Löpning kräver så lite

Löpning kräver nästan ingen utrustning. Ett par bra skor bara. Så brukar det heta.

En sanning med modifikation, i alla fall för mig.

Jag har ägnat dagen åt att städa ur garderober. Funktionströjor formligen ramlar ur skåpen. Långa ärmar och korta. Jag försvarar mig med att flera av de kortärmade har jag faktiskt inte köpt själv, utan fått vid olika lopp. Tights i tre benlängder, halva låret, knälånga och hellånga. De hellånga i olika tjocklekar för olika väder. Mamelucker. Ett antal löparjackor. Mössor. Smarta specialvantar. Och sport-BH:ar. Inte kan man ha vilka strumpor som helst heller. Men speciella trosor - där går gränsen för mig.

En gång i tiden hade jag bara ett enda par löparskor. Som jag såg till att slita ut innan jag köpte nya. Någon upplyste mig om att det kan vara bra att ha ett par till, att byta med... Jag tänkte att jag nog behövde ha en terrängvariant också - jag springer ju i skogen ibland. Och ett par med dubbar för vinterlöpning. Ett par lite lättare, för snabbare pass, är det senast tillgodosedda "sko-behovet". Ännu har jag inga minimalistiska skor - typ fivefingers.

Tekniken. En Garmin 405CX har ersatt min gamla Polar med fot-pod. Ett speciellt fodral, för att fästa iPoden på armen fick jag när jag fyllde. iPoden är inte bara till för löpning, så den räknas inte.

Vätskebälte och vätskerygga ingår förstås också i arsenalen. Man vill ju inte bli uttorkad. Men solbrillor har jag inga. Ännu.

Jag vågar inte ens försöka räkna ihop alla pengar som finns i löputrustningen. Samtidigt tänker jag att per tidsenhet är det nog en ganska billig hobby ändå. Förutsatt att man gör sina långpass. Idag gjorde jag ett långpass. Efter att ha kastat ut ett antal gamla funktionströjor.

Rak rygg gör hälen gladare

Du kommer att bli bra. De uppmuntrande orden skickade Naprapat PA med mig hem. Tillsammans med "recept" på tåhävningar, rump- och ljumskstretch.

Jag är inte rättvis mot min kropp. Höger sida får ta mycket större belastning än vänster. Troligen är det därför höger hälsena protesterar. Kanske började det med vinterlöpningens muskelbristning i vänster vad. Kanske fanns problemet där tidigare.

Snedheten sitter i ryggen. Höger sida är så pass spänd att höger ben, trots att mina ben rent anatomiskt är lika långa (eller korta), dras upp och tycks vara någon centimeter kortare.

PA masserar, knäcker och bänder. När jag lämnar hans bänk är jag rak och fin. Och det bästa av allt är att han inte ger mig några som helst restriktioner när det gäller min löpning.

Att le mycket sägs vara bra för humöret. Hjärnan kopplar ihop leendet med känslor av förnöjsamhet och glädje. Kroppen kan på så sätt lura sig till en känsla. Om jag ritar en glad mun på min häl - då kanske den blir lycklig tänker jag.

Stolthet och fördom

Sexuell läggning är lite underligt att vara stolt över. Man är som man är. Ingen ska behöva skämmas eller undertrycka heller. Och det kanske är det det handlar om? Pride festivalen. Att våga stå för vem man är trots starka fördomar och ibland hot är definitivt något att vara stolt över. Det är modigt.

Såg filmen "En italiensk familj på gränsen till sammanbrott" för en tid sedan. Irriterade mig lite på en del stereotypa framställanden av homosexuella. Så glättiga och glada liksom. Så gay.

"Gay" betydde en gång i tiden "carefree, happy". Så kanske ligger det något i att öppet homosexuella oftare än andra har ett gladare uttryck. Men är de lyckligare än andra? Jag tror att hela spektrat finns, glada och mindre glada, precis som i hetero-befolkningen.

Samtidigt visar forskningen att depressioner och självmord är vanligare bland HBT-personer. Gissningsvis för att de fortfarande möter så mycket fördomar och oförstånd i det vanliga livet. Bortom pride-festen.

Besökte Stockholm Pride för första gången igår. För att se Marit Bergman med flera tolka Michael Jackson. Nu var det mer av "med flera" och mindre av Marit än vad jag hade tänkt. Men ganska bra ändå.

Stämningen på Pride-området var mycket speciell. Vänlig, varm, tillåtande. Gay.

Liten och söt - men så irriterande

Hyfsat okrossbar är den. Min lilla iPod shuffle. Och tur är det...



Jag tycker om att lyssna på ljudböcker när jag klipper gräs, städar eller gör något annat "tankebefriat". När den senaste i raden bärbara CD-spelaren pajade blev det mp3-böcker i iPoden istället.

När jag springer långpass vill jag ha musik. Fritt blandad. Shuffle mode. Det funkar inte så bra att ha ljudböcker i samma pod då. Prince Purple Rain följt av ett bokkapitel ur "Snabba Cash" är inte lyckat.

Lösningen blev en iPod till. En shuffle. Den tänkte jag ha till ljudböckerna. Musiken är jag mer rädd om. Den har tagit lång tid att identifiera, ladda in och ordna. Och jag vill kunna botanisera, så den får stanna i min iPod nano - med skärm.

Det visade sig dock omedelbart att den lilla gröna manicken, i motsats till vad försäljaren sa, inte är särskilt lämplig för böcker. Jag köper och laddar ner John Ajvide Lindqvists senaste bok "Lilla stjärna". In med den i poden. Olja altanen. Mycket underlig ordning på berättelsen. Visst är Ajvide Lindqvist konstnärlig, men det här verkar skumt tänker jag. Det visar sig att jag, för att spela boken i ordning, måste göra en spellista.



Lilla stjärna handlar om två flickor. Man kan kanske inte säga att de är normala, men det är, till skillnad från vissa gestalter i John Ajvide Lindqvists tidigare böcker, inget övernaturligt över dem. Boken börjar med slutet (när man spelar den i rätt ordning) - en blodig scen från Allsång på Skansen. Mycket lyssningsvärd!

Har just laddat ner en ny bok. Men min Shuffle vill bara spela den gamla. Vad jag än gör, inklusive raderar den gamla boken helt. Okrossbar är den lilla gröna manicken som sagt... Med snäll kille från Apple support i luren i nästan 40 minuter (!) lyckas vi till slut lösa problemet. I alla fall för den här gången.

Prylar är bra. När de fungerar. iPod Shuffle är inte det optimala valet för den som vill lyssna på mp3-böcker.

Naprapater semestrar

För länge, länge sedan läste jag en bok som hette August (vet inte om den någonsinn kom på svenska). Den lever kvar i mitt minne. Vad de psykiskt instabila tar sig till när alla terapeuter semester-flytt ett augusti-varmt New York är temat.

Vad gör jag åt mina hälproblem när alla naprapater tycks ha tagit sommarledigt samtidigt? Nya skor har jag köpt. Utöver det och de eviga tåhävningarna kan jag inte göra mycket annat än vänta. Springa så gott det går. Alternativträna.

Alternativträna går riktigt bra när Ingmarie peppar. Först Powerplate. Jag har helt tydligt många muskler som behöver stärkas. Samtidigt stärker Ingmarie mitt självförtroede med sitt pepp. Sedan vattenlöpning i en sol-trång Eriksdalsbassäng. Fyrtio minuter blir femtio minuter. Sluta på en ojämn minut kan man inte när man tränar med Ingmarie. Borde jag kanske rekommendera en jag-har-tvångstankar-runt-ojämna-minutrar-terapeut? Nåja, värre hang-ups kan man ha. Och terapeuterna har väl semester nu i alla fall.

Hjärnkoll

När jag som 20-åring kom hem efter ett år i USA mötte min pappa mig på flygplatsen. Han sa inte hej, i alla fall inte först. Allra först sa han "vad tjock du har blivit"! Och det hade jag - blivit tjock alltså. Jag vill inte påstå att allt började då. Ett par tre år tidigare var jag nog på gränsen till anorexi, men tippade aldrig riktigt över. Jag är otroligt tacksam för det. Anorexi är en hemsk sjukdom.

I hela mitt halvvuxna och vuxna liv har mitt förhållande till mat varit mer eller mindre komplicerat. Och jag har förstått att jag inte är ensam. Med åldern har dock utseendefixering och matens "laddning" mattats av betydligt. Jag är mycket mer avslappnad nu och det är så skönt! Jag försöker låta kroppen själv styra mot den jämnvikt den så gärna vill hålla. Skit samma att det i mina ögon kanske är tre-fyra kilo för mycket. Att mot min kropps vilja slita för att bli av med dem är inte värt besväret. Men att se till att det inte brakar iväg, som under året i USA, är värt besväret. Övervikt är kopplat till så många sjukdomar.

Jag läser Martin Ingvars bok "Hjärnkoll på vikten" och får bekräftat att det inte är smart att streta emot kroppen. Kroppen är smartare. Om vi ger kroppen rätt förutsättningar håller den nästan automatiskt en sund jämnvikt åt oss.



Boken beskriver hur mat påverkar vårt belöningssystem - samma system som triggas av droger. Och hur svält är skräck för våra kroppar. En diet med för få kalorier leder till att kroppen svarar med att spara energi och driva på din hunger. Nästa gång en svältfödd kropp får mat är den extra duktig på att lagra - utifall det blir svält igen.

När vi inte svälter proppar vi i oss hög-oktanigt bränsle i form av socker. Hjärnan, som bara kan leva på socker, tackar oss med belöningssytemet men får panik när blodsockret sedan snabbt faller. Våra kroppar är inte gjorda för dagens överflöd av lättillgänglig hyperenergi.

Om vi låter vårt inneboende viktregleringssytem arbeta för oss är det mycket pricksäkert. Tänk bara att 100 kalorier om dagen för mycket eller för lite rent matematiskt borde betyda 5 kilo upp eller ner på ett år. Uppenbart är att ingen av oss kan styra vårt energiintag så precist att vi håller vikten bara genom att räkna kalorier. Istället styr vår hjärna och vårt hormonsystem. Inte bara energiintaget i sig, utan också om och hur vi lagrar energin.

Fetma sätter viktregleringssystemet ur spel på flera olika sätt. Kroppen blir okänslig för insulin och kan inte styra blodsockret på ett bra sätt. Hjärnan tappar känseln för mättnadshormonet Leptin. Och så vidare. En ond cirkel.

Så hur gör man för att låta kroppen vara smartast? Att äta mat som håller blodsockerkurvan flack är viktigt. Så att inte hjärnan får panik och styr oss mot en ny sockerbomb. Motionera så mycket man bara kan. Inte bara för att bränna kalorier utan också för att trimma reglersystemet. Inte stressa (stresshormonet kortisol är en riktig metabolism-bov) och sova ordentligt. Lätt som en plätt. I alla fall i teorin.

Mitt Lilla Lidingö

Bara nio veckor till Lidingöloppet. Ska det bli något vettigt av det loppet måste jag nog ignorera mina trilskande hälar nu och börja ösa på med träning.

För två år sedan var jag grymt nära silvermedaljen. En futtig halvminut för långsam. Minns att jag inför det årets lopp körde några långpass i ett mycket kuperat spår. Så när Tränare Nilsson i träningsplaneringen skrivit "90 - 120 minuter, gärna kuperat" bestämmer jag mig för sex varv i spåret jag kallar "Lilla Lidingö". Nästan helt utan plattlöpning. Och med de båda Tusenbrödrabackarna tätt efter varandra.

De första tre varven får jag sällskap av min käre P. Jag är superseg i benen och P drar lätt ifrån mig uppför. Jag tränar på mina kort-korta uppför-steg. Jag tränar på att luta kroppen lätt frammåt utan att fälla i höften. Att springa rätt nerför (landa med foten under kroppen och "rulla") är mycket trixigt, näst intill omöjligt, när backarna är branta.

Trots att lårmusklerna skriker i uppförsbackarna genomför jag alla sex varven. Inte i något strålande tempo men med bibehållet löpsteg över varje krön. Klappar mig själv på axeln och tillåter mig att promenera hem.

Gästerna till lags

En god värdinna ser till att gästerna trivs. När lördagsgästerna önskar sig en löptur i ett av våra terrängspår så ser jag givetvis till att de får det. Med mig som guide. Att det regnar lite gör inget.

Marie är ute efter rötter och stenar. Kuperad skogsmark. En orienterar-själ längtar. I gästernas hemort Uppsala är det lite svårare att hitta sådan mark. Marie är inne på att springa 15 kilometersspåret. Jag föreslår tian. Maries man Truls är på min sida. Tian blir tolv, med transporten dit och hem. Tolv kilometer skogslöpning är utmärkt träning.

Gammal bild från solig dag. Blöta rötter är hala och vi tar det extra försiktigt.

Härligt med sällskap i skogen. Något snedtramp här och lite snubbel där, men inget allvarligt.

Medan vi duschar korkar min käre P upp champagnen.

Viktiga figurer

Vänner är viktiga figurer. Träffar Marie på centralen fredag kväll. Hon är en gammal vän. Vi har känt varandra mer än halva livet. Vi går till Tegnérs gömställe vid Tegnérlunden i Stockholms Vasastad. Vi pratar och pratar. Vi pratar åldersnoja. Hur det känns att inte vara ung och lovande längre. Istället erfaren. Vi pratar löpning och onda hälar. Vi äter jättegoda hamburgare på älgfärs med västerbottenskräm och klyftpotatis. En god Valpolicella till. Livet vore bra fattigt utan vänner, tänker jag.

Tidigare på dagen vattenlöper jag runt i Eriksdalsbadets utebassäng. Med min mycket nyare men lika underbara vän Ingmarie. Vi pratar och pratar. Vi pratar inte bara om träning. Plötsligt bryter en ensam dam in i vårt samtal. Hon vill veta allt om det där underliga vi gör. Måste man ha en grunka runt magen? Var köper man en sådan? Vi svarar vänligt och uppmuntrande - damen behöver helt klart motionera. Efter en stund vill vi återgå till vårt samtal. Det vill damen inte riktigt gå med på... Jag tänker att hon kanske är väldigt ensam.

En plats i kvällssolen

Music non-stop. I alla fall i nästan två timmar. Några pärlor, men inte just "pärlor".

Ingen på scenen heter Kent - i alla fall inte vad jag vet...

Fantastisk ljussättning. Kasst ljud. Basen vibrerar och lägger en tung matta över många av låtarna. Låtarna förtjänar inte att gömmas på det viset. Synd.

Lite obekväm i Köpenhamn

Det finns några situationer som gör mig lite obekväm. Att äta ensam på restaurang är en av dem. Och då menar jag en "riktig" restaurang med bordsservering och så. En där man sitter ner en god stund och njuter av mat och dryck snarare än trycker i sig nödvändig näring.

Två kvällar i rad har jag övertalat mig själv att träna på just denna obekvämlighet. Med en bok i högsta hugg går det förvånansvärt bra. Jag inser att jag faktiskt bryr mig mindre och mindre om vad de andra gästerna tänker om min ensamhet. För det är nog det som är kärnan - att andra ska tycka synd om mig som till synes inte har en enda vän i hela världen. Fånigt, jag vet.

I kväll var det så dags för en annan obekvämlighet - att gå på officiell tillställning med mingel och sittning utan att känna någon. Kongressmiddag på Tivoli. Jag har inte alls svårt att prata med främlingar - det är inte det, men jag oroar mig för att hamna i ett sällskap där alla redan känner varandra och lämnas utanför samtalen. Nu blev det inte så. Hittade ett gäng "down under"-doktorer att frotera mig med. Trots att de var gamla bekanta inkluderade de mig snabbt och naturligt i sin gemenskap.

Mina nya löparskor är allt annat än obekväma. I tidig morgontimme (nåja halv åtta var nog klockan när jag gav mig ut) tog de mig på en ny tur i krokarna runt Kongens Nytorv, där jag bor.

Från Kongens Nytorv kan man betrakta denna blomstervägg. Det tog mig någon minut eller två att inse att arrangemanget föreställer Europa. Man kan läsa sig till att väggen symboliserar ekosystemets mångfald.

Värsta racerskorna, eller?

När jag väljer hotell brukar jag försöka få tag i ett som har gym. Clarion Neptun i Köpenhamn, som jag bor på just nu, har inte det. Däremot har de två kartor uppsatta vid receptionen. Den ena beskriver en 10 km joggingrunda som delvis går runt en långsmal fyrkantig damm. (Kanske heter den Sörtedams?). Och utomhuslöpning slår ju gym-träning nästan alla dar.

Jag snör på mig mina nya Saucony Triumph - en mängdträningssko som ska vara lite snällare mot mina hälar, och ger mig ut på en morgontur. Före frukost och med sammanlagt tio timmars sömn de senaste två nätterna tar jag det lugnt. Räknar med strax under timmen.

Döm om min förvåning när jag är tillbaka vid hotellet efter knappt 43 minuter! Och det med fotostopp, kartläsningsstopp, ett par röda gubbar och helt utan felspringnigar - det är jag säker på.

Är skorna rekordsnabba? Är jag i "sub40-på-milen"-form? Eller har hotellpersonalen månne överskattat sträckan liiite? Jag tror på det senare. Men en skön tur blev det.

När jag reser ser jag en utmaning i lätt och rätt packning. Packar oftast enbart en uppsättning träningskläder som jag sköljer ur och hänger upp. Hotell Neptun må inte ha något gym, men de har tvättlinor i badrummen. Plus-poäng för det.

I Milwaukee

Jag har aldrig varit i Milwaukee. Jag tror inte att jag någonsin handlat på Wal-Mart, trots att det sägs vara världens största detaljhandelskedja.

När jag skulle betala mina nya fina Saucony Triumph 7 på Runners Store medgavs inte köpet. Jag kunde inte heller ta ut pengar i bankomaten. Och jag som visste att jag hade ovanligt mycket pengar på lönekontot. En "oförutsedda-händelser-buffert" låg kvar och skvalpade alltsedan Greklandsresan.

Ett annat kort hade jag - barnbidragskontot. Betalar skorna med det och gör en mental notering om att betala tillbaka. Skyndar hem och öppnar internetbanken. Åtta uttag. På mellan 200 och 300 dollar styck. Alla på samma dag på olika Wal-Marts. Det sista i Mukwonago, som jag inte ens visste fanns. Ligger tydligen också i Wisconsin.

På Icabankens kundservice svarar man kyligt (efter att jag suttit länge i kö och slussats mellan flera personer) att jag måste göra en skriftlig reklamation. Blanketten skulle jag finna på deras hemsida.

Blanketten är lite svår att hitta. På förstasidan är det blommor och blader och käcka uppmaningar om det smarta i att utöka krediten så här i semestertider. Döm om min förvåning när jag till slut söker på "reklamation" och hittar ett meddelande om att det skett ett dataintrång i utlandet och att vissa kortnummer kan vara kapade. De drabbade kommer att få ett brev... Ingen av de fyra personer jag pratat med på kundtjänst sa ett knyst om det.

Det man tränar på

Lidingö är fullt av backar. Jag behöver bemästra dem. Det man tränar på blir man bra på.

Min träningsmix har varit ovanligt backträningsfattig för att spara min trilskande hälsena. Visst, det är kuperat där jag bor, så helt motlutsfri har min träning kanske inte varit.

Men nu så. Med tio veckor kvar till Lidingöloppet är det hög tid. Igår tog jag tjuren vid hornen och drog tre varv i ett rejält kuperat elljusspår. Mitt lilla Lidingö. Med två tusenbroder-backar. Backar som liknar Lidingös Abborrebacke, men betydligt kortare.

Idag gav jag mig ut med Ingmarie i hennes omgivning. Hon skulle springa två timmar, jag tänkte hänga med på en. Lååångsamt lovade hon. Hon hade ju tränat backe ordentligt igår - åtta (!) varv uppför Hammarbybacken. Respekt!

Vi gav oss iväg och det kändes bra. Rätt kuperat var det. Jag kaxade upp mig och tyckte att jag nog kunde hänga med båda timmarna. Där och då händer något. Mina lår blir plötsligt blytunga och ville inte springa uppför. På platten och nedför gick bra. Men uppför - no way!

Bestämde mig för att kasta in handduken och be Ingmarie visa mig vägen hem. Svansen mellan benen och självförtroendet stukat. Men det är bara att inse. Har man inte tränat backar kan man inte vara bra på backar. Jag vet vad jag gör åt det.

En gång är ingen gång

Två gånger är en vana.

För tredje gången körde jag Power plate hos stentuffa instruktören Ingmarie. Jag skulle verkligen önska att platt-träningen kunde bli en vana. Den tar så suveränt bra på mina muskler. Men platsen (Torsgatan mitt i huvudstaden) är helt enkelt för avlägsen för att sådana pass enkelt ska kunna pusslas in i mitt liv.

Egentligen är det MarathonMia som ska träna. Jag hakar på. Sen hakar jag på lunch också, med de båda coola löparbrudarna. Just idag är jag den efterhängsna typen. Man vill ju inte missa något löpartips. Och så är de ju så himla trevliga också, SuperultraMia och allra bästa tränaren Nilsson.

Underlaget är i alla fall bra

I mitt huvud är en av fördelarna med löpning att man kan träna utomhus. Året runt. Frisk luft, dagsljus (oftast) och natur.

De flesta väder går att möta med rätt kläder.

Två väderomständigheter försvårar dock löpträningen för mig. Det ena är snömoddigt underlag. Is är helt OK - broddar eller dubbade skor tar hand om halkrisken. Men en halv decimeter sörjigt snömos skapar ett underlag som är svårt att förena med vettiga löpsteg.

I vintras var det svalt. Och ibland halt.

Den andra väderomständigheten jag trivs mindre bra med är värme. Vet inte om jag är sämre rustad än andra egentligen. Vet bara att löprundorna inte känns särskilt njutbara när temperaturen är tropisk.

Det är bara att anpassa sig till omständigheterna. Och just nu är omständigheten värmebölja. Tänkte mig en tidig runda idag för att undvika värsta zenit-hettan. Vid åttatiden gav jag mig ut. Med endast ett par glas vatten i magen. Rundan skulle vara lugn och hälseneprövande, det borde jag greja på fastande mage.

Tempot är lugnt och pulsen är låg - i alla fall i början. Efter en stund är jag rejält varm och pulsen klättrar. Sista kilometern tickar hjärtat i en takt som börjar närma sig mjölksyra-tröskeln. Och det utan att farten ökat. Värmen tar på krafterna. Underlaget är torrt och bra.

Värme och snömodd - aldrig sammanfalla de två. Det är i alla fall jag glad för.

Soltorkat gräs

Hälen ömmar och löpningen får vänta. Kanske imorgon. Lite yoga i det soltorkade gräset som kompensation.

Omväxling

Vad gör man när man inte får springa och gymmets träningsshema är sommarknapert? Tränare Nilsson föreslår cykelintervaller. Går att variera i det oändliga säger hon. 30x1 min, 10x3 min, 6x5 min till exempel.

Ner på jobb-gymmet. Lokaliserar gammal uttjänt spinningcykel. Programmerar Garmin. 10x3 min med 30 sek vila får det bli. Ingmarie har föreslagit 1 min vila, men passet tar ju så lång tid då tänker jag... Först uppvärmning. Inte för att jag behöver bli varm - det är jag redan, utan för att man ska.

Omväxling utan växlar. Inne och cyklar. Det droppar svett om mig. Efter fyra intervaller tänker jag att jag bara klarar fem. Efter fem tänker jag att jag bara klarar sex. Svettpölen på golvet växer. Efter åtta intervaller ger jag upp. Det gick bara inte att göra tio idag. Inte för mig. Inte i den värmen. "I´m a quitter, yes I am" sjunger jag. Känner mig ändå nöjd. Och svettigt okvinnlig. Vet ingen annan kvinna som kan svettas som jag. Skäms lite och skippar stretchen. Vill inte blöta ner gymgolvet. Fånigt, jag vet.

Stretch goal

Dags för stötvågsbehandling av hälsena igen. Men först gör Naprapat-Stefan en analys av lite andra kroppsdelar. Benen är lika långa - ja det var väl bra det. Och muskler har jag där muskler ska vara. "Aha! Rumpan är kass" säger Stefan. "Eller jag menar inte kass, jag menar att det är den som är roten till det onda" rättar han snabbt. Alldeles för stel, spänd och förkortad är jag. Trots att jag tycker att jag är hyfsat flitig med att stretcha och trots att jag yogat varje måndag hela våren.

Jag måste stretcha rumpan bättre och Stefan visar mig hur. Målet är att komma minst 1 dm djupare i stretchen och jag har en månad på mig. Jag skäms lite när jag inser att det är samma stretch som Naprapat-Fredrik visade mig för länge sedan och som jag "glömt göra".

"Om nu inte skadefrihet kan motivera dig att stretcha ordentligt så kanske löp-resultat kan. Jag tror du kan bli flera sekunder snabbare per km bara genom att bli lite mjukare i musklerna", säger Stefan. Han vet hur en tant-elit-aspirant ska motiveras han... Om han har rätt eller inte? Nåja, det är värt ett försök. Och skadefri räcker gott som motiv.

Sedan 4000 hammarslag mot hälsenans allra ömmaste punkt. Aj.

Ljummet vatten

I alternativträningsträsket kan det trots allt vara alldeles underbart. Som idag. I en sval skogssjö med flytbälte runt magen.

Badkrukehund följde med (jodå det svarta lurvet mitt i bilden är en hund). Liksom min käre P och lite matsäck.

Flytbältet fungerar utmärkt som huvudkudde på karg berghäll.

Och inte bryter man ihop av värmeslag under träningen heller. Gissar på 23-24 grader i vattnet. Ljummet.

Hur blev jag sån?

Två konversationer. Först mellan mig och Stefan strax efter stötvågsbehandlingen.

Jag: Får jag springa imorgon?

Stefan: Nä, du ska nog vänta lite...

Jag: Men på söndag då?

Stefan: Måste du det? Jag vill helst att du vilar till måndagens behandling. Ni långdistansare, ni är endorfinister hela bunten! Cykla eller nåt istället. Eller kör wet west - det är kanon!

På pendeltåget hem, medan jag sitter och grämer mig över att vara lös och ledig hela helgen utan att kunna springa, hör jag följande samtal:

Kille 1: Visst är du anmäld till Midnattsloppet? Det är väl snart va? Hur går det med träningen?

Kille 2: Nja, har väl inte riktigt kommit igång än. Jag tänkte börja träna igår, men du vet hur det är - soffan är så himla skön just när man ska ut och springa.

För några år sedan hade jag kunnat vara som kille 2. Anmäld till ett lopp och med dåligt samvete för att inte ha tränat ordentligt. Var vände det till att bli ett behov? Jag vet inte riktigt, men jag är rätt glad för mitt beroende. Det känns faktiskt bra att vara en löpar-junky. En som de allra flesta dagar inte har svårt att lyfta rumpan ur soffan och ta en runda.

4000 hammarslag

Så. Nu har jag påbörjat shock-behandlingen av min högra hälsena. Under våren blev det inte av - ville inte vila mer än jag redan tvingats göra. Jag hade ju en mara att springa. Inför Lidingöloppet tar jag tag i problemet. Det känns inte möjligt att kuta backe upp och backe ner med en sena som gnäller och gnisslar så fort det lutar lite. I kroppens gnäll finns ett budskap tänker jag. Ett budskap om att något nog inte är riktigt som det ska. Dags att lyssna?

Min hälsena har visserligen inte skrikit rakt ut. Mest smågnällt. Jag har kunnat träna, om än inte helt som jag vill. Jag har hoppats att alla excentriska tåhävningar ska ge resultat. Jag har hoppats att det onda ska ge med sig av sig självt. Men icke.

Lite lätt motvilligt klev jag så in på Stefan Löwenborgs mottagning i Vasastan. Det har sagts mig att stötvågsbehandling kan göra förbenat ont. Stefan klämmer och känner på min hasselnötsstora knöl. Ärrvävnad. Pågående inflammation. Hasselnöten ska mosas. 4000 slag med en pistolliknande grunka.

En metall-pistong drivs med tryckluft (tror jag) och slår med hög frekvens mot den skadade vävnaden.

Teorin är att skadan ska slås upp och en mer effektiv inflammatorisk process startas. En som leder till läkning.

Slagen känns. Det är INTE skönt men jag står ut. Jag bävar lite inför måndagens behandlingsomgång. Tills dess löpvila. Stefan rekommenderar wet west som alternativ och jag anar maskopi. En hemlig pakt mellan naprapaten och min wet west-sålda tränare Ingmarie månne? Det var i alla fall hon som rekommenderade mig att gå till just Stefan.

En bokmal i solen

Jag älskar böcker. Men jag hinner inte läsa ens en bråkdel av allt jag vill. Under semestern öppnas äntligen några av de böcker som jag samlat på mig och förvarat oöppnade i bokhyllan. Till Grekland följde en hel hög med i packningen. Tre av dem hann jag läsa ut. Alla tre berörde andra världskriget på något sätt. Perifert i två av böckerna och centralt, men på ett annorlunda sätt, i den tredje.

Utmärkt bokslukarplats på ön Naxos i Grekland.


Först kvinnan som ännu inte fått Nobelpriset, trots spekulationer varje år. Joyce Carol Oates. Dödgrävarens dotter. Baserad på författarinnans farmors liv. Rebecca föds på en båt mellan tyskland och USA (eller Yo Es som pappan tränar sin familj att säga) några år innan andra världskrigets utbrott. Familjens amerikanska liv är tragiskt. Matematikläraren får slita som dödgrävare. Modern anpassar sig aldrig. Rebecca tar sig ur, och vidare in i, och sedan ur ett äktenskap. Lever vidare för sin son och hans musikaliska talang. Carol Oates har ofta mörka teman, men utan sentimentalitet. Jag gillar det. Jag gillar boken.


Sedan den här bokmalens favorit. Markus Zusaks fantastiska bok "Boktjuven". Om flickan som i en Nazitysk småstad stjäl böcker och lyser upp utsatta människors liv, med högläsning och småhyss. Andra världskriget ur civilbefolkningens perspektiv. Eller ur dödens perspektiv. För det är dödens röst som berättar historien. Inte heller denna bok är sentimental. Ändå gråter jag bakom mina solglasögon. Över människors öden. För det känns så äkta.



Sist Kärlekens historia av Nicole Krauss. Historien snirklar sig och vävs ihop ur dåtid i andra världskrigets skugga, men utan att boken egentligen handlar om kriget, till nutid. Baksidetexten beskriver historien som finurlig och det är den. Så pass finurlig att jag är osäker på hur saker hängde ihop egentligen. I centrum en man, som en gång i tiden skrev om sin kärlek till Alma, och flicka Alma, döpt efter flickan i boken kärlekens historia. Klurigt och finurligt. Vackert.

Alla tre är mer än läsvärda. Boktjuven är den som kommer stanna kvar i mitt medvetande allra längst. Varsågoda bokmalar - smaklig läsning!

Vad är målet tro?

"Would you tell me, please, which way I ought to go from here?"
"That depends a good deal on where you want to get to," said the Cat.
"I don’t much care where" said Alice.
"Then it doesn’t matter which way you go," said the Cat.
"--so long as I get SOMEWHERE," Alice added as an explanation.
"Oh, you’re sure to do that," said the Cat, "if you only walk long enough."




Den texten (ur Alice i underlandet) använde jag en gång som introduktion till ett möte som skulle handla om verksamhetens mål. Gruppen var delvis ny för mig och jag visste ryktesvägen att det här med målstyrning ifrågasattes.

För mig är målstyrning självklar som arbetsmetod. Att så mycket som möjligt lämna vägvalen till medarbetarna - så länge målen nås, ger större engagemang och motivation.

Mål ska enligt ledarskapskokboken vara mätbara och tidsbestämda. De ska vara utmanande men ändå möjliga att nå. Större mål delas upp i mindre munsbitar - delmål. Superduper jätte-enkelt i teorin. Inte alltid lika lätt i praktiken. Mål blandas lätt ihop med vägen dit - aktiviteterna. Och mätbarheten är inte alltid klockren.

Målet med löpträning kan vara hur tydligt som helst. Jag har till exempel satt silvermedaljen på Lidingöloppet som mitt nästa mål. Helt klart mätbart. En snabbare tid än 2.38 krävs. Helt klart tidsbestämt, för det är 25 september 2010 jag menar.

Ibland tänker jag att målet med min träning är att må bra och att hålla mig frisk. Inte så mätbart och definitivt inte tidsbestämt. Men då är det kanske inte ett mål? Snarare ett syfte. Att sätta mål blir ett sätt att motivera mig att göra rätt saker med syftet att må bra.

Nu ska jag ta en runda i regnet. Motiverad av mitt Lidingö-mål. Men också för att jag mår bra av det. Och må bra-syftet är det viktigaste.

Skuggig skog

Värme är inte min bästa vän när jag ska träna. Det får bli ett morgontidigt, gryningssvalt löppass tänker jag. Men när morgonen kom ville jag bara sova. Och sen ville jag äta frukost. Vid 10-tiden kom jag iväg.

Skogen är en skuggig plats. Och skogen ligger nära mitt hus. I den finns många stigar. Vissa av dem är markerade "trails". "Min" skog är ett naturreservat. Det betyder att ett träd som faller får ligga kvar. Också om trädet råkar falla rakt över en stig. Så småningom tar stigen en ny väg, runt trädet.

Skogen fick det bli. Den visade sig var hyfsat varm den också. Passet skulle vara lugn distans i någon timme eller så. För att inte återuppväcka någon grekisk bacillusk (förkylning har stoppat mig från träning mest hela veckan) och för att låta de styrketränade benen återhämta sig.

Idag valde jag den gröna mil-långa slingan.

Över stock och sten och upp och nerför backar. "Min" skog är kuperad och stigarna är fulla av rötter och stenar. Underlaget kräver koncentration, starka fotleder och balans för att jag inte ska falla som en fura (när jag faller - för det händer, brukar jag dock inte ligga kvar tvärs över stigen som de andra fallna träden). Jag tar det lugnt. Och jag trivs. Skogen är min plats.

Trots lugnt tempo pallar inte mina lår riktigt. Mot slutet känns det nästan som sista halvmilen på maraton. Mega-stumt. Super-skumt. Jag brukar inte ha särskilt stora problem att springa långa lugna pass efter Body Pump. Men å andra sidan är jag van vid Body Pump. Jag är inte van vid styrketräningsmaskiner.

Hur jag ska lägga upp styrketräningsdelen i min träning diskuterar Tränare Nilsson och jag för fullt. Vad passar en löpare? Vad passar mig?

Styrka

Jag är fullkomligt mållös av beundran över MarathonMia, som gick (!) och vann hela fotrallyt. En lätt nördig tävling måste jag nog tycka. Men ack så imponerande den kvinnans kroppsliga, men framför allt mentala styrka är! Är det Nordic Military Training i svinottan som byggt den styrkan? Eller är hon helt enkelt född envis?

I brist på NMT nära mig... Styrkeinslaget i mitt träningsupplägg har länge varit Body Pump. Jag tycker det är kul och skönt. Men med lite småskavanker och en naprapat som identifierat obalans mellan kroppshalvorna beslutar jag mig för att ge gymmet en chans. Givetvis tar jag hjälp av en expert...

Jag har bokat gym-date med Vaike. Samma Vaike som varsamt lett mig genom en termin av nybörjaryoga. En gång i tiden var hon mästarinna i Body building. Tills hon skadade sig av all träning, tänkte om, och lärde sig träna rätt. Att hon har en mycket stark, smidig och vacker 55-årig kropp tyder på att hon vet något.

I handen har Vaike ett träningskort där hon i förväg fyllt i lämpliga övningar. "Många reps med låg vikt - du vill ha långa smidiga muskler, inte tunga" säger Vaike. "I alla benövningar ska du köra ett ben i taget och låta det svagaste bestämma belastningen för båda benen" fortsätter hon. Låter vettigt, tänker jag. Ingmarie sa något liknande den enda gång vi gymmat tillsammans. Vaike petar och rättar till. Jag inser att det är lätt att "fuska" och använda fel muskler också i maskinerna. Fokusområden i Vaikes skräddarsydda program är, förutom benen, mage och rygg. Kärnan.

Äntligen användning för min gamla träningsdagbok! Och lite fredagsvin i kvällssolen är jag väl värd?

I träningskortets marginal har Vaike skrivit: "Bättre löpekonomi, ökad arbetseffektivitet och minskad skaderisk". Det kan jag ju inte säga nej till!