?) och kör den rakt igenom. Den ena låten går in i den andra utan uppehåll. Detta pauslösa upplägg borde vara jobbigare, men det är det inte. Sofies pass är snäppet tuffare, skivbytarpauser till trots.

När jag får göra som jag vill

Så vad gör jag med min träning när lusten får styra? Löpningen tar betydligt mindre plats än den brukar och är klocklös. Löplusten har visserligen börjat återvända, men jag vet att det är smart att vila nu. Spinning känns kul och jag är åter stammis på lördagmorgnarnas body pump-pass, trots att den styrketräningen inte är optimerad för löpare. Lite yoga då och då. Ett och annat sporadiskt besök i gymmet. Ungefär som vanligt alltså, men som sagt med mindre löpning och lite mer annat.

Under fyra novemberveckor ska jag fortsätta att återhämta mig. Men nu med lite mer Nilssonsk struktur. Tre löppass i veckan ska det bli. Fortfarande fritt från intervaller och tröskelpass. Och som längst 80 minuter. Löpspecifik styrka till det. Frihet att lägga till spinning, vattenlöpning, powerplate, step, yoga - ja till och med body pump om jag vill. Allt efter behag.

Men hur det än är så börjar jag längta till den 29 november. Då börjar jag träningen inför Stockholm marathon på riktigt. Samtidigt som Szalkai drar igång sitt program överlämnar jag mig i tränare Nilssons kompetenta händer.

Viljestrykan förbrukas?

Kan viljestyrka sina? En artikel i New York times refererar till forskning som tyder på det. Och en av mina favoritbloggare, Steve Magness (the science of running), översätter till löpning - ett tufft pass klarar man bara av om det finns mental kraft och viljestyrka nog. Och den viljestyrkan kan vara helt eller delvis förbrukad efter en stressig dag på jobbet, anser Steve.

Jag funderar. Jag tror det kan stämma. Är jag mentalt slutkörd lockar inte ett tufft intervallpass. Då passar en lugn, kravlös jogg bättre. En jogg där stressen får rinna ur kroppen.

Ingmarie brukar säga att ingen elitidrottare klarar mer än tio år på toppen. Om kroppen håller är viljan ändå slut. Den mentala kraften att köra de där riktigt riktigt tuffa passen - de som vi vanliga motionärer aldrig ens är i närheten av, är förbrukad.

Nu är ju inte jag elit. Men återhämtning och återuppbyggnad känns ändå som en bra idé. Inte bara för kroppen. För löparsjälen också. Den träning jag gör just nu gör jag bara för att jag har lust. Den träning jag gör nu loggar jag inte. Den bara är. Den kostar ingen viljekraft.

Zumba är nog inte för mig

Det kommer nya träningsformer lite nu och då. Zumba fitness tycks vara den senaste "hypen". Åtminstone bland tanterna i Huddinge. Jag googlar och inser att Zumba fitness skapades redan 1999. I USA förstås. Elva år senare skakar vi rumpor i en Stockholmsförort. Och känner oss "inne". Jag som trodde vi levde i en globaliserad värld. En värld där företelser borde sprida sig snabbt.

Zumba. Översvallande positiva omdömen haglar omkring mig; Så kul! Så enkelt! Så effektivt utan att man märker att man tränar! Passen är fulltecknade bara sekunder efter att bokningen öppnar. De extrainsatta passen, för att möta efterfrågan, är lika fullbokade. Klart jag blir nyfiken.

Äntligen lyckas jag kapa åt mig en plats och förväntansfull kliver jag in i salen. Där finns latinon Carlos. Han spelar salsa, samba och mereunge - det säger han i alla fall att det är. Det han spelar är hur som helst inte musik direkt i min smak och jag dras aldrig riktigt med i den glädje som många av de andra deltagarna tycks känna.

Inte blir jag särskilt trött heller, trots att jag ganska enkelt hänger med i koreografin. Nä, Zumba är nog inte för mig.

Det är ett lite annorlunda klientel än dem jag vanligtvis ser svettas på spinningcyklarna, dubbelvikta på yogamattorna eller kämpandes med vikter på body pump. Olika träningsformer lockar olika typer och Zumban har på så sätt sin givna plats. Ren skär träningslycka för dem det passar. Men inte för mig.

Piriformis trycker tillbaka

"Otroligt spänd piriformis - det känns som den i ren ilska trycker tillbaka mina fingrar", utbrister Massör-Sofia.

Piriformis. Den lilla rackaren har jag ju hört talas om förr. Den ena naprapaten efter den andra identifierar just den rumpdelen som roten till det onda i hälseneproblematiken och något att se upp med om jag vill hålla mig skadefri i andra kroppsdelar.

Ett par olika stretchar har naprapaterna föreslagit. Stretchar som jag gör lite sporadiskt. Sofia tycker att muskel-rackarn (den högra är värst) är så envis att stretch nog inte är tillräckligt. Tuff massage behövs. Hon triggerpunktstrycker. Min mascara rinner bort i en flod av tårar.

Vi har massage på jobbet. Varannan fredag kommer Sofia med sina hårda nypor. Jag gillar hårda tag. När det gäller massage alltså... Trots att jag vet att jag behöver, hinner jag sällan. Men nu. Nu ska det bli ändring på det. Massagen ska prioriteras. Piriformis ska mjukgöras.

Negativ kontroll

LöparLisa gör en studie inom idrottsmedicin. Som en del i hennes läkarutbildning. En hypotes runt orsaker till knäproblem hos löpare (nära att jag avslöjade hypotesen här men från Lisas blogg förstår jag att hypotesen är hemlig, så mer än så säger jag inte) ska testas.

När man gör vetenskapliga studier behöver man nästan alltid jämförelsematerial. I Lisas studie är jag jämförelsematerialet. Eller åtminstone en del av det. Knä-frisk som jag är agerar jag negativ kontroll.

Undersökningen, som utförs i en kylig klubblokal nära mig, är ganska subjektiv (Lisas bedömningar av mina reflexer, ledstabilitet, muskelstyrka, symmetri med mera). Att vara objektiv är svårare än man kan tro och studien hade vunnit på en "blind" Lisa. En Lisa som inte vet vem som har knäproblem och vem som är knä-frisk. Men jag förstår att det hade varit svårare att genomföra. En person med knäsmärtor avslöjas nog ganska enkelt.

Idrottsläkare vill Lisa bli. Jag tycker det är kanon. Vi behöver läkare som förstår idrottsskador. De flesta gör det inte. När mitt knä krånglade (jag har inte alltid varit knä-frisk nämligen) tyckte oförstående läkare att jag väl kunde sluta springa. Jag vägrade lyssna. Gick till en naprapat istället. Och byggde lite muskler på svaga ställen.

Någon hälsoekonomisk beräkning har jag aldrig sett, men jag känner mig ändå övertygad om att kostnaderna för idrottsskador långt underskrider kostnaderna för välfärdssjukdomar, sådana sjukdomar där för lite motion är en av bovarna. Ur ett hälsoekonomiskt perspektiv kanske just maraton är lite överdrivet, men ändå.

Var kom den ifrån?

Hittar novembernumret av Runner´s world i min brevlåda. Det har hänt förr att jag fått något enstaka gratisnummer då och då, i samband med någon större tävling. Tänker att detta nummer på något sätt hör ihop med Lidingöloppet.

Men icke. Innanför plasten finns en räkning. 49 kronor ska jag betala. För något jag inte har beställt. I alla fall inte medvetet. Funderar lite på om jag råkat kryssat i någon ruta någonstans någongång. Inte som jag minns i alla fall.

Visst händer det att jag köper något lösnummer ibland (typ bloggjoggarnumret, eller när Ingmarie eller Sofie skriver), men prenumererat har jag inte gjort på flera år. Tidningarna har en tendens att hamna längst ner i tidningskorgen, helt eller delvis olästa. De intresserar mig uppenbarligen inte tillräckligt.

Så vad är det som gör RW ointressant? Jag gillar ju löpning. Och jag lägger mycket tid på att läsa löparbloggar. Det är lite svårt att peka exakt på vad som gör RW trist i mina ögon, men känslan jag associerar till är "präktig". Många av inslagen i RW är vad min mor skulle kalla "klämkäcka". Jag får knottror av ytliga råd av typen "höj motivationen - skaffa en träningskompis". Ful layout är det också. Och rätt mycket upprepning av samma teman. Det senare är nog rätt svårt att göra något åt - det finns väl bara så mycket att skriva om, när man skriver om löpning.

Ingmarie och jag har spånat en del om hur en roligare löpartidning skulle kunna se ut. Jag sneglar lite på "Aktiv träning" - den ser mer spännande ut i mina ögon, men är väldigt tydligt inriktad mot killar. Det är å andra sidan en av sakerna jag gillar med RW - att den är hyfsat könsneutral.

Nu ska gnällkärringen läsa tidningen och se om jag ändrar uppfattning. Sämre än så är jag inte. Och i morgon är det jag som ringer kundtjänst och reder ut begreppen beställt/icke-beställt.

Nu vet jag hur jag tänker

Otestade tester vill jag förstås inte använda bara så där. Så när vår nya HR-resurs föreslår att jag i en rekryteringsprocess använder dels ett personlighetstest à la Jung, dels en tankemönstersanalys - en så kallad axiologisk profil, vill jag givetvis testa på mig själv först.

Jag. I två rapporter. En färgglad och ganska lättsmält. En betydligt mer djuplodande och komplicerad.

Föga förvånande tycks jag vara tävlingsinriktad. Jag gillar tydligen utmaningar också. Och är rätt så uthållig. Det står visserligen ingenstans att jag tänker springa maraton fortare än någonsin 2011, men jag läser det lätt mellan raderna.

Den axiologiska profilen är mer komplicerad och svårsmält (48 sidor). När jag läser den känner jag mig både träffad och förbryllad. Samtidigt. Denna rapport kommer jag att komma tillbaka till och den kommer att utveckla mig. Allt är inte trevlig läsning.

I axiologin beskrivs sex tankemönster. De likställs med sex styrelseledamöter, som sitter i mitt huvud och styr mitt sätt att tänka. Alla styrelseledamöter får visserligen komma till tals, men några är betydligt mer dominanta än andra. Och kan man tänka sig - det "yttre jaget" är starkt hos mig. Här finns prestationsinriktningen och tävlingsmänniskan. "Vem är jag jämfört med andra"-tänket. Lite skämmigt tycker jag det är egentligen, att jämföra sig med andra. Samtidigt är det en drivkraft.

En annan stark ledamot i min tankestyrelse är "logik och system". Alltså har jag ett träningsprogram. Alltså vill jag veta vilka styrketräningsövningar som är bra för mig. Systematik. Analys.

Nu var ju testerna inte främst till för mitt löpar-jag. Men jag tänker att det nog är tur att jag har löpningen som prestationsurladdare - för att inte bli helt odräglig på jobbet.

Först sur, sedan blöt

Det har regnat hela dagen idag. Det hade inte varit svårt alls att bli genomsur av lite utomhuslöpning. Ändå tog jag det säkra före det osäkra och körde vattenlöpning istället. Garanterat genomblöt blir man.

Rejält sur var jag redan innan passet. Sur och frustrerad. Jag lät frustrationen rinna ur mig där i vattnet och över Ingmarie. Hon lyssnar så bra. Efter 70 minuter i Eriksdalsbadets bassäng klev jag upp. Genomblöt, men inte längre sur.

Ingmarie är inte bara en fantastisk frustrationsavledare. Hon är tränare Nilsson också. Min tränare. Och jag känner mig redo för lite struktur igen, efter några veckor av ostyrighet. Där i vattnet började vi spåna. På en uppbyggnadsfas. Med styrka.

Jag har ju gnällt en del om hur svårt jag har för att få till den där styrkan. Att jag inte riktigt greppar vad som är rätt och lagom för en löpare. Ingmarie antydde att jag ju alltid kunde börja med att göra det hon hela tiden sagt till mig att göra - inte bara när det gäller löpningen (den sköter jag nog hyfsat) utan styrkan också. Påpekandet var vänligt, men satt ändå rakt i mellangärdet. Ett mellangärde som hade varit starkt och motståndskraftigt om jag bara hade gjort styrketräningen... Nä, nu ska jag sluta gnälla och göra som Ingmarie säger. För hon vet vad hon snackar om, den där Nilsson.

Medan de sover

Det dåliga samvetet slår till ibland. Över att träningen tar mycket tid från familjen. Inte för att det klagas särskilt ofta över långa långpass eller prioritering av spinning framför matlagning. Nåja, ett och annat "måste du jämt" slinker kanske ur någons mun ibland. Men i stort sett finns en stor förståelse. Och kanske en insikt att mamman/frun är gladare - och trevligare att vara med, om hon bara får träna av sig lite.

Ändå gnager samvetet lite. Det känns helt klart bättre att träna när resten av familjen har annat för sig. Som att sova. Lördagsmorgons-pump är på så sätt perfekt. Lagom tills jag kommer hem vaknar huset till liv.

Cease the day(light)

Ibland tar jag mig friheten att arbeta hemifrån. Den friheten ger mig möjligheten att fånga dagsljuset. Springandes förstås. När hösten är över oss är dagsljus lyx. Jag är värd den lyxen.



Bästa löparomgivningen är en solig höstskog. Okey då - det blåste lite motvind. Och jag kanske borde ha haft vantar. Men ändå. Att springa i dagsljus är, och kommer att vara, en mera sällsynt lyx de närmaste månaderna. Cease the daylight.

Hemmakontoret byts för en stund mot bakbordet. Att knåda lite med en deg är en bra paus. Lååångsamt är alla surdegars hemlighet. Fördeg (levain) sattes i tisdags kväll, själva degen rördes ihop igår. Idag var det dags att baka ut. Utnyttja dagen till både jobb och brödbak. Cease the day.


Brödbloggare Martins skapelse Oktoberlevain i löpartanten/brödbloggar-wannabens tappning. Inte lika snyggt som Martins, men å så gott. Långsam jäsning ger mycket smak.

Fusklapp kanske hjälper

Återhämtningens tid. Alldeles innan uppbyggnadsperioden börjar. En bra tid för eftertanke och analys.

Om man vill ha ett annorlunda resultat (bättre) bör man göra lite annorlunda (bättre). Jag känner mig själv som en hyfsat disciplinerad löpare. Men också som notorisk styrketräningsfuskare. Jag får inte till det hemma. Trots tillgång till pilatesboll, gummiband och någon hantel eller två. Jag får inte till det på gymmet. Trots att det bara är att ta hissen ner från jobbet.

På gymmet känner jag mig lite bortkommen, men framför allt rådvill. Det finns ju så mycket man kan göra - vad är bäst för mig och mest effektivt? Sommarens försök med PT gjorde bara möjligheterna ännu fler. Och mig ännu mer förvirrad.

Jag har bestämt att under återhämtningsveckorna ska jag göra ett rejält försök (igen) att "hitta hem" på gymmet. För att mota den värsta förvirringen skrev jag en lapp till mig själv. Bestämde i förväg vad jag skulle göra. Sen tog jag hissen ner.

Min fusklapp. Jag bestämde mig för ben, axlar och mage. Några övningar per muskelgrupp.

Lite hjälpte den nog. Min fusklapp. Jag ska tillverka fler. För andra muskelgrupper.

Fenomen jag kan vara utan

Eftersvettning tillhör just de fenomenen som jag inte tycker det finns någon verklig nytta med.

Nåja, någon fysiologisk funktion har den säkert. Och det har troligen med nedkylning att göra. Det är ju det svettning är till för - att föra bort överskottsvärme. Vätska som dunstar från huden.

Irriterande är det i alla fall. Att efter dusch och noggrann handdukstorkning känna sig genomblöt igen. Googlade lite: lång nedvarvning tycks vara enda botemedlet Lång nedvarvning ingår inte i Sofies spinning-koncept - här kör vi på ända in i kaklet. Sofie ska ha barn om någon månad. Som sagt, här kör vi på ända in i kaklet.

Valfrihet

Alla dessa val. Och stressen de för med sig. Jag har resignerat för länge sedan inför det faktum att jag säkert har valt fel pensionsförsäkring(ar). Och om jag valde rätt när jag valde så är det säkert fel nu.

Nu drar gymnasievalskarusellen igång igen. Och i år är det åter dags för vår familj att hänga med i svängarna. Två år sedan sist. Informatören vi lyssnar till poängterar att det är viktigare än någonsin att välja rätt från början. Att tänka högskoleutbildning och yrkesval redan nu. Det är svårare än någonsin att komplettera upp nämligen. Och striktare antagningsregler. (Eller intagning som det tycks heta nuförtiden - som om studenter vore interner.)

Hur många femtonåringar vet säkert vad de vill bli? Och hur många av de som väljer en specialinriktning på gymnasiet (typ kriminologi som min äldsta dotter valt att inrikta sin samhällsvetenskapliga utbildning mot) har sedan nytta av den i sitt yrkesliv? Relativt få gissar jag.

I de allra flesta fall tycker jag konkurrens och valfrihet är bra. Det skärper upp utbudet och ger konsumenter makt. Men till gymnasiet? Elever som konsumenter av utbildning? Den ena skolan försöker överglänsa den andra med utlandsresor eller gratis dator till alla elever. Jag undrar i mitt stilla sinne vad alla glassiga broschyrer, som fullkomligt väller ner i brevlådan, kostar. Och hur många lärarlöner eller skolböcker de pengarna motsvarar.

Tänker tillbaka på mitt eget gymnasieval. Linje fick man välja. Skolan var given. Hur gick jag till väga? Syo sa att natur var uteslutet eftersom jag bara hade trea i matte. Mina föräldrar tyckte jag skulle gå något yrkesförberedande och "bli något". Alltså gick jag natur... Tonårsrevolt som livsviktigt val. Hmm. Det blev rätt bra ändå. Och jag vägrar tro att livet avgörs vid valet till gymnasiet.

Träningsblogg? Jorå jag valde att yoga idag.

Jägare och samlare

Lite har vi nog kvar i oss - av jägare-samlare-kvaliteter. Ur vårt stenåldersarv. Åtminstone kommer min samlarinstinkt fram på hösten, om än något svag. Det känns som jag vill plocka och torka svamp (fast det gör jag inte), sylta och safta (fast det gör jag inte heller) och bunkra i största allmänhet.

Att plocka in vedleverans i boden känns bra i samlarhjärtat. Inte för att jag tror att bergvärmen som värmer mitt hus kommer att ta slut. Men det är klart - blir det strömlöst länge så...

Vedplock kan man kanske se som alternativträning. Varm blev jag i alla fall. Och trött i axlar och armar. Tre gånger blir man varm av ved. När man hugger, när man bär in och när man eldar. De två första involverar muskulärt arbete. Just detta år blev det ingen vedhuggning (både jag och P gillar att hugga ved) - inga lämpliga fällda eller fällbara träd fanns i vår närhet.


Vedleverans. Fyra säckar om två kubik vardera. Vi lär inte frysa i vinter.

Så här på höstkanten är det läge för löparsjälen att gå från jägare till samlare. Att sluta jaga personbästa och koncentrera sig på att samla ny kraft. Då får alternativträningen ta större plats. Och löpningen ske mer spontant - utan klocka, pulsmätning eller distansmål. På så sätt kommer suget tillbaka. Lagom tills det är dags att väcka pb-jägaren igen.

Vem äger marken?

Vi tar en del saker för givet. Jag tänker att jag kan springa nästan var jag vill. Kanske inte på någons tomt precis, men jag funderar sällan (aldrig egentligen) på om ägaren till skogen har något emot att jag springer där.

Utomlands är det inte lika självklart. Private property. No trespassing. Skyltarna talar sitt tydliga språk - här har du inget att göra. Men jag vill ju bara springa lite. Med lätta steg. Jag lovar att inte förstöra något.

Denna skylt, och andra, stoppade mig från att komma ut i naturen under gårdagens morgonrunda.

Mitt nästa resmål har däremot flera tillgängliga grönområden - fast det är en stor stad. Till exempel Hyde park. Jag väljer dock Regents park för dagens morgonjogg. Den ligger närmast hotellet. Och regenten tycks låta mig vara där.

Jobbresor

Här är jag nu. På engelska landsbygden. Rekognoseringspromenad säger mig att jag nog kan få till en av mina bättre morgonjoggar imorgon bitti. Löparskorna är givetvis med.


Hotel George. Jag bor i ett rum som heter George Eliot. Min kollega fick George Harrison. Det finns nog fler kända "George" än det finns rum på hotellet. Litet och mysigt.

Jobbresor. Ibland hinner man se annat än bara en möteslokal och ett hotellrum. Så här i återhämtningstider (jag har nog tävlat färdigt för i år) stör resorna inte träningen så mycket heller. Men som sagt, springskorna är med.

Sarkasmer på en spinningcykel

"Ni bestämmer själva hur trötta ni vill bli" - Ja, motsatsen är nog ingen bra affärsidé för en aktivitet vi frivilligt betalar för, tänker jag.

"Jag ser att ni fuskar!" ryter Sofie. Jaha, så var det med det självbestämmandet...

"Är ni kvar?" - Sofie förväntar sig ett rungande JA. Ja faktiskt, tänker jag - hur jag än trampar vägrar cykeln röra sig ur fläcken...

"Lever ni?" - Sofie förväntar sig återigen (och får) ett rungande JA. Jag tänker: Om vi inte lever lär vi ju inte svara...

"Nu är vi på väg mot slutet av passet" - Hmmm, har vi inte varit det hela tiden?

Hjärtliga sarkasmer poppar ständigt upp i mitt huvud under Sofies pass. För sådan är stämningen - lite lekfullt retfull. Hon är hård, men hela tiden med ett leende. Jag ler också. Men mina sarkasmer får stanna i mitt huvud, trots att de är hjärtligt menade.

Minns inte att jag bestämt mig för att bli jättetrött. Men det blir jag. Sofie har återigen lyckats locka ur mig varenda uns kraft. Och jag är så tacksam.

Suget

Ibland finns det bara där. Suget efter att oavbrutet stoppa något i munnen. Vad som helst som lätt går att plocka i sig med fingrarna. Suget är inte hunger och det går liksom inte att mätta. Efter lite sött behövs lite salt. Efter lite salt behövs något surt. En havreboll. En morot. Några överblivna fredagschips. En havreboll till. (Meningen är att tonårsdotter ska sälja havrebollar för fotbollslagets räkning, så vi har ganska många!)

Jag kopplar ihop småätandet med rastlöshet och oro. Men idag vet jag inte var rastlösheten kommer ifrån. Kanske ur ännu ett missat yoga-tillfälle? (Jo, det är sant - för tredje måndagen i rad har yogan kvaddats av chefens planering. Och jag har fortfarande inte kommit mig för att säga något...)

Nä, inga fler havrebollar nu - jag ska se om jag kan bota suget med några solhälsningar här på köksgolvet istället.

Ett SUM i miniatyr

Jag läser Camillas beskrivning av sin löp-upplevelse på Sörmlandsleden under gårdagens SUM. Jag vill också. Tur att jag har nära till skogen och att jag bor i Sörmland. Jag fixar ett eget SUM. Kanske inte riktigt lika långt, men...

Mitt SUM går bland annat längs den 15 kilometer långa vit/svart-markerade slingan i skogen bakom mitt hus. Den är visserligen inte en del av sörmlandsleden, men den är en led i sörmland.

Stenigt. SUM ska vara tekniskt utmanande sägs det. Min led är knölig. Ibland stenig, ibland full med rötter.

Hinder finns där också. Jag springer i Asics Gel Kayano - funderar på om jag behöver komplettera min löpskosamling med ett par trailskor.

Blöta stigar avlöses av...

...torra berghällar.

Skogen är mitt rätta element. Jag tycker om höst. Jag älskar att springa. Höstrunda i skogen är en oslagbar kombination.

Som i en inredningstidning

Alltid är det något. Hemmafixarlistan är aldrig tom. Uppdraget idag var att köpa ett draperi. Istället inhandlades lite nya soffkuddar. I grönt och lila. Och en tunn grön yllefilt. Saker som passar in i drömmen om att sitta uppkrupen i soffhörnet och läsa en bok. Utan ohängd tvätt eller dammråttor som stör. Som i en inredningstidning liksom.

Imorgon är det nog dags att riva den trasiga duschkabinen. Eller kanske åka till Ikea och leta nya garderober till tonårstjejernas rum. I enlighet med tonårslogik kommer kläderna absolut inte att behöva ligga på golvet om de gamla garderoberna byts mot nya.

Som i en inredningstidning kommer det aldrig att bli. Stöket är beviset för att vanliga människor lever i mitt hus. Människor som läser böcker, bloggar, kollar på TV-sporten eller chattar trots att diskmaskinen inte är urplockad.

Mållös

Lopplös var jag några dagar. Innan jag anmälde mig till maran 2011. Den i Stockholm.

Mållös är jag. Blogg-namnet till trots. Har inte bestämt mig för något annat än att jag ska fortsätta springa. Och att jag vill springa både Stockholm och New York marathon nästa år. Två maror under samma år. Att kroppen håller är ingen självklarhet.

Att klara att springa ett lopp kan vara ett mål i sig. Men när distansen är en jag redan grejat behöver jag ett tidsmål för att känna mig stimulerad. Lidingöloppet vore kul att fixa under 2.30, men vad ska jag tycka om maran? Den i Stockholm. 3.30-gränsen har jag klarat. 3.25 känns lite väl nära mina 3.26.50 från i år. 3.20 låter svårt.

Det är återhämtningstid nu. De senaste löppassen har jag lufsat utan klocka. Har tänkt mig att det ska vara så nu i oktober och november. Jag tränar så som det faller mig in och tränare Nilsson har ledigt. Kravlöst och skönt.

Så småningom vill jag ha mening och mål. Jag vill vara systematisk. Jag vill mäta. Sådan är jag.

Nu rusar jag

Dags att svida om. Byta kjolen mot löpartights. Stövlarna mot Asics Gel Kayano. På med sportbehån. Dags att springa hem. Fantastisk uppfinning - transportlöpningen.

Effekter och bieffekter

Helt utan biverkningar. Så heter det ibland om naturpreparat. Min ännu ej motbevisade hypotes är att alla preparat som har en önskad effekt på kroppen också har minst en oönskad. I alla fall om effekten är stor nog att ha betydelse. De biologiska processer vi vill påverka är sällan så specifika som vi skulle önska när vi ensidigt önskar oss positiva effekter.

Därmed inte sagt att alla biverkningar är av ondo. Eller farliga. Ta till exempel mina naglar. De har växt sig så starka under min kisel-kur. Den effekt jag egentligen är ute efter är förstärkt bindväv och mindre problem med mina hälsenor. Hälsenorna har slutat gnälla. Jag kan förstås inte säga säkert att det är Kiseln som gjort susen. Men det kan vara det. Som vanligt svårt att hitta vetenskapliga bevis och vettiga studier.

Mina naglar. De "kostar" regelbundet kiselintag. Det är inte gratis, men definitivt billigare än lösnaglar.

Kisel kanske är ett kasst exempel för att illustrera det jag egentligen vill säga - det är ju ett grundämne som vi alla har i små mängder i vår kropp. Att jämföra det med farmakologiskt aktiva ämnen är inte helt rättvist. Man kan nog mer se det som ett kosttillskott och mina gnälliga senor som ett bristtillstånd.

Men det finns en del grejer där i hälsokostaffären som har farmakologiska effekter, och därmed också bieffekter. Och det är inte alltid smart att kombinera naturläkemedel med vanliga läkemedel. Johannesört är ett ökänt exempel. Örten får kroppen att snabbare bryta ner vissa läkemedel. Hos p-piller-ätare har det hänt en och annan gång att Johannesört-intag lett till överraskningar i form av växande magar.

Så det jag egentligen vill säga är: var försiktig och ifrågasättande i hälsokostaffären. Har du tur hittar du något bra. Med lite otur blir du av med pengar på något verkningslöst. Har du riktig otur hittar du effekter du inte ville ha eller behövde.

Ibland har biverkningar lett till nya upptäckter. Ta till exempel det lilla blåa pillret med ett namn som börjar på V (skriver jag namnet lurar jag besökare till min sida under falska premisser). Från början var V tänkt som ett medel mot kärlkramp. I tidiga kliniska prövningar uppenbarade sig andra effekter. Det sägs att vissa män bunkrade och vägrade lämna ifrån sig tabletterna när studien var över. En ny marknad öppnade sig. Och hälsokosten har följt efter med en icke-essentiell (dvs en som kroppen själv kan tillverka) aminosyra, arginin, som nog väldigt få lider brist på och behöver.