Manipulerad och glad

Naprapat-Fredrik lurar min hälsena att börja reagera igen. Manipulerar och masserar. Teorin är att en inflammerad sena slutar samarbeta och struntar i impulser och signaler. Kanske är det en skyddsmekanism som går lite överstyr? Genom manipulation återskapas reaktionerna.

Hur det än går till och vad som än sker rent fysiologiskt - det känns mycket bättre nu, efter behandlingen.

Jag hade ingen lust att berätta igår att mitt tröskelpass gjorde ont. Rehab-bloggande är inte kul i längden, trots att många av oss måste acceptera att skador och småkrämpor, lite då och då, hör till löparlivet. Ju mer vi slarvar med styrketräning, vila och sko-val desto större är risken att krämporna kommer. Därtill kommer valet av underlag. Här har jag i min villfarelse trott att löpband var mjuka och säkra. Men det är väldigt tydligt att min hälsena protesterat som värst efter just löpbandsharvande.

Fredrik spekulerar i att löpbandet kanske förändrar mitt steg på ett sådant sätt att det blir mer besvärligt för hälsenan. Så kan det kanske vara.

Två dagars vila (läs alternativträning) är ordinationen. Excentriska tåhävningar, men inte förbi "nollpunkten" just nu. Försiktig löpning på fredag. Inget talar emot långpass redan till helgen - inflammationen är relativt ytlig och begränsad och det är gott hopp om att det snart är över. Fredrik är visserligen trevlig och kompetent och så, men jag hoppas ändå slippa träffa honom på ett tag nu.

An education

Igår såg jag "An education" med mina vänninor J och A. Nick Hornby har skrivit manuset. Jag gillar Nick Hornby, hans böcker och filmatiseringarna av dessa. "High Fidelity" och "Om en pojke" är utmärkta böcker och bra filmer. "Fallhöjd" är hans bästa bok tycker jag, men den tror jag inte blivit filmad - i så fall har jag missat den. Denna gång finns det ingen bok, bara ett filmmanus.



Jenny är en 16-årig flickskole-elev i utkanten av London i början på 60-talet. En smart tjej som vill läsa vid Oxford. Hon förförs av en äldre man (äldre än hon alltså - typ 30 kanske) som drar med henne in i ett liv fyllt av restauranger, kultur och nöjen. Jenny börjar ifrågasätta varför hon ska syssla med det tråkiga skolarbetet. Det enda det kan leda till för en kvinna är att hitta en bra man på någon universitetstillställning, eller till ett tråkigt jobb som lärarinna. Andra möjligheter finns inte. Och en man har hon ju redan...

Mannen är förstås skumrask på flera sätt. Ett av hans sätt att tjäna pengar tyckte jag ändå var lite "rätt åt" dem som drabbades. Han köper en lägenhet i ett hus, låter en svart familj flytta in, köper sedan raskt upp de andra lägenheterna billigt när tanterna vill flytta ifrån "negerhuset". Den svarta familjen flyttar han till nästa hus och säljer samtidigt alla tomma lägenheterna dyrt. Han utnyttjar visserligen den svarta familjen, men visst är det rätt åt tanterna!

Det är kanske ingen film som kommer att leva kvar i mitt medvetande på samma sätt som "High Fidelity" eller "Om en pojke", men den var klart sevärd och mycket välspelad.

Kayano girl

Löparbloggvärlden öppnar mina ögon för nya möjligheter. Så också inom området tillbehör. Hyfsat normala människor tycks välja lättare skor till snabbdistans, intervaller och tävling. Ska jag också våga?

Så länge jag kan minnas har jag nött ut par efter par av Asics gel Kayano. Utan variation. Utan mod att byta. Enda undantagen är ett par Reebok, som jag fick gratis ett par kilometer från mål på marathon 2008 men som jag i ärlighetens namn mest använder till annat än löpning. Och ett par Icebugs förstås.

Senast jag var på skojakt på Runners Store ville jag ha något annat. Jag testade Nikes "hypade" Lunarglide och någon modell från Adidas. Försäljaren envisades. Ditt steg blir mycket bättre i Kayanon. Så jag köpte. Inte i Runners Store, men i USA någon vecka senare.

Tre generationer Kayano. Till vänster pensionerat par - numera trädgårdsskor, i mitten nuvarande paret och längst till höger de amerikanska som jag just invigt med 2*15 min tröskelträning på löpbandet.

Men jag vill ju också ha snabba skor, som de andra bloggarna! DS trainers kanske? Det är ju i alla fall en Asics-sko. Vågar jag?

En fulländad plog?

Jag kämpar på med min kurs i yoga. Varje måndag. Tio gånger har gått, sex gånger återstår. Märker inte av några stora framsteg. Ska jag hinna hitta yogan?

"Ha tålamod - det tar tid att komma in i och uppskatta yogan", råder omgivningen. Det är inte så att jag inte uppskattar - det känns skönt. Men jag har tvivlat på att det gör något särskilt med min kropp. Tills idag. Plötsligt når jag nya ställen i positionerna. Jag nuddar tårna i golvet bakom huvudet i "plogen". Jag tror i alla fall att övningen heter plogen. Yoga-Vaike är estländska och det låter som hon säger "pluggen". Men jag tänker mer på en plog när jag ligger där dubbelvikt.

Mycket mystiskt att vigheten (nåja allt är relativt) kom idag. En dag när kroppen kändes extra stel efter helgens träning.

Laddad med bagels och med löplust

Löplusten sprang ifrån förnuftet idag. Efter ett par lugna kilometrar i helt rätt tempo kom jag till en lätt nedförsbacke. Benen tog fart och ville inte sakta in igen. Förnuftet kastade jag av mig och lämnade i diket någonstans. Tjugoen kilometer med i snitt 5.18-tempo blev facit. Samma tempo som jag höll på marathon 2009 och alldeles för snabbt för ett lugnt distanspass för en nyrehabiliterad tant.

Förnuftet tog en genväg hem och nu sitter jag här och fruktar att jag får ångra min dumdristighet. För jag ljuger om jag säger att jag inte känner av hälsenan (även om det inte gör ont-ont). Och i teorin vet jag varför längre pass ska vara lugna. Tanken att ta det så pass lugnt att man inte ska behöva återhämta sig i flera dagar är rimlig. I alla fall när jag lyssnar på förnuftet.

Det är väl inte så underligt att benen blir fulla med spring egentligen. Vägarna är äntligen snöfria, om än inte grusfria, och jag har varit förhindrad så länge.

Kanske bidrog bagel-laddning till min energi idag? Inspirerad av Ingmaries bagelmumsande i Albuquerque bakade jag egna bagels. Det är inte svårt. Degen är en helt vanlig deg på jäst, vatten, vetemjöl, lite honung och salt. Skillnaden är att man kokar brödet innan man gräddar det.

Efter att bullarna jäst kokar man dem i vatten med lite socker i. Sedan gräddning i ugn.

Kanske inte lika snygga som proffsens, men minst lika goda!

Kombinera ger mera?

"Allsidig träning ger mindre skaderisk". "Man blir bra på det man tränar". Lite svårt att följa båda råden samtidigt - i alla fall fullt ut.

För en vecka sedan fick naprapat-Fredrik knappt undersöka min hälsena - det gjorde förbenat ont. Jag har lydigt följt de råd jag fick. Kört alternativt och smugit igång med lite lite löpning mot slutet av veckan. Korta sträckor, men i hyfsat tempo.

När jag inte får springa kan jag ju lika gärna vara allsidig. Så jag har kört cross-trainer, roddmaskin, spinning, yoga, bodypump, rehab- och corestyrka (utom tåhävningar, det skulle jag vänta lite med) och vattenlöpning.

Ett par underliga kombinationer har det blivit. Fredag lunch gick jag på power-yoga. Bestämde mig för att testa hälsenan på löpbandet direkt efter. Det blev ynka 6 km (någon måtta finns det på hur lång lunch jag kan ta) varav drygt tre i något slags stegrande tröskeltempo. Jag tror att yoga är bra för löpare. Men jag tror inte på någon synergi mellan yoga och löpning när de utförs i tät följd.

Idag provade jag en annan kombination. Body pump först. Sedan på med baddräkt och flytbälte för ett intervallpass i plurret. Det kändes underbart att ha virvlande vatten runt mina styrketränade muskler. Nästan som massage. Denna kombination ska jag prova fler gånger.

Själva tekniken i vattenlöpning är jag fortfarande inte helt säker på. Det går ju att göra lite olika typer av steg. Trött blev jag i alla fall. Och lite ut-tittad. Västlöpare är nog sällsynta i vår hall.

Crosstrainer har jag lite svårt för. Vi är inte överens, maskinen och jag, om vad välkoordinerade rörelser är. Kanske beror det på att jag är kort?

Nu e de fredagsmys

Traditioner och högtider hör ihop med onyttigheter. Som ska ätas. Idag dukades det första gigantiska påskägget fram (av en konsult förstås) i fikarummet på jobbet. Min plan var att mäta hastigheten på försvinnandet och räkna ut intaget per medarbetare per tidsenhet. När jag skulle göra kontrollmätning nummer två hade konsulten fyllt på ägget igen - sabotage av vetenskaplig studie. Och en aldrig sinande ström av socker...

Lördagsgodis har funnits sedan jag var liten. Först som en begränsning av godisintag, sedan som en rättighet. Fredagsmys har inte funnits alltid. Vet inte riktigt när det kom in i mitt liv. Kanske när tonåringarna var småtjejer. Nu är det svårt att låta bli. Chips hör ihop med fredagsvinet. Och fredagsmys-reklamen har cementerat begreppet.

Varför är det onyttigheter som hör till fest och tradition? Och varför kan jag inte låta bli? Betingad reflex som Pavlovs hundar?

Vissa sorter av "fredagsmys" får jag ha nästan för mig själv. Indiska snacks är minst sagt kryddiga...

Träningen. Jag äter det jag vill och tränar bort överskottet. Det är klart man kan vara nyttigare än jag är. Men jag vill njuta också. En del av det jag njuter av är mindre nyttigt.

Våren tur och retur

Landade i ett vårigt skåne i morse. Vände ansiktet mot solen den korta stunden jag fick vara ute. Kände mig avundsjuk på Daniel, Anna (såg en skylt som pekade mot Kävlinge) och de andra som får springa och cykla i vårväder långt före oss 08-or. Sen kände jag vinden... Gissar att den ofta finns där som en faktor. Precis som i min förra hemvist Uppsala.

Landade i sen-vintrigt 08-land ikväll. Åter i kuperade Huddinge. Med snörester, is och grus på vägarna.

Undrar om det finns någon korrelation mellan vilken träningsmiljö man har att tillgå och resultat i diverse lopp. Undrar om årets vinter försämrar eller förbättrar det genomsnittliga resultatet för Stockholm marathon. Har den långa vintern sabbat träningsprogram för fler än mig (jo, jag relaterar helt klart mina skador till det hala och sliriga underlaget) eller har den rentav byggt upp ett aldrig tidigare skådat jävlaranamma hos dem som klarat sig skadefria? Vi lär aldrig få veta.

Passionsfrukost

Jag har testlöpt idag. Men jag väljer att vänta till imorgon med fullständig bedömning av hälsenestatus. Det gjorde inte ont-ont (för att använda Ingmaries smärtskala), men det kändes nog lite mer än jag vill erkänna för mig själv. Skriver om en kick-givande nätverksfrukost istället. På Clarion Hotel Sign.

Mycket vacker och välsmakande var frukosten. Men kanske lite i minsta laget för mig... Jag var grymt hungrig en bra stund innan lunchdags.

Entreprenörskap var dagens tema på nätverksfrukosten med Passion for Business. Paneldebatt var formatet. De mest intressanta inspelen stod Carin Holmquist, professor i entreprenörskap på Handelshögskolan, för. En norrländsk dam med båda fötterna på jorden, som med knastertorr humor gång på gång sa emot de andra tyckarnas generaliserande och ibland ounderbyggda "sanningar". Hon sa bland annat - som kommentar till att kvinnor i allmänhet inte anses vara lika "entreprenöristiska" som män: "Men det beror ju helt på ur vilken vinkel man betraktar - letar man i Abisko ser man inte många som åker tunnelbana".

Det Carin menade var att kvinnligt företagande ofta är något annat än manligt företagande - många kvinnor driver företag för att tjäna lagom mycket pengar och ha frihet och flexibilitet. Ofta utan andra anställda än sig själva och ofta utan ambitionen att utöka verksamheten. Ett sådant företagande räknas liksom inte som entreprenörsskap.

Ett nytt begrepp fick jag mig till livs denna morgon: intreprenörer. Alla dessa människor med idéer som de driver och förverkligar som anställda, men som de inte alltid blir uppskattade för. Kanske är det extra vanligt att kvinnor gör så - ger av sin entreprenör-energi inom ramen för en trygg anställnig. Eller trygg och trygg - Carin igen... "Ett eget företag kan ju vara bra mycket tryggare än en anställning i dagens läge - då påverkar man ju åtminstone själv".

Avslutar med ytterligare ett underfundigt Carin-uttlande: "Det är alltid bättre att vara sin egen än att ha en dålig chef. Är man chef över sig själv märker man liksom inte av att man är dålig".

Carin - min nya idol!

Jag ÄR aprilväder året runt

Snabba växlingar. Det är det som karakteriserar aprilväder. Lika svängigt som mitt humör kan vara året om.

Tre timmar tisdagen den 23 mars som exempel. Spinning med Sofie. Totalt slutkörd och SÅ lycklig snabbduschar jag. Tänk att man kan få en sådan kick av träning. Och att det finns instruktörer som Sofie, som ger av sig själva och sin (sol)energi.

Snabbt hem till grannen för smyckeparty. Smycken från Snö och Åska till vrakpriser. Börjar känna mig stressad. Har lovat hämta dottern den yngre på fotbollsträningen och försäljaren är allt annat än effektiv i sin hantering av betalningarna. Känner att det börjar ansamlas något litet surt moln här och där på min tidigare så soliga himmel.

Delar av den snabbt hopkrafsade skörden: fyra par örhängen och ett halsband för 250 kronor.

Kör som en galning. Framme fem minuter sen. Ingen dotter, bara nytränade småglin. Ringer min käre P och får veta att jag åkt till fel ställe.

Blixtar och dunder ur svarta åskmoln. Så förbannad. På mig själv för att jag är tidsoptimist och klantig och helt kass på allt. Arg på P... Inget var ju hans fel egentligen, men jag tänker inte riktigt logiskt mitt i ovädret.

En kvart försenad men nu på rätt ställe. Förbereder mig på dotterns ilska. Den kommer inte. Istället är dottern ledsen över något annat. Min åska är som bortblåst.

Lust vs. disciplin

Träningslust. För det mesta hittar jag den enkelt. Imorgon är planen att köra spinning med stenhårda Sofie och jag längtar. Ikväll tänkte jag för en stund på vattenlöpning. Jag är ju i alternativträningsträsket igen.

Kollade tillgängligheten av löpbart vatten i en hall nära mig. Lilla djupa full av vattengympande tjocka tanter (hoppsan, nu var jag fördomsfull). Banorna i 25-metersbassängen bokade av förening, utom två motionsbanor och en crawlbana. Stor risk att jag skulle vara mega-ivägen i de två motionsbanorna. Vattenlöpning ger ju ett ganska makligt tempo och med bara två banor är det svårt att simma om.

Vattenlöpningen stannande vid en tanke blott. Kanske radade jag bara upp undanflykter för mig själv? För någon större lust att glöta* infann sig inte ikväll. Någonstans vill jag att det ska finnas glädje i träningen. Samtidigt som ett effektivt och utvecklande träningsprogram nog kräver lite disciplin av mig.

Samvetet skaver lite. Jag tror jag ska försöka lindra det med lite core...

*glöta är ett ord min östgötska lilla mamma använder i betydelsen att vara i vatten länge. Enligt SAOL betyder det snarare att snoka. Alla vet ju att snokar simmar...

Sifferterapi

Det är inte utan att jag har lite lätt panik just nu. Fyra veckor helt utan långpass (och med stor kilometerbrist) är inte riktigt kompatibelt med mina mål. Men det är ju så det är att vara löpare. Ibland.

Min personlighet är sådan att jag ganska lätt glömmer problemen. Ett klockrent exempel är när en läkare över en av döttrarnas sjukhussäng frågade om dottern haft mycket problem med luftvägarna som liten. Min man och jag svarar i mun på varandra: jag säger "nej, inga problem", och han säger "ja, jätteofta"... Har insett att min man ligger närmre sanningen och att jag glömmer sådant. Om någon månad eller två kommer jag kanske inte minnas att mars var en skitmånad träningsmässigt.

Samma personlighet gör att jag överskattar min träningsflit. Har därför börjat föra en lite mer noggrann form av träningsdagbok - i excel. Den skickar jag till Ingmarie varje söndagskväll. Och ska jag vara riktigt ärlig har denna redovisningsplikt lett till att ett och annat pass trots allt blev av.

Bilden har inget med texten att göra. Mer än att blommorna tröstar mig lite... Fick dem av min käre P.

Så var det det där med sifferterapin. När Ingmarie började hjälpa mig med min träning ville hon först få en bild av upplägget inför 2009 års mara. Jag transformerade metodiskt data ur handskrivna träningsdagböcker in i excel.

I morse roade jag mig med en jämförelse - 2009 mot nu. Förra året hade jag gjort tolv långpass vid denna tid, i år har det blivit tio. Jag räknar snabbt ut att jag får plats med nio till, ett per vecka fram till näst sista helgen. Förra året slutade totalen på 19 - jag kan alltså komma ikapp, förutsatt att alla kroppsdelar skärper sig och samarbetar. Ännu mer uppmuntrad blev jag när jag tittade på tillryggalagda kilometrar: 606 i år jämfört med 506 vid samma tid förra året. Trots senaste veckornas kilometerbrist! Till detta ska läggas en hel del alternativträning. Sådär ja, nu känns det bättre!

Hur roa sig en lördagskväll?

Det finns många sätt att spendera en lördagskväll på. Jag började min med ett besök hos naprapat-Fredrik. Eller årets naprapat som han nu stolt kan titulera sig - en pinfärsk utmärkelse från avslutningsdagen på naprapaternas årstämma. Jag bugar och gratulerar.

Fredrik skippade årsstämmans avslutningsmiddag för att åka och tejpa en 19-årig ishockeyspelares tacklingsskadade axel. Och för att ta hand om en maraton-tants krånglande hälsena.

Inflammation i senskidan var diagnosen. Inte särskilt allvarligt bara man sköter sig... Vilket givetvis betyder löpförbud. Igen. Minst till onsdag. Tåhävningsförbud ännu längre. Tåhävningar är i princip bra för hälsenor, säger naprapat-Fredrik, men inte när retningen är så pass akut som min.

Behandlingen skulle ha kunnat vara massage/manipulation av hälsenan, men det gör alldeles för ont. Risken var överhängande att jag bokstavligen skulle ha sparkat Fredrik om han hade försökt. Det blev ström istället. Och en rosa kinesio-tape förstås. Fortfarande skeptisk mot effekten av rosa tejp, men faktum är att muskelbristningen i vänster vad är ganska bra nu.

Kinesio-tape för hälsenan. Snyggt?

Shoppade lite vårkläder idag, bland annat ett par rosa shorts. De matchar tejpen ganska bra - kanske ska jag vara lite vågad och ha dem imorgon. Eller så är jag mitt vanliga förnuftiga jag och anpassar mig till väderleken.

Det är ganska länge sedan jag gjorde ett ordentligt långpass. Och det är roligare att skriva träningsblogg än rehab-blogg. Men nu är det som det är och det är bara att gilla läget.

Besvärliga senor

Hälsenan gör ont. Enda träningsalternativet är alternativ träning.

Lunchyoga för stressad själ och stela muskler. Sendrag. Yoga-Vaike säger att det är vanligt att löpare med korta stela senor och muskler får sendrag av Yoga. Jag får det. Lite mer än vanligt faktiskt. Vet inte varför.

Vattenlöpning för träningsuttorkad kropp. Några längder och sedan sendrag. Först i den ena foten, sen i den andra. Jag är ingen supervan vattenlöpare. Jag har känt tendenser tidigare, men idag var det värre. Vet inte varför.

Tonårsdotter modell yngre har träningsmatch i fotboll. 19.30 en fredagskväll i 3-gradig fuktig luft. Hundpromenad medan lagen värmer upp, sedan 2*30 minuter nästan stillastående. I blöta löparskor. Väl hemma får jag sendrag. Vet inte varför.

Googlar lite. Obalans i vätske- eller saltbalans tycks var en teori. Nedkylning en annan. Och det kanske kan stämma efter många timmar på uttorkande flyg och kalla blöta fötter.

Hälsenan har naprapat-Fredrik lovat behandla imorgon. Fast det är lördag.

Komfortzon

Indien. Människor överallt - tätt, tätt. Kontrasten är stor mellan vänthallen på den indiska inrikesflygplatsen jag lämnade för sisådär 15 timmar sedan och SAS Lounge på Heathrow, där jag sitter nu (jag flyger alltid ekonomi, men har rest så mycket att jag fått ett guldkort - skönt att ha en gång som denna). En komfortzon för trötta resenärer.

Ibland funderar jag över människors komfortzoner och integritet. Jag vill helst inte ha människor närmre än på en armlängds avstånd. Utom mina nära och kära förstås. Ändå står jag ut med en tätt packad flygbuss med kroppskontakt runtom. Så tätt packad att ingen skulle ramla om bussen tvärstannade. Jag sover gott - nåja, så gott det nu går sittandes i en smal flygplanstol, med en total främling någon halvmeter ifrån mig. Visst är det underligt att det går att stänga av den spatiala komfortzonen när det behövs.

Löpningens komfortzon är en bekväm hastighet. Att ta sig utanför den ibland ger förstås utveckling. Min chef resonerar likadant när det gäller mig och min yrkesmässiga utveckling - han säger ofta att han vill knuffa ut mig en liten bit utanför min mentala komfortzon. Att våga pröva vingarna i mer avancerade mönster.

Men att utmana den spatiala komfortzonen - det behöver jag nog inte göra för att utvecklas, varken som människa eller löpare. Startfållor kan visserligen vara trånga, men jag brukar inte uppleva det som något större problem.

Väntan

Jodå, jag sprang en bit på gymmets treadmill i morse. Men det var TUNGT. Kroppen tyckte visst att det var natt. Jag försökte väcka den långsamt, med lugnt, stegvis ökande tempo.

På utländska löpband brukar jag få tiden att gå genom att räkna om sträckor och hastigheter till "the metric system". Visst är det lite underligt att vi inte kan få till användning av samma måttenheter i vår moderna värld. Men det är klart, någon måste ju ge sig då, och anpassa sig efter den andra.

Nu sitter jag på en trist inrikesflygplats i Ahmedabad och väntar på flyget till Bombay, där jag ska vänta på flyget till London, där jag ska vänta på flyget till Stockholm. Jo, lite synd om mig själv tycker jag. Inte bara på grund av all väntan. Jag har fått rejält ont i vänster hälsena igen. Och jag som mest vilat den senaste tiden.

Flygplatsmat: en vegetarisk samosa och lite vatten. Jag har mumsat i mig massor av fantastisk indisk mat (måltiden på bilden är inte riktigt representativ), men det är inte utan att jag längtar efter ett vanligt svenskt äpple.

Hälseneproblem. Det har jag lite av och till. Alltid i vänster fot och alltid vid fästet i hälen. Denna gång känns det lite värre än det brukar och jag haltar lite. Har gjort tåhävningar här på flygplatsen. Någon annan bot känner jag inte till. Nu ska jag sitta still och vila i många långa timmar. Kanske gör det gott.

Längtar hem. Väntar på att jag ska kunna träna som jag vill. Tålamod.

Lång dag

Klockan har passerat midnatt i Ahmedabad. Imorgon är planen att hinna med gymmet innan frukost. Öppettiderna är urusla och jag laddade rejält innan jag närmade mig receptionen för att diskutera dessa.

- Om ni inte öppnar gymmet tidigare, bor jag på ett annat hotell nästa gång!
- Marriott (nyöppnat och svindyrt) har minsann mycket bättre öppettider!
- Vill du kanske att jag ska missa mitt marathonmål?
- Min tuffa tränare kommer aldrig förlåta er om ni saboterar min träning.

Marriott-argumentet förutsatte att jag tog reda på fakta, så det gick bort... Nåja, det var väl egentligen det första argumentet jag hade tänkt använda. Men i mycket mjukare ton. Här i Indien är människor väldigt känsliga för det raka och direkta språk vi i Sverige tycker är så bra. Saker ska lindas in eller lämnas mellan raderna. Lite som britterna faktiskt.

Nu behövda jag inte ta till något alls. Portiern svarade vänligt att visst kunde han öppna gymmet tidigare bara för mig - när ville jag komma?

En jobbig sak bara - när man rest österut är sängen rätt skön på morgonen. 6.30, som jag angav som tid för gymöppnande är klockan 2 på natten i Sverige. Och jag har inte riktigt anpassat mig ännu. Vi får se hur det känns när klockan ringer. Natti natti.

Gandhi-land

Framme i staden där Mahatma Gandhi hade sitt Ashram. Utgångspunkten för hans långa vandringar och hans icke-våldsbaserade frihetskamp mot britternas styre. Ahmedabad heter staden. Gujarat provinsen.

Vy från mitt hotellfönster. Undrar vad rutorna (nere till vänster) på marken betyder? Markeringar för nytt hus?

Gandhi var vegetarian. I Gujarat är 90% vegetarianer. MacDonalds meny liknar inte den i väst särskilt mycket. Ett antal vegetariska varianter på snabbmat. Min bild av att "Donken" ska vara lika i hela världen kommer på skam.

Jag äter mycket gärna vegetariskt. Just nu skulle jag bara vilja äta något. I brist på lunch och i väntan på middag (Indien ligger 4.5 timmar före Sverige) sitter jag och knaprar starkt kryddade linser av snackstyp. Visserligen gott men...

Snacksen inhandlades på en matmarknad som vi tog oss till med Riksha. Trafiken känns livsfarlig och jag undrar lite över hur man börjar övningsköra i en så hektisk trafik.

Företaget vi besöker har uppfattningen att vi nog helst vill ha kött. Det är lite det som är utmaningen med sådana samarbeten som vi har här - att förstå kulturen och att förstå varandra. Språket är en sak, innebörden och tolkningarna något helt annat.

Till Indien

Väskan är packad. Maken är pussad. Tonåringarna är inte så mycket för pussar just nu - i alla fall inte mamma-pussar.

Till Indien ska jag i några dagar. På jobb. Hotellet vi bor på har gym med löpband. Inte vid någon av mina tidigare resor har jag lyckats pricka in hotellgymmets öppettider, som är ungefär samma som normala människors arbetstider och därmed krockar med mina heldagsmöten. Denna gång ska jag förklara för personalen att jag inte tänker bo hos dem nästa gång om de inte öppnar gymmet någon timme tidigare för mig. Kanske går det, kanske går det inte.

Skorna är i alla fall nerpackade. Liksom mina gröna gummiband. Om inte annat får jag väl ägna mig åt höftstärkande rehab och tåhävningar. Eller låta mig inspireras av Snokkis-Sofies hotellträning.



Jag ville inte resa utan att springa ett sista pass med Ingmarie. Medan jag är i Indien åker Ingmarie till Albuquerque och är borta nästan en månad. Hon ska springa på isfria stigar tänker hon. Idag sprang vi som små "bambisar", i våra odubbade skor. Men med solens strålar i ansiktet. Mumma att träffa Ingmarie, mumma att få sola sig lite.

En så fantastisk löpare och människa som Ingmarie har jag inget emot att hamna lite i skuggan av. Eller sola mig i glansen av...

Man måste vara snabb

Lördag är sovmorgon i teorin. Men jag spontan-vaknade vid sex, när klockan brukar ringa. Jag däckade före tio i går och hade väl redan fått den sömn jag behövde. Låg kvar och småslumrade någon timme. Bestämde mig snart för att det var bra läge för morgonpass på gymmet. Innan resten av familjen vaknar till. Body Pump klockan 9.30 kändes lockande. Och kanske kunde jag springa några kilometer på bandet som uppvärmning.

09.00 skulle gymmet öppna. Jag har aldrig hängt på låset tidigare. Lite förvånad över hur många besökare som väntade mer eller mindre otåligt var jag. När spärren öppnades blev det kapplöpning till löpbanden. Jag var ombytt och klar, skulle bara slänga in rygga och ytterkläder i ett skåp och snöra på mig löparskorna.

En kille satte superfräckt sina skor på ett av löpbanden innan han gick in i omklädningsrummet. Tyvärr hann jag inte tillbaka före honom annars hade jag gladeligen slängt hans skor i väggen och inte haft något emot att ta ett eventuellt ordkrig. Jag fick det sjätte och sista bandet. Det där gamla, utan massa flashiga funktioner. Det gjorde inget - jag skulle ju bara värma upp lite inför pumpen.

Ute sken solen. Inne i ett fönsterlöst gym slogs vi om löpbanden. Några blev utan.

Det goda vinet

Jo, jag gillar vin. Liksom för SvD-Petra blir det ett glas i veckorna ibland. Det brukar inte göra något särskilt med min träning tycker jag. Och jag dricker det för att det är gott. Aldrig för att varva ner/slappna av/muntra upp mig - sådant bruk tror jag är farligt nära missbruk.

Igår var det skiftesmiddag för en styrelse jag är med i. Vi hade visserligen inte skiftat några medlemmar, men den årliga middagen tog vi ändå. När jag insåg att restaurang Hälsingborg var bokad blev jag lite skeptisk. Har nämligen hört - through the grapevine - att de förlorat sitt utskänkningstillstånd. Och ett glas vin vill man ju ha till en god middag. Nu visade sig ryktet ha fel - Hälsingborg hade vin.

Hälsingborg är en av mina favoritrestauranger. De har tre trerättersmenyer inspirerade av hav, skog och gård. Till det vinpaket med utsökta viner speciellt utvalda till var maträtt. Fantastiskt gott. Till tre rätter tre glas vin. Dessutom, mellan varmrätt och dessert, en osttallrik med fantastisk och alkoholstark Amarone till. Fyra glas.

Bilen lämnad på jobbet igår (don´t drink and drive my car) - transportlöpning idag. Hu vad kroppen inte ville springa i morse. Den där känslan när rörelserna tycks helt okoordinerade och när lufs är en bättre term än löpsteg för att beskriva förflyttningen. Jag är säker på att vinet var boven.

Denna skylt visar rätt väg till mitt jobb-gym, där jag duschar efter snorkk-turer. Visst, ibland känns träningsbehovet akut...

Fotbollslivet-Erik har uppenbarligen bunkrat med vin inför lördagskvällen. Och jag är bjuden. 09.00 söndag morgon är en löptur med tränare Nilsson bokad. Ska jag springa den i lufs-stil eller ska jag ta det lugnt med vinet?

På banan igen

I am back in the sadle again. Eller på löpbandet om man ska vara noga. Åtta kilometer idag. Att hålla Ingmaries "lungt och långsamt"-order var inte lätt trots att passet avverkades innan frukost. Så lycklig av att få röra på benen igen. I ett mönster som kan kallas löpning! Helt utan vadsmärtor!

Missriktad reklam

I brevlådan idag hittade jag en inbjudan till en tjejkväll med och om Porsche. Begränsat antal platser. Jag utvald. En Porsche finns definitivt inte med på listan över saker jag skulle kunna tänka mig att äga. Och jag tror inte jag blir omvänd av ett "women only"-event.

Utvald blev jag också för några år sedan, när jag fick en personlig inbjudan från Q-Med: "Till dig som är kvinna och chef - en kväll om Restylane och vad vi kan göra för ditt utseende". Rödstrumpan i mig hoppade upp och ner av ilska! Varför ska vi kvinnor behöva spruta in hyaluronsyra i våra rynkor, medan de manliga cheferna får vara hur rynkiga de vill?

Jag gick aldrig på Restylane-party. Och jag kommer inte att gå på tjejkväll med Porsche.

I somras fick jag tidningen Queen hemskickad till mig. "Vi vill veta vad du tycker om vår nya tidning som vi är så stolta över..." Ha! Undrar om de hade skickat den just till mig om de vetat att jag skulle avskaffa hela Kungahuset imorgon om jag kunde. Det var riktigt kul att skicka in den medföljande enkäten om vad jag tyckte om tidningen.

Och alla reklam-mail jag får. Mitt jobb gör att min mailadress finns på företagets hemsida och därmed hamnar på många underliga mail-listor. Eller vad sägs om erbjudandet att köpa en lyftkran? Min organisation jobbar med medicinsk forskning. Vi behöver ofta mikroskop för att se vad vi gör och vi hanterar mikroliter och milligram. Lyftkran? För att flytta ett av våra provrör kanske? Just det mailet tyckte jag var så anmärkningsvärt missriktat att jag svarade stackarn att han nog blivit lurad om han hade betalt pengar för adresserna.

Trots allt kan jag tycka att det är lite av ett sundhetstecken att den riktade reklamen blir missriktad ibland. Det vore väl lite läskigt om informationen om mig, mina åsikter och intressen var så tydlig och tillgänglig att adresserad reklam träffade rätt varje gång.

Release me

Release 73. Den sjuttiotredje versionen av Les Mills Body Pump börjar med Agnes pop-dänga "Release me". Ny musik, men övningarna känns väl igen. Och det är som det ska - ingen hade väntat sig, eller ens accepterat något revolutionerande. På pump går man för att få det man känner igen.

Jag började med Body Pump för ganska många år sedan. Av självbevarelse- och gymnastbevarelse-drift. På den tiden spenderade jag många timmar i gymnastiksalar med att fånga och lyfta runt gymnaster. Visserligen små och lätta, men att förhindra kraschlandnigar i full fart kräver ändå en stark ledare. Jag har lagt ner den verksamheten sedan några år. Men fortsatt med pump. Mest som underhåll av befintligt skick - ett pass i veckan, som är vad jag brukar få till, bygger inte så mycket ny styrka.

Jag har inte riktigt fattat det där med handskar när man kör pump. Det är ju inte direkt så att man får blåsor eller valkar i händerna. Träningen bygger på många reps med förhållandevis lätta vikter. Hursomhelst. Idag åkte jag dit på ett par. Utförsäljning på mitt gym av gamla modellen. Jag köpte dem efter passet, så testen blir nästa gång.


Tur att jag var på Aloe Vera-party igår, med tema nagelvård.

Riktigt frigörande var det att ta några steg på löpbandet. Jag hann med tre kilometer innan mitt pass började. Och det gjorde inte alls ont - varken under eller efter minilöpningen. Nu kanske jag vågar ge mig på lite distans igen. Release my legs.

Rödstrumpor och randiga ben

Internationella kvinnodagen idag. Jämställdhet - superviktigt tema. På många områden har vi kommit långt, på andra är det långt kvar.

Kanske inte det viktigaste kvinnosaksämnet men... Är det någon mer än jag som tycker att det fåtal kvinnor som lyckas ta sig till näringslivets topp väldigt ofta ser bra ut? Jag tror definitivt att kvinnors utseende kan ha betydelse för hur väl de lyckas i karriären. Och jag tycker att det är fel att det är så. Ebba Lindsö sa, på passion for business-frukosten jag var på, att hennes utseende och klädsel ofta refererats i olika sammanhang, medan hon aldrig hört motsvarande detaljer avhandlas om någon av männen i näringslivets topp.

Redan från barnsben får vi lära oss att det är viktigt att se söt ut... Jag tycker själv att det är jättekul med kläder och jag skulle aldrig gå osminkad till jobbet. Samtidigt vill jag inte ens tänka tanken att mitt utseende har vare sig positiv eller negativ inverkan på hur väl jag lyckas i min karriär.

Camilla skrev ett inlägg om att bli sams med sina lår. Benen har gått från att vara tjocka och fula till starka och funktionella beskriver hon. Jag vet inte om Camillas lår har förändrats särskilt mycket eller om hon helt enkelt accepterat dem som de är. Lite av båda kanske.

Jag har samma upplvelse, men lite tvärtom. När jag var liten fick jag någon kommentar eller två om mina tunna, pinniga ben - av min pappa. Kommentarerna var nog kärleksfulla, men jag hörde bara att jag var udda. Det var särskilt smalbenen och vristerna som var ovanliga. Ovanligt smala.

Jag ogillade länge kjol och om jag någon gång hade kjol hade jag lärt mig att tvärrandiga strumpor gör att benen ser lite kraftigare ut. Det har nog hänt att dubbla strumpor åkt på också - för att fylla ut lite. Precis som Camilla kommer jag numera överens med mina ben, så länge de vill springa utan knussel, och jag älskar att ha kjol. Men det tog många år att komma dit.

Sensmoral: Peka aldrig ut det kroppsligt udda för en flicka (eller pojke). Ens i all välmening. Sådana ord kan leva kvar och bli något stort att kämpa med i den flickans självbild.

Mitt senaste strumbyxinköp - förkärleken för tvärrandigt tycks ligga kvar i någon djup vrå. Det var inte lätt att "fota" sina egna ben. Jag noterar glatt att blixtskuggan snällar till tjockleken lite :-)

Skulle ha provat funktionaliteten hos min vad idag efter yogan. Kö till löpbandet. Imorgon...

Alternativa veckan

Att vara mamma till tonårsdöttrar är inte alltid lätt. Det är inte så lätt att vara tonårsdotter heller - så mycket minns jag av forntiden. Idag känner jag mig trött, otillräcklig och ledsen. Träningen är för mig nästan alltid ett bra utlopp för negativa känslor, men idag kom konflikten när träningen redan var gjord.

Nytt våtväst-rekord för mig idag - nästan två timmar. De första 20 minutrarna gick långsamt, då var jag ensam - sen kom Ingmarie! Och livet och vattenlöpning kändes plötsligt toppen. Tiden flög iväg. Ingmarie förklarade i vetenskapliga termer (hon vet att jag är en sucker för sådan information) varför wet west-löpning är så bra på att öka musklernas mitokondrietäthet, och det utan att man blir särskilt anfådd. Superbra cirkulation får man av vattnets masserande, som hjälper till med det venösa återflödet. Hon berättade också varför man blir så kissnödig av pass i vatten. För det blir man!

Våtvästlångpasset satte punkt för min alternativa vecka. Helt löpfri för att vila vaden, men utan en endaste vilodag. Power yoga, spinning, body pump och vattenlöpning har det blivit - det senare både i intervallform och som långpass-substitut.

Nästa vecka hoppas jag på "the real thing" igen. Löpning alltså. Försiktigt till en början kanske. Men sen... Så mycket uppdämd löpvilja finns i mina ben. Hoppas, hoppas att det håller nu!

0-100 och 5 av 7

Eeeeeett, 2, 3, 4, 5.... HUNDRA. När jag var liten var en och annan unge attans snabb på att räkna till hundra - i alla fall när det var "kurragömma" eller "burken" på gång. Idag gör jag mitt hundrade blogginlägg. Känns nästan lika snabbt som ett kurragömma-100. Det allra första inlägget gjorde jag på en ingivelse den 5 december 2009 - med exakt ett halvår kvar till maratonstarten. Idag återstår det 13 träningsveckor. Halvvägs i Szalkais träningsprogram för dem som följer det. Plats för 92 inlägg till om jag håller i med ett om dagen.

Jag har ingen aning om hur många som läser det jag skriver. Och jag vet egentligen inte varför jag skriver. Något slags utlopp för tankar och kreativitet är det väl. Erik, som är en mer erfaren bloggare än jag, sa en gång att bloggandet gjort honom mer uppmärksam på omvärlden. Mycket av det som sker runt omkring blir potentiella bloggämnen. Så känner jag också.

Den femte dagen av de beordrade sju dagarnas löpvila. Body pump och två timmars hundpromenad som surrogat. Att promenera med hund kanske bygger en och annan mitokondrie det med. Vädret var i alla fall underbart!



Det mesta av hundpromenaden gick längs mina löpvägar. Svårt att undvika, jag har ju hunnit avverka de flesta vägar och stigar i mina trakter. Underlaget var knirrig, packad snö, med perfekt grepp för Ice bugs. Jag vill springa!

Ett äpple och en kollega

Att ladda för sin träning. Äta ordentliga mellanmål. Dricka tillräckligt. Viktig för att få ut så mycket som möjligt av varje träningspass. Jag förstår principen. Men att översätta det till vardagen... Idag hade jag spinning på schemat. Direkt efter jobbet och innan fredagsmiddag och fredagsmys. På väg till passet, med upprörd kollega i mobiltelefonen, inser jag att jag inte ätit något sedan lunchen - inte ens en frukt. Och att jag nog mest druckit kaffe hela dagen. Magen kurrar surt.

Häller snabbt i mig en halvliter vatten. Smiter tillbaka under gymmets spärr och köper ett äpple och en banan i cafeterian för 24 kronor! Snabbt in i spinningsalen. Tuggar i mig äpplet samtidigt som jag ställer in cykeln. Bananen hinner jag inte äta, för nu börjar passet.

Attans vad bra det gick idag! Kände mig urstark och oövervinnerlig. Öste på massor av motstånd. Gav järnet i intervallerna. På ett ynka äpple. Hur kan det vara så att det känns så annorlunda från gång till gång? Idag kändes det SÅ bra, trots urkassa förberedelser. Var det månne den sura kollegan som triggade mig?

Hursomhelst. Jag ska bli mycket bättre på mellanmål. Kan ju inte förlita mig på att kollegorna ska vara sura inför varje pass...

Intervaller upplysta av stearinljus

Visst, jag har sprungit marshallupplyst backe på tävling. Midnattsloppets brantaste backe, upp mot Sofia kyrka, tänker jag på. Någon gång har det väl tänts ett och annat ljus till stretchen på något gruppträningspass. Idag sprang jag intervaller på en bana kantad av stearinljus. En ny upplevelse.

Jag sprang i vatten. Torsdagar är hopp- och lekfria motionssimningsdagar i min simhall. Jag har aldrig varit där förut. Mysigt värre var det. Förutom de levande ljusen spelades rofylld musik. Det senare var inte helt optimalt som intervall-pep...

För intervaller var planen: 14 gånger 2 minuter med 30 sekunders joggvila hade Ingmarie föreslagit. Nu när jag inte får springa med fast mark under fötterna. Det var tredje gången någonsin jag hade flytbälte på mig och de båda tidigare gångerna har det handlat om distans. Eller distans förresten, man kommer ju inte särskilt långt. Tvekade lite runt om intervallerna skulle göras med korta snabba steg eller långa kraftfulla. Båda varianterna kändes rejält jobbiga. Jag växlade lite och tänkte att tekniken kommer nog så småningom. Armarna kändes mest ivägen. Jag blev i alla fall rejält mör, så någon liten effekt bör jag ha åstadkommit.

My gear - Lånad wet west och egen baddräckt. Min blåa neutrala simbaddräckt är som bortblåst. Misstänker tonåring modell äldre, men har inga bevis. Än så länge känner jag mig inte helt bekväm i västen - man kommer ju ingenstans liksom, och simmarna tittar konstigt.

Väl hemma åt jag hemlagad middag utan att röra ett finger själv. Tonåring modell yngre hade lagat pasta gremolata med parmaskinka. Ny smakupplevelse då persiljan hade ersatts av mynta (ja, det skulle ju vara stora blad). Gott var det hur som helst. Extra gott i skenet av stearinljus.

Igår

Kort hundpromenad

Jobb (inget sportlov här inte)

Underbar lunchdate :-), men dyraste lunchen på länge om man räknar med P-boten :-(

Mera jobb

Superkort shopping. Strumpbyxförrådet fylldes på.

Power Plate :-) hos Ingmarie :-) :-) :-)

Middag med vänner på Spisa hos Helena :-) :-) :-) :-) Eriks födelsedag firades.

Något blogginlägg hanns helt enkelt inte med...

Snö är fint men...

Vi i villa är lite trötta på snöskottning. Skovlarna har gått sönder och inga nya finns att köpa. Slut hos tillverkaren sedan många månader. Varför skyndar de sig inte att göra nya? De borde sälja som... Som snöskovlar i snökaos!

När vi försöker köpa nya snöskovlar får vi frågande blickar - "vad skulle ni ha sa ni?". Heter det inte skovel i Stockholm?

Snöfritt i spinningsalen. Vissa fördelar finns det allt med alternativträning. Reptilsnabb högg jag en plats på Sofies pass när bokningen öppnade 6.30 i morse. 6.31 var platserna slut. Tänk att det är så populärt att slita hund och ändå få höra att man inte kör hårt nog. Sofie är grymmast av de grymmaste och det var länge sedan jag var så trött.

Snöfritt Vasalopp kan man göra i Sofies spinningsal på söndag. De platserna gick tydligen åt ännu snabbare. Jag var inte aspirant, trots att det kanske hade varit ett bra långpassalternativ. Det kändes lite väl övermodigt efter fjuttiga tre spinningpass det senaste halvåret.

Undrar just vem som kom på idén? Att spinna från vasaloppsstarten ända tills kranskullan sätter kransen på vinnaren. Alla gym med spinningsal tycks ha liknande arrangemang och jag vet att det fanns redan på mitt gamla gym i Fullersta för så där en 6-7 år sedan. Kan det till och med vara så att det var "min" spinning-Robert som kläckte idén? Det är inte omöjligt - han hade många galna idéer. En gång spann vi med cykelkorgar laddade med baguetter, ost och vin - pic nic-spin. Definitivt snöfri.

Diagnos 40+

Undersökt och diagnostiserad av naprapat Fredrik på Sportmedicin i Segeltorps ishall. Han kom fram till samma sak som jag, nämligen att jag har passerat 40-strecket för ett bra tag sedan och att jag har kraschat ett knippe muskelfibrer i min vänstra vad. Tydligen måste vi 40-plusare vara extra noga med styrketräningen för att inte gå sönder. Det mumlades något om att min skada ibland kallas "gubb-vad"...

Ett överraskande fynd gjorde Fredrik - jag är betydligt svagare i vänster höft än i höger. Men! Jag som tränade båda höfterna stenhårt (Fredriks program då också) när jag var knäskadad 2006. Hur kan vänster sacka efter igen? Fram med gummibanden och återfå balansen.

Behandlingen var en stunds el-stimulering. Det tror jag på. Och en rosa tejp. Jag är skeptisk mot rosa tejp. Den må heta Kinesio tape - skeptisk är jag tills vetenskapliga bevis finns. Och sådana tycks saknas. Nåja, den skadar nog inte i alla fall. Och mina ben blev beundrade på dagens Yoga.

Här står en alternativmedicinskeptiker med en rosa tejp på vaden. Ingmarie - skratta inte!

"Löpförbud i 7-10 dagar" sa Fredrik. "Bra, då får jag springa på måndag igen" sa jag. "Nä, nä, idag är dag noll" svarade Fredrik. Allt som stimulerar blodcirkulationen är bra. Vattenlöpning. Spinning. Yoga. Pump. Jag överlever nog... Om några dagar smyger jag igång tåhävningar igen. Vadstyrkan måste byggas ytterligare. Men först ska muskeln läka.