En maraton-dag

En maraton-dag som denna känner jag vemod. Jag vill också. Trots att vädret inte är så inbjudande.

Aldrig mer nummerlapp sa min nya doktor. Vi får väl se tänker jag.

Jag tittar någon minut på TV4s utsändning. Jag råkar hamna mitt i en intervju med en man som inte klarat repet. Jag skruvar på mig och tänker att det är lite taskigt att dyka på en människa som just tvingats kliva av ett lopp han tränat länge för. För att han var för långsam. Klart han är besviken. Klart han helst vill vara ifred.

Själv sprang jag 20 minuter i sträck. Utan att hälsenan gnisslade alltför ljudligt. Det ÄR himla härligt att springa. Och det måste inte vara maraton för att vara härligt.

Förhålla sig

Spontant kommer tårarna. Ledsna tårar. Trötta tårar.

Men efter en stund tänker jag att det åtminstone går åt rätt håll.

Inflammationen puttrar. Men med aningen mindre intensitet. Det säger min nya doktor. Min nya doktor är inte som min förra - den fantastiska Dr. I. Min nya doktor är inte alls lika öppen. Inte alls lika förstående. Inte alls lika tålmodig med mitt ifrågasättande. "Hur länge" undrar jag. "Det kan jag inte svara på" säger han. "Men jag trodde du var expert" säger jag inte... Men jag pressar lite. Ett halvår blir svaret.

Jag är så innerligt trött på kortisonet. På vad det gör med min kropp. På rädslan för benskörhet och diabetes. På fettet som sitter på konstiga ställen och på mindre konstiga ställen. Jag är så trött på sjukdomen - trots att jag egentligen inte känner av den mer än som läkemedelsbiverkningar. Och som oro. Oro för vad den kan göra om den inte hålls i schack. F*ck sarkoidosis!

Men. Det går åt rätt håll. Så tänker jag. Så ska jag tänka. Tålamod...

Jubileum

Jag måste komma ihåg att jubla. Jag får inte glömma. Jag vill inte glömma. Hur skört livet är. Jag får inte glömma att njuta av det som är.

Många är de som vittnar om att man när man ser döden i vitögat börjar leva. På riktigt. Inte lika många pratar om att man glömmer. Glömmer bort dödligheten igen. När minnena av dödens vitögon bleknar.

Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Mitt emellan kanske. Att komma ihåg att leva medan tid är - det är i alla fall himla smart.

Idag är det två år. Sedan det där loppet. Sedan mitt hjärta fick spel. Sedan läkarna sa att det var förvånande. Förvånande att jag klarade mig.

Mind your own business

Ytterligare en lapp på Huddingehallens anslagstavla (denna gången anonym). Någon stör sig på pass-deltagare som inte gör som ledaren säger utan kör sin egen grej. Hade det handlat om Aerobics, Zumba eller Step hade jag förstått synpunkten. Där kan kaos lätt skapas om inte alla går åt samma håll. Men det är body pump hon menar. Där var och en har sin plats. (Hur jag vet att "anonym" är en hon? Det är nästan bara kvinnor på body pump - så jag gissar.)

Visst kan man undra varför någon nödvändigtvis vill vara i en sal där alla gör samma sak för att själv göra något annat. Visst kan man tycka att det är lite onödigt att ta upp en plats. Men att störa sig så pass mycket att man skriver en lapp där personalen uppmanas att ta tag i detta allvarliga problem genast (med många utropstecken efter) - det får mig att undra vem det är som har problem. Egentligen.

Medan jag läser lappen går mina tankar till flickorna och kvinnorna i Afganistan. De som beskrivs i Jenny Nordbergs mycket insiktsgivande bok "De förklädda flickorna i Kabul". Jag tänker att en människa som stör sig på att någon annan gör sin egen grej på ett grupp-pass inte har så många verkliga problem. Eller så har hon det. Och behöver pysa på något ofarligt ställe. Vad vet jag? Och egentligen borde jag inte bry mig. För om jag stör mig på hon som stör sig så är jag ju likadan.

Reps

Läget är inte optimalt för muskelbyggande. Med allt kortisonet snurrande i min kropp. Men ändå. Jag vill motverka förfallet. Så gott jag kan.

Jag har förstått av de tränings-lärde att få reps och tunga vikter är grejen. Body Pump (som jag älskar) är ineffektivt. För många reps och knappt mödan värt. Säger de.

Men hur kommer det sig då?

Jag grottar ner mig i garaget. I mannens träningshörna. Med tunga hantlar och en överlastad skivstång. Jag gör övningar ur Olgas bok. Olgas överkropp. Vikterna är så tunga att jag absolut inte orkar en enda repetition till - utöver de få jag gör. Typ 5-6 stycken i varje set. Mina biceps skriker om nåd. Axlarna domnar nästan bort. Ryggen värker. Jag avslutar med triceps. Hittar ingen lagom tung vikt. Tänker WTF och kör lätt och många reps istället. Gissa var träningsvärken sitter? I triceps... Ingen annan muskel gör minsta väsen av sig.

Så jag undrar jag... Hur är det egentligen med det där experterna säger? Är det mig det är fel på?

Så himla dumt att anta saker

"Ät enligt LCHF (inga kolhydrater) de sista två måltiderna och fasta sedan i 12 timmar". Det är instruktionen inför PET-undersökningen jag idag skulle göra för fjärde gången. Ingen av de tidigare gångerna har någon frågat mig om jag ätit LCHF-mat. De har frågat om jag har fastat och jag har fått beröm för mitt låga blodsocker. Jag tänker att det där med LCHF nog är till för att patienterna inte ska hungra ihjäl, men ändå vara ordentligt tömda på kolhydrater. Det är ju radioaktivt socker de ska spruta in i mig och för att det ska få fritt spelrum ska det egna sockret vara lågt.

LCHF känns aningen otydligt för mig. Visst har jag hyfsad koll på vilka livsmedel som innehåller kolhydrater, men jag är inte riktigt säker på vad som är tillräckligt kolhydratfattigt för att klassas som äkta LCHF. Dessutom äter jag oftast ute på vardagar och då har man ju sämre koll. Jag väljer att inte äta alls. Det känns enklast. Och bäst - eftersom jag antar att syftet är att bli av med kolhydrater. Det visar sig vara ett dumt antagande. Mycket dumt.

Nukleärmedicin vill inte undersöka mig idag. Jag har fastat för duktigt. Jag skulle tydligen ha ätit fett. "Annars kan hjärtat ta upp socker ospecifikt" säger läkaren som jag kräver att få prata med. Hon säger att de redan under den förra undersökningen misstänkte att jag inte följt dieten. Där var ett diffust upptag i hjärtat som de tvingas tolka som kvarstående inflammation. Jo, jag fastade förra gången också... Jag blir lite sur på att ingen berättat om denna misstanke. Om man nu tror att patienten är olydig (eller med en alldeles egen logik - som jag), kan det ju vara bra om patienten inför nästa tillfälle får veta vad sådan olydnad leder till.

Jag nämner inget om att jag brutit mot "ingen gymnastik inom 48 timmar"-instruktionen. Också. (Lätt omodernt uttryckt måste jag säga - för vem kallar sin träning för gymnastik nuförtiden?). Mitt brott är en lätt jogg sisådär 36 timmar innan undersökningen. Men det spelar ju ingen roll nu när de ändå inte vill undersöka mig.

Nästa gång ska jag lyda. Nästa gång ska jag inte anta.

Fade away

Den där rösten som talar i mig lite då och då och vill ut via bloggen är ganska tyst. Men tränar gör jag. Om än mycket försiktigt. I alla fall när det gäller löpning. Springer i små små "intervaller" och samlar ihop en kvart löpning eller så. Blandar med massor av gång för att passen ändå ska kännas mödan värt. Värda att byta om för. Hälsenan är med på noterna. Än så länge. Och jag skyndar långsamt. Väldigt långsamt.