Morgon-kul i en fejk-lagun

Överallt långa, öde stränder. Utom inne i Cairns. Det är tydligen lite skämmig att inte ha en badbar strand mitt inne i staden om man är en stad längs Queenslands kust.

Skämmigt att inte ha en badbar strand. Så skämmigt att man istället bygger en fejk-lagun invid strandpromenaden. Ja ja. Passar mig utmärkt. Från klockan sex på morgonen får man bada. Jag smyger ut halv sju. Med vattenlöpningsbältet i ena handen och en hotellhandduk i den andra.

De andra i mitt rum sover. Jag antar att de flesta andra, i alla andra rum i alla andra hotell längs strand-esplanaden, också sover. Jag tror att jag ska få ha fejk-lagunen för mig själv. Jag har fel. Vattnet är fullt med vattengympa-tanter ledda av en musklig Aussie. Klart de ställde klockan...

Lagunen är stor. Men grund. Endast i mitten är den tillräckligt djup för vattenlöpning. Och vattengympa. Så jag kryssar mellan tanter. En stund. En stund senare är tanterna klara och jag har en konstgjord lagun nästan helt för mig själv.

Lagunens ena ände. Efter det att Aussie-hunken och tanterna lämnat. I andra änden en sandstrand som badvakterna krattar medan jag springer. Jag springer lugnt förstås. De kan säkert CPR de där badvakterna, men jag är försiktig.

Kollar läget

I en snurrande takbar med utsikt över hela Sydney kollar jag läget. Jodå. Petra bloggar kanske inte så mycket nuförtiden men hon springer flitigt.

Min man och mina döttrar tycker jag är lite underlig. "Va? Ska du träffa någon du inte känner? Som du bara pratat jättekort med på Östermalms IP inför ett Stockholm marathon för flera år sedan". Ja. Underlig är blogg-världen. Man lär känna folk. Utan att träffas. Och det känns inte alls konstigt eller stelt att sitta där i baren med ett glas iskallt australiensiskt Chardonnay och prata om ditt och datt.

Jag passar förstås på att pumpa Petra på upplevelsetips. Tyvärr inte om de bästa löpvägarna. Men det finns ju annat att gör Down Under.

Idag julafton på Bondi beach.

Sova

Sova är en gåva. Och jag är så glad att jag kan. Men jag kan inte riktigt lika länge som mina kära familjemedlemmar. När jag har sovit färdigt har de någon timme eller två kvar. Till att vakna utvilade. Och utvilad ska man väl få vara när det är semester. Det tycker jag. Så jag försöker skärpa mig och inte väcka dem i svinottan.

Lösningen under andra resor har varit morgonträning för mig. Medan resten av familjen sover. Funderar en sekund på att ge mig ut på morgonpromenad i ett mörkt Sydney. Vi bor i Kings Cross. Strip-klubbar längs gatorna... Fortfarande öppna vid den här tiden. Hmm. Kanske yoga på hotellrummets heltäckningsmatta är ett alternativ? Lite halt bara.

Idrottskardiologen säger inte det jag vill höra

På väg till Australien. I min väska ligger min pulsklocka och lite träningskläder.

På väg till Arlanda passerar jag Karolinska sjukhuset. Besöket jag länge sett fram emot ska äntligen bli av. Idrottskardiologen. Han som ska ge mig råd om träning. Doktorn jag hoppas ska ge mig en pulsgräns jag kan leva med. Träna med. Nu när sjukdomen S sitter i mitt hjärta. Hoppfull går jag in. Gråtande lämnar jag hans mottagning. Jag kommer inte att använda pulsbandet i Australien. Inte när jag kommer hem heller. Inte på länge.

Doktor B säger att risken är ett kontinuum. Gradvis ökande med ökande puls och inte noll någonstans. Det finns ingen pulsgräns som är säker nu när S sitter i mitt hjärta. Han påminner mig om insatsen. Han påminner mig om att jag ska vara glad att jag lever. Han får mig att förstå att jag kanske inte har samma tur om det händer igen.

Om det var hans hjärta skulle han nöja sig med vardagsmotion. Oombytt. Samtidigt påpekar han att jag bestämmer själv. Han beskriver bara risken.

Jag frågar om träning är dålig för mitt hjärta på andra sätt. Om det elektriska kaoset jag riskerar inte inträffar. Svaret är att träning är bra. Jag måste bara hitta en balans. Och den balansen ligger på en helt annan nivå än vad jag skulle vilja. Än vad jag är van vid.

Jag har överlevt ett drygt halvår med styrketräning, promenader, yoga och vattenlöpning. Jag överlever ett halvår till.

Fragile

Vikten av att vara i god fysisk form om och när man blir sjuk.

Jag tänker tillbaka på ett av föredragen på hematologi-kongressen i New Orleans. Om en slags blodcancer. Patienter indelade i fit, unfit och fragile. Själva slutsatsen var att de som var hyfsat starka vid insjuknandet klarade en mycket tuffare läkemedelsbehandling. Och den tuffare behandlingen tog förstås bättre på cancern. Med en bättre långsiktig prognos för patienten. Fuck cancer förresten. Och se till att vara i god form om den väl skulle slå till.

Jag besöker osteoporos-avdelningen på Huddinge sjukhus. Mätning av täthet i mina ben står på dagens schema. Osteoklaster och osteoblaster. Celler som bryter ner ben och celler som bygger upp ben. För skelettet byggs om hela tiden. Osteoklaster och osteoblaster i balans och allt är frid och fröjd. Kortison, som jag pillar i mig dagligen, stör den balansen. Och skelettet urlakas. Jag tänker att jag borde ha rätt mycket ben att ta av. För ben byggs upp av träning. Särskilt av hopp- och skutt-typ. Jag tänker på alla löpsteg. Jag borde vara långt ifrån "fragile". Jag borde ha ett bra utgångsläge.

Jag promenerar hem från bussen. Jag sätter klackarna hårt i marken. Gör mitt bästa för att stimulera mina benbyggarceller.

Känns säkrast så

Från New Orleans till Västertorp. Från Mississippi-flodens gyttjiga vatten till en klorerad bassäng (nåja, jag var förstås aldrig i flodvattnet...).

Jag har lärt mig av tränare Nilsson att man ska träna väldigt försiktigt när kroppen befinner sig i jet lag. Skaderisken är stor. Under omständigheterna tränar jag ju väldigt försiktigt i vilket fall som helst. Och i det grumliga och såsiga mentala tillstånd jag befinner mig (min hjärna känns som en Cajunsk Étouffée) känns det säkrast att göra något som innehåller flytverktyg runt magen och en doktor vid min sida. Wet vest med Lisa helt enkelt.

Jag såg inte en enda krokodil i Louisiana. I Västertorpshallen finns de. Gjorda av skummgummi. Känns säkrast så.

På den tredje dagen

På den tredje dagen gör jag som jag brukar. Jag går ner till hotellets gym i tidig morgontimme. I Sverige är det dags för lunch. Jag vänder hem idag. Det finns ingen anledning att vända mer på dygnet. Bättre då att använda den tidiga morgontimmen till lite träning. I väntan på att frukostställen öppnar. Ett med bagels och färskpressad grapefruit juice vill jag gå till.

Jag provar för första gången en sådan där sittcykel. Tillbakalutad. Och med pulshandtag. Jag har ingen lust att pressa mig. Vill inte prova den amerikanska sjukvården.

Jag befinner mig i New Orleans. Allra helst hade jag velat morgonjogga utomhus. Längs gator kantade av juldekorerade palmer. Maybe next time.

Människorna i systemet

Vi pratar logistik. Syster E och jag. Fix och trix för att få in de undersökningar jag behöver göra och de prover jag behöver ta mellan mina två resor - den till New Orleans och den till landet Down Under. Med blott tre och en halv vardagar emellan. Inte mycket mottagningstid att vinka på.

Säga vad man vill om sjukvården. Jag tycker mig se en hel del optimeringspotential i rutiner, processer och arbetsfördelning. Men människorna! Alla (nästan) är gulliga, förstående och tillmötesgående. Nu senast E. Vi kommer överens om att jag ska sno ett rör av en av mina uppdragsgivare (som råkar ha ett lab). Till ett urinprov. Andra prover och undersökningar lyckas E pressa in när jag ändå är på sjukhuset av bentäthetsmätningsskäl. Så gullig hon är. Syster E.

Och doktor I. Som mejlar med mig när klockan närmar sig midnatt. Stillar min oro. Svarar på frågor.

Å i julklapp önskar jag mig...

...en fyrkantig grunka av återvunnet gummi som kostar minst 129 spänn (ja, det är dyrt för den sortens pryl tycker jag) och är restad nästan överallt. Det märks att yoga är "it" för ganska många just nu. För mig också (kanske delvis för att jag inte får göra så mycket annat). Yoga är "it" och jag önskar mig en skum kloss. En skumkloss. Vem hade kunnat tro...

Mina bomber

De är små. Mina bomber. Det är så jag väljer att se på dem. Ammunition. Mot det onda.

Jag har blivit varnad. Du kommer inte att kunna sova. Du kommer att vara speedad. Lite cranky. Eller - om du har tur - euforisk. Inget av det än så länge. En känsla av att vara lätt rastlös kommer över mig ibland. I övrigt inget. I alla fall inte än.

Mina bomber är inte så träffsäkra. Långsiktigt kan det bli diabetes. Eller benskörhet. Och så muskelnedbrytning förstås. Mot benskörhetssrisken äter jag kalcium. Mot diabetes och muskelnedbrytning tänker jag att jag ska äta så bra mat jag bara kan. Inget som helst socker. Massor av protein. Maten får bli mitt bomb-skydd. Jag gör det jag kan. Det är krig.

De tre små runda är dagens bomber. Det andra är bombskydd. Jag är apotekare. Jag vill helst inte äta läkemedel. Men jag gör det jag måste.

Och nu dags att steka burgare på proteinrika bönor. Don´t forget - det är meatless monday. 

Tjugofem kilo terapi

En vän undrar om jag har fått någon hjälp med att bearbeta. Om sjukhuset erbjudit någon psykolog eller så. Svaret är nej. Men jag har inte heller bett om det.

En annan vän skickade i fredags med mig tjugofem* kilo terapi hem. Labrador-flickan F bor hos mig till tisdag morgon. Vi går långa promenader i skogen. Hon viftar på svansen. Hon springer hit och dit. Blir lycklig av pinnar. Hennes glädje smittar av sig. Och skogen skänker mig lugn.

"Men kom nu då!" F tycker att jag är lite sölig.

*Man ska ju inte prata om en dams vikt. 25 kilo är min gissning. Efter lite googling på labradorers normalvikt. Hon är alldeles underbar och fin.

Opportunistisk

Ibland passar saker ovanligt bra. Så bra att det vore dumt att inte passa på. Fredag 10.45 monterar sköterskan E fem elektroder på min bröstkorg. De ska sitta där i 24h. Du ska leva som vanligt förklarar E, men du får inte duscha.

Inte en tanke hade jag haft på att träna med alla sladdar och en dosa i en väska på magen. Men så berättar E om fotbollskillar som haft EKG-registrering under träning, med enda "problemet" att inte få duscha efteråt. Tränar gör fotbollsgrabbarna nästa alltid på kvällen. Liiite ofräscht att gå och lägga sig svettig.

Jag inser där och då att om jag ska leva som vanligt så kan mycket väl ett body pump-pass på lördagsmorgonen ingå. Jag inser där och då att det passet faktiskt passar perfekt in. Kvart över 9 börjar det. Jag brukar vara hemma och redo för dusch 10.30. En enda kvart innan EKG-grunkorna ska plockas av. En kvart kan jag vänta på dusch. Och Dr. H får opportunistiskt se och bedöma hur mitt hjärta beter sig när jag tränar. Visserligen lågintensivt för hjärtat. Men ändå.

Tre av totalt fem elektroder. Betydligt smidigare än de jag hade när jag var inlåst på arrytmi-avdelningen i början på sommaren.

En och annan tittar lite på min väska på magen. En och annan undrar kanske över sladdarna som sticker ut under min tröja. Men ingen vrålstirrar eller kommenterar. Vi är ju i Sverige.

Kan innehålla depp. Och pepp.

Funderar på att skippa bloggen ett tag. För vem vill läsa depp? Så kommer jag på att jag faktiskt skriver för min egen del. Att de som läser gör det på egen risk. Och att - what the f*ck - det är en hel del depp i mitt liv just nu. Men inte bara. Absolut inte bara. För säkerhets skull sätter jag en liten etikett. "Kan innehålla depp".

Jag väljer hur jag ser på saker. Ibland deppar jag och tänker att det är orättvist. Men för det mesta väljer jag att se det som att jag överlevde en ventrikeltakykardi som kunde ha varit döden om inte mitt hjärta hade varit starkt. Den 16 maj 2013 kunde det ha stått på en gravsten. Det gör det inte. I alla fall inte på min. Nu har läkarvetenskapen upptäckt en lömsk sjukdom i mitt hjärta. Jag märker inte av den. I alla fall inte fysiskt. Hade jag inte sprungit fort den där dagen i maj hade inflammationen kunnat puttra på ett bra tag. Tills hjärtat mitt var förstört. Nu ska inflammationen bombas. Visserligen blir bombningen långdragen, med lite oviss utgång och högst sannolikt rätt jobbig för resten av mig. Men jag har en chans att vinna kriget. Så ser jag det. Bloggen kan innehålla själv-pepp.

Vem vet - kanske blir jag överkörd av en taxi på en gångbana i morgon? Kanske springer jag marathon 2015. Och 2016. Och 2045. I väntan på svar lever jag.

Tack alla ni som peppar via bloggen och på andra sätt.

Laddar

Vaccinerar mig. Mot influensa och mot pneumokocker. Det brukar jag inte. Brukar anse att jag klarar av att vara lite sjuk om jag skulle bli det. Men nu är jag riskgrupp. I samma stund som jag börjar med kortisonet blir mitt immunförsvar lojt och långsamt. Det är det som är själva syftet.

Bygger lite muskler. Det brukar jag. Laddar på något kilo extra på body pump-stången. I samma stund som jag börjar med kortisonet kommer muskler att brytas ner och ben att lakas ur. Det är inte syftet. Det är en biverkan. Som jag ska göra mitt bästa för att jobba emot. Min doktor förstår min frustration. Hon lovar att skicka mig till en idrottskardiolog. Som ska hjälpa mig att definiera gränserna för riskfri träning. Så att jag kan ta mig igenom kortison-året.

"Det blir säkert bra"

Det jag går igenom nu är helt nytt för mig. Jag ser saker ur en ny vinkel. Så nyttigt.

Jag tänker på min faster. Sista gången jag såg henne var i somras. Vi hälsade på i hennes sommarstuga. Hon såg tärd ut. Men hon skrattade sitt gamla vanliga högljudda skratt. Hon pratade om allt annat än sin cancer. Hon gjorde det så lätt för oss. Vi behövde inte trösta. Stämningen blev aldrig besvärande. Ett par veckor senare var hon död. 68 år blev hon.

Jag hör mig själv säga "det blir säkert bra". Bete mig som förväntat. Vara stark. Men ett par av mina vänner plågar jag genom att vara helt igenom ärlig. Kallt konstatera fakta. Beskriva situationen som jag upplever den. Efteråt skäms jag. Varför gjorde jag det inte lika lätt för dem? Kanske för att jag tror att just de kan ta det? Kanske som en liten protest mot att jag förväntas "rädda stämningen" genom att bagatellisera? Samtidigt förstår jag att väldigt få kommer att orka prata med mig om jag inte gör just det - räddar stämningen. Jag vet att jag har vänner som orkar lyssna på mina verkliga tankar. Det hade nog min faster också. Till alla andra säger jag (med ett leende och med min faster som förebild) att "det blir säkert bra".

Så kom domen

Jag har sarkoidos i hjärtat. Ett immunförsvar som snedtänt på något. Vad vet ingen. Behandling ska påbörjas så snart min läkare får svar från Kanada på lämplig kortison-dos. Vi är inte så många nämligen. Som har just den här åkomman. Kardiologen på Karolinska sjukhuset har bara en patient till just nu. Född på 70-talet och i väntan på hjärttransplantation. Så illa går det förhoppningsvis inte för mig. Jag är tidigt upptäckt. Tack vare att jag sprang mig till en rejäl ventrikeltakykardi.

Nu ska jag försöka koncentrera mig på att leva. Och betala P-boten jag fick medan jag var inne hos läkaren. Vissa dagar...

Athlete-wannabe gör yoga

Korsa benen sådär. Jaha. Vilket håll vriiider hon åt egentligen? Visst sa hon väl "left leg"? Är aningen ofokuserad. Då blir nivå två på YogaGlo lite övermäktig. Tiffany (en av instruktörerna som numera bor i min iPad) förklarar att det inte är jätteviktigt att det ser yogi-likt ut när en löpare försöker. Bara det känns rätt. Är man en "athlete" (jag gillar att hon säger ATHLETE hela tiden - DET vill jag vara) så kan det hända att man är lite stel och obalanserad förklarar hon. Hmm. Lite kanske...

"Bara det känns rätt"... Hur vet man? Känns gör det i alla fall. Och för det mesta känns det bra. Riktigt bra. Men rätt? Det är nog den största nackdelen med hemmayoga med streamad instruktör. Instruktören kan ju inte peta och rätta till. Inte ens Tiffany kan. Trots att hon känns lätt övermänsklig.

Viktig motivation

"Klart att jag skulle vilja väga mindre" säger 120 kg+ bordsherre. Nej, det var inte jag som frågade (lite uppfostran har jag trots allt) - det var en av de uppnosiga yngre släktingarna. Väldigt överraskande befinner jag mig på bröllopsmiddag. Jag som skulle gå på 50-årsfest. (Nåja, vi firade 50-åringen, det vill säga bruden, också).

Jag funderar lite på det där med att vilja gå ner i vikt. Men att ändå inte ta tag i det ordentligt. Inte vara beredd att göra det som krävs. Att känna sig motiverad men någonstans ändå inte vara det. Inte tillräckligt motiverad i alla fall.

Igår var det ett halvår sedan jag åkte ambulans. Ett halvår av medicinering och mer eller mindre träningsförbud. Och av oro. Psykisk stress.

Jag läser i DN om kopplingen mellan långvarig psykisk stress och viktuppgång. Fettinlagring driven av kortisol. Jag tänker att det extra fett jag lagt på mig under halvåret som passerat nog består av stress och beta-blockad (jovisst, medicinen jag måste äta brukar leda till viktuppgång eftersom förbränningen minskar lite). Men det är nog inte hela sanningen. När jag får träna som jag vill och äter lite som jag tycker (utan att tänka så mycket) är jag i balans. Där jag vill vara. På ett ungefär. Nu får jag ju inte träna - inte ordentligt. Ändå har jag fortsatt att äta som om inget har förändrats. Klart att jämvikten förskjuts. Och jag befinner mig inte längre riktigt där jag vill vara.

Visst har jag känt mig motiverad att förändra. Inte minst för att jag varken har tid, lust eller pengar till att skaffa en ny garderob. Men när frestelser hamnar framför näsan är motivationen som bortblåst. Jag tänker inte ens.

Borra ner huvudet

Ibland är det bara att borra ner huvudet och köra. Från i tisdags tills nu har jag haft det så. Inte en sekund över. En hel del saker att hålla reda på och göra i rätt tid för att saker ska klaffa. Fakir-plan att passa. Föredrag att förbereda. Anspänning. För lite sömn. Ingen tid att röra på kroppen.

Plopp. Nu är huvudet ovanför ytan igen. Och det första jag gör är att boka in body pump.

Hoppet

Hoppet. Träffar killen som var så besviken på sin Midnattsloppstid för några år sedan. Han som lite senare fick förklaringen. Ett cancerbesked. Han som idag log mot mig och pratade om träningsvärk i vaderna. Han hade varit på Bosön och tränat löpteknik. Frisk. Åtminstone tills proverna säger något annat. Vilket jag så innerligt hoppas att de aldrig gör.

Så himla glad blev jag. Så att ögonen tårades. Vi är egentligen inte alls nära. Bara bekanta.

Du får inte tappa hoppet om ditt hjärta säger en vän. En som förstår.

Osponsrad

Hej Skattmasen!
Hörde att du är ute efter bloggarna nu. De som får saker "gratis" för att skriva om dem. Reklam med skatteplikt. Jag vill bara att du ska veta att jag har rent mjöl i skattepåsen. Jag har aldrig fått något. I alla fall inte på grund av bloggen. Min blogg är alldeles för liten och obetydlig för det. Och ska jag vara ärlig så tror jag att de stora skattesmitarna nog finns någon annanstans än i bloggsfären.

Ytterligare en pryl jag inte visste att jag behövde

Besöker mässor. Häslomässan och matmässan, som nuförtiden heter "Mitt kök" och mest domineras av vin. På matmässan försöker en man stoppa mig för att demonstrera någon grunka som man ska ha under ostbiten. Jag stannar inte tillräckligt länge för att förstå varför jag behöver en sådan. Om jag inte vet att jag behöver den så saknar jag den ju inte. Alla dessa prylar.

På hälsomässan köper jag något. En pryl som jag inte heller visste att jag behövde. Men som jag, så fort jag såg den, visste att jag hade saknat. Den irriterande iPhone-sladden kommer nu att vara ett minne blott. Och jag slipper ha telefonen i handen. Bra va? Dessutom hävdade säljaren att reflexerna lätt ersätter en reflexväst. Inget mer västfladder alltså.

Pryl från IQexercise. Telefonen i en ficka på magen. Sladden innanför en dragkedja i bandet över axeln. Reflexer. Ganska smart. Väntar på att få prova.

Svettigaste

Jag har sagt det förut - jag är bra på att svettas. Om det är en bra egenskap eller inte beror lite på situationen. Klart att ett fungerande kylsystem kommer väl till pass under ett varmt långpass. Men på dansgolvet...

"Nej det ska du inte" säger dottern skeptiskt när hon är snäll och kör sin tidsoptimist till mor till ett tåg som hon annars skulle missa. "Jo" svarar jag. "Jag ska visst på Café Opera". Soul train. Det ska vara till för folk i min ålder har jag blivit lovad. Och det var det. Musik efter publik. Eller publik efter musik. Superduperjättekul att dansa. Och svettigt! Disco fever...

När det börjar droppa ur håret - då känns det som för mycket för ett dansgolv. Värmen i den knökfulla lokalen gör sitt till och graden av svett motsvarar inte riktigt ansträngningen. (Tanken att sätta pulsbandet under paljett-toppen hade föresvävat mig, men jag lät bli - ville inte veta).

Det roliga slutar redan klockan 22. Det passar mig utmärkt. I säng vid midnatt (efter att ha duschat svetten ur håret) och upp med tuppen. Body pump bokad till lördag morgon 9.15. Jag tänker att jag definitivt var svettigare på dansgolvet än i gymsalen. Jag tänker att det passar bättre och är mindre skämmigt att svettas i en gymsal.

Dagens underhållning

Jodå. Jag kör på med YogaGlo. Ikväll ett pass med namnet "Cross-training for runners". Utifrån det namnet hade jag nog väntat mig något intensivt. Man har ju hört om Cross-training liksom (som by the way finns på "att testa-listan" så fort hjärtat tillåter). Men det var tvärtom. Väldigt lugnt. Men massor av jobb förstås. Med rörlighet och stabilitet i diverse leder. Mycket höfter. Mycket nyttigt tror jag.

Jag gillar verkligen YogaGlo. Och någon gång ska jag väl lyckas dechiffrera klassnamn och beskrivningar så att jag fattar vad som väntar. Eller börja upprepa några favoriter kanske. Men just nu är det en del av spänningen att inte riktigt veta hur det blir.

Så var det det där med att lyssna inåt. Det där med att koppla bort allt runtomkring. Få ihop kropp och tanke. Cross-training-passet handlade underligt nog om det också (är det kanske det "cross" betyder i sammanhanget?). Mitt i någon form av duva (en halv sovande?) pratar YogaGlo-instruktören om förhållandet mellan kropp och själ. Om hur viktigt det är att lyssna ordentligt i ett förhållande. Så också i det mellan kropp och själ. "What is your left knee telling you?" frågar hon. Jag lyssnar. Jag hör bara diskmaskinen. Jag fnittrar lite åt mig själv. Jag inser att jag kan bli mycket bättre på att lyssna på kroppen. Och att jag kanske borde ta yogan på lite större allvar. "Focus on your inner self" fortsätter hon. Precis då kommer tonåringen in i köket, där jag har yogamattan utrullad framför brasan. Hon tar demonstrativt fram en påse chips drar fram en stol, slår sig ner och "njuter av underhållningen". Visst är hon rolig min tonåring? Not! Jag väser åt henne att dra. Försöker att dölja mitt fnitter. Försöker hitta tillbaka till yoga-stämningen. Den som redan var lite fnittrig.

Idrottande kvinna född på 60-talet

"Det är underligt, men det är i princip bara idrottande kvinnor födda på 60-talet som utreds för S hos oss här på nukleärmedicin" säger sköterskan.

Det kan man tolka på flera sätt...

Man (kvinnor) får S av att idrotta och det tar några år att bygga upp... Snart kommer 70-talisterna till kliniken i så fall

Eller... Man (kvinnor) födda på 60-talet var utsatta för något specifikt i miljön som var extra vanligt just då vi växte upp. Typ DDT. Eller jordgubbs-O'boy kanske. Slutsatsen skulle i så fall vara att det specifika miljötrycket tillsammans med hård träning ger S. (Intresserad och lite sorgsen läser jag att många av 9-11-brandmännen fått den mycket ovanliga sjukdomen S - inte så mycket jordgubbs-O'boy just där... Men miljöfaktorerna kan förstås vara flera)

Eller... S i hjärtat är vanligare än man tror (i alla fall hos kvinnor) och upptäcks lättare i de som tränar hårt för att de typ faller ihop under lopp. Som jag. De som inte tränar går omkring utan att veta och undgår förhoppningsvis att dö knall fall eftersom de inte pressar hjärtat. Eller inte. S är trots allt en orsak till plötslig hjärtdöd. Också utanför sportarenorna.

Eller... Slumpen. Bilden sköterskan ger stämmer inte särskilt väl med vetenskapsvärldens uppfattning nämligen. De flesta S-patienter är under 40. Alla 60-talister har hunnit fylla 40 och lite till. Och det finns inget om kopplingar till idrott. Men det är klart - sköterskan kan vara något nytt på spåren.

Eller...

Orsakssamband är kluriga grejer. Hur vet vi säkert att medelhavsdiet är nyttigt? Folk kommer visserligen undan vissa sjukdomar i de trakterna. Men hur vet vi att det beror på maten? Det kan vara genetiken. Eller soltimmarna. Eller den dagliga siestan. Man kan inte veta säkert. Och just därför ska man ta alla sådana samband, som lite då och då figurerar på löpsedlar, med en nypa salt. Vara lite skeptisk. Fundera minst en gång till över så kallade confounding factors.

*S=sarkoidos

Jag är hungrig!

Alltså. Det här med LCHF - det är inget för mig!

Visst, jag grejade att få ihop ett par måltider som jag tror är hyfsat godkända low-carb-high-fat, men nu är jag hungrig. Blott tre och en halv timme in i 18-timmarsfastan... Var inte själva grejen att man skulle hålla sig så mätt på proteiner och fett?

Kyckling från igår.

Säg omelett, eller cheeze...

Naturell yoghurt med valnötter och lite äpple (kanske för sött?) till frukost. En bit brie till mellanmål. Rester från gårdagens kyckling fajitas (utan tortilla) till lunch. En omelett fylld med chèvre till den mycket tidiga middagen. Och nu ett glas vatten... Kanske kan jag lyxa till det med en kopp te? Det är liiite synd om mig...

Påtvingad LCHF. Åsså lite fasta på det...

Jag anser att LCHF är ett enda stort experiment med hälsan som insats. Men en dag eller två är förstås inte farligt. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur.

Hursomhelst. Instruktionen jag fått med kallelsen till PET-undersökningen - en plätt-lätt sex-timmars fasta, gällde tydligen inte mig.  Jag blev uppringd. Noggrant instruerad. När hjärtat ska avbildas behöver bakgrunden elimineras. Och bakgrunden tycks vara sockret i min kropp. "Fasta i 18 timmar och dessförinnan så lite kolhydrater du bara kan" säger sköterskan. "LCHF du vet". Nej jag vet inte. Inte säkert. Jag har aldrig ens funderat på att prova. Jag har heller aldrig kolhydrat-tömt för att sedan kolhydrat-ladda inför något lopp.

Men hyfsad koll på näringsinnehåll i olika matvaror har jag nog ändå. Tror jag. Jag får väl byta morgon-gröten mot naturell yoghurt. Jag tror jag har en bit chèvre i kylen - den kanske jag kan smula i en sallad? Eller i en omelett? Paprika har jag. Men paprika smakar ju rätt sött. Jag undrar jag...

Fotografera metabolism

"Det borde stå idiot på din tröja" utbrister grannen. Han som bor mellan mitt hus och Doktor I's. Jag springer på honom i Huddingehallen. Jag ler lite stelt. Själv bedömer jag risken som rätt liten. Men jag trotsar trots allt doktorns order. Och rent objektivt kan nog även jag tycka att det är lite idiotiskt.

Nu blir det hursomhelst ett par dagar helt utan träning. På onsdag morgon ska det sprutas radioaktivt socker i mina ådror och en PET-kamera (positronemissionstomografi - sug på det ordet) ska fotografera den metabola aktiviteten i mitt hjärta. Bedöma hur aktiv den inflammatoriska härden är egentligen. Jag får inte träna alls två dygn innan undersökningen. Jag antar att någon annan kroppsdel kan suga åt sig allt sockret då. Jag ska vara fastande. Men jag får röka. Hmm. Jag tror jag skippar det där med rökningen. Har inga planer på att börja.

Yoga-stream och jag

Jag läser i DV. "Därför tröttnar vi aldrig på yoga" är rubriken. Andra träningsformer kommer och går står det. Medan yogan tycks ha kommit till västvärlden för att stanna. (På andra ställen i världen har den ju funnits typ alltid).

Hmm. Själv tappade jag bort den där regelbundna yogan för ett par år sedan. I samma andetag som mitt jobbliv ändrades och jag inte längre hade tillgång till ett visst gym, en viss ledare och hennes måndagsklasser. Jag skulle vilja hitta yogan igen. Jag har gjort några försök.

Jag läser vidare i DV. Nu handlar det om en kvinna. I hennes vardag ingår yoga väldigt naturligt. Som komplement till annan träning och som avkoppling. Bland annat streamar hon klasser och yogar hemma. Hmm. Streama. Yoga-klasser hemma. Det kanske är grejen för mig! Eller? Man kan ju alltid prova...

Jag googlar "yoga+stream". Det finns mycket. För mycket för att jag ska kunna göra ett välgrundat val innan jag tappar tålamodet. Så jag blundar och klickar på något bara. Jag hamnar på YogaGlo. En amerikansk site med massor av yogapass i olika stilar, längd och svårighetsgrader och med olika syften. Femton dagars "free trial". Jag klickar och fyller i. Jag väljer "athletic" som mitt huvudsakliga syfte och YogaGlo gör automatiskt ett förslag till schema till mig. Några minuter bara och jag är igång.

Tre klasser på tre dagar. Tre klasser med väldigt olika karaktär, men allihop bra. Det känns som jag är fast. Jag hoppas att jag är fast.

Tjuvlyssnar

Jag befinner mig i Huddingehallen. Plockar undan de sista Body Pump-prylarna. Fram till Johanna, som guidat och peppat oss genom passet, kliver nybörjarmannen.

Mannen: Vad kan man träna istället tycker du?
Johanna: Hmm, det viktigaste är nog att man hittar en träningsform man tycker är kul.
Mannen: Mmm...
Johanna: Så du tyckte inte Body Pump var så kul?
Mannen: Jo kul kanske... Men det var ju alldeles för jobbigt! 

Mannen: Tycker du att jag ska börja springa istället?
Jag anar att Johanna kämpar för att hålla masken.

Johanna: Tanken är nog att träning ska vara lite jobbig. Och det blir ju mindre jobbigt när du blir mer van. Du kanske ska prova Body Pump ett par gånger till innan du bestämmer dig för om det passar dig eller inte.
Mannen: Ja, fast jag tycker inte det ser alls lika jobbigt ut att springa.
Johanna: Springa är bra...

Jag hoppas att mannen hittar glädjen i någon träningsform. Han såg ut att behöva. Vi behöver ju alla.

Där går min gräns

Nä. Det går faktiskt inte. Nu har jag försökt. Löpning, jogg eller lufs - inget är möjligt att utföra med den kropp som är min och med det hjärta jag har om pulsen ska hålla sig under 120. Inte ens om jag springer långsammare än jag promenerar funkar det. Efter en halvtimme med en ettrigt "pulsintervall-överskridet"-pipande Garmin (jo minsann, klockan återuppstod efter en omladdning) och mer gångpauser än löpning så gav jag upp. Jag ställde om pulsgränsen till 140. Mitt emellan 160 (Dr. Bengtsson restriktion) och 120 (min nya doktors gräns) tyckte jag kändes lämpligt. Och nu gick det faktiskt att lufsa fram i något som kanske kan liknas vid löpning. 140. Där går min gräns för vad som är möjligt.

Tempot blev därefter. Strax under 7 minuter per kilometer. Cirka en och en halv minut långsammare än mitt vanliga långpasstempo. Det tempo där jag känner mig som mest bekväm. Det tempo som min kropp själv väljer när den får lov att "såsa". Den löpare som inte förstår hur svårt det är att springa långsammare än vad som känns naturligt - prova!

Garmin sviker

Min nya doktor vill egentligen inte att jag tränar alls. Men hon kan någonstans förstå att jag måste få röra på mig. Hon sänker Dr. Bengtssons pulsgräns med 40 (!) slag. Max 120 tycker hon. Det hjälper inte att jag förklarar att jag har rätt hög arbetspuls. Att mitt normala spann för mycket långsam löpning är 150-160 bpm. Hon står ändå fast vid 120.

Först tänker jag att jag lika gärna kan skippa träningen. Om det ska vara så. Sedan tänker jag att jag väl i alla fall kan testa. Se vad 120 som gräns betyder. Body pump tänker jag. Det är ju inte så pulshöjande. Jag laddar min Garmin. Och sätter klockan på armen.

Väl i pump-salen ska jag bara trycka bort GPS-funktionen och starta pulsmätningen. "Är du säker på att du vill ta bort alla personliga inställningar" står det tvärs över skärmen... Innan jag ens hinner förstå hur jag ska trycka för att inte radera mig själv blir skärmen blank. Inget liv i klockan what so ever. Shit!

Nåja. Jag får mäta pulsen mot sekundvisaren på väggklockan. För vända hem bara för att Garmin sviker - det vill jag inte.

Felsökningen fortsätter

Maj: Dygnet-runt-EKG, blodprover, angiografi, magnetröntgen, ultraljud, utskriven... Väntan.

Juni: Ny magnetröntgen. Väntan.

Augusti: Magnetröntgen igen, snabbt följt av arbetsEKG. Väntan.

September: Ultraljud igen. Blodprover. Väntan.

Oktober: Hjärtbiopsi. Blodprover. Väntan.

"Vi är fortfarande inte säkra och vi vill att du tar det lugnt. Helst inte träna alls. Om du absolut måste träna får du hålla intensiteten låg". Jag frågar vad låg intensitet är. "Inte bli svettig" är svaret.

Datortomografi bokad till slutet av november. PET (positronemissionstomografi) beställd. Till gud vet när. Om allt är bra blir det ny magnetröntgen. Och säkert en del väntan.

Man kan inte säga annat än att jag blir väl genomlyst.

Klagomur

Mina muskler förtvinar. Min själ ruttnar. Jag vill träna. Jag vill träna hårt. Jag vill inte vänta på ett biopsi-svar som aldrig kommer. Så. Det var det jag behövde ha ur mig. Bloggen får agera klagomur idag.

Får man gömma lite?

Man ska dela med sig. Så är jag uppfostrad. Och så har jag nog levt för det mesta. Men nu. Nu har jag gömt choklad... Får man det? Är det förmildrande om man egentligen inte gömt, bara lagt på ett ovanligt konstigt ställe?

"Rund" skrev om choklad häromdagen. Hur nyttigt det är. Hade jag ingen aaaniiing om... Jo, det hade jag nog. Någon ruta eller två om dagen ÄR nyttigt. Det väljer jag att tro på. Särskilt om chokladen är mörk och inte alltför sockrad.

Jag blir sugen. Choklad är gott. Jag handlar. För att jag inte ska sluka alltihop på en gång (nej, jag förstår inte dem som säger att man bara kan ta en enda liten bit av mörk choklad för att sedan inte vilja ha mer) köper jag en rejält dyr sort. Så att jag av snålhet inte äter för mycket tänker jag. Men att choklad är dyr brukar inte stoppa dem jag bor med. Alltså har jag helt enkelt inte lagt chokladen där choklad brukar ligga i vårt hus. Jag har inte gömt den. Nejdå. Jag har bara lagt den lite oväntat. Det får man väl?

Sextio kronor för 100 gram. Då vill man ju inte moffa i sig hela på ett kick. Eller att någon annan ska göra det. Å andra sidan. Om jag köper en lite billigare sort nästa gång. Och låter de andra hjälpa till. Då äter jag ju inte heller för mycket - för det hinner jag inte. Och jag slipper känna mig snål.

Jag vill inte ha den

Om jag fick bestämma skulle det sitta en stor "Ingen reklam tack"-skylt på vår brevlåda. Men jag får inte bestämma om just det. Nåja, han som vill ha reklamen får också se till att den åker i soporna.

Jag vägrar notoriskt att "registrera mig" som kund i diverse affärer och butikskedjor, för jag vet att då får jag adresserad reklam - med mitt namn på, som jag då måste hantera. Vill inte ha.

I Stockholm marathons register finns jag förstås, för jag har sprungit ett antal gånger. Jag vet när loppet är. Jag har koll på ungefär när man måste anmäla sig och hur man gör det. Ner i brevlådan dimper ett vykort modell större. Budskapet är att det blir ett Stockholm marathon också 2014. Ungefär vid samma tid som det brukar. Nähä? Verkligen? Jag undrar om den typen av reklam ger något överhuvudtaget - mer än inkomster till reklam-makare och tillskott till sop-berget.

Yoga eller inte

Jag gör solhälsningar. Trianglar. Krigare. Halva duvor. Det är länge sedan, men jag har inte glömt hur.

Jag tänker att jag inte tänker bry mig om att det är länge sedan. Jag tänker att jag inte tänker lova mig själv att göra si eller så mycket eller si eller så ofta. Jag tänker att jag ska låta yogan vara kravlös. Jag tänker att jag bara ska när och så länge jag har lust. Så får det bli. Då kanske det blir av. Eller inte.

En brasa att lägga yogamattan framför.

Detaljer

Så här ser min skog ut när jag springer (vilket jag inte gör just nu):

Så här ser min skog ut när jag promenerar:

Så här ser min skog ut när jag springer förbi hästhagen (jag lovar - jag gör inte det just nu):

Så här ser min skog ut när jag promenerar (jag gör det ganska ofta just nu):

Fixerad vid stubbar och ihåliga träd? Ja kanske. När jag var liten var det där trollen bodde. Och det gör de nog fortfarande.

Den lilla världen

Jag checkar in på hjärtavdelningen. Det sätts så kallade infarter i mina vener. Några prover tas. Läkaren kommer in för att förklara ingreppet som väntar mig. Hon ser lika förvånad ut som jag känner mig. Världen är liten... Det är I.

I bor två hus bort från mitt. Visst visste jag att hon är läkare. Jag visste nog till och med att hon är hjärtspecialist när jag tänker efter. Men vi känner inte varandra mer än på byta-några-ord-nivå. Nu ska hon in i mitt hjärta och knipsa några vävnadsprover. Och jag känner mig ganska trygg med det.

Efteråt. "Nä, jag vill egentligen inte att du tränar nu" säger I. "I alla fall inte löpning. I alla fall inte innan vi har svaret på biopsierna". Attans! I bor ju utmed min löpväg. I tränar liksom jag på Huddingehallens gym. Risken att bli ertappad är rätt stor. För världen är liten.

Inget är som väntans tider

När jag närmar mig utmaningar som jag tränat länge inför och som jag kanske också bävar lite inför - som Stockholm marathon med tufft tidsmål till exempel, så har jag en tendens att dela in tiden i före och efter. När jag planerar in något jag ska göra - vare sig det är relaterat till löpningen eller inte, så blir det automatiskt kategoriserat i antingen "före" eller "efter". Tideräkningens mittpunkt blir det där loppet. För samtidigt som jag absolut vill springa (och njuta av) det där loppet så vill jag någonstans också att det ska vara över. Att anspänningen ska släppa.

Just nu är tideräkningens mittpunkt något helt annat. En hjärtbiopsi.

En hel dag

En hel dag för mig själv. Först har jag lite ångest eftersom jag egentligen inte gillar ensamhet. Sedan känns det lugnt och skönt och jag börjar smida planer. Hade saker varit som jag vill att de ska vara hade jag sett ensam-dagen som ett utmärkt tillfälle till långpass. Men nu är det inte så. Och planerna får bli något annat.

Solen skiner över trädgården och jag tänker att jag ska täcka rabatterna med löv. Sedan ska jag gå in. Det är dags att byta från vår/sommar till höst/vinter i garderoben (ett projekt som jag innerst inne vet brukar sträcka sig över veckor - med kläder i högar överallt eftersom jag inte orkar bestämma mig för vad som ska slängas). Men först ska jag äta frukost. Klockan är 9.

Klockan är halv tolv. Och jag äter fortfarande frukost...

Ut och gå

När jag var liten gick min mamma på promenad. Det var innan det fanns stavar. Eller det fanns förstås stavar, men man hade dem bara när man åkte skidor. Powerwalk var inte uppfunnet. Och mamma bytte inte om till sportkläder. Mamma bara gick en bit. I vanliga kläder. Någon gång hände det att pappa slet sig från tidningen och radion (ja, han har simultanförmåga min pappa) och följde med.

Jag tyckte det var lite underligt, det där att gå på promenad. Men det tycker jag inte nu. Promenaddags. Med min man. I vanliga kläder. Utan stavar. En varm, mörk höstkväll.

(En annan grej jag tyckte var otroligt underlig när jag var liten var krypkörningen mina föräldrar ibland ägnade sig åt för att glo in i folks trädgårdar - just det beteendet har jag inte anammat. Jag har dock insett att nyfikenhet på hur folk har det i sina trädgårdar och promenerande passar ganska bra ihop. När det inte är becksvart vill säga. Som nu.).

Är olydig igen men har inte kul

Jag ser mig själv som rationell. Men man lär sig om sig själv när det är på riktigt. Rent logiskt resonerar jag mig fram till att läkaren har fel i att ge mig totalt träningsförbud. Rent logiskt tror jag inte att det är farligt att bryta mot "doctors order" så länge det inte handlar om högintensiv träning. CXworx är inte så högintensivt. Ändå har jag svårt att slappna av. Känner efter. Känns det inte lite konstigt i bröstet? Slår inte hjärtat lite udda? Nä, det var inte alls kul att vara olydig idag. Och jag inser att jag inte bara är irrationell, jag är långt ifrån så tuff som jag trodde.

Lite olydig

Om man nu bryter mot doktorns uttryckliga order så är det väl bra att göra det tillsammans med en annan doktor? Om det behövs återupplivningsförsök menar jag. Skojar lite bara. För doktorns uttryckliga order till trots känner jag mig inte alls orolig när jag kliver ner i Västertorphallens pool med vattenlöparbältet runt magen. Man kan köra hårt i vattnet. Men man kan ta det lugnt också. Och om man tar det lugnt så är jag rätt övertygad om att det inte är någon större fara för någon kroppsdel. Inte ens för ett sargat hjärta.

Att babbla bort en timma med Lisa är dessutom en lisa för själen (dålig ordvits - jag vet). Just denna timme tar mitt hjärta massor av plats. Alla mina provsvar. Resultatet av alla undersökningar så som jag förstått dem. Alla mina teorier. Jag behöver sätta ord på saker. Jag behöver nysta i ledtrådar. Lisa hjälper mig och jag mår så mycket bättre. 

The big S

The big C. En underbar TV-serie som jag tittat lite sporadiskt på. Den handlar om Cathy, som mitt i livet har cancer. En underfundig och både sorglig och rolig historia. Samtidigt.

I mitt huvud snurrar en scen ur "the big C". Cathy försöker förgäves få sin läkares (fantastiskt spelad av Alan Alda) attention. "But I am dying" utbrister hon i ett försök att få honom att prata lite längre med henne. "And in what way does that make you special" svarar han och går ut ur undersökningsrummet...

Jag väntar på min biopsi. Jag försöker desperat få tag i min läkare för att förstå lite mera. The big S är ovanligt. Men absolut inget man vill ha i sitt hjärta. Min läkare är svår att få tag på. Efter fyra psykiskt plågsamma dagar lyckas jag. Min läkare är inte som Alda. Han pratar länge med mig. Han lugnar mig med några fakta om just mina provsvar. S är långsökt, men behöver ändå utredas utifrån mitt atypiska case. Han ber mig att försöka att inte ta ut ett eventuellt negativt besked i förskott.

En liten bit av mitt hjärta

Tur att jag hann springa ett härligt skogspass igår. Tur att jag hann njuta av höstlöpning. För nu är det träningsförbud igen. En läkare ringde. Inte min läkare. En annan. En specialist. Hon hade sett mina magnetröntgenbilder och ville ta en hjärtbiopsi. Om två veckor hade hon tid. Fram tills dess ingen träning. Och sedan? Who knows.

Det kan hända att inläggen här blir lite färre när jag inte har någon träning att skriva om.

Rädd för skogen

"Är du inte rädd att springa ensam i skogen" undrade min granne en gång för ganska länge sedan. Min granne som alltid, både då och nu, springer tillsammans med en annan granne. För det mesta i samma gamla el-ljusspår (jag ser dem - de springer förbi mitt hus, men inte åt skogshållet). "Nej, jag är inte ett dugg rädd" svarade jag. För med min logik är sannolikheten större att en knäppskalle - som var det jag enligt grannen borde vara rädd för, lurpassar vid ett elljusspår än i en djup skog (och inte ens det ser jag som särskilt sannolikt - jag är nog mer orolig för att något ska hända om jag kliver av en buss på en mörk busshållplats). I den djupa skogen kryllar det av stigar huller om buller och det är väldigt glest mellan löparna. Knäppskallen skulle få svårt att välja rätt lurpassningsställe och skulle nog få vänta en hel evighet. Osannolikt. Så tänker jag.

Lisas bloggbild gör mig sugen på en ordentlig skogsrunda. Men jag är lite rädd. Rädd för att det inte finns någon annan än jag i skogen. Rädd för att vara helt ensam i en otillgänglig ganska stor skog. Jag ser mig själv falla ihop. Jag ser ambulansmän irrandes på huller-om-buller-stigarna utan att hitta mig... Men det är innan jag går ut jag tänker så. När jag väl är i skogen. När jag väl springer på de där stigarna (givetvis med pulsklockan på armen) är jag inte ett dugg rädd. Jag bara njuter. Jag bara glömmer allt. Jag är inte rädd för skogen. Jag är inte rädd i skogen. Skogen är mitt rätta element. Trollunge kallade min mamma mig. Ja, kanske.

Avslaget party

För att ett party ska bli riktigt kul behövs bra musik. För att ett pump-pass ska bli riktigt kul måste musiken vara bra.

Release-partyt för Body Pump 87 lyfter inte riktigt. Inte för mig. Det hjälper inte ens att båda mina favoritinstruktörer Anna och Sofie står på scenen. I glittriga partykläder och med humor. Jag tycker ändå att hela tillställningen känns trist. Jag skyller på musiken.

Det har hänt förr att jag tyckt Pump-musiken varit kass. Men i de allra flesta fall har jag vant mig. Till och med börjat gilla. Inte allt kanske, men merparten. Jag hoppas att det händer med 87:an. Annars är det kanske dags att sluta med pump. Igen. Jag vet ju vad tränaren tycker. Det finns effektivare sätt att träna sina muskler. Så det har hänt att jag har slutat med pump. Och börjat igen. För att jag tycker att det är roligare. För att jag gillar att träna i grupp till bra musik. Men om musiken nu inte är bra...

Äntligen fickor!

Jag har ju lovat min käre make att ha med mig mobilen at all times. Allra särskilt vid löpning. Så den får följa med. För säkerhets skull. Och som bokuppspelare. Lite irriterande tycker jag dock att det är att ha något i handen. Armpendligen blir liksom inte lika avslappnad som när jag är tomhänt. (Jodå jag har ett sådant där smart fodral att sätta runt överarmen - varför jag inte använder det är ett mysterium).

Alltså välkomnar jag hösten. Eller egentligen höstklädseln. Löparväst, eller till och med löparjacka, kan bäras utan att man svettas ihjäl. Plagg som har fickor. Fickor som rymmer en iPhone. Äntligen fickor!

Svar på en fråga

En tillfrågad expert vill proppa i mig mer medicin. Dr. Bengtsson tvekar. Och beordrar ett nytt ultraljud. Remiss-frågan är om mitt hjärta är förstorat. Det finns antydningar om det på magnetröntgen. Och om det är sant behöver jag nog mer medicin, precis som experten säger. Då räcker det inte med betablockeraren.

Ditt hjärta är ganska stort. Men det är inte för stort. Och det har absolut inte blivit större sedan senaste undersökningen. Så säger sköterskan. Men jag ser extraslag säger jag. Ibland är det dumt att ha en aning om hur saker och ting ska vara. Det skapar en extra oro.

Ultraljudsläkaren kommer in. Han ska skriva till Dr. Bengtsson om extraslagen säger han. De är lite för många för att man ska vara helt lugn. Han vill rekommendera en 24-timmars EKG-registrering säger han. Det kan behövas mer medicin. Annan medicin. Vi får se vad Dr. Bengtsson säger.

Mitt hjärta pumpar trots allt på ganska bra. Men det är lite stelt. Det finns ärrbildningar. Där inflammationen satt. Ärrbildningarna är inte riktigt lika smidiga som resten av hjärtat. Du får nog leva med dem säger ultraljudsdoktorn. Jag får nog det tänker jag. Alternativet är liksom sämre.

Ärrbildning. Bestående stelhet. Mitt i mitt hjärta. Ja, jag är lite deppig. Det kan man väl få vara när man inser att den oövervinnliga kroppen inte är oövervinnlig. Eller får man inte det?

Ja, jag vet. Det finns de som har det värre. Ja, jag vet. Det kunde ha varit värre för mig. Men idag känner jag för att deppa. Lite.

I öronen

MarathonPetra rapporterar om en undersökning beställd av Spotify... "6 av 10 anser att musik förbättrar prestationen". Hmm. Prestationen mätt i resultat eller upplevelsen av prestationen?

Själv har jag två lägen. Nötläget och kvalitetsläget. När jag nöter, typ långpass eller lugn distans, kan det hända att jag har något i öronen. Men detta "något" är sällan musik. Nästan alltid en bok. När det är dags för intervaller eller backar eller något annat tufft - då vill jag vara närvarande. Jag tycker att musik stör koncentrationen. Och en bok skulle absolut INTE fungera tillsammans med ett fartigt pass. Så tycker jag.

Samtidigt går jag självklart med på att musik inspirerar. Resultatet av den Spotify-sponsrade undersökningen är inte särskilt revolutionerande för mig. Igår till exempel. Så himla svårt det var för mig att dra ner spinningtempot när pulsklockan börjar pipa mitt under Novaspace's extra snabba version av "Beds are burning"! Extremt svårt.

Men tillbaka till löparöronen. Just nu är det bara nöta som gäller. Och böcker förbrukas i snabb takt (jag lyssnar annars också - inte bara när jag springer). Idag springer jag slut på en bok. När jag ger mig ut har jag 49 minuter och 30 sekunder kvar på "Gone girl" av Gillian Flynn enligt Storytel-appen. Och jag springer i 50 minuter.

Lite tips på några bra böcker som jag förbrukat på sistone:
"Gone Girl" - den som tog slut idag. En klurig historia med en finurlig vändning mitt i boken. Kanske inte 100% trovärdigt. Men underhållande.

"Illdåd" av Thomas Erikson. Brutal historia om en brutal våldtäkt. Och dess lika brutala rättsliga efterspel. Mycket tankeväckande och otäck. Särskilt när man har döttrar i samma ålder. "Hjälten" är beteendevetare och delar in människotyper i färger. Jag vet sedan tidigare att jag är röd. Och de röda beskrivs inte som särskilt trevliga. Min enda invändning mot den boken... ;-)

"Augustiresan" av Anna Fredriksson. Jag har varit chef i ganska många år. Aldrig ens i närheten så utsatt som Jenny, men det svider ändå att läsa. Jag hoppas att de som läser får en och annan insikt (det fick jag). Inte bara de som är chefer, utan också de som har chefer. Sen är det en skilsmässa också. Och en läkande cykelsemester med vänner. Klart läsvärd bok.

"Levande och döda i Winsford". Håkan Nesser. Han kan han. Otroligt bra om en svensk kvinna som kommer till England med målet att överleva sin hund. Mer säger jag inte.

Lånetiden

Hela dagen har jag haft en klump i magen. Min ena dotter lämnar Sverige idag. Lämnar sitt rum tomt. För en ganska lång tid framöver. Hon åker till landet down under. Hon har visum för ett år. Pengar för ett tag. När hon kommer hem har hon inte bestämt. Jag tänker på den dagen då jag lämnade Akademiska sjukhuset med en liten alldeles nyfödd flicka. Det känns länge sedan. Det känns som alldeles nyss. Samtidigt. Och jag vet att man bara lånar.

Jag är glad att min lilla flicka har växt upp till en självständig och äventyrslysten individ. Ändå har jag en klump i magen.

Jag bokar in ett pass body pump. Kanske hjälper det mot klumpen.

Så himla olika

Det är inte första gången jag förundras. Över att det kan kännas så olika dag från dag. Över att känslan innan ett pass inte alls behöver stämma med hur det blir.

Igår. Lite seg innan. Men upptäcker snabbt att steget känns spänstigt. Andningen är ovanligt lätt. Klockan piper bara ett par gånger.

Idag. Verklig löplust. Tänker att min utmaning ska vara att se till att klockan inte piper en enda gång. Så blir det inte. Känsla av att jag knappt rör mig framåt. Ansträngd andning. Klockan larmar "utanför pulszon" igen och igen och igen. Jag svär högt åt klockan. Jag ser mig om. Jag befinner mig på en vältrampad  stig vid Långsjön. Jag är inte ensam men jag tror ingen hörde mitt lilla utbrott.

Farten är densamma. Medelpulsen är trots allt ganska lika eftersom jag saktar in när klockan säger ifrån. Känslan är helt olika. Men höstvackert är det. Idag också.

Uppnosat spår

I somras gick och gick jag. Utan hund och med hund. Så mycket annat i rörelseväg fick jag ju inte göra.

Med hund gick jag till hundbadet. Lite äventyrligt nosade F och jag upp nya spår och gick nya vägar. Jag tänkte att "när jag kan springa igen är denna väg en bra väg".

F vid hundbadet en av de många varma sommardagarna.

Idag, medan jag snörde på mig träningsskorna, fick jag lust att springa en av vägarna mot och förbi hundbadet. En vacker höstdag och skogslöpning hör liksom ihop.

Stigen förbi hundbadet. Min nyuppnosade löpväg. Inga hundar som badar idag.

Tio poäng

Jag är ingen perfektionist. Jag tror inte det i alla fall. I alla fall inte för det mesta. Ändå kryper det i den gamla tränarsjälen när jag ser bilder på diverse bloggar på (vuxna) tjejer som står på händer. Jag vill gå fram och putta till huvudet lite. Förklara hur man håller armarna. Få bort svanken. Jo visst har någon påpekat för mig att ett yoga-handstående inte är och inte ska vara samma sak som ett fulländat handstående hos en tävlingsgymnast. Men ändå. Jag vill rätta till.

Sedan skärper jag mig. Det är ju as-imponerande att kunna stå på händer som vuxen. Det krävs styrka lite överallt för att hålla upp en vuxen kropp, och det krävs en balans som de flesta aldrig har haft eller (som i mitt fall) har tappat bort på vägen ur barndomen. Det blir helt enkelt tio poäng till alla som kan. Vare sig de svankar eller sjunker ner lite i axlarna.

Vanlig tisdag - äntligen!

Jag råkar på Sofie på parkeringsplatsen. Den vid skolan. På vanliga tisdagar är parkeringen framför gymet alltid full. På vanliga tisdagar går jag på Sofies spinnig. Men det är klart - det är ju ett tag sedan en tisdag innehöll just spinnig.

"Ska du?" frågar hon. "Får du?" och "Vågar du?" "Ja, jag tänkte att du nog har Bee Gees Stayin' Alive någonstans på din ipod och att du nog kan hjärtmassage" svarar jag. Stayin' Alive har nämligen helt rätt takt för hjärtkompression - snabbare än de flesta tror. "Äh, vi har nog en sån där hjärtstarter-grunka någonstans" svara Sofie. Jag skojar. Sofie skojar. Jag har pulsklockan på armen och jag ska hålla mig i skinnet har jag tänkt.

Jag är lite nervös när jag går in i salen. Inte för att jag ska ramla av cykeln eller så. Inte för att hjärtat ska klappa ihop. Nej. Jag är orolig för att jag ska bli besviken. Jag är orolig för att klockan ska pipa vid minsta tramp. Det gör den nu inte. Jag har hört att det är svårare att få upp pulsen på en cykel än springandes. Det tycks stämma. Jag får visserligen bryta de flesta fartökningar långt innan Sofie tycker att de är över. Men jag kan ta i mer än jag trodde. Mycket mer än när jag springer. Jag svettas. Svetten blandas med tårar. Lyckotårar. F*n vad jag älskar vanliga tisdagar.

Inställningar

I tidernas begynnelse hade jag en röd, snygg pulsklocka från polar. Till den fanns en manual som angav att jag skulle räkna ut mina pulszoner med utgångspunkt i min ålder. Klockan pep och pep. Jag blev mer och mer frustrerad. Jag insåg inte då att jag inte passade i mallen. Jag insåg inte då att min maxpuls inte stämmer med min ålder. Ganska snart gav jag upp. Jag stängde av pipandet och gjorde som jag ville. Sedan dess har jag aldrig använt puls-pip-funktioner. Inte på någon klocka.

Men nu är situationen en annan. Nu letar jag efter en liknade pip-funktion i min fula gråa, men ack så uppskattade, trotjänare Garmin 405CX. Så att jag kan hålla mig inom min pulsrestriktion utan att behöva titta på klockan var och varannan minut. Så att jag kan springa ett eller annat pass i höstmörkret som gradvis lägger sig över oss. Jag hittar inställningen.

Jag springer. Klockan piper. Ofta. Jag lyder och håller in steget trots att tempot känns rätt lågt. Minsta lilla backe och klockan piper. Minsta lilla pip och jag lyder.

Min inställning just nu är att jag ska hålla mig till min pulsrestriktion. Utmaningen ligger i att kunna springa gradvis lite fortare utan att överskrida doktorns order.

I skogen bakom mitt sörmländska barndomshem ekar pipet från min Garmin.

Nytt recept

Mungiporna är uppe vid öronen när jag passerar dörren där ambulansen körde in för snart fyra månader sedan. Jag ska bara gå in och säga hej då till doktor Bengtsson, sen är jag fri. Fri att återlämna de där betablockerar-tabletterna till apoteket. Fri att springa med vilken puls jag vill. Så tänker jag. Jag är helt övertygad om att det kommer att bli så. Och jag tyckte nog att doktor Bengtsson antydde något sådant när jag pratade med honom i telefon efter min senaste magnetröntgen. Men det var innan... Innan han diskuterade den atypiska patienten (jag) med specialisten på Karolinska.

Ett nytt recept på betablockerare knappar doktorn snabbt in i apotekssystemet. Dem ska jag äta i ett halvår till. Minst. Om sex månader ska jag göra en ny magnetröntgen. Sedan får vi se. Om några veckor ska jag göra ett nytt ultraljud. För att se om ytterligare recept behöver skrivas ut. En ACE-hämmare. Specialisten rekommenderar det. Tycker att jag borde ha den redan nu. Men doktor Bengtsson är rädd att mitt blodtryck hamnar nere i tårna då. Det är lågt nog som det är. Så den vill han bara ge mig om ultraljudet visar att jag verkligen behöver.

Medan jag väntar på ultraljud, knaprar bromsmedicin och springer med pulsrestriktion ska fler specialister diskutera den atypiska patienten.

Jag påminner mig själv om att mitt mål är tant-elit. Jag hinner springa många lopp som tant. Jag lever. Och sex månader är inte så mycket i ett helt tantliv.

Hemifrån

Det finns fördelar med att vara sin egen boss. Man kan till exempel bestämma sig för att jobba hemifrån och träna mitt på dagen. Packa ner ett par inomhusskor och gym-kortet i en löparrygga,  springa till hallen, köra CXworx och sedan springa hem. Duscha länge. Äta lite rester och sedan jobba lite till. Hemifrån.

Intermittent

Det var en gång när söndagar var långpassdagar. Det var en gång när jag kunde springa långt. Det var fyra månader sedan. Tränare Nilsson uppmanar mig till försiktighet. Senor och ligament återuppbyggs långsammare än muskler och flås. Jag lovar Nilsson att låta återuppbyggnaden ta lite tid.

Jag bestämmer mig för ett intermittent pass. Springa och gå växelvis. För att få lite bulk i de fyrtio minuter löpning jag är uppe i. Jag späder ut löpningen med lika mycket gång. Fem minuter av varje. Väl hemma igen har jag avverkat elva kilometer och varit ute i 80 minuter. Kanske inte riktigt ett långpass, men en härlig känsla. På en söndag.

Jag bestämmer mig också för att avsluta min variant av intermittent fasta. Jag sa att jag skulle testa i sex veckor. Sex veckor har gått. Ett par kilo har försvunnit. Frågan är bara om det är muskler eller fett som ramlat av. Jag lyssnar till ett föredrag av Fredrik Paulún. Han dissar 5:2 (inte så konstigt kanske - hans böcker, som han förstås vill sälja, handlar ju om att äta, inte om att inte äta). Det han anför som argument tar ändå lite skruv i min hjärna. IGF-1, som fastan ska sänka, är ju en tillväxtfaktor som bygger muskler. Om man inte har skyhögt IGF-1 från början (vilket man inte har om man äter sunt och tränar enligt Paulún) kanske det inte är så bra att ta ner det?

Så jag är tillbaka i min gamla tro - ordentlig mat lagad av bra råvaror som äts regelbundet i lagom mängd och kryddas med en stor dos motion (låter förstås enklare än vad det är i vanliga livet - idag har jag exempelvis mumsat hembakad banan- och blåbärskaka mest hela dagen). Då mår kroppen bäst. En sådan livsföring säljer kanske inga lösnummer av Aftonbladet, men den är nog klart vettigast.

Omogen

Inte visste jag att det finns en så fantastisk restaurang tre steg bortom den flottiga indiern som jag ibland besöker i brist på annat. Tack Ingmarie för att du visade mig Yogayama. Med fantastisk god och fräsch mat. Och med yoga-klasser. Dyra yogaklasser.

Lisa och jag pratar yoga. Medan vi vattenspringer i Eriksdalspoolen (inomhus - utomhuspoolen badar i sensommarsol men är tom på vatten). Yoga var det... Jag definierar mig själv som omogen. Omogen i mitt förhållande till yoga. För mig är yoga stretch. Och kanske lite styrka. Men jag inser att för andra finns det något mer där. Något jag inte kommer åt. För att jag inte är mogen. Inte mottaglig.

Nu sitter jag och funderar på om jag ska göra ett nytt försök att komma åt det där andra. Det som tycks finnas bortom stretchen. Har jag råd att yoga på Yogayama? Vi befinner oss på Östermalm. Ett stenkast från mitt kontor. Priserna är andra än i Huddinge. 1 900 kr för ett 10-kort. Tvåhundra (!) kronor för ett enstaka pass. Jag bestämmer mig ändå för att jag vill prova. När tiden är mogen.

Händerna upp i luften

Nej, Petra Marklund spelar vi inte i Body Pump salen. Ändå är det "Händerna mot himlen" som snurrar i mitt huvud efteråt. Som någon slags ironi. Jag är SÅ trött i armarna. Så där så att jag knappt orkar lyfta händerna över midjehöjd. Så där så att det nästan inte går att tvätta håret. Trötta muskler. Me like.

Handbroms i

"Folk som tränar brukar inte gilla de här tabletterna"... Så säger doktorn. Där och då hade jag träningsförbud. Att knapra betablockerare gjorde mig inte så jättemycket. Det var då.

Nu. Sexton betablockerar-veckor senare. Fjorton träningslösa veckor senare. Det är svårt att avgöra vad som är vad. Vad är tappad kondition och vad är betablockerar-broms.

Nobelpris-prisad farmakologi. Betablockerar-molekylerna lägger sig helt enkelt i vägen. Ockuperar de beta-adrenerga receptorerna. Hindrar adrenalin och noradrenalin från att göra sitt jobb. Bromsar de reflexer som borde öka mitt hjärtas rytm och mitt hjärtas kraft som svar på löparmusklernas arbete. Motverkar vidgningen av luftrören.

Som att springa med handbroms.

Till bättre behövande

Jag har bestämt mig för att donera ett par av mina träningsskor till en bättre behövande. Min dotter får i sin back-packer rygga packa ner mina fina rosa, ganska nya och väldigt lätta Nike Free 3.0. Hon behöver dem nog mer än jag. Där i landet down under. Dessutom passar de hennes smala fötter betydligt bättre än de passar mig. Mina höga fotvalv gör att jag får kämpa för att få på mig dojjorna. Och skor som man måste kämpa för att få på sig blir liksom inte av att man använder.

Att Nike valt att göra sin 3.0-modell utan plös kan jag ändå förstå. Det blir en väldigt tight och bra känsla när foten väl är på plats. Men jag orkar som sagt inte kämpa. Jag accepterar att den modellen inte är för mig.

Konturer

Det är förstås bara i mitt huvud. Men kroppen känns annorlunda när jag får träna. Den får liksom konturer. Jag vet var den börjar och slutar och känslan är tightare. Ja, jag fattar givetvis att det inte kan vara någon märkbar skillnad efter några få väldigt korta och väldigt långsamma löprundor och ett par styrketräningspass. Inte egentligen. Men det känns annorlunda. Det känns bättre. Så är det bara.

Kanske är det den diffusa träningsvärken som ger konturkänslan?

Skenet bedrar

Jag tant-lufsar fram genom villakvarteren. Det har börjat skymma lite. I ett hörn står några ynglingar (finns det ordet ens - annat än i tanters vokabulär?) och hänger. Gör sitt bästa för att se tuffa ut. Jag lufsar förbi.

- Får jag springa med dig en bit? En av ynglingarna hoppar ut i gatan och börjar springa bredvid mig.
- Visst... Driver han med mig eller?
- Varför springer du? undrar killen. Han har lockigt hår under den bakåtvända kepan. Lite fjun på överläppen och målbrottsröst.
- För att jag tycker det är skönt och för att det är nyttigt. Bra med kondis liksom.
- Jag behöver ingen kondis för jag brottas.
- Jaha... Men du behöver vara stark.
- Ja det är klart - jag var på gymmet idag.
- Uhum...
- Då cyklade jag i och för sig lite också och det ger ju kondition.
- Ja.
- Hur långt ska du springa?
- Inte så långt idag, 5-6 km kanske.
- Brukar du springa längre? Lite imponerad är han.
- Ja.
- Hur långt brukar du springa?
- Ganska mycket längre.
- Varför gör du inte det idag då?
- För jag har haft lite problem med mitt hjärta.
- MEN! Då ska man väl inte springa heller. VARFÖR gör du det?
- För att jag älskar det.
...

- Och jag älskar brottning. Vart ska du nu?
- Vänster.
- Okej, jag springer rakt fram nu.
- Okej. Tack för sällskapet.
- Hej då.
- Hej då.
- Och du - var rädd om hjärtat.

Åh vilken gullig kille. Inte alls vad jag föreställde mig när jag såg häng-gänget i gathörnet.

Tråkigt?

Grannen (sub40-löpare) tycker att det låter lite tråkigt. Att springa i vatten. Att röra sig framåt väldigt långsamt. Trots att man springer. Inga variabler som går att mäta, mer än tiden i vattnet.

Och jag håller med. Det är rätt tråkigt. Om man inte har sällskap.

Lisa sms:ar. Eriksdalsbadet 14.00? Svar JA. Solen skiner. Gräsmattan är översållad av solbadare. Men i poolen får vi plats. Och det är INTE tråkigt. Lisa babblar på. Lisa lyssnar när jag babblar. Inte tråkigt alls.

Vi soltorkar. Och konstaterar att det är sjukt att Eriksdalsbadet stänger utebassängen för säsongen idag. Mitt i högsommarvärmen. DET är tråkigt. Jag hann bara med en enda pool run mellan öppning och stängning. Nästa sommar, då...

Men det går förstås att springa i inomhusbassänger också. Det är inte så tråkigt det heller - om man har sällskap.

Pulsklockan på laddning!

Om jag håller mig under 160 i puls så får jag... Om jag fortsätter äta betablockerare så får jag... Utredningen fortsätter, men under tiden så får jag. Lite försiktigt. My god I am so HAPPY! Och lättad. Drygt tre månader blev det.

Cykla toppless

Så var det äntligen dags för arbetsEKG. Det visade sig helt onödigt att välja träningströja med omsorg. Och det där med sporttopp kunde jag glömma. Inte kompatibelt med elektroder överallt. Rätt självklart när man tänker efter. Hur som helst. För första gången någonsin har jag cyklat toppless. Efter två barn och ett antal år med gravitationskrafter så är det ju inte så mycket stuns i dem - de där brösten. Nåja, jag är inte så blyg av mig.

I rummet befinner sig två läkare och en sköterska. Lite spänt är det. Jag är nog inte riktigt en dussinpatient tror jag. "Fångar du henne om hon ramlar av cykeln?" säger den ena läkaren till sköterskan. Jag väljer att ta det som ett skämt. Kanske lite plumpt men...

Off we go. Först går det jättelätt. Ganska snart är det skitjobbigt. Verkligen så att jag nästan inte pallar. Och så är det över. Jag hinner inte ens bli svettig. Men flåsig! Och det var ju det som var meningen. Maxbelastning.

EKGt visar extraslag. Det kan vara helt normalt - vi vet ju inte hur mitt hjärta betedde sig innan. Men med min historia så vill läkaren absolut inte att jag börjar träna ännu - inte innan de förstår helhetsbilden. Hon säger "inte träna" typ sju gånger. Var träningsabstinensen så uppenbar? Såg jag så lycklig ut när jag trampade för allt jag var värd på den där testcykeln?

Jag tycker i alla fall det känns hoppfullt. Jag trillade inte av.

Packar väskan

I tre månader har den stått där i ett hörn i min walk-in closet (nåja, klädkammaren brukar vi nog säga) - min träningsväska. Jag dammar av den lite. Jag tömmer vattenflaskan. Det luktar aningen unket ur den. Som tur är är det en "Klean kanteen" så inget läbbigt fastnar. Behöver bara diskas lite.

Jag väljer träningströja och tights med omsorg. Allt jag har ligger tvättat och vikt i garderoben. Inte använt på länge. Omsorgen kommer sig av att morgondagen känns stor. Jag ska cykla på en träningscykel. I fem till tio minuter. Jag hoppas det blir tio. Jag ser fram emot det. Ett steg på vägen tillbaka till mitt vanliga liv. Det som innehåller träning.

Jag är förväntansfull. Men också lite orolig.

Atypisk

När jag var liten tappade jag håret fläckvis. Atypiskt. Ingen läkare kunde konstatera vad som var fel. Kanske var det jobbigare för min mor än för mig. Jag lyfte bara på mössan hon satt på mig och visade upp min flint. Idag har jag hår. Idag skulle jag nog tycka det var lite jobbigare att ha en flint än jag tyckte då.

När jag bröt fotleden gjorde jag det på ett ovanligt vis. Badminton är kanske inte ett ovanligt sätt att bryta fötterna på, men själva brottet var atypiskt. Kirurgen som rättade till det hela jämförde med skador soldater får när båtar exploderar under fötterna på dem. (Han spådde mig också en framtid som halt - ibland tänker jag att jag skulle vilja berätta för honom att jag sprungit maraton. Han gjorde ett bättre jobb än han trodde.)

Idag ringer doktor Bengtsson. Kardiologen. Magnetröntgensvaret har kommit. Förändringar tycks finns kvar. Atypiskt är ordet för dagen. Han vågar inte släppa på träningsförbudet. Han vågar inte låta mig slippa betablockerar-bromsen. Men han vågar låta mig göra arbetsEKGt. Under tiden ska han konsultera fler experter.

Jag tröstar mig med att jag haft ganska många typiska skador också. Hälseneproblem till exempel. Och löparknä. Typiskt för löpare.

Tillbaka i röret

Jag blundar och låtsas att jag är på en sandstrand. Det går sådär. Trots att det blåser lite i det trånga magnet-röntgenröret. Jag misstänker att blåsten är till för att lugna. Hålla paniken tillbaka. Få mig att förstå att det faktiskt finns luft att andas trots att det är väldigt väldigt trångt.

Jag provar att räkna knäppen istället. Eller smällarna snarare. Distraherar mig själv genom att strukturera oljudet som ljuder under tiden jag håller andan och magnetbilderna på mitt hjärta tas. Arton knäpp - andas. Tolv smällar - andas. Ett enda långt ljud - andas. Om och om igen i olika serier. Precis som förra gången blir jag väldigt kissnödig strax efter det att sköterskan sprutat in kontrastmedlet. Då vet jag att det är ungefär hälften kvar. Hälften av en och en halv timme. Jag vet. För jag börjar få rutin på det här med magnetröntgen av hjärta.

När sköterskorna äntligen drar mig ur röret - samma sköterskor som de två tidigare undersökningarna, säger jag "Jag vill faktiskt aldrig se er igen"... I alla fall inte i det här rummet. "Vi får väl se om du kommer tillbaka" säger den ena. Hon ler. De är gulliga. Det är inte det. Jag vill bara inte mer. Jag vill bara få veta att jag är frisk.

Nu väntan. På remiss-svaret.

Jag tjuvlyssnar

Sitt livs löparhistoria. Eller sina bedrifter i diverse tävlingar. Lite skryt kanske. Eller, ännu vanligare tror jag, skador och skavanker.

Jag tjuvlyssnar gärna när jag är i butiken som specialiserar sig på löparskor. Tänk vilka historier de får höra. De som jobbar där.

Nu senast, när jag skulle köpa mina Nike Free, tjuvlyssnade jag igen. Till en ganska överviktig övervintrad x-yuppie (ja jag har fördomar) som högt och tydligt deklarerade att han var hemma från Rivieran för ett tag. Och eftersom han inte hade lust att packa löparkläderna behövde han köpa ALLT. Tutti. Skorna skulle absolut vara Nike Free 3.0, för han var minsann en sådan löpare som kunde springa i tunna, lätta skor för han hade ett SÅ bra löpsteg... Och så vidare.

Där stod jag i ett par Nike Free 3.0. Som jag tänkte köpa för att promenera i. Enbart promenera i. Inte bor jag på Rivieran heller. Fast jag kanske skulle vilja. Bo på Rivieran och springa i Nike Free.

Mina fina Nike Free 3.0. Passar utmärkt till promenader. I alla fall för mig. I alla fall nu.

När jag lämnar butiken med mina nya skor tänker jag att det nog är ganska kul att jobba där. Alla kunder som öppnar sig. Några skrytiga. Några nördiga. Några vilsna nybörjare. Några skadedrabbade som behöver ett öra som lyssnar.

Förebilderna

Min faster. En stark kvinna. En kvinna som fanns där för familj och för andra. En kvinna med stort socialt engagemang. Levnadsglad. Hjälpsam. Osjälvisk. En av mina förebilder. Hon lämnade oss alltför tidigt. Men hon finns kvar som min förebild. Alltid.

Gå själv

Min lånade lilla kompis har gått många mil med mig. Under drygt en vecka har hon följt mig överallt. Och jag har följt henne. Till hundbadet. Genom skogen. Den med alla roliga pinnar.

Nu är hon hemma hos sig igen. Och jag får gå mina promenader själv. De blir inte riktigt lika långa utan henne. Och inte alls lika mysiga. Jag saknar henne!

I brist på långpass

Jag går och klurar på det där med löparjag. Som Bureborn skrev om nyss. Mitt löparjag är inte som Bureborns. Jag tänker att jag ska skriva om mitt snart. Men det tål att tänkas på. Varför liksom. Varför jag springer. Varför jag längtar tillbaka. För just nu finns ju inget löparjag. Eller i alla fall inte ett som får utlopp för sin löplust.

En av anledningarna, som jag inte alls reflekterar över när allt tuffar på, är att inte behöva tänka så mycket på vad jag äter. Där finns en balans mellan att äta gott och att träna bort en del av energin. Och att dessutom njuta av båda delarna. Smått fantastiskt när jag tänker på det.

I maj, just innan mitt hjärta bröt ihop, äter jag lunch på Miss Voon. Mmm. Så gott. Lunchsällskapet avslöjar att hon går på 5:2-diet. Jag har ingen aning om vad hon pratar om. Har helt missat hypen. Hon berättar att hon "fastar" två dagar i veckan. Två dagar med max 500 kcal. Alla andra dagar äter hon vad hon vill. Jag tänker att det absolut inte är något för mig. Jag hatar att vara hungrig! Sur och grinig blir jag. Dessutom springer jag. Långpass måste ju vara ungefär samma grej.

Det var då. Och nu är nu. Elva veckor utan långpass. Utan träning. Kläderna sitter åt. Jag provar 5:2. Fast jag egentligen inte tror på något annat än vanlig mat alla dagar. I kombination med träning. Att det sedan hävdas att intermittent kalorirestriktion gör att IGF-1 sjunker och att periodisk fasta därför skulle kunna förlänga livet - det går jag inte alls igång på.

Idag har jag varit jättehungrig. Hela dagen. Jag längtar. Efter långpass. Och efter mat.

PS. Nyfiken på periodisk fasta? Hjärnfysik beskriver konceptet på ett lättillgängligt sätt. Från alla vinklar.

Kroppen utan löpning

Mina fotleder är precis lika stela som vanligt. Särskilt på morgonen - innan jag kommer igång. "Du går som om du skitit på dig" kommenterar en av döttrarna. Hmm...

Jag har en liten känning i vänster hälsena. "What the f*ck!" tänker jag irriterat. Det kan inte stämma - jag springer ju inte. Jag går visserligen en del, men inte riktigt så mycket att jag förväntar mig hälseneproblem.

Slutsats: när jag väl kan springa igen ska jag komma ihåg att inte nödvändigtvis skylla varje skavank på löpning.

Allt på internet är inte sant

Svärmor visar sig vara en tävlingsmänniska. Det visste jag inte om henne. Hon har förlorat en tipspromenad på en utslagsfråga om vilken flod som är längst - Nilen eller Amazonas. Vi googlar lite tillsammans och får fram lite olika svar. Det stör min svärmor. Och kanske mig lite också... Allt som står på internet är inte sant. En gnutta skepticism och ett rejält mått källkritik behöver man när man är på nätet. Något som är mer naturligt för min tonåring än för svärmor. Nya tider.

Om man googlar myokardit eller myocarditis får man många träffar. Vissa har en tydlig avsändare och verkar proffsiga. Dem läser jag.

Jag sorterar lite i informationen - allt är som sagt inte sant och allt är framför allt inte applicerbart på mig. Jag vägrar till exempel ta till mig det amerikanska rådet att inte anstränga sig fysiskt på ett halvår... Istället läser jag en svensk rekommendation som känns mycket rimligare. När det finns flera sanningar kan man ju alltid välja den som passar...

Medan jag läser inser jag att jag är ovanligt symtomfri. Å andra sidan inser jag också att många hjärtmuskelinflammationer faktiskt går bäraren omärkt förbi (medan några leder till plötslig eller långsam död). Jag hittar information om att trots att luftvägsinfektioner troligen är den vanligaste orsaken så kan nog virala tarminfektioner också orsaka myokardit. Ingen verkar dock veta säkert. Hmm. Var jag inte lite dålig i magen några veckor innan? Jag tror jag googlar lite mer. På gastrointestinal infection and myocarditis. Med kritiska ögon förstås...

En gnagande oro

"Jag mår bra". "Jag känner inget och har inte gjort, varken före eller efter den där akuta timmen". Fraser jag upprepat gång på gång som svar på hur-mår-du-frågan. Hela tiden har det varit sant. Fram tills nu. Sedan några dagar förnimmer jag en svag känsla av obehag i trakten av hjärtat. Kanske är det inbillning. Men varför börjar jag inbilla mig först nu i så fall? Två månader efter ambulansfärden. Jag inser att jag faktiskt inte vet om inflammationen är på nedåtgående eller uppåtgående.

Jag pratar med en sköterska på hjärtavdelningen. Mest av schemaläggningsskäl. Jag försöker själv synkronisera ihop mina olika augusti-besök på tre olika avdelningar och två olika sjukhus för att det ska bli så effektivt och tidigt som möjligt. I förbifarten nämner jag att jag tycker att jag känner något. "Får du ordentligt ont bör du väl åka till akuten" svarar hon. En gnagande oro tar tag i mig. Det är något helt annat att ha ett inflammerat hjärta jämfört med att ha en trilskandes hälsena eller en öm piriformismuskel. Jag som trodde jag var tuff. Jag är inte så tuff.