Same same

"Ska du inte testa något annat"... Tränare Nilssons kommentar när jag berättar att jag anmält mig till Stockholm marathon igen. Jo. Kanske. Men jag vill ju vara där ju. När "alla andra" är där. Det känns så tomt de dagarna de "klassiska" loppen går och jag inte är där. Inte med. Som idag. Jag ser bilder från Lidingö. Jag ville ju vara där ju. Trots att jag har varit där förut. Eller just-för-att jag har varit där förut och känt alla känslorna. Pirret innan. Det lätta och det tunga under. Glädjebubblet efteråt.

Rätt klädd

Bugs i regnskogen. Det kan väl passa. Bureborn satte mig på spåret. Reklam från Runners Store påminner mig - Icebugs kan användas som terrängskor. (Jag skulle dock inte springa Lidingöloppet i Icebugs som Runners Stores reklam antyder - så terrängigt är faktiskt inte loppet).

Jag har ju ett par Icebugs. Jag plockar fram dem ur garaget och traskar de 150 meter jag har till skogsbrynet för jag tycker absolut inte om icebugs på asfalt. Rysningar av ljudet. Rysningar av känslan.

I skogsbrynet börjar jag springa. Det går så där. Det är regn-grått och ganska mörkt. Löv på marken förvillar blicken och jag orkade inte sätta i linserna. Alltså ser jag knappt var jag sätter fötterna. Hala rötter och leriga pölar. Utmanade minst sagt. Men skorna funkar. På fötterna är jag rätt klädd.

Utan att varken gå till skoaffären eller klicka "köp" på någon internet-site har jag utökat min skopark med ett par terrängskor.

Jag duschar och försöker snygga till mig. Jag har bokat in mig och min vän M på en stilkväll. Hur man gör det bästa av det man redan har i garderoben. Hur man anpassar klädseln efter kroppsform och personlighet. Hur man hittar sin stil och när man gjort det klarar sig på färre plagg. De så kallade nyckelplaggen. Naturligtvis slutar det med att vi alla som är där köper mer kläder. Som just där och då får oss att känna oss rätt klädda.

Övertjocka

Jag har gjort en liten iakttagelse. Jag tror mig se en trend.

Tidigare såg man de övertjocka (jag vet inte varför men jag ogillar ordet fet) utförandes vattengympa. Det var nog i stort sett den enda träningsform som ansågs kunna utföras av människor bärandes på rejält mycket övervikt. Skonsamt för de redan överbelastade lederna liksom. Sällan såg man någon övertjock på en vanlig gym-klass. Eller i gymmets styrkedel. I alla fall inte på mitt gym. Och jag får väl begränsa spaningen dit.

På mitt gym har något förändrats. Flera kraftigt överviktiga går på klasser. Spinning, body pump och CXworx är ju de pass jag har koll på och där finns nu några flitiga riktigt stora deltagare. Fantastiskt bra tycker jag. Utmärkt att de övertjocka kan välja något annat än vattengympa. Om de vill. Och känna att de passar in.

Jag vill tro att mitt gym är ett representativt stickprov. Att det är en verklig trend jag ser. Min teori är att det är "Biggest Loser" som gjort skillnaden. Som visat att det går. Som förändrat allas vår bild.

Jorå

Nya skor blev det. Men just dessa fyller nog inte riktigt på i den magra löparskoparken. Nåja.

Magert i skoparken

Medan andra visar upp digra löparskoparker är min ganska mager. Jag är visserligen galen i skor, men inte i just löparskor. Vanliga skor behöver jag många av för att matcha med klädsel. Eller behöver och behöver. Vill ha. Med löparskor är det annorlunda. Där är det funktion snarare än flärd som gäller. Löparskorna behöver matcha de olika pass jag gör.

Just nu är ju passen få, väldigt korta och i lugnt tempo. Men man kan ju drömma lite. Och planera.

Ett par drygt årsgamla Newton. Ett par ganska ny Adidas marathon 10. Det är vad jag har.

Newton har jag inte riktigt blivit kompis med trots en femtio-sextio mil tillsammans. Vad det är vet jag inte. Jag tycker att jag har fått till tekniken - men den känns ändå inte 100% naturlig. Adidas marathon älskar jag. Men jag inbillar mig att den skon blir aningen för tunn för mig för mängdträning. När jag så småningom är uppe i några mängder vill säga. Ingen av skorna känns särskilt lämplig för mina höstskogar - hala rötter, blöta stenhällar och frostiga löv kräver gott fäste.

Ett par mängdskor. Ett par terrängskor. Med den kompletteringen skulle min skopark kännas lagom mättad. Nu återstår bara att fundera ut vilka som kan passa.

Ett erkännande: jag har faktiskt ett par löparskor till - ett par Saucony fastwitch. Men de använder jag bara inomhus.

Få ordning på en hösäck

"Jag har tagit mig friheten..." Tränare Nilsson ser till att jag inte säckar ihop helt. Hon sms:ar att jag är anmäld till ett Kettlebell-pass på Balance mitt i stan. Och inte bara jag är anmäld. Karin är anmäld. Karin är liksom jag en löpare vars träning Ingmarie styr och ställer med. För att vi vill att hon ska. För att hon är så bra. Hon peppar. Hon fixar och trixar. Som en extra bonus ser hon till att vi får träffa Skånskan-Sara en stund också. För - surprise, Ingmarie har anmält henne också.

"Är det någon som aldrig har svingat en kettlebell" frågar instruktören. Min hand åker upp med automatik. De får svängar jag gjort på gymmet - efter att ha sneglat på andra, kan väl ändå inte räknas?

Attans bra träning känns det som. Träning som nog blir ännu effektivare med lite bättre teknik tänker jag. Träning som jag skulle vilja göra igen just för att få bättre teknik. Och blir starkare förstås. Men sådan pass finns inte på min Huddingehall. Inte ännu. Men en förslagslåda finns.

Nu sitter jag som en hösäck i soffan. Träningsvärk imorgon. Det är givet. Tack tränarn!

Nyttigt?

Naturally rich in antioxidants... Tio gram om dagen är lagom står det. Det är två rutor det. Hmm. Betyder det att jag ska spara de två rutor som är kvar till imorgon kanske?

Tur att löpning är gratis...

Löpning är oftast gratis förutsatt att man gör det utomhus och på land. Ska man löpa i bassäng så kostar det. Extra mycket så på Eriksdalsbadet. En singelbiljett kostar nästan som en biobiljett - 90 kronor. Med tio-kort sparar man 10% ungefär. Jag köpte ett tio-kort idag. Och knatade en timme eller så. Följt av några sköna stretch-minuter i bastun. En dryg krona per träningsminut alltså. Men med underbart Ingmarie-sällskap så är det så värt det! Ser fram emot mina kvarvarande nio gånger. Dessa kommer jag att uppleva som gratis eftersom jag inte behöver betala då. Så funkar jag nämligen. Betalar och glömmer.

När jag ändå håller på så räknar jag ut att Stockholm marathon kostar dryga 3 kronor i minuten om man tar tre och en halv timme på sig. Jag har nyss betalat. Så jag hinner glömma tills det är dags.

Böcker är bra att ha

"Tack för boken - det var den som fick mig att se mer seriöst på min löpträning". Ett sms från en glad vän som överträffat sitt mål - att springa Stockholm halvmarathon under två timmar - med mer än 10 minuter. Boken jag gav henne var Ingmaries "löpträning".

Vissa böcker vill jag ha. Hålla i. Läsa på riktigt. Andra lyssnar jag gärna på. När jag springer långpass (DET var länge sedan) eller diskar till exempel. Det ena roligare än det andra. Ett nytt sätt att få tag på ljudböcker uppenbarade sig för mig när jag sprang Midnattsloppet. Små kuponger med koder till gratis-test delades ut. Till Storytel. Man streamar ljudböckerna till mobilen. Nu är jag spänd över om gårdagens byte av mobil - mitt i "Buzz" Anders de la Mottes fortsättning på "Geim", kommer att störa min lyssning.

En vän har skrivit en bok. "Fjärilsprinsen". Jag sträckläste den. Den fångade mig. Och nu vill han veta vad jag tycker. Det pressar mig lite. För jag vill vara ärlig. Och snäll. Men jag väljer ärlig och ger honom recensionen här. Boken handlar om relationer och den griper verkligen tag i mig. Jag känner igen mig och jag känner igen honom (nej, jag är inte med i boken, men jag känner igen mig i känslorna). Insprängt i texten finns små faktarutor och reflektioner. Vad jag förstår har dessa fått blandat bemötande. Jag gillar dem. Jag tycker att de gör boken annorlunda. En blandning mellan faktabok och roman. Det som jag inte gillar till 100% är språket. I några stycken känns språket mer som det språk man använder i ett dokument på jobbet än som prosa. Sten (Strömberg) har dessutom avsiktligt valt att vara lite inkorrekt i sin svenska. Han kallar det sin dialekt och det är förstås ett spännande och vågat grepp. Jag har läst böcker där sådana grepp funkar. Men här funkar det inte riktigt. I alla fall inte för mig. Hursomhelst. Innehållet uppväger mångfalt så läs boken!

På mitt sängbord ligger just nu Chris Cleaves "The other hand", eller "Little Bee" som boken heter i svensk upplaga (och som den också tycks heta på engelska ibland - mycket förvirrande, men jag tror det är samma bok). Jag har just börjat på den och innan jag somnade igår läste jag avsnittet där fyraåringen, som är konstant utklädd till batman, hoppar ner på sin fars nyss nedsänkta kista för att ta ut honom från himlen, där hans mamma bestämt påstår att pappan är...

Frikostighet

Stockholm marathon tillåter inte överlåtelser av startplatser. Ens när loppet är fulltecknat. Varför förstår jag inte. Ekonomiskt är det ju ingen skillnad. Eller det är klart - de sparar lite sportdryck på att några DNSar.

Lidingöloppet är lite smartare. De kan tänka sig att ta betalt två gånger för samma startplats - om än med lägre kostnad andra gången. 300 kr kostar det att byta namn och det görs på plats.

Med tolv dagar kvar till loppet sitter jag med en startplats i K30 startgrupp 1C, en peroneus-sena under läkning (hoppas jag) och alldeles för lite träning i bagaget. Fyra kilometer igår känns liksom i kortaste laget.

Jag är frikostig. Min startplats är gratis för den som vill ta över. Mot ett löfte att antingen springa fort som f-n i mitt namn (vilket man ju inte får egentligen) eller namnändra på plats. Någon som vill ha? Eller vet någon som vill?

Comeback

Jag var ju bara tvungen att köpa Runner´s world. "Dags för comeback" står det på omslaget. Så medan många andra springer halvmarathon i ett höst-soligt Stockholm sitter jag ny-duschad efter ett kom-igång-igen-springa/gå-pass (sammanlagt 4 kilometer löpning och en bit kvar till halvmara-form) och läser comeback-artikeln.

Men som så många gånger förr blir jag lite besviken på RW. Råden är rätt självklara och allmänna. Tonen är ganska präktig. Jag funderar ett varv till - vad hade jag egentligen väntat mig? Och går det egentligen att göra på något annat sätt? Hur skulle jag ha skrivit en sådan artikel? Jag går bet. Kan man inte göra det bättre själv ska man inte gnälla. Eller?

Solstolen redo för lite after-run chill. En skål med yoghurt och nyrostad granola (jag har förbättrat receptet med någon matsked kokos-olja - det blir krispigare då) och en färsk RW.

Inspirationen flödar inte - den studsar

Satan vad hon får mig att ta i. Inspirerar mig att köra hårt.

Efteråt kommer hon fram till mig och säger "Shit vad du kör - jag blir så inspirerad". "Men... - det är ju du som som inspirerar mig" stammar jag och rodnar lite (nu syns ju inte rodnaden som tur är för jag är redan illröd).

Inne i spinningsalen tycks inspirationen studsa snarare än flöda. Från ledare till deltagare och tillbaka igen.

Sluta med inlägg

Jag lyssnar ju på Guru-Danne. Jag gör ju som han säger. Nåja, jag köper kanske inte allt. Men jag tog väldigt enkelt till mig budskapet om att mina fötter är ganska ändamålsenliga, med höga fotvalv. Långt ifrån plattfot. Absolut inte i behov av inlägg.

Perfekt timing på det budskapet var det - eftersom mina inlägg var helt utslitna. Och nya kostar 1 600 kronor. Så i början av sommaren, just när jag började springa igen efter plantar-problemen, slängde jag inläggen.

Visst har jag haft mina stunder av tvivel. Undrat om gurun verkligen har rätt. Peroneus-gruffset kom ju efter att jag skippat inläggen.

Mitt i en sådan stund av tvivel råkar jag på ett uttalande av en annan Dan - den Dan som man kan fråga saker i Petras marathonblogg. Frågan till Dan handlar om fotbäddar - så passande. Jag läser att det är en sak att få till en fotbädd (eller inlägg som jag kallar dem) så att den passar till en fot i "statiskt" tillstånd, men att få till den så att den passar till den rörelse man tänker utföra är mycket svårare. Och slutsatsen är att om man inte absolut behöver är det bättre att låta bil.

Då så. Jag fortsätter att låta bli. Jag är helt enkelt en löpare som slutat med inlägg. I alla fall sådana man har i skorna.

Löjligt kort

Usch vad jag velar och fegar. Jag är rädd för att pröva springarvingarna. Rädd för att foten ska protestera. Rädd att jag glömt hur.

Men igår så. Då. När jag väntar på att body pumpen ska börja ser jag en tjej som springer med god fart och god teknik på ett av löpbanden. Bandet bredvid är ledigt. Av någon outgrundlig anledning har jag ett par löparskor i väskan. Utöver de gymskor jag har på fötterna och som jag tänkt träna i. Varför packade jag ner löparskorna tro? Jag hoppar upp på bandet och springer. I sju minuter. Det är vad jag hinner. Det känns lagom men det är löjligt kort.

Idag sitter jag här igen. Och velar och fegar. Ska jag gå ut? Eller ska jag vänta någon dag? Senan är lite öm, men den blev nog inte sämre av mitt lilla löp-test igår. Tror jag.

Jag bestämmer mig för att dubbla. Jag springer en kvart ungefär. Längre än igår men fortfarande löjligt kort.

Gääsp

Jag ställer step-brädan långt fram i body pump-salen. Johanna bjuder oss på senaste releasen. Release eighty-something. Vem orkar räkna?

Ny fräsch musik. Eller? Bryan Adams "Summer of sixtynine" måste väl vara en av västvärldens mest sönderspelade låtar? Den följs av "nytt", men tillräckligt gammalt för att vara utnött. På repeat genom tonårsdöttrars dörrar. Som favorit-låtar hos en och annan spinning-instruktör.

Låter jag gnällig? Låter jag blasé? Jo. Jag har nog tröttnat lite på body pump.

Ny koreografi. Det borde vara kul. Eller? En bit in i passet möter Johanna mina röda, irriterade ögon (jo, båda är röda och svidiga nu) och jag är mitt i en gigantisk gäspning. Hoppsan. Jag borde nog testa någon annan träningsform. Variera mig lite.

Men mest troligt är att det är en tillfällig svacka.

På väg ut stöter jag ihop med Johanna. Jag bedyrar att det absolut inte var hon som var tråkig. För det var hon inte. Absolut inte. Det var jag som var oinspirerad.

Ögonfärgen

Mitt ena öga är rött. Irriterat och irriterande. Genom en hel cykelfest är jag självupptaget självmedveten om att jag ser konstig ut. Men de flesta jag möter tycks inte märka så mycket. Eller i alla fall inte så att jag märker att de märker.

När jag dagen efter byter cykel till spinninghojjen upptäcker jag att svetten som rinner ner i mina ögon jämnar ut det hela - båda ögonen är nu lika röda. Det ser inte lika konstigt ut men det varar bara en stund. En CXworx-stund. Nu är jag tillbaka till det enögt röda.

Jag tänker att om det blir till att skaffa emaljöga ska jag välja ett brunt. Eller kanske ett grönt. Till mitt medfödda blåa. Alla lägger märke till att Bowie har olika färg på sina ögon. Annorlunda på ett helt annat sätt än att vara enögt rödögd.

Enögt rödögd är inte snyggt. Men så länge det är ett kosmetiskt problem är det inget problem egentligen. Fast något emaljöga vill jag ju inte ha. Man ser inte så bra med dem. Kanske dags att kolla upp vad som gör mitt öga rött?

Alla andra springer väl antar jag

Spinningsalen är ganska tom. Sju deltagare. Jag försäkrar Anna om att hon egentligen borde fylla Globen - för så bra är hon. Fast det är klart - den intima känslan skulle gå förlorad.

Det är visserligen en klar fördel att man för ovanlighetens skull inte måste sitta med fingret på boka-knappen i samma sekund som passen släpps. Men vi som sitter där på våra cyklar undrar var alla andra är. De är väl ute och springer antar jag. Finslipar det sista inför halvmaror och Lidingölopp. Eller bara njuter av höstlöpning.

Själv vill jag inte springa. Vågar inte. Är rädd för att bli besviken. Senan ömmar och det känns som om det inte är någon idé att ens försöka. Så när alla andra springer spinner jag. Och njuter av Annas inspirerande pass.

Sugmärken minsann!

Det var ett tag sedan jag hade sugmärken. Och jag tror aldrig jag har haft några på vaden förut.

Guru-Danne sätter fast sugkoppar på min vad. Koppning kallas det visst. För att stimulera genomblödning. Ta sönder lite kapillärer. Reta en nerv. Få kroppen att fatta att den ska läka en liten sena som löper under min yttre fotknöl. Det är inte skönt, men uthärdligt. Värre är den där grunkan han pepprar min peroneus-sena med. Som stöt-våg, fast i en tunnare och mer manuell version - rakt på det ondaste. Ont ska med ont fördrivas. Antar jag.

Tur att han babblar hela tiden. Om spännande saker. Det mesta väldigt vettigt. Annat går stick i stäv med vad jag tror på. Hursomhelst utmanar han mig mentalt. Så att jag tänker på annat än vad han gör med mitt ben och min fot. Sugmärken gör han. Och det utan minsta lilla sensualitet.

Cirkelrunda blåmärken på vaden. Små röda prickar längs hela senan. Jag tror inte det blir kjol till mitt jobbmöte imorgon.

Jämvikt

Jämvikt i energi in och energi ut leder till jämn vikt. När energi ut minskar, som när man som jag springer betydligt mindre än vanligt, inträder så småningom ett nytt steady state. Kläderna sitter lite hårdare. Me don´t like. Medan jag väntar på att senan ska läka får jag nog snällt justera energi in lite. För att hitta tillbaka till ett steady state jag trivs med.

Samtidigt minns jag en insikt jag fick när jag för ganska länge sedan läste Martin Ingvars bok "hjärnkoll på vikten". En mycket intressant bok om de system som styr hunger och mättnad men framför allt ätbeteendet - där hjärnans belöningssytem är djupt involverat. Själva insikten var att kroppen reglerar vikten på en finlirsnivå som borde vara rätt omöjlig att uppnå med viljekraft. Tänk bara att hundra kalorier - ett par ostbitar, för mycket (eller för lite) per dag borde betyda ett kilo upp (eller ner) på tio veckor. Fem kilo på ett år. Det är ganska lite fel man behöver göra för att barka uppåt eller neråt.

Men kroppen är som tur är betydligt finurligare än våra medvetna val. Allt vi behöver göra är att lita till hunger och mättnad. Äta nyttigt och träna. Och låta resultatet bli det det blir. Acceptera den jämvikt kroppen väljer. Genetiskt är vi olika och det är rätt meningslöst att kämpa emot. Så länge man äter hyfsat nyttigt i alla fall. Och rör på sig lagom.

Minding my own business

Kvinnan bredvid mig lassar på. Tungt. Hon rycker och sliter och tekniken är fel. Mest på grund av att hon har för mycket vikt på body pump-stången. Hon kommer att skada sig tänker jag. Men jag säger inget. Förstås. Minding my own business.

En för mig främmande passdeltagare är inte mitt ansvar. Men när ska man egentligen oombedd ge goda råd? I alla välmening. Och när ska man hålla tyst? Det är enklare att hålla tyst. När det handlar om främlingar.

Annat är det med blodsbanden. En nittonårig dotter är i teorin inte längre mitt ansvar. Men i praktiken är det så svårt - i alla fall för mig - att släppa. Att låta bli att oombedd ge råd. Att låta bli att förmana och varna. Att låta henne göra sina egna misstag. "Men mamma! Skärp dig!" säger hon. Jag tänker att jag ska skärpa mig. Försöka hålla tyst.