onsdag 29 maj 2013

Tretton dagar

Tretton dagar som icke-löpare. Alla träningskläder ligger tvättade och fint ihopvikta i min garderob (utom kanske sportBHn som dottern tyckte hon kunde "låna" med kommentaren "det är ju inte precis så att du behöver den nu - du får ju ändå inte träna").

Jag läser att marathon-vädret nog kommer att bli perfekt. Jag sitter i telefonkö för att lösa in min startavgift. Jag tog en försäkring. För när jag anmälde mig hade jag ont i foten. Jag har inte ont i foten. Mitt hjärta är inflammerat.

Jag går på möte hos en investerare på Kungsträdgårdsgatan. Jag tänker att just här har marathonlöparna drygt 12 km kvar. För mig har 30 km-passeringen alltid varit något särskilt. En känsla av att jag, när jag kommit så långt, faktiskt grejar hela distansen. Men inte i år. Investeraren visar sig ha ett förflutet som kardiolog. "Men du kunde ju ha dött" säger han. Ja. Jag är en icke-löpare för ett tag. Men jag lever. Tretton dagar på övertid.

9 kommentarer:

Lennart sa...

Fy sjutton vad hemskt det låter. Jag är så glad att du finns kvar här tillsammans med oss!

Ingmarie sa...

Du lever inte på övertid utan i nutid. :-)

Anna (Orka mera) sa...

Usch det låter så obehagligt när du skriver så. Vill inte tänka på hur det kunde ha gått. Så glad att allt gick bra! Och så läskigt att du (vad jag förstod) inte hade några symtom! Hur ska man då veta??? Ta hand om dig!

anneliten sa...

Lennart, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan utan att bli alltför melodramatisk. Känslan är faktiskt mest ett konstaterande att jag lever men att det inte alls är självklart liksom. Dumt nog är det en nyhet för mig :-)

anneliten sa...

Ingmarie, helt rätt - mer så nu än innan :-) Med övertid menar jag någon slags tacksamhet som jag inte känt tidigare. Tid jag fått liksom. Men jag fick ju tid förut också :-) Snart ska jag sluta grubbla, jag lovar :-)

Anna, jo så var det - helt symptomfri och negativa infektionsprover (visste jag förstås inte förrän efteråt), men sådant händer tydligen någon gång ibland (dock väldigt sällan). Å andra sidan kan man bli påkörd av en buss också.

bureborn sa...

Usch! Det där värsta scenariot vill jag helst inte tänka på. Även om man ju faktiskt behöver påminnas om att inte ta livet för självklart. Och även om man kanske borde leva varje dag som om den vore den sista.
Undrar hur vanligt det är att drabbas av myokardit utan att man märker av några symtom? Riktigt otäckt!

anneliten sa...

Bureborn, jag har tänkt en del tankar sedan dess. Många av dem riktigt tänkvärda och bra :-) Vet inte hur många som drabbas utan att ha en kännbar förkylning, men det förekommer enligt doktorerna. Folk dör i plötslig hjärtdöd - det hör man ju om ibland. Och nu - efter detta har hänt mig är det flera jag känner som berättar att de känner/kände någon... Jag hade otur som drabbades och tur som klarade det.

Annie sa...

Fina du! Jag Ska springa för dig också idag!

anneliten sa...

Tack Annie - gör det.