Som sällskap hade jag Helena. Von Zweigbergk alltså. Hon läste sin bok "Sånt man bara säger" i mina lurar medan jag sprang i det tempo jag mäktade och hade lust med. Utifrån förutsättningarna.
Det blev en skön runda. Så blir det ofta när förväntnigarna vill hävda motsatsen. Den friska luften gjorde mitt huvud mindre tungt. Och lite av det sparsmakade dagsljuset sög jag i mig. För precis som MarathonMia skriver så är det viktigt att tallkotten i vår hjärna får sitt...
1 kommentar:
Det brukar bli bra när man inte har några större förväntningar. :)
Skicka en kommentar