Än har inte ambulansen kommit

Det är underligt det här livet. Jag mår prima (nåja, lite rund har kroppen blivit och lite stress-pirrig känner jag mig allt som oftast - och allt skyller jag på kortisonet). Jag mår prima men jag kan dö när som helst (jo, det kan ju alla, men det är liksom mer påtagligt för mig nu än det var förut).

Min doktor - hon som jag mailar med om kvällarna, har rest till Sydamerika. Samtidigt har hon beordrat ett nytt 24h-EKG. För att försäkra sig om att mitt hjärta inte blivit sämre. Eftersom jag tycker att jag känner lite mer "dunk" än jag brukar. Inbillning? Kanske. Jag växlar mellan att känna mig fånig och att känna mig orolig. "Men vem ska bevaka mitt hjärta när du är på andra sidan världshavet" undrar jag. Dr. H lovar att den som läser av EKGt skickar en ambulans* om det behövs... Och än har ingen kommit.

"Du kanske kan låta bli att träna helt och hållet tills vi har resultatet av 24h-EKGt" tycker Dr H. Hmm. Det tror jag inte att jag vill. Jag tränar ju knappt som det är, men det lilla jag gör BEHÖVER jag verkligen göra för att må mentalt bra. Och det är inte då jag känner dunket. Inte då.

Så jag trotsar lite. Precis som förra gången transformerar jag mitt 24h-EKG till ett arbetsprov. Jag kör Body Pump. Med sladdar hängandes ut under tröjan och en midjeväska med "bandspelare" runt magen. Nu är jag nyfiken på svaret. Men om inte ambulansen kommer innan dess får jag nog vänta tills Dr H behagar återvända.

*Klart doktorn inte sa så. Hon sa att någon skulle kolla EKGt och kontakta mig om det behövdes...

Visa knäna

"Mäh*! Mamsen ska du verkligen ha de där?" Det är dottern som tycker att mina svarta löpartights av kortvariant, typ halva låret, inte lämpar sig på gymmet.

Jag ställer mig framför dotterns webb-kamera. På andra sidan skrattar skype-kompisarna. "Ser ju ut som pappas cykelbyxor" skrattar den ena. SÅ fula!

Jag byter till ett par längre. Ett par som täcker knäna. Väl i träningssalen (ja, pump igen - jag ska skärpa mig) noterar jag att tjejerna hade rätt. Jag hade varit helt ensam om att visa knäna. Jag hade varit helt ute och cyklat träningsklädmodemässigt. Och då går jag ändå inte på något särskilt hipt gym.

*Men tror jag det betyder

Någon gång vill jag ha en egen

När man är 8. Eller 12. Då brukar man vilja ha hund. En egen. Det ville jag också. Men fick ingen. Många är vi som aldrig fick.

Istället släpade jag hem en kattunge. Som blev en katt. Som jag blev allergisk mot. Och som fick stanna hos min lika allergiska mor och min katt-älskande pappa när jag flyttade. Jag har sett mig själv som en kattmänniska sedan dess. En kattmänniska som tyvärr är allergisk.

Långsamt börjar jag tro att jag är en hundmänniska. Också. Det började med att min dotter C hade helghund under ett antal månader. En allergi-fri Puli. Jag blev glad av honom. Lånemöjligheten försvann tyvärr. Samtidigt som C kom över sin "jag-vill-ha-en-egen-hund"-period. Sedan dess har lånen varit mer sporadiska. Pulin O. Blandrasen P. Och den underbart fina labrador-flickan F. F lånar jag just nu. Vi har en viktig sak gemensam F och jag - vi älskar skogen. Så mycket att vi aldrig vill gå in.

Någon gång vill jag ha en egen hund. Någon gång när jag har mycket tid. För mitt samvete skulle vara så dåligt om jag hade en hund som jag inte hade tid att gå långa promenader med. För hundar behöver vara ute. Länge. Det behöver nog egentligen människor också.

Olika är vi i mitt hus

Vi är verkligen olika. Min P och jag. Jag hör hur det knakar i trappan. Den som TRXen är fäst i. Min P kan träna hemma. Han stryker en skjorta. Kör några drag i TRX-remmarna. Glor lite på sporten. Gör några armhävningar. Hämtar in ved till brasan. Står i plankan en stund.

För mig är det antingen eller. Jag behöver träningspass. Avgränsade med början och slut. Helst med någon som bestämmer vad som ska göras. Åtminstone när det handlar om styrka. Det är väldigt länge sedan jag tog i TRXen. Utom för att hänga undan den för att jag tycker att den är ful där den hänger i vårt vardagsrum. Men den kommer snabbt fram igen. När min P ska stryka en skjorta. Eller titta på sporten.

Träning som blir av är nyttig. Var och en gör på sitt sätt.

Kan innehålla spår av nötter

"Men jordnötter är faktiskt inte nötter" utbrister besserwissern. Det vill säga jag. "Det är en baljväxt" fortsätter jag. Och punkterar därmed makens försök till lustighet över förpackningar av jordnötter med varningstexten "kan innehålla spår av nötter".

Hursomhelst så ingick jordnötter i begreppet "nötter" i den stora studien som publicerades i The New England Journal of Medicine (NEJM) strax innan jul. Den om att nöt-ätare lever längre. Och är smalare. I och för sig är en av invändningarna mot studien (jag har ju sagt att det är svårt med koststudier) att de som åt nötter nog var allmänt mer hälsosamma. (Forskarna har förstås försökt kompensera så gott det går - med sina epidemiologiska räkneverktyg.)

Nötter är mitt nya godis. Nu när jag försöker hålla diabetesrisken stången. Den risk jag löper när jag proppar i mig kortison. Nötter är jättebra för blodsocker, insulinkänslighet och blodfetter. Saker som kortisonet lätt kan förvränga och tippa över ända.

Jordnöten är som sagt en baljväxt (besserwisser-tjat - I know). Och den ÄR inte lika nyttig som riktiga nötter. I NEJM-studien kunde man visserligen inte se någon skillnad i en subgruppsanalys - jordnötter jämfört med "tree nuts". Men ändå... Jag väljer ändå att hålla mig borta från baljväxten och äter glatt av trädnötterna istället.

Nötter är gott. Massor av mineraler finns där också. Lite olika i olika nötter. Vilket leder till slutsatsen att en nötmix är det bästa. Av riktiga nötter alltså. Pistaschnötter, cashews, mandlar, valnötter och hasselnötter äter jag i princip dagligen. Vilka det blir och i vilken mix beror på vad jag råkar ha. Pekannötter älskar jag. Men sådan råkar jag nästan aldrig ha. De är dyra har jag fått för mig. Och inte riktigt så tillgängliga i Sverige som i USA och Australien.

Spanare

Jag spanar vidare i pump-salen. Studerar människor i spegeln. För det mesta är det "the usual suspects". Alla av samma art. Body pumpiens. Ibland några nya. Ibland någon särart. Idag noterar jag intresserat ett ganska ovanligt exemplar - pysslaren.

Pysslaren fixar och trixar mer än hon tränar. Byter vikter på stången minst ett par gånger per låt. Hämtar andra hantlar än de hon plockat fram. Ändrar höjd på step-brädan. Rättar till hårtofsen. Blöter undersidan av skorna med vattenflaskan (det har jag aldrig sett förut - ska det motverka halka?). Torkar obefintlig svett ur pannan med medhavd liten handduk. Allt medan vi andra gör repetition på repetition. Kort och gott - pysslarens träning blir aningen ineffektiv.

Under stretchen undrar jag om jag sett fel. Kanske är pysslaren inte alls en pysslare utan bara en gymråtta som egentligen inte vill inrätta sig i ett förkoreograferat pass. Som i ren protest pysslar istället för att göra som instruktören säger. En art som vill göra saker efter sitt eget huvud. Hur ska jag annars förklara att hon stretchar helt enligt eget schema?