Konsten att vara snäll...

Konsten att vara snäll... Mot sig själv.

Är fri från kortison nu. Saknar kortison nu. Jag är förstås GLAD att slippa yttre kortison (även om jag inte riktigt vågar tro något innan prover tagits om några veckor), men det egentillverkade saknar jag. Än är binjurarna små och skrumpna och otränade. De har ju vilat helt i två år...

Jag vill ju träna. Jag är ju sådan. Jag vill ju att träningen ska kännas ordentligt. Jag vill bli trött. Men just nu vill inte min kropp.

Igår gick jag loss på spinning. Körde järnet. Hade råkat lämna pulsklocke-bromsen hemma... Hade kul. Spurtade. Trampade tungt. Kände mig stark för första gången på länge.

Idag. Illamående hela dagen. En halv macka till frukost sedan inget. När klockan blir tre inser jag att jag borde äta något. Har bokat cirkelträning med J klockan 17.15 och helt utan mat blir det nog omöjligt. Tvingar i mig en skål yoghurt och en knäckemacka. Något annat går bara inte att få ner. Den goda maten som jag sparat från igår känns helt omöjlig att ens titta på. Funderar på att ställa in träningen, men vill inte svika J.

Fy f*n. Fy F*N! Jag orkar inget. Mår illa som om jag sprungit två maror på raken. Men man ger bara inte upp... Inte jag i alla fall. Väl hemma får jag bara i mig vatten. Eländes elände och stackars mig. Fäller en tår. Skärper mig. Så himla synd är det inte om mig egentligen. Jag måste bara lära mig vara lite snäll mot mig själv. Inte kräva att jag ska orka som jag brukar. Inte just nu. Jag kommer igen. När binjurarna har återhämtat sig.

Konsten att vara snäll... Mot sina nära.

Tre dygn med mor och svärmor i mitt hus. I mitt kök. Trampandes på mina hälar (ja så var det förstås inte, men det kändes så). "Jaha, gör du så, SÅ brukar inte jag göra..." "Har ni ALLTID/ALDRIG..." Jag har fyllt 50, men i deras ögon tycks jag fortfarande sakna en hel del kompetens när det gäller att sköta ett hem.

Jag minns och saknar min pappa som kunde ta tidningen och sätta sig i något hörn. Läsa lite högt för oss andra. Vänta på att maten kom på bordet. Så gör inte mammorna. De vill absolut hjälpa till. Jag vet ju innerst inne att mammorna bara vill känna att de är till nytta. Att de har svårt att slappna av. Inte ens efter att ha klätt granen, skalat potatis och griljerat skinkan backar de undan.

Ja, jag HAR gått runt och surat lite. Ja, jag har snäst lite ibland och det är jag inte stolt över. Lite kan jag kanske skylla på obalanserade hormoner... Men vi har i alla fall inte bråkat ordentligt. För det är ju bara onödigt. Det vet jag. En sönderbiten tunga läker nog fortare och bättre än en sårad moders själ... Och innerst inne älskar jag förstås min lilla mamma. Och svärmor är det inget fel på heller. Egentligen.

Peta eller inte peta

Folk har klagat på S. På hans sätt att leda body pump. På hans språkbruk. Visst, han är lite annorlunda. Visst, han säger åt oss på skarpen ibland. Men syftet är gott. Syftet är att vi ska göra rätt. Inte skada oss. Dra nytta av träningen. Träna rätt muskler.

Förra lördagen berättade S att han bara kommer två lördagar till. Att han inte får vara kvar på grund av klagomål... Idag visar han upp ett kuvert fyllt med lappar och printade mejl. Ett av mejlen är nog från mig. Jag har i alla fall skickat ett. Där skriver jag att jag tycker att instruktörer kan få vara lite olika. Jag tycker att det är bra att S kritiserar vår teknik och försöker få oss att utföra övningarna rätt. Visst, sättet han gör det på är aningen brutalt ibland, men om man inte gillar det kan man ju gå på någon av de "mjukare" ledarnas pass.

"Får jag peta på er?" frågar S. Sedan går han runt i salen och korrigerar. Vill man inte bli rättad får man räcka upp handen. Jag tycker det är utmärkt och blir gärna petad på för att göra rätt. Idag flyttar S min stång 1 cm under bänkpressövningen och jag känner genast mer i bröstmuskeln.

Alla lappar och mejl. S blir kvar. Och jag kommer att ha träningsvärk i bröstmuskeln i morgon. 

Då går jag ner i mitt garage

"Som att springa i garaget" skriver Orka-mera-Anna. Som en metafor för något väldigt trist i träningsväg (i just detta fall tror jag att hon jämför spinning i vanliga träningsskor med garage-spring).

Men det gör ju jag ibland tänker jag. Springer i garaget alltså. Nästan alla dagar väljer jag ute före inne. Hellre lätt regn och mörker än garage. För P är det tvärtom - han springer flitigt i garaget. "Hög musik utan att behöva ha lurar som ändå bara ramlar ur öronen" och "inga tjocka kläder - 16 grader är perfekt klimat" är hans argument. Kanske bör det tilläggas att det finns ett löpband där i garaget. Ett bra löpband. Anna kan ha tänkt sig sitt garage-spring som runt-runt... Och ja, då blir det nog tråkigt.

Just idag går jag trots allt in i det där garaget. Men inte för att springa. Jag går in för att köra ett Kettlebell-pass. Nyss var gräset min kettlebell-arena, med himlen som tak. Men just idag känns garaget mer lockande. Jag oroar mig lite för att mina svingar ska slå i taket (som är betydligt lägre än himlen) men det visar sig att jag har överskattat min kroppslängd något... Och P har rätt - klimatet är perfekt.

Vill inte riktigt fatta

Ena stunden mår jag illa. I nästa stund skriker min kropp efter snabb energi och tycker att mandelsmör direkt ur burken är väldigt lockande.

Efter en väldigt långsam och försiktig löprunda är jag knäsvag och matt på ett sätt som känns främmande för mig. Inte trött på det sättet man ska vara efter träning. Trött på ett orkeslöst sätt.

Jag vill inte riktigt fatta att jag inte kan träna på som jag vill. Egentligen förstår jag ju varför. Förklaringen är enkel. Det är min kropp som inte riktigt vill förstå att den måste producera eget kortisol - nu när tillförseln utifrån trappas ner. Jag vet att det kan ta tid. Jag vet att man kan bli trött och håglös. Ändå vill jag inte fatta.

Lite motsträvigt skriver jag ett sms. Jag pallar nog inte cirkelträning på ett tag skriver jag. Och skickar till min cirkelträningskompanjon. Jag lovar återkomma när kroppen fattat. Tills dess får det bli lugn träning. (Att gå på cirkelträning och mesa är inte min grej).

Straffet...

Karma...

Jag och P ska fälla upp en säng. En sådan där som hör till en bäddsoffa. P drar upp sin sida och varnar mig samtidigt för att min sida nog är lite knäpp - det räcker inte med att dra påstår han. Styrkt av att tidigare under kvällen ha lyckats manövrera en underlig vinöppnare som P gick bet på så knycker jag självsäkert upp sängen - utan något extra fipplande. Jag tittar malligt på P och ska just sträcka upp handen i ett V-tecken. Duns. Pang. AAAJJJJJ. Och några svärord...

Somliga straffas omdelbums. Där står jag med en säng på foten. Det överlägsna grinet har bytts mot en helt annan min. Rätt åt mig. Ja, verkligen rätt åt mig. Men det gör inte mindre ont för det.

Jag skippar söndags-pilatesrutinen. Pilates brukar innebära en hel del positioner med översidan av foten i golvet eller på bollen. Det känns inte lockande. Jag testar om spinning funkar. Det funkar hyfsat. Om jag tar lite lättare än vanligt på det där med "dra" i instruktörens "tryck-o-dra, tryck-o-dra" så känns det nästan inte alls.

Funkar varje gång!

Träning som humörhöjare. Har aldrig slagit fel. Eller nästan aldrig. Om jag tänker efter riktigt noga kan jag nog minnas någon snömoddig dag med långpass på schemat. Någon gång när jag i någon minut eller två var sur. Sur av träning. Inte vanligt. Inte alls.

Men annars. Som idag. Kerstin Thorvalls "det mest förbjudna" handlar om att hata sin mamma. Jag hatar inte min och jag tror inte mina döttrar hatar mig. Men idag blev jag rejält arg på min ena dotter. (Och hon på mig.) Det känns också lite förbjudet. I alla fall att blogga om.

Vi lämnar varandra sura. Min energi är låg. Humöret ännu lägre. Jag släpar fram metallklumparna jag lånat av grannen. Danslistan i öronen. Jag svingar, lyfter och drar. Kettle Bells. Enkelt. Effektivt. Humörhöjande. Humörhöjande som all träning. Rå-disco (och lite gammal klassisk synt) i öronen späder på effekten.

Jag är åter i balans. Dottern är iväg och tränar. Kanske läge att prata lugnt när hon kommer hem...

By the way... Anneliten recommends: Alcatraz Disco defenders. Megasuperhumörhöjare.

Obeskrivbart

Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Jag vill krypa undan. Jag kan inte sitta still. Jag flyr. Ut i skogen i löparskor. När jag är i rörelse mår jag bättre. Jag blandar löpning och gång. Hösten är obeskrivligt vacker.

I skogen, i rörelse, rinner känslan i magen bort.

Jag sitter åter framför datorn. Jag måste skriva. Jag har lovat leverans. Känslan i magen. Den går inte att beskriva. Men jag kan inte fly. Inte igen. Inte nu.

Jag påminner mig om att känslan i magen trots allt hör ihop med något bra. Det är känslan av avvänjning. Min kropp ska inte längre få stora doser kortison utifrån. Stegvis trappar jag ner. Och på varje ny platå kommer den obeskrivbara känslan. Den varar i några dagar. Den kommer av att mina binjurar tagit semester. Stängt av. Packat ihop. Nu ska de lära sig på nytt. Det kan ta tid och man måste låta dem få den tiden. Tålamod.

Den sista dosen kortison tar jag på juldagen.

Men telefonen är hel...

Blåslagen. Skrapsår. Men högst sannolikt inga bestående men.

Jag springer i skogen. Jag tänker att jag ser ovanligt bra - alla löv till trots. Dagsljuset är på topp.

Jag HAR ett flipbelt. Jag TYCKER att det är en genialisk uppfinning. Ändå ligger mitt hemma i lådan. Ändå håller jag telefonen i handen.

Dessa lömska rötter och stenar. De som finns i min skog och som jag för det mesta lyckas överlista. Men inte idag. Plötsligt ligger jag raklång på stigen. Med ena armen i luften. Högst upp en hand som håller hårt i telefonen - utom fara. Jag skriker rakt ut. Det gör ont i knä, höft, axel, hand (den som inte håller i något dyrbart ting) och huvud. Ja, jag slog till och med huvudet. I en rot. Allt för att skydda en telefon... Dessa reflexer... För tänka hann jag inte.

Jag reser på mig och borstar av mossa och smuts. Jag har en tid att passa så jag springer. Ignorerar att det värker lite här och var. Alla delar tycks ändå sitta där de ska och kroppen tycks fungera. Väl hemma i duschen inspekterar jag. Blåmärken och skrapsår, men i övrigt hel. Telefonen är helt utan skråmor.

Hur bli av med knölen?

Nädå. Han jag bor med är gullig och snäll... Knölen jag vill bli av med sitter på min hälsena. Den vill inte ge sig. Trots att jag springer väldigt lite.

Jag funderar på om det är något annat i min träning som håller knölen vid liv. Spinning borde väl inte...? Cirkelträningen med en hel del hopp och skutt på hårt golv? Kanske. Promenerandet i platta skor med hälsenor som förr i tiden för det mesta trippade runt i klackar? Njae. Jag har ju gått så ett bra tag. Också innan knölen dök upp. Men vad är det då? Springer gör jag ju som sagt väldigt lite. Någon gång i veckan bara. Och aldrig långt.

Jag hittar Sirpas "kom igång och spring - bli en skadefri löpare" på prehabbloggen. Hmm. Jag behöver lite ordning i min löpträning. Jag behöver bli av med min knöl. Två flugor (och förhoppningsvis en knöl) i en smäll. Jag bestämmer mig för att prova.

Var går gränsen?

Ibland måste man våga. Våga testa gränser. Var gränsen går kan man inte säkert veta innan man överskridit den.

När jag började träna igen efter att ha fått min defibrillator inopererad var jag försiktig. Jag behövde visserligen inte längre vara rädd för att dö av träning. (Det låter dramatiskt, jag vet). Men det kändes klart olustigt att veta att jag skulle kunna få en stöt. 700 volt.

Gradvis har jag utmanat. Flyttat gränsen för vad jag vågar. Men var gränsen går för att jag ska få en stöt - en gräns jag helst inte vill passera, vet jag inte. Kanske bortom min max-puls? Kanske strax under min vilopuls? (Jo så kan det vara - långt mellan hjärtslag kan leda till elektrisk oreda, precis som en hög puls kan). Jag har i alla fall inte fått någon stöt. Än. Gradvis har oron mattats av. Jag har slutat använda pulsklocka i tid och otid. Eller jag hade slutat. Idag åkte pulsklockan på igen. Trots att det var ett puls-snällt body pump pass jag skulle gå på. Anledningen? En kort episod av oregelbunden hjärtrytm efter att jag cyklat hem från tåget häromkvällen. Kort, men kännbar och tillräckligt obehaglig för att återuppväcka den där oron. Den oro som funnits inom mig av och till i över två år.

Pump-passet passerade utan att något hände. Och jag är glad för att jag vågade utmana den gränsen. Igen.

Inget man pratar om

När jag var liten hade ingen löss. Men vi hade vårtor. Som man tog bort med lapislösning. Pensling igen och igen och igen. Tålamod.

Jag kan inte minnas att mina barn har haft vårtor. Men lössattackerna gick i vågor där ett tag. Den tiden är som väl är över.

Lite ont under ena fotens trampdyna har jag haft ett tag. Jag hittar två vårtor. Sådana som går inåt. Jag tänker att jag ska ta bort dem, men det har inte riktigt blivit av... Google säger att vuxna sällan drabbas. Om de inte har nedsatt immunförsvar. Återigen kan jag skylla på kortisonet alltså.

Jag går på Pilates. Vi är barfota. Ibland gör vi övningar med fotsulorna i luften. Mina vårtor är inte jättestora och alla andra håller ju på med sitt så troligen är det ingen som lägger märke till dem. Men jag blir ändå lite självmedveten. Skäms lite.

Jag har skor på mig hela vägen fram till mattan och jag tvättar mattan med sprit efter passet. Under alla andra pass i den salen har folk skor och golvet är torrt. Min världsbild är att våta golv i badhus är vårtspridare, men inte torra golv. Om det stämmer eller inte vet jag inte säkert. Att jag skulle smitta någon i Pilatessalen känns ändå osannolikt. Men jag kan ju smitta någon hemma. Dags att ta tag i problemet. Dags att besöka apoteket och undersöka om vårt-vården utvecklats sedan lapis-tiden. Jag tror det. Jag hoppas det. För jag känner mig inte så tålmodig med just detta.

Vandringskängor har jag inga

Jag har ett par terränglöparskor tänker jag och packar ner dem. Sedan ställer jag in en flaska rosa champagne i bilens bagage. För det tycker jag passar bra när jag och mina "systrar" (=väldigt gamla vänner - gamla som i att jag känt dem längre än halva livet) ska till fjälls över helgen. Vandringskängor står det i ett sms om packning. Sådana har jag inga.

Jag tänker att jag missar lite träning. Söndagens pilates till exempel. Sjuk tanke, jag vet. Men det stannar just bara vid en tanke. Jag får ju i alla fall ha på mig mina terränglöparskor.

Magiskt?

Magiskt. Ett tag var allting magiskt. I blog-texter och på facebook. Inflation i magi liksom. Det tycks ha mattats av lite nu.

Men så börjar jag med Pilates. Och utsätts för den magiska cirkeln. Vad som är magiskt med den vet jag inte. Mer än att den ger djävulsk träningsvärk. Inte på något magiskt sätt. Vi jobbar oss till den.

Men så börjar jag att sticka. Eller börjar och börjar. Tar upp igen efter lång bortavaro. Denna gång med internet som inspiration och läromästare. Jag läser om magiska loopar. Jag blir sugen att prova. Det funkar. Men magiskt? Nä. Bara smart.

Magisk loop. I stickvärlden är det en omskrivning för att sticka runt på en lång rundsticka. Slippa strumpstickor. Jag tittar på Youtube-klipp för att lära mig hur. Jag provar själv. På en mössa till en liten kille (garter ear flap hat). Det funkar jättebra.

Grannen tycker

"Du borde prova kettle bells"... Hmm. Min granne släpar över ett par metallklumpar med handtag. Jag vet inte om han köpt dem till sin fru. För honom är de för lätta i alla fall. Och han påstår att ingen använder dem och att jag gärna får låna. Långlåna.

I två veckor har de stirrat på mig. De där klumparna. Undrat när. Jag bestämmer mig. Fyller vattenflaskan och letar upp några övningar på nätet (helt novis är jag inte - några svingar har jag gjort på gymmet och några övningar har jag sett andra göra). Jag laddar ner en tabata-app i mobilen och ställer in den på ett antal intervalller som ska landa på 20 minuter. Det känns lagom.

På gräsmattan, i skydd av syrenhäcken, svingar jag grannens kettle bells.

Tjugo minuter ÄR lagom. Så här första gången. Grannen har rätt - pulsen sitger. Svetten sipprar fram. Jag blir trött. Och det är ganska kul. Nu väntar jag på träningsvärken. Jag tror att den kommer. Det känns så.

Bokstavligen spyfärdig

Vi försöker nå tårna med fingertopparna - med raka ben. Stretch efter cirkelpasset. Jag tittar efter en papperskorg. Jag tänker att nu händer det. Jag blir den första att kräkas i Huddingehallen. I alla fall vad jag känner till. Jag sväljer hårt och lägger mig på rygg istället. Avvärjer.

Visst var det ett grymt hårt pass. Visst var det varm-fuktigt i salen. Men så här har jag aldrig känt.

Dagen efter tränar jag body pump. Det är något jag bemästrar och vet att jag orkar. Ändå kommer illamåendet. Jag funderar lite. Och googlar prednisolone+tapering+symptoms. Illamående. Trötthet. Ta det försiktigt med fysisk stress...

Det positiva är att jag faktiskt håller på att trappa ner kortisonet - efter nästan två år. Väldigt långsamt. Så långsamt att jag inte hade räknat med några avvänjningsproblem. Det negativa tycks vara att jag inte riktigt tål hård träning just nu.

Utmanande bollar

Lånehunden F visar med sitt kroppsspråk att hon lagt ifrån sig bollen någonstans. Hon vill att jag ska kasta den så att hon får jaga. Bara jag hittar den... En gammal blek tennisboll är svår att upptäcka bland skogens buskar och ris för vilket skarpt människoöga som helst (inbillar jag mig). I mitt fall är jag dessutom just idag utan linser.

"Kom" sa Sofie när jag fredagsspinnade för henne. Nytt för höstens Huddingehall-schema har hon lagt in ett pilatespass med boll på söndag eftermiddag. Jag kommer. När jag 45 minuter senare lämnar salen lovar jag att ge passet en chans. Jag lovar att komma minst två gånger till. För att bemästra pilatesbollen behöver man muskler som jag inte har. Man behöver balans som jag inte har. Men man kan ju alltid försöka öva upp sig tänker jag.

En helt annan "boll" är mitt nystan av nästan 400 meter supertunt och svindyrt lyxgarn från Madeleine Tosh. Jag har två likadana bollar och tanken är att de tillsammans ska bli en sjal. Mönstret är inte komplicerat på något sätt men jag inser att det kommer att ta tid. Grymt mycket tid! Utmaning här är att inte tröttna.

Det ska bli en sjal. En slags "plisserad" sak. Om den någonsin blir färdig.

Jag och Michel

Vet inte hur det gick till. Vet inte vad jag gjorde. Men jag har ont i ljumsken. Så där så att det är svårt att lyfta benet. Svårt att köra bil - vänster ben vill inte riktigt lyfta.

Någon större fara är det inte. Jag förbereder mig inte för VM.

Pang!

Passdeltagarna vänder på huvudet. Vad var det som small till så? Jag svär lite. Jag har just fått ett gummiband hårt i bröstet. Det gör lite ont faktiskt. Men så särskilt generad är jag inte. Inte egentligen.

"Pinsam du är!" Dotterns reaktion på min beskrivning av vad jag råkade göra på cirkelträningen. Och jag som just tänkt föreslå att vi kanske kan träna cirkel tillsammans. För cirkelträning har blivit lite av min nya grej. Tufft som attan. Om man tar i. Jobbigt som sjutton. Om man väljer att göra det jobbigt. Och det väljer jag att göra. Jag är inte riktigt lika stark som min kompanjon - och det är bra för då tar jag i lite extra. I min hall kör man i par, visserligen mestadels jämsides snarare än med eller mot varandra - men det är peppande att vara två. Men som sagt, dottern vill nog inte utsätta sig. För mammas pinsamheter.

Men egentligen var det inte så farligt pinsamt. Jag råkade bara vinkla tårna lite fel. Så att gummibandet jag hade runt fötterna och som jag hade spänt hårt hårt för "sittande rodd" hamnade rakt i mitt bröst. Pang. Aj.

Jag känner igen nörderi när jag ser det

Jag har börjat sticka. Eller egentligen har jag återupptagit stickningen. För jag var ganska insyltad i stickdjungeln på mohairgarnets tid. Och på Kaffe Fassetts tid. Men på senare år har jag hållit mig rätt lugn. Tills nu. Det började med koftegruppa - en norsk grupp på facebook. Jag såg alla fina tröjor och ett sug uppstod.

Min första tröja. Innan den fick limegröna knappar.

Jag slås av parallellerna. Löparbloggar, träningspoddar, facebookgrupper och jogg.se. Motsvarigheter finns för de som snöar in på stickning. Till och med poddar faktiskt (fast lite tvivlar jag på att sådana kan vara spännande). Och där finns stjärnorna. Stickningens svar på MarathonMia, Träningsglädje, 4.30-Staffan och de andra tongivarna heter saker som Pinneguru (jag tror pinne är sticka på norska - norrmännen dominerar stickningen), Cottemor och Tant Kofta.

Nörderi var det ja. Jag upptäckte just att stickbeskrivningen till månadens disktrasa för augusti publicerats. Dags att lägga upp lite maskor.

Jo, jag tränar fortfarande. Också.

Pride

Min dotter har en flickvän. Och jag är så stolt över att hon vågar vara den hon är. Öppet.

Jag är glad över att hon är född i 1990-talets mitt. I Sverige. Det är fortfarande tufft att vara annorlunda. Men inte riktigt lika tufft som förr och inte riktigt lika tufft som på många andra ställen i världen. För mig är det det Pride handlar om. Stolthet över att våga vara den man är. Stolthet över att våga leva sitt liv fullt ut. Trotsa fördomar.

Jag tänker på "Torka aldrig tårar utan handskar"-böckerna. På att det inte är så länge sedan det var annorlunda i Sverige. Jag läser i DN att det fortfarande är svårt. I vissa grupper. I vissa områden. I Sverige.

Tuffaste PTn ever

"Pinga!". En glad barnröst uppmanar mig att springa ett varv till runt huset med honom. Varv 703 känns det som. Barfota i gräset. Bästa PTn ever. Så fort jag stannar kommer den glada rösten. "Igen!" säger den. "Pinga EN GÅNG TILL!" Min PT är drygt två år gammal. Och vet redan att barfotalöpning är bra för mig.

Inget för dem med svettskräck

"Oj" säger en av passdeltagarna. Och torkar av mattan efter sig så gott det går. "Jag tror inte man ska gå hit om man har svettskräck" svarar jag och hoppar ner på mattan - redo för nästa övning. Samtidigt som jag inser att det droppar ur mitt hår. Samtidigt som jag torkar mig men en handduk som knappt suger upp något mer. Absorptionsförmågan hos frottén har överskridits. Det är cirkelträning. De som inte står ut med andras (och sin egen) svett ska inte gå dit. Så är det bara.

Om mig droppar det. Och jag är lycklig. Blöt av svett och lycklig. Trött i varje muskel och lycklig.

Förklara magen

Jag äter kortsion. Jag har gått upp åtta kilo sedan jag började med medicinen. Det vill jag gärna klämma in när jag pratar med nya folk eller folk jag inte sett på länge. Förklara mig. Skylla ifrån mig... Jag vet att det är urfånigt. Att jag är urfånig. Jag vet att jag inte borde bry mig om vad andra tänker. Skita i om någon tänker "men gud vad FET hon är"! Om de nu tänker något alls. De flesta gör nog inte det. Det inser jag.

Vikariespinninginstruktör idag. Inhyrd från Saga motion tror jag. Ett sådant där fullblodsträningsproffs utan minsta uns av underhudsfett. Möjligen kan en liiiten buktning anas strax under naveln. Hade det varit fett hade det varit typ 300 gram. Men spinninginstruktören klämmer tidigt i med en ganska lösryckt kommentar som får oss att förstå det är en liten ny människa på gång. Så säger hon för att ingen av oss ska tycka att hon är tjock tänker jag. För man känner andra såsom man känner sig själv.

Tänk om det kunde vara så att man kunde släppa den där kroppsfixeringen. Strunta i hur kroppen ser ut och bara känna efter hur den känns. Vissa klarar det. Jag jobbar på det. Fortfarande.

Jag lurar och klurar och ibland bara gör jag

Jag lurar på vilken löparklocka jag egentligen vill ha. Googlar. Funderar. Krav-specar. Står i kö på löplabbet för att fråga om råd. Inte redo att köpa än. Nu tar löplabbet lite för lång tid just idag så jag lämnar innan det blir min tur. Men jag hinner glo lite i montern. Se hur klockorna ser ut.

Lurar har jag väl inte direkt funderat över. Inte medvetet i alla fall. Men plötsligt går jag in i en affär som jag råkar gå förbi, pekar och betalar (ganska mycket pengar dessutom). Så spontant det bara kan bli. Ett par lurar som inte behöver sitta fast i telefonen. Små ploppar som ska sitta i mina öron medan telefonen ligger i den lilla väskan som sitter fast på min vattenflaska. Alltihop är en muta till mig själv. En pryl som kanske kan hjälpa mig erövra det där gymmet som jag har tänkt så mycket på att jag SKA göra i sommar (tjat, tjat - bara gör't vet ja').

Så är det med mig. Vissa saker sitter hårt inne. Andra bara händer.

Fukt eller värme eller båda?

Idag kom den tillbaka till mina tankar igen - den där bastu-laborationen. Vissa saker sitter där. Vissa saker ger bestående intryck. Bastu-laborationen, som jag väl gjorde för ett halvt liv sedan, gick ut på att en person fick basta med full EKG och andnings-övervakning. Vi andra studerade och mätte allt möjligt. Det mest har jag nog glömt. Men hjärtfrekvensen minns jag. Den mätte vi. Med och utan ånga. Med och utan fullgod förmåga att göra av med värme genom svett. För det är det som händer när det är fuktigt (och varmt) - svetten förångas inte och då försvinner inte värmen. Egentligen är det inte svårt att räkna ut vad det leder till. Egentligen hade ingen laboration behövts. Men man lär sig liksom bättre. Och jag minns ju faktiskt fortfarande - väldigt många år senare, hur hjärtat rusade på den stackars försökspersonen (och med-studenten) när ångan fyllde bastun. En stressad kropp.

Idag tänker jag på den där bastun när jag springer. Egentligen är det inte särskilt varmt, ens med mina mått mätt - runt 20 grader kanske. Men det är fuktigt på ett sådant där kvalmigt sätt. Sådär så att det inte går att svettas. Nu springer ju jag varken hårt eller långt för tillfället, men jag noterar att det känns (ännu) tyngre än för några dagar sedan. Då rundan var densamma. Då det var morgon. Innan värmen och utan fukt.

Tillbaka vid datorn laddar jag upp Garmin-data och noterar ungefär samma (långsamma) hastighet som senast. Men medelpulsen är klart högre. Bastu-laboration in real life.

Det är underligt det där med luftfuktighet och löpning. Ibland känns fuktig luft som om den är extra mättad med syre och lätt att andas. Ibland känns den kvav. Är det bara temperaturen som gör skillnaden? Bastulabben i all ära, men kanske skulle jag ha lyssnat bättre på någon fysiklektion?

Och så var det det där med kjol...

Jag har nästan alltid kjol eller klänning. Allra särskilt nu när jag har gått och blivit (kortison)tjock(are). Det är liksom skönast med en löst hängande klänning. Och faktiskt - det blev två nya Jumperfabrik-klänningar igår. En likadan (bara lite ljusare blå) som den jag såg Träningsglädje-Sara vara grymme-snygg i för ett tag sedan (bilder som inspirerade mig till att äntligen gå till den där butiken på Söder) och en i ärtigt grönt. Men nu var det inte vanliga kläder jag tänkte skriva om...

Löparkjolar. Vad är det för otyg tänkte jag när de först dök upp. Kan man inte bara få strunta i hur man ser ut och framför allt vara bekväm när man tränar? Sedan har jag sett den ena efter den andra vara så snygg i dessa kjolar! Så snygga att jag har blivit ganska sugen på att skaffa en själv faktiskt.

Men så idag. På Huddingehallen. En kvinna tränar i kjol. En sådan med byxor i (jag gissar att alla kjolar har det - för usch och fy om trosor skulle synas). Hon drar och drar i de där byxbenen. Hon är allt annat än bekväm i den där kjolen. Där och då tänker jag att jag nog ska ta och strunta i kjol. Fortsätta träna i mina gamla nötta, invanda och framför allt bekväma tights.

Hur kommer det sig förresten att ingen utom jag (och hon med kjol utanpå) kan tänka sig ha korta tights i träningssalen? Att alla (i alla fall kvinnor) täcker minst knäna med sina tights, och att vissa har hellångt... Trots att det är typ 30 grader inne. Underligt.

Nya prylar och jag

Det finns de i min närhet som verkligen går igång på nya (tekniska) prylar. Gadgets. Det gör inte jag. Jag ser mest krånglet framför mig. Att lära sig hur prylen funkar. Att över huvud taget FÅ prylen att funka. Förmiddagen gick åt till att få en ny, fancy, skrivare att fatta att jag vill skanna till PDF - inte till JPG. Sådär enkelt som den gamla traktormodellen gjorde utan större åthutningar än en smäll på locket ibland (nädå, skojar bara). Men jag tror att svordomarna över "ny-och-fancy" kan anas. Till slut gick det i alla fall. Nu återstår bara att fatta hur jag kan spara dokument utan att de först hamnar i "my garden" (jo "ny-och-fancy" lägger allt skannat på något ställe som den kallar "my garden" och som varken ser ut som en mapp eller för den delen fungerar som en mapp).

Nog om skrivare. Jag springer ju. Och det här ska föreställa en löparblogg, om än i något av träda. När jag springer har jag koll på pulsen. Och sträckan. Och tiden. Mer behöver jag inte. Pulsen är viktigast för den ska helst inte rusa iväg nuförtiden. Min gamla Garmin från 2009 har varit en bra kompis. Nästan alltid. Men jag måste nog inse att den börjar ge upp. Armbandet håller ihop i en tunn tråd (vilket förstås inte är det värsta) och ibland slutar klockan helt enkelt att mäta (mindre bra när man behöver full koll på pulsen). Så nu har jag valet att ta fram silvertejp till armbandet och acceptera en del stopp när Garmin inte vill mäta - eller köpa en ny klocka.

Så vad är problemet? Egentligen är problemen två. Ett: jag vet inte vilken klocka jag vill ha och orkar inte riktigt sätta mig in i djungeln av modeller och två: jag har ingen större lust att lära mig en ny klocka, installera ny programvara, få programvaran att funka... Och så vidare.

En insikt slår mig. Jag brukar le lite (snällt - jag lovar!) åt min kära mor och hennes ointresse/lättare rädsla för ny teknik. Jag har fyllt femtio... Nä, nu får jag skärpa mig. Klart jag ska ha en ny klocka! Men vilken...

Inte lika självklart

Jag är i Verona. På jobb. Jag har inte valt hotell själv. Om jag hade det så hade jag försökt hitta ett med gym. Inte helt säkert att jag hade lyckats dock. Min spaning är nämligen att det i Italien inte är lika självklart med hotell-gym som det är i det stora landet på andra sidan Atlanten. Inte självklart alls faktiskt.

Nu sitter jag här med en timme över och ångrar att jag inte packade löparskor trots allt. Ångrar att jag, när jag insåg att hotellet inte har gym (jo, jag kollade innan - det gör jag nästan alltid), valde bort träningskläder. Ute lyser solen. Ute är det nog inte för varmt för mig (24 grader ungefär). Ute finns en flod som man nog kan springa längs med, utan större risk att tappa bort sig. Suck.

Nåja. Man kan promenera. Och jag åker hem redan i morgon. Till mina löparskor.

Kryper och krälar

Vad är egentligen instinkt? Och vad är inlärt beteende? Varför ryser jag av obehag när jag ser en orm ringla? Vad är det med råttor som gör att dessa djur (i alla fall i det vilda) av de flesta inte ses som lika gulliga som sina gnagar-kusiner ekorrarna? Sitter det enbart i svansen?

Personligen tycker jag att råttor är ganska gulliga - om de inte väger ett halvkilo och fräser åt mig förstås. Och jag är inte rädd för spindlar. Inte alls. Antingen föddes jag utan den instinkten eller så har inte mamma lärt mig. Som hon nog ändå gjorde med ormar. Utan att mena det. För jag glömmer aldrig hennes näst intill (högst förståeliga) hysteriska anfall när hon insåg att det låg en huggorm i vår sandlåda. Den sandlåda min lilla lillebror just klättrat ur för att hämta en eller annan bil eller spade.

Jag förstår hur som helst inte uppståndelsen i Body pump-salen idag. En liten, liten spindel - högst sannolikt helt ofarlig eftersom vi inte har giftiga spindlar i Sverige, kryper runt på golvet. Mellan step-up lådorna. Den ena deltagaren efter den andra stelnar till och tittar på spindeln. Bryter träningen och fixerar blicken spänt vid krypet - tills det obekymrat irrar vidare. Till nästa deltagare. Som stelnar och stirrar. Inte alla men många verkar uppriktigt rädda. Vad löjliga de är tänker jag. Sedan inser jag att om det hade varit en orm - då hade jag flytt rummet. Ofarlig snok eller ej. Jag hade inte grejat det. Men spindlar, de får krypa hur de vill för mig.

Innan jag ler alltför överlägset åt de spindelrädda ska jag kanske påminna mig själv om att det var jag som ramlade i vår näckrosdamm för några dagar sedan. För att "något" rörde sig i vattnet vid min vattendoppade stortå. Troligen ett grodyngel...

Cardiac patient runners club

Nu har vi startat den - cardiac patient runners club. För oss som inte riktigt vill lyssna på kardiologer som säger att nummerlapp inte är bra för oss. För oss som ser till att det där ingreppet schema-läggs så att det gör minst möjliga åverkan på tränings- och tävlingsplanering. För oss som ljuger en liiiten aning om hur vi tränar när det är doktorn som frågar. Vår klubbdress har knytband bak - så där så att man kan skymta rumpan. Och strumpor som kasar ner. Kanske springer vi för att samla in pengar till forskning. Allt är möjligt. Så länge hjärtat slår.

Bild snodd från internet. Från en film tror jag. Med Nicholson. Something's gotta give. 

Vågar prova något nytt

Hela våren har jag sneglat. På de där svettiga och rosiga människorna som kommer ut ur salen efter Cirkel-passen. Själv har jag inte riktigt vågat. Det har känts lite för tufft. För trots allt får jag ju (eller vågar för den delen) inte köra hur hårt som helst. Och hårt har det verkat.

Fullt blir det också. På noll-tid. De är så populära de där cirkel-passen. Jo, jag vet knepet för hur man bokar populära pass (hemligt), men det har liksom känts som ett extra motstånd med en fullproppad sal och jag som enda, otränade, nybörjare. Men idag. Idag såg jag att passet var långt ifrån fullt. Folk är väl sommarsåsiga antar jag. Och då fick jag lust. Lust att prova något nytt.

Eller nytt och nytt. 15 övningar per varv. 30 sekunder per övning. Tre varv. Burpes. Upphopp. Knäböj. Höga knän. Hantelpress. Grodhopp. Och så vidare. Ingen rocket science. Ingen träningsrevolution. Men så ofattbart jobbigt. Nu BLIR det ju inte jobbigare än man gör det på denna typ av pass, men jag är inte den som slöar när en kvinna med blonda flätor, visselpipa i munnen och militärisk uppsyn skriker på mig (och alla andra) att vi kan bättre.

Ja, jag kommer tillbaka. No longer a rookie.

Spurt mot midsommar

Pyttsan vad lätt tänkte jag då. 100 pass innan midsommar - det är ju knappt en utmaning. Nu sitter jag här och räknar och kontrollräknar. Och hur jag än vrider och vänder på det har jag fem pass kvar och fem dagar kvar att göra dem på. Det går. Men någon marginal har jag inte fått till. Verkligen inte.

Hur blev det så här? Mars är en förklaring. Då var jag sjuk i tre (3!) veckor och fick till fem (5!) pass på hela månaden. Det säger sig självt att man kommer lite efter då. I maj hade jag hund ett tag och eftersom jag inte räknar promenader - hur långa eller intensiva de än är, blev det lite mindre med träning då. Annan träning fick liksom lite mindre plats. Och så förbjöds jag ju av maken att träna på min födelsedag... Vilket senare visade sig vara en order från K, som med marginal klarar sina hundra pass. Sabotage? Nåja, jag fick champagne och jordgubbar som plåster på träningsbristen.

Man får räkna lite hur man vill står det i beskrivningen av utmaningen. Men en grundregel kan vara att passet ska vara minst 30 minuter och kräva dusch efteråt tycker utmanaren. Flera pass om dagen kan man absolut räkna står det också. Jag tränar ofta dubbelpass. Väldigt ofta. Spinning följt av CXworx till exempel. Men jag har valt att i mina egna regler, trots att vart och ett av passen är 30 minuter eller längre, räkna dubbelpassen som ett pass. För det blir ju bara en dusch. 100 "efter träning-duschar" innan midsommar - det är min variant av utmaning. Hade jag istället räknat dubbelpassen som två - då hade jag förstås varit i mål för lääänge sedan...

Men bortförklaringar är inte min grej. Inte alls. Så nu kör vi. Snart är det midsommar.

Min man förbjuder mig

Jag fyller år idag. En sådan där läskigt stor siffra. 50...

Jag jobbar hemifrån idag. P jobbar också hemifrån (vilket är ovanligt). Jag bokar in body pump på lunchen - för i kväll får jag inte boka något pass. Eller något annat heller för den delen. P har sedan länge bett mig hålla kvällen fri.

Just när jag ska byta om till träningskläder blir jag stoppad. "Vart ska du?" undrar P. Träna - what else... "Det får du inte" säger P. När jag undrar varför vill han inte svara. Hmm.

Nu börjar jag bli lite orolig. Vad har han i görningen? Den där luringen P. Kontroll-freaket i mig vrider sig i ovisshetsplåga.

Smart ändå

Det bor en hund hos mig en stund. F. Vi gillar varandra och vi gillar skogen. Vi gillar att springa också.

Jag skulle kunna skriva att F är aningen korkad ibland. Så där som hundar är mest. Men det vågar jag inte. För det händer att husse läser min blogg. Istället tänkte jag berätta om hur smart hon har visat sig vara - när vi springer. Jag harvar på med mina "intervaller" - tre minuter löpning och två minuter gång. Upprepas. Precis på gränsen till att hälsenan gnäller lite. Precis på gränsen till lagom. Just nu åtta repeats som Garmin håller reda på.

F gillar skogen. Jag gillar skogen. F gillar mig (inbillar jag mig i alla fall) och jag gillar henne.

Ett par gånger har F sprungit med mig. Vi håller till i skogen och hon får yra runt ganska fritt. Förvånad noterar jag... Redan under det första passet gör F en koppling. När Garmin piper byter vi. Från löpning till lek med pinnar. Från lek med pinnar till löpning. Så himla tydligt att hon fattar. När det är dags för löpning travar hon på strax framför mig och hon börjar vid första pipet (av fem varningspip och ett "riktigt" pip) - INNAN jag har börjat springa. Vid nästa signal stannar hon tvärt vid första pipet - INNAN jag ens börjat sakta in, och tittar på mig med den där "jag-vill-att-du-kastar-pinnar"-blicken. Utan att jag gjort minsta försök att lära henne (inga kommandon eller så), förstår hon vad klockans pip betyder. Smart hund!

En annan smart sak är FlipBelt. Det följer ofta med mig som bärare av mobil och nycklar. När hunden är med behövs små plastpåsar - och dessa kan man pula in i sitt "bälte". Det behöver man inte vara särskilt smart för att komma på.

Adidas-tjej

Eller Adidas-tant är kanske en bättre beskrivning när det bara är någon vecka kvar till den där 50-årsdagen...

Kan det vara så att det var mina fötter Herr Dassler tänkte på när han grundade Adidas? Troligen inte eftersom jag inte på långa vägar var född då. Ålders-nojjan till trots.

Hur som helst - Adidas skor passar allt som oftast mina fötter. Så är det bara. Bland rea-skorna på Länna sport hittar jag ett par knallrosa Adizero Adios Boost. Boost... Det har jag länge varit nyfiken på. Det låter bra. Det låter väl som något jag behöver? Jag slår till.

Det här var för några veckor sedan och jag har hunnit prova. Ja, jag sa ju det - Adidas passar mig. Jag gillar dem verkligen. Men det där med Boost vet jag inte om jag känner så mycket av. Kanske för att löpningen är mer av lufs än av spänstiga steg just nu? Att de är snygga är i och för sig en boost i sig. Men det är nog inte riktigt det som Adidas menar med "boost".

En maraton-dag

En maraton-dag som denna känner jag vemod. Jag vill också. Trots att vädret inte är så inbjudande.

Aldrig mer nummerlapp sa min nya doktor. Vi får väl se tänker jag.

Jag tittar någon minut på TV4s utsändning. Jag råkar hamna mitt i en intervju med en man som inte klarat repet. Jag skruvar på mig och tänker att det är lite taskigt att dyka på en människa som just tvingats kliva av ett lopp han tränat länge för. För att han var för långsam. Klart han är besviken. Klart han helst vill vara ifred.

Själv sprang jag 20 minuter i sträck. Utan att hälsenan gnisslade alltför ljudligt. Det ÄR himla härligt att springa. Och det måste inte vara maraton för att vara härligt.

Förhålla sig

Spontant kommer tårarna. Ledsna tårar. Trötta tårar.

Men efter en stund tänker jag att det åtminstone går åt rätt håll.

Inflammationen puttrar. Men med aningen mindre intensitet. Det säger min nya doktor. Min nya doktor är inte som min förra - den fantastiska Dr. I. Min nya doktor är inte alls lika öppen. Inte alls lika förstående. Inte alls lika tålmodig med mitt ifrågasättande. "Hur länge" undrar jag. "Det kan jag inte svara på" säger han. "Men jag trodde du var expert" säger jag inte... Men jag pressar lite. Ett halvår blir svaret.

Jag är så innerligt trött på kortisonet. På vad det gör med min kropp. På rädslan för benskörhet och diabetes. På fettet som sitter på konstiga ställen och på mindre konstiga ställen. Jag är så trött på sjukdomen - trots att jag egentligen inte känner av den mer än som läkemedelsbiverkningar. Och som oro. Oro för vad den kan göra om den inte hålls i schack. F*ck sarkoidosis!

Men. Det går åt rätt håll. Så tänker jag. Så ska jag tänka. Tålamod...

Jubileum

Jag måste komma ihåg att jubla. Jag får inte glömma. Jag vill inte glömma. Hur skört livet är. Jag får inte glömma att njuta av det som är.

Många är de som vittnar om att man när man ser döden i vitögat börjar leva. På riktigt. Inte lika många pratar om att man glömmer. Glömmer bort dödligheten igen. När minnena av dödens vitögon bleknar.

Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Mitt emellan kanske. Att komma ihåg att leva medan tid är - det är i alla fall himla smart.

Idag är det två år. Sedan det där loppet. Sedan mitt hjärta fick spel. Sedan läkarna sa att det var förvånande. Förvånande att jag klarade mig.

Mind your own business

Ytterligare en lapp på Huddingehallens anslagstavla (denna gången anonym). Någon stör sig på pass-deltagare som inte gör som ledaren säger utan kör sin egen grej. Hade det handlat om Aerobics, Zumba eller Step hade jag förstått synpunkten. Där kan kaos lätt skapas om inte alla går åt samma håll. Men det är body pump hon menar. Där var och en har sin plats. (Hur jag vet att "anonym" är en hon? Det är nästan bara kvinnor på body pump - så jag gissar.)

Visst kan man undra varför någon nödvändigtvis vill vara i en sal där alla gör samma sak för att själv göra något annat. Visst kan man tycka att det är lite onödigt att ta upp en plats. Men att störa sig så pass mycket att man skriver en lapp där personalen uppmanas att ta tag i detta allvarliga problem genast (med många utropstecken efter) - det får mig att undra vem det är som har problem. Egentligen.

Medan jag läser lappen går mina tankar till flickorna och kvinnorna i Afganistan. De som beskrivs i Jenny Nordbergs mycket insiktsgivande bok "De förklädda flickorna i Kabul". Jag tänker att en människa som stör sig på att någon annan gör sin egen grej på ett grupp-pass inte har så många verkliga problem. Eller så har hon det. Och behöver pysa på något ofarligt ställe. Vad vet jag? Och egentligen borde jag inte bry mig. För om jag stör mig på hon som stör sig så är jag ju likadan.

Reps

Läget är inte optimalt för muskelbyggande. Med allt kortisonet snurrande i min kropp. Men ändå. Jag vill motverka förfallet. Så gott jag kan.

Jag har förstått av de tränings-lärde att få reps och tunga vikter är grejen. Body Pump (som jag älskar) är ineffektivt. För många reps och knappt mödan värt. Säger de.

Men hur kommer det sig då?

Jag grottar ner mig i garaget. I mannens träningshörna. Med tunga hantlar och en överlastad skivstång. Jag gör övningar ur Olgas bok. Olgas överkropp. Vikterna är så tunga att jag absolut inte orkar en enda repetition till - utöver de få jag gör. Typ 5-6 stycken i varje set. Mina biceps skriker om nåd. Axlarna domnar nästan bort. Ryggen värker. Jag avslutar med triceps. Hittar ingen lagom tung vikt. Tänker WTF och kör lätt och många reps istället. Gissa var träningsvärken sitter? I triceps... Ingen annan muskel gör minsta väsen av sig.

Så jag undrar jag... Hur är det egentligen med det där experterna säger? Är det mig det är fel på?

Så himla dumt att anta saker

"Ät enligt LCHF (inga kolhydrater) de sista två måltiderna och fasta sedan i 12 timmar". Det är instruktionen inför PET-undersökningen jag idag skulle göra för fjärde gången. Ingen av de tidigare gångerna har någon frågat mig om jag ätit LCHF-mat. De har frågat om jag har fastat och jag har fått beröm för mitt låga blodsocker. Jag tänker att det där med LCHF nog är till för att patienterna inte ska hungra ihjäl, men ändå vara ordentligt tömda på kolhydrater. Det är ju radioaktivt socker de ska spruta in i mig och för att det ska få fritt spelrum ska det egna sockret vara lågt.

LCHF känns aningen otydligt för mig. Visst har jag hyfsad koll på vilka livsmedel som innehåller kolhydrater, men jag är inte riktigt säker på vad som är tillräckligt kolhydratfattigt för att klassas som äkta LCHF. Dessutom äter jag oftast ute på vardagar och då har man ju sämre koll. Jag väljer att inte äta alls. Det känns enklast. Och bäst - eftersom jag antar att syftet är att bli av med kolhydrater. Det visar sig vara ett dumt antagande. Mycket dumt.

Nukleärmedicin vill inte undersöka mig idag. Jag har fastat för duktigt. Jag skulle tydligen ha ätit fett. "Annars kan hjärtat ta upp socker ospecifikt" säger läkaren som jag kräver att få prata med. Hon säger att de redan under den förra undersökningen misstänkte att jag inte följt dieten. Där var ett diffust upptag i hjärtat som de tvingas tolka som kvarstående inflammation. Jo, jag fastade förra gången också... Jag blir lite sur på att ingen berättat om denna misstanke. Om man nu tror att patienten är olydig (eller med en alldeles egen logik - som jag), kan det ju vara bra om patienten inför nästa tillfälle får veta vad sådan olydnad leder till.

Jag nämner inget om att jag brutit mot "ingen gymnastik inom 48 timmar"-instruktionen. Också. (Lätt omodernt uttryckt måste jag säga - för vem kallar sin träning för gymnastik nuförtiden?). Mitt brott är en lätt jogg sisådär 36 timmar innan undersökningen. Men det spelar ju ingen roll nu när de ändå inte vill undersöka mig.

Nästa gång ska jag lyda. Nästa gång ska jag inte anta.

Fade away

Den där rösten som talar i mig lite då och då och vill ut via bloggen är ganska tyst. Men tränar gör jag. Om än mycket försiktigt. I alla fall när det gäller löpning. Springer i små små "intervaller" och samlar ihop en kvart löpning eller så. Blandar med massor av gång för att passen ändå ska kännas mödan värt. Värda att byta om för. Hälsenan är med på noterna. Än så länge. Och jag skyndar långsamt. Väldigt långsamt.

57 vårar

På Huddingehallens anslagstavla hänger utskrifter av vad folk tycker och tänker. Ris och ros. Mest ris. Ganska underhållande läsning emellanåt. Som nu idag. Personalen uppmanar simmarna att försöka samsas och intygar att de gör sitt allra yttersta för att fördela banorna utifrån sina badgästers behov och önskningar. Jag läser mellan raderna att två personer gång på gång bett badvakter lösa deras aningen aggressiva konflikt. En konflikt som tycks handla om hur man ska simma - rundbana eller fram och tillbaka. En av de arga vill att reglerna ska ändras och den andra, lika arga, att reglerna ska följas. Hmm. "Sluta bete er som barnungar" står det inte... Men det känns som om det är det badvakterna vill säga.

Strax under finns ett brev från en kvinna. Carina. Hon skriver att hon är 57 år. Jag funderar över varför hon tycker att hennes ålder är viktig i sammanhanget. Carina vill att ett par av maskinerna får lite översyn. Det är tydligen trögt att göra inställningarna. "Är man inte redan stark innan så blir man det av att ställa in maskinerna" skriver hon inte... Men hon skriver att hon är 57 år.

En gång skrev jag ros till alla fantastiska ledare. Jag har aldrig sett att det satts upp. Jag undrar om det kom fram och tänker att jag ska försöka igen. Men att jag är 49 vårar lämnar jag nog därhän.

Börja om från början

Börja om på nytt.

Med kroppen full med kortison blir jag inte särskilt sjuk. Medan herrn i huset är helt sänkt är jag helt klart infekterad. Men inte särskilt sjuk. Nåja, är man infekterad tränar man inte. Inte längre. Så jag vilar. I 16 dagar vilar jag. Sedan börjar jag om. Från början. Eller nästan.

Ett försiktigt löp-pass i förra veckan. Och sedan ont. Så ont i hälsenan att det i flera dagar var svårt att gå normalt. Nu känns det mindre. Men det känns. Jag söker mig fram till prehabbloggen. Minns lite vagt ett par inlägg om hälsene-problem. "Vanligt när man börjar om igen efter uppehåll" läser jag. Jasså minsann. "Var försiktig och spring inte om det gör ont" läser jag också. Så länge jag har ont av att traska är det nog ingen idé att ens försöka springa antar jag.

Jag har inte bråttom. Jag kan börja om igen. Löpningen finns kvar och jag har tid att vara noggrann.

Ett annat tålamodsprövande projekt. En kofta ska det bli. Har börjat om en gång och egentligen borde jag börja om igen. Halskanten blir aningen för vid tror jag. Noga ska man vara. I löpträning och i stickning.

Ettårsdag

"Tycker du om den eller hatar du den?". Den frågan har jag fått flera gånger av sköterskor och läkare. De undrar över hur jag ser på grunkan som sitter strax under mitt vänstra nyckelben. Den lilla dosan som opererades in för exakt ett år sedan. På självaste påskafton.

Tydligen är det så att många ICD-bärare inte tycker om sin dosa. För att den påminner om sjukdom kanske. För att den kan (och ska) ge en en hästspark rakt i bröstet när man minst anar det. Vilket förstås är liiite läskigt att tänka på. Men också bra. Det är ju liksom det som är dosans jobb. Min dosa har inte gett mig någon hästspark. Än.

På "gilla/hata"-frågan svara jag att jag ser min dosa som en vän. En vän jag vet kommer att göra något viktigt för mig OM det behövs. Att jag samtidigt innerligt hoppas att det inte ska behövas är en annan historia.

Jag stör mig inte heller på att dosan syns "utanpå" - som en kantig klump under huden. Eller att den känns lite när jag rör mig. Det är egentligen bara några småsaker som stör. Att BH-bandet ogärna vill stanna uppe på vänster axel till exempel (dosans kant puttar liksom ner bandet när jag rör mig). Och att jag inte kan stretcha baksida axel sådär som ledarna visar på CXworx. Armen tryckt mot kroppen rakt över bröstet funkar inte. Jag vill helst inte heller lägga en skivstång eller viktplatta på nyckelbenen - så där som man ibland gör på Body pump. Men det är ju yttepytte små saker i sammanhanget.

Jag är glad i min dosa. Och idag firar vi alltså ett år tillsammans. Än så länge harmoniskt.

Tuberkulos är det i alla fall inte

Jag är förkyld. Om man vill vara positiv så kan jag använda min ofrivilliga löpvila till att läka den lätt irriterade hälsena jag känt av de senaste löp-passen. Jag som varit så försiktig - ändå blev det tydligen för mycket för snabbt...

Jag är förkyld. Om man vill vara positiv så kan jag vara glad åt kortisonet som dämpar symtomen. Vill man vara hypokondrisk kan man oroa sig för att kortisonet hindrar min kropp från att effektivt göra sig av med viruset. Bara att vänta och se var det hela tar vägen. Lika sjuk som min man är jag inte. Inte på långa vägar. Men han är ju å andra sidan en förkyld MAN (och jag äter som sagt kortison). Nåja, om jag ska vara rättvis så är han inte alls den gnälliga typen.

Det är i alla fall inte tuberkulos jag har. För några år sedan hade jag tyckt att en sådan tanke var absurd. Men vips sitter jag hos en sköterska och går igenom vilka länder jag besökt. Hon undrar om jag minns om någon hostat på mig när jag var i Afrika för många år sedan... Hon punkterar ett blodkärl och tar ett prov. (Inte för att jag hostar, det är mina PET-aktiva lymfknutor som utreds). Provsvaret kommer - det är inte tuberkulos. Förstås inte.

På en helt annan klinik, som går under det läskiga namnet Radiumhemmet, punkteras ett par av mina lymfkörtlar och celler sugs ut. Provsvaret kommer att dröja några dagar och jag får vänta ett tag till på nästa ledtråd till varför lymfkörtlarna lyser så starkt i PET-kameran. Men det är i alla fall inte tuberkulos.

Spel-lista Pojkar 01

Ja, jag tycker musiken är en av de viktigaste faktorerna för att spinning ska vara kul. Nej, jag har nog inte samma musiksmak som pojklaget födda 01 där spinning-Annas son spelar.

"Men hur gör man - kan någon hjälpa mig?" vädjar Anna. Annas iPad tycks sitta fast i fotbollslagets spellista. Fast i pojkar 01s musiksmak. Annas spinningmusik går inte att hitta. Istället får vi snällt cykla till musik jag aldrig hört förut (och nog helst inte vill höra igen). Varje ny låt är en överraskning för Anna. Men hon är en mästare på att improvisera (sådan här grejer brukar hända just henne av någon anledning) och vi hade kul. Vi hade jättekul och vi svettades ordentligt. Till dålig musik.

När ska vi äta?

När ska vi äta? En ganska vanlig fråga. Och inte alltid helt lätt. Olika träningstider ska pusslas in. Och av någon anledning upplever jag att de bästa träningspassen på mitt gym ligger "mitt i maten". Möjligen är det vi som är familjen annorlunda. Äter oftast mellan 19 och 20.

Löpning är bra. Den kan man göra när det inte är matdags.

Back on the stuff

Jaha. Så har jag laddat dosetten igen. Med kortisontabletter. Jag är inte glad. Inte alls glad. Men än så länge har inget sagts från läkarhåll om träning. Så jag fortsätter väl i den lunk-takt jag är i. Det hjälper upp humöret lite.

Träningskläderna är nerpackade i väskan som ska med till London i morgon. På hemvägen ska de vara i stort behov av tvätt.

Hem åker träningskläderna

Hem åker jag och hem åker träningskläderna. Oanvända. När jag bor på hotell brukar jag försöka se till att där finns en träningslokal. Och jag brukar försöka hitta tid. Men denna gång fick jag ge mig.

Morgonträning var jag inställd på. Tills jag insåg att både träningslokal och frukostmatsal öppnade 6.30. Och att bussen till möteslokalen gick 7.45 sharp. No mercy. På en timme och en kvart hinner i alla fall inte jag träna, duscha, äta frukost och checka ut. Inte utan otillbörlig stress. Så det fick vara. Men kanske blir man lite lite stark av att bära träningskläder och skor i en väska?

Utsikt från hotellrummet

Ett slags långpass

Mittemellan. Jag är inte nybörjare. Men jag anser mig nog inte ha "löpträningsgrund" heller. Inte just nu. Mina fotleder gnisslar och gnäller när jag stiger ur sängen (det gjorde de faktiskt aldrig när jag vilade helt från löpningen och "bara" promenerade), det känns lite i hälsenorna när jag springer och jag har inte bråttom att komma i from till något lopp. Jag tränar bara "som om" - inte för att verkligen springa "varvet". Alltså tycker jag att jag gör klokast i att ta det lugnt. Alltså väljer jag att följa upplägget i RW inför varvet någonstans mitt emellan förslagen för nybörjaren och för den erfarne löparen. Mitt "långpass" idag fick därför bestå av elva femminuters "intervaller" av löpning i prattempo med en minuts gångavbrott. 66 minuter i rörelse varav 55 löpandes. Det räcker för mig nu. Jag blir trött. Det är lagom.

Olgas underkropp

Vilken tur att jag har dolt min Jogg-profil för allmänheten. Inte för att jag tror att en särskilt stor del av allmänheten (eller ens den del av allmänheten som huserar på träningssajter) intresserar sig för min träning. Men kanske hade någon enstaka hajat till över några av mina senaste pass. "Olgas underkropp". "Olgas överkropp". Så står det i min träningsdagbok.

Jag ska väl inte ropa hej ännu. Det är för tidigt att anse sig botad från kärleken till pump tror jag. Förälskad i Olgas ganska konventionella styrketräning med fria vikter är jag inte. Men jag har låtit mig övertygats om att fria vikter är ett bättre sätt att styrketräna än maskiner. Och jag har äntligen låtit det sjunka in att Body pump kanske inte är så mycket till styrketräning överhuvudtaget. Så jag ger de fria vikterna en chans. Än så länge håller jag mig gömd i garaget bland Ps hantlar, skivstång och bänk (från Blocket tror jag - det brukar Ps prylar kunna vara).

Tanken är att jag snart ska våga mig ut ur garaget och in i biff-rummet i träningshallen. Det är mitt mål. Att känna mig bekväm med "riktig" styrketräning. Att få in vanan. Att komma över kärleken till pump... Nåja, det där sista kanske inte är nödvändigt. Ett litet återfall då och då kan jag nog acceptera.

En träningskompis

Skaffa en träningskompis. Det brukar vara ett av råden till hur nyblivna (eller vana, men lite uttråkade) löpare ska kunna hålla träningen rolig. Jag har alltid tyckt att sådana råd låter lite klämkäcka (lånar ett av mammas ohippa uttryck - det passar här).

Jag är en grupp(tränings)människa. Men när det kommer till löpning trivs jag ganska bra med att springa själv. Visst minns jag tuffa, roliga grupp-pass med Petra, som numera driver Runacademy (tänk att hon började med oss i "Motionärsligan"). Visst minns jag långpass som bara svischat förbi medan jag babblat med Ingmarie. Men ändå. Jag tycker nog att löpning är något jag gärna (helst?) gör i ensamhet. Kanske för att jag vill låta min dagsform och min lust styra.

Det finns dock en träningskompis som är sällskap utan minsta prestationskrav. F. Hon och jag i skogen. Hon hoppar och skuttar två meter framför mig. Två meter bakom mig. Hon märker inte att min kondition är halvkass. Jag kan springa precis som jag har lust. Fort, långsamt, gångpauser - det spelar ingen roll för F. Och några gångpauser blir det. Skogen är full av vatten som hindrar mig lite. Jag tänker återigen på Petra och den gången hon utmanade oss att springa rakt igenom lerpölarna. Att inte tassa fegt runt. Då körde jag järnet. Rakt igenom. Idag fegar jag. Behöver inte imponera på F. Visst - i grupp blir man sporrad att ta i lite mer. Men det är inget jag behöver just nu.

Det ser ut som F väntar snällt på mig. Men bilden är inte rättvisande - det är mest hopp och skutt. När jag inte är tråkig och stannar för att fotografera.

Fjorton veckor till halvmaran

Nä, jag är inte anmäld till något lopp. Och ja, den där smolken finns fortfarande där. Fynden vid senaste PET-udersökningen som jag tycks få vänta länge på att få veta vad de innebär. Jag börjar förstå vad min käre far menade när han sa att han inte ville träffa någon läkare/åka till sjukhuset "för alltid hittar de något skit att rota i och sedan släpper de en aldrig". Inser att det idag är 8 månader sedan min pappa dog. SAKNAR. Tänker på. Varje dag.

Men i väntan på nya tester och nya svar går det inte för sig att sluta leva. Absolut inte! Senaste Runner's World åkte ner i kundvagnen på Kvantum i helgen. Och i den fanns (förutom en som alltid utmärkt artikel signerad I Nilsson) ett 14-veckorsprogram inför Göteborgsvarvet. Det varvet har jag aldrig sprungit och ska inte i år heller. Men jag kan ju alltid träna som om tänker jag. Nu ska jag bara bestämma mig för om jag "har löpargrund" eller är nybörjare.

Behöver man spinningskor?

Hur mycket saker behöver man egentligen? Vad kan man vara utan? De flesta i spinningsalen har spinningskor. Men inte alla. Jag har haft mina väldigt länge. För grejen med spinningskor är att de håller forever (i alla fall de jag har). De är ju inte som löparskor, vars sulor alldeles tydligt slits och förlorar stunsen.

Under tiden jag har haft mina skor har jag många gånger fått frågan om det är någon skillnad. Nja, kanske kan man "dra" lite bättre och inte bara "trycka" har jag nog svarat. Så att man jobbar hela trampvarvet med båda benen samtidigt. I övrigt inte så mycket skillnad. Har jag nog sagt.

Idag glömde jag mina spinningskor hemma. Cyklade istället i de löparskor jag har på alla gruppträningspass (nej, jag har inga speciella skor för gruppträningspassen och just nu så kör jag i ett par gamla Saucony fastwitch som jag nog aldrig egentligen sprungit i - de har bara hamnat i gymbagen och stannat där).

Med hårt åtspända tå-korgar gick det hur bra som helst att "dra". Det jag istället inte riktigt gillade var att "trycka". Skon kändes för mjuk och vek sig liksom runt trampan. Men inte så mycket att jag faktiskt tänkte på det varje minut under passet. Nä. När svetten droppar och Anna peppar hamnar fokus någon annanstans. Så svaret är nog nej - man (eller i alla fall jag) behöver inga särskilda spinningskor. Egentligen. Men gärna ett par skor med stum sula.

Svider nog

Mjölksyran svider lite i mina ben. Spinning på söndagseftermiddagen. Jag kör hårt. Efter att ha suttit i soffan och skrikit mig hes över sprintande skidåkare. Jag försöker föreställa mig hur ont det måste göra att åka en VM-sprint. Det är så lätt att glömma där i TV-soffan.

Min svärmor satt i soffan med mig. Ganska kritisk är hon. Kanske borde jag ha tagit med henne till spinningsalen? För att ge henne ett lite annat perspektiv.

Som ett f*cking domino

Vissa dagar. När allt faller. Planer som går åt h*lvete. För några timmar sedan hade jag inte klarat att skriva annat än en enda lång radda av de fulaste ord jag kan (och jag kan ganska fula).

På förmiddagen ett sms från Lisa. Hon föreslår att vi ska damma av västarna. Ses i Västertorphallens bassäng på eftermiddagen och vattenlöpa lite. Och snacka mycket hoppas jag. Lääänge sedan jag träffat Lisa. Jag föreslår tre-tiden. Har en tvättmaskinleverans vid lunch och ett web-möte halv två. Tre-tiden borde vara lugnt. Ser verkligen fram emot både bassäng och obligatorisk bastu. Och mot att snacka bort en timme med Lisa.

Men då börjar det. Gubbarna som ska leverera tvättmaskinen (efterlängtad - tvätthögen är gigantisk) är sena. Dominoeffekten. Skjuter upp. Planerar om. Sms:ar till Lisa att jag blir sen.

Rafsar ihop mina saker. Tänker att jag behöver ha med mig plånboken. Kör mot Västertorp. Hamnar bakom en bilskolebil. Jo, jag vet att man ska hålla hastighetsgränserna, men det kryper i kroppen... Stress. Lisa är nog redan i vattnet tänker jag. Äntligen framme. Parkerar. Men F*CK! Hittar inte plånboken. Har nog glömt den på hallbordet... Överväger att chansa på att P-vakten har tagit helg, men inser att jag nog ändå inte blir insläppt i hallen utan att betala. Ringer Lisa som inte svarar - för hon är förstås redan i vattnet. Åker hem. Svär långa ramsor för mig själv.

Tar på mig löparskorna. Trots att jag inte har minsta lilla lust för nu är jag rejält molnig. Ger mig ändå ut i februariskymning. Vrålar åt en dam vars lösa hund springer rakt på mig (i annat sinnestillstånd hade jag nog bara muttrat lite).

Springer vidare. Känner långsamt och gradvis hur stressen rinner av mig.

Duschar. Messar Lisa. SNÄLLA kan vi boka in en ny tid. Lisa svarar ja. Svärorden har lagt sig. Och dominobrickorna ligger där de ligger. Stilla.

Gammalt och slitet

Diskmaskinen krånglar. Den är inte gammal. Den borde inte gå sönder redan. Jag och P gör en gemensam insats. Jag med instruktionsbokens något diffusa ritningar. P med långa starka fingrar och ett tålamod jag för det mesta inte har. Vi hittar ett plektrum i avloppspumpen. "Åh mitt favorit" utropar dotter. "Hur har det hamnat där..." Ja hur? Nåja. Nu går diskmaskinen igen. Den är inte gammal och borde inte vara särskilt sliten.

Jag tvättar en stor hög träningskläder. Tvättmaskinen står och stampar. Vägrar centrifugera. Tur att det är kläder i funktionsmaterial. Jag vrider ur det värsta och tänker att de torkar nog hyfsat ändå. Tvättmaskinen är gammal. Utsliten. Vi letar inga plektra i den. Istället får vi leta ny maskin.

Jag kliver ur sängen. Fotlederna knakar. De är slitna. Fulla med broskinlagringar där brosk inte ska vara. Det gör lite ont. Ondare nu när jag springer lite igen. Jag vet att det inte är mycket att göra åt. Inte egentligen. Sluta springa vill jag ju inte. Bestämmer mig ändå för att ta det lugnt. Två löppass i veckan får räcka just nu. Bestämmer mig också för att stretcha fotlederna mer. Så där som kinesiolog-Danne visat mig och som jag gjorde så duktigt när besvären var som störst.

Grunda med semla - not a good idea?

I fjorton månader har jag knaprat kortison. Under hela denna tid har jag varit restriktiv med socker. För mig, som många gånger tidigare misslyckats med "socker-neddragningar", har det inte ens varit svårt den här gången. Allt ligger i motivationen. Och när det finns en risk för att utveckla diabetes (som det gör vid kortisonbehandling) så hittar jag den motivationen. Lätt.

Nu har jag slutat knapra kortison. Lite mot min doktors vilja och kanske behöver jag börja igen. Men just nu, medan doktorn funderar på vad det egentligen är som rumsterar i mina lymfknutor, så väljer jag att låta bli. Väljer att låta mina binjurar återhämta sig.

Alltså kan jag äta socker... Fettisdag på tisdag. Jag är SÅ sugen på en semla. Inte vilken semla som helst - en som jag själv bakar. Jag brukar göra en Karlsbaderdeg (vetedeg med kallt smör). Jag brukar fylla semlorna med en nötmassa gjord på lika delar mandelmassa och hackade valnötter. Mina semlor brukar vara ganska små. Inte överdrivet söta heller. Lagom - så att man inte ska må illa.

Jag bestämmer mig för att baka några. Jag bestämmer mig för att äta en. Den smakar trots allt väldigt sött. Jag är nog inte riktigt van... Illamåendet kommer. Och jag som snart ska träna. Dubbelpass dessutom. Body pump följt av spinning.

Mina mini-semlor. P får två.

Illamående är inget konstigt när man just slutat med kortison. Jag mår aningen illa lite av och till just nu. Allt som oftast när jag tränar faktiskt. Jag vet att det är normalt. Och övergående. Men att grunda med en semla var nog ingen bra idé ändå.

Nåja. Jag genomför mina bokade pass. Kanske inte med den bästa känslan, men det går. Värst är magövningarna mot slutet av Body pump-passet och de första låtarna på spinningen. Jag ser framför mig hur jag spyr över styret. Jag tar det lugnt, försöker tänka på något annat. Något annat än semlor och socker. 

Träning som stressar

Jag tror det var CoachMilla/in motion som jag senast såg det hos. Uppmaningen att ta det lugnt ibland. Att träning också kan vara stress för kroppen.

Jag minns massören på mitt förra jobb. Som envist försökte få mig att trappa ner på träningen samtidigt som hon gick loss på mina stress-knutor i axlarna. Jag, som då var på väg mot någon mara och med tuffa tidsmål i sikte, ville förstås inte lyssna (och inte var träningen den huvudsakliga orsaken till stressknutorna - det är jag säker på).

Jag vet inte om jag vill lyssna nu heller. För mig är det så tydligt - efter ett hårt (allt är relativt - hårt för mig just nu med mina förutsättningar och min kondition) träningspass känner jag mig nästan alltid lugn och avslappnad. Harmonisk. Om stressen träningen utsätter kroppen för följs av ett lugn har jag svårt att tro att den är farlig. Om träningen däremot blir ytterligare ett prestationskrav bland flera prestationskrav - då kanske det inte är helt nyttigt.

Modell typ samma

En modell är en modell. Eller borde åtminstone vara det. Det är inte utan irritation jag inser att mina sprillans nya icebugs pytho2 skaver på min fotknöl. Det gjorde inte de gamla. Trots att de har samma modell-beteckning och är i samma storlek. Jag tycker det borde vara förbjudet att ändra på en skomodell och fortfarande kalla den för samma namn. Så det så!

Rosa trotjänare (över 900 km enligt jogg-logg) med varenda dubb i behåll. Tyvärr en spricka i tyget (syns inte så bra på bilden, men i skarven mellan svart och rosa strax ovanför stortån finns en lång glipa). Nya blå i vad jag anser borde vara samma modell (de heter i alla fall samma) men som tycks ha något högre "skärning" och därmed skaver på min fotknöl.

Jag firade

Jag brukar tänka att kroppen minns. Även om inte jag gör det. Att alla träningspass registreras i muskler, hjärta och lungor. I benstomme och i blod. I min ämnesomsättning. Vare sig jag mäter dem med min Garmin eller inte. Vare sig jag loggar dem i träningsdagboken eller inte. Å andra sidan är fysisk form kortlivad. Av all den träning jag lade ner för två år sedan - på väg mot min sjunde mara som aldrig blev, märks inte ett spår i min kropp idag.

I går var det löpningens dag. Jag firade. På slirigt underlag. Med isig vind vinande runt öronen. Inte ett pass som går till historien som ett av de skönaste. Inte heller att minnas som ett av de djävligaste. Ett pass i mängden. På sätt och vis ett mycket passande löpningens dag-pass. För löpning är inte bara de skönaste, tuffaste eller djävligaste passen - de som man minns. Löpning är att harva. Envetet. Regelbundet till vardags. För att det ibland ska kännas så där underbart lätt. Att det känns underbart efteråt - DET gäller däremot nästan varje pass. Så ock igår.

Tack Ingmarie för att du skapade löpningens dag. Även om årets firande för egen del inte går till löpar-historien, så minns jag väldigt tydligt det första löpningens dag. Vi sprang runt runt Humlegården. Varv på varv. Du, jag och några till. I år var jag ensam. Men inte ensam om att fira. Tänk vad stor din dag har blivit, Ingmarie!

Den där smolken

Jag vill skriva om att mitt hjärta är rent. För det är det. Inte minsta lilla upptag av socker under PET-undersökningen. Vilket är ett helt fantastiskt resultat - bättre än vad Dr. I hade vågat hoppas på. Dessutom ett 24-timmars EKG som visserligen visar på så kallade breddökade extraslag (som, om jag förstår det hela rätt, betyder extraslag som börjar i hjärtats kammare), men inget som ser särskilt farligt ut. Och utan koppling till träning tycks det. Megajubel borde utbryta.

Men. Där finns något annat nu. Något i lymfan. Som inte har varit där förut men som syns tydligt i PET-kameran. Jag har förstås mina teorier om vad det kan vara. Alltifrån ofarligt till cellgiftskrävande. Smolk i glädjebägaren.

Jag har vetat i en vecka att där är något. Jag får nog vänta en stund till på att få veta vad det är.

Medan jag väntar fokuserar jag på att mitt hjärta är RENT!

Klarar mig utan

Dead bugs. Det hör man väl på namnet att man kan klara sig utan...

När jag lämnar CXworx-salen tackar jag Anna för att vi slapp de där döda baggarna idag. För Anna hade ändrat "koreografin" lite (jag tror inte att någon från Les Mills läser detta, så hon klarar sig nog från bannor). Anna skrattar. Säger att det mest är för hennes egna armbågars skull. Att hon får ont i dem av att stå i planka direkt på golvet. Själv har jag mest problem med att det känns så löjligt och att det blir så rörigt (krockrisk) i en proppfull sal.

Dead bugs. De går till så att man ligger på rygg och kryper ihop med kroppen, spretar lite med armar och ben och försöker se ut som en död skalbagge (jag gissar att man ska spänna magen också för CX är ju ett core-pass). Inget problem i sig. Men i senaste CX-koreografin ska man sedan snabbt rulla runt till en planka. Planka-deadbug, deadbug-planka. Igen och igen och igen. Träningsmattan räcker förstås inte till för båda positionerna hur man än bär sig åt. Så antingen ligga ihoprullad med utstickande ryggkotor på ett hårt golv eller få ont i plank-armbågar. Urknäpp övning tänker jag säga om Les Mills frågar mig. Urknäpp övning som jag klarar mig utan.

Träningsvärk har jag klarat mig utan i fjorton månader. Inte för att jag inte tränat tillräckligt hårt. För det har jag gjort ibland. Men till träningsvärken säger jag varmt välkommen tillbaka. Visst klarar man sig utan, men det är ändå en skön känsla att vara lite öm i en och annan muskel. Av träning alltså. Så att man vet att träningen tog där det skulle. Att jag nu återigen känner av lite träningsvärk är ett gott tecken - kortisondosen är nu så pass låg att min kropp kan börja bete sig lite mer normalt.

Experiment

Alltså. Jag vill duscha efter att jag har tränat. Jag vill definitivt INTE gå och lägga mig med intorkad svett. Nä fy!

9.00 fredag morgon. Motsträvig kliver jag in hos sköterskan. Hon ska koppla på mig en sådan där Holter-grunka. Igen. En bärbar liten EKG-maskin. Denna gång är själva syftet att se vad som händer vid träning. Men man får inte duscha med grejerna och maskinen måste aktiveras av sköterskan och är automatiskt på i 24 timmar. Alltså stannar min dosa strax efter klockan 9 lördag morgon. Kan jag träna innan 9 lördag morgon undrar sköterskan? Så att jag får duscha efter. Känns inte så himla lockande om jag ska vara ärlig. Sovmorgonslördag känns rätt mycket bättre.

"Ja, det blev ju lite dumt det här" tycker sköterskan. Det hade varit bättre med mätning från noon till noon - träning vid 11 och dusch vid 12 typ. (Varför har vi inget ord för mitt på dagen på svenska? Å andra sidan har engelsmännen inget ord för månadsskifte - vad jag vet). Men nu är det som det är och kö-tiden för en ny start-tid är låååång. Bit ihop. Gör.

"Men vi kan göra ett experiment" säger sköterskan. Hon förstår vad lördagsmorgnar är. Och hon tycker (utifrån vad folk råkat göra med sina grejer - utan att förstöra mätningen) att det borde gå att ta av elektroderna, duscha och sätta på nya. Utan att stänga av manicken. Bara koppla loss sig och lägga den åt sidan en stund. Ingen har provat (med flit) vad hon vet. Men hon tycker som sagt att det borde gå. OK säger jag. Jag får med mig några extra klisterlappar. Går det inte så går det inte. Men då är förhoppningsvis i alla fall träningen inspelad. Och det var ju det som var syftet.

Sagt och gjort. Upp på löpbandet. Några mesiga men svettiga intervaller. Bort med elektroder. In i dusch. På med nya elektroder. Mitt i prick över märkena efter de gamla sätter jag dem. Plätt-lätt. Detta kan ju bara inte gå fel. Och jag hoppas att mitt hjärta skött sig...

Hur svårt kan det vara? Men hur var det nu med höger och vänster? Min höger eller sköterskans höger...

Att läsa en instruktion

Jag borde kunna läsa en instruktion inför en medicinsk undersökning. En instruktion som är skriven för vilken patient som helst. Man behöver absolut inte vara doktor i medicinsk vetenskap (vilket jag råkar vara) för att greja det. Man behöver bara vara läskunnig och hyfsat ordningsam (vilket jag tydligen inte är). Så ordningsam att man faktiskt läser instruktioner i god tid.

Positronemissionstomografi imorgon. Det är tredje gången för mig. Första gången skötte jag mig exemplariskt (tror jag). Andra gången läste jag instruktionen för sent. Jag mindes från första gången att jag skulle fasta i 12 timmar innan undersökningen, men jag mindes INTE att alla måltider dagen innan skulle vara LCHF. Nu visade det sig som tur var att jag hade tillräckligt lågt blodsocker ändå. När det väl var dags att injicera det radioaktiva sockret, det som ska ge ifrån sig positroner och som inte vill konkurrera med sockret i blodet om att tas upp i intressanta celler.

Denna gång har jag duktigt levt på ägg, keso och tonfisk hela dagen. Eftersom jag minns min förra miss. Jag tar fram pappret för att kolla att det verkligen var 9 jag skulle vara där (i bekväma kläder och utan parfym och smycken - den instruktionen minns jag). Men VA? "Undvik all kroppsansträngning (t.ex gymnastik, träning etc) från och med två dygn före undersökningen" läser jag. DET minns jag inte från förra gången. Å andra sidan hade jag träningsförbud då, så det löste sig väl av sig självt. Undrar om den där PET-grunkan märker att jag sprang igår...

Veligheten i planlösheten

Utan mål kan man också träna. Träna bara för att man gillar det.

Utan mål behöver man ingen plan.

Utan plan blir jag velig. Lite måste man ju variera sig tycker jag väl. Lite måste man väl tänka på att blanda styrka med kondition med smidighet. Och se till att få frisk luft och dagsljus när det går.

Ska jag springa när jag ändå jobbar hemifrån? Medan dagsljuset finns. Eller ska jag träna styrka? Spinning igår borde kanske betyda styrketräning idag? Utan plan blir jag velig.

Till slut bestämmer jag mig. Strax innan dagsljuset försvinner. Löpning får det bli.

Men vilka skor ska jag ta? Jag misstänker att underlaget är en blandning av barmark och isgata. Adizero med halkrisk? Eller trygga icebugs. I teorin ska icebugs fungera på bar asfalt. Men inte för mig. Jag har svårt för ljudet. Och känslan. Som att ha stenar under skorna. Veligheten... Jodå, jag kom ut till slut.

Rätt skor i alla fall

Alltså. Ibland blir det ju inte alls så där skönt som man har tänkt sig...

Solen sken. Det hade ännu inte börjat blåsa. Passa på tänkte jag. Jag snörde på mig mina övertids-icebugs. Övertid för att de börjar gå sönder i tyget efter många säsongers nötande. Dubbarna däremot - de är kvar allihop!

Väl utanför dörren går solen i moln. Det gör mig inte så mycket. Men jag märker ganska snabbt att jag inte mår helt bra. Pulsen skenar för ingenting och magen känns konstigt uppblåst. Jag kämpar på. I tjugo minuter. Sedan bestämmer jag mig för att varva löpning och gång. Jag vet med mig att ungefär på fjärde-femte nedtrappningsdagen, och några dagar framåt, brukar jag må som sämst. Fjärde-femte dagen på en ny lägre kortsionnivå that is. Och där är jag nu. Efter den här nivån har jag bara en nivå kvar innan jag slutar helt. Sluta helt är ju också en slags "nivå" - så max två "må taskigt"-perioder kvar. Det går att se slutet.

Det var inte jätteskönt och det gick verkligen inte jättebra att springa idag. Trots att underlaget var så där icebug-perfekt. Inget slir (nästan), bara utmärkt fäste. Men jag fick vara ute i härligt vinterväder. Länge. För det tar ju längre tid att springa den tilltänkta rundan när man får för sig att gå ibland. Och då får man mer frisk luft. 

Inte meningen

Lite utanför komfortzonen kanske. Tänker jag. Och bokar ett Body Step pass (väldigt länge sedan jag gjorde något sådant) och något som kallas Core Intense. Ser framför mig lite dansanta moves över brädan följt av ryggläge och kanske en planka eller två.

Så himla fel man kan ha. Istället för dansanta moves gör vi burpees. Vi hoppar upp på brädan och ner i djup knäböj. Och så vidare. Musklerna skriker. Svetten rinner. Tur att det snart är core tänker jag.

Så himla fel man kan ha. Core intense visar sig vara tabata. Burpees igen. Och riktiga sit-ups. Vet faktiskt inte när jag gjorde sådana senast. Musklerna skriker. Svetten rinner. Och jag njuter.

Jaha. Så har man provat tabata också. Känns som om jag är sist på't och det var egentligen inte meningen att det skulle bli nu heller. Men kul var det. Och jobbigt.

Vill igen.

Denna eviga pump

Hjärtat är en evig pump. Helt fantastiskt egentligen.  Slag efter slag efter slag. Alla dagar. Tills pumpen lägger av. Men så tänker jag inte. Inte idag.

Nä, det är mitt mycket långa förhållande till Body Pump jag funderar över. Mitt enda sätt att få till kontinuerlig styrketräning verkar det som. Jag är inte helt nöjd över att det är så. För mig. För någonstans förstår jag att det är svårt att utvecklas med den träningsformen. De många repetitionerna gör det svårt att öka på vikterna.

Jag har försök med annan styrketräning. I olika omgångar och med olika angreppssätt. Mitt senaste påfund var lite spontant - jag råkade se Olga Rönnbergs nya bok i ett skyltfönster samtidigt som min dotter undrade vad jag önskade mig i julklapp. "Den boken" sa jag. Trots att jag aldrig sett eller hört om den förut. Nu fick jag något mycket roligare av dottern (hon har bättre fantasi än jag).

Men nyfikenheten på Olgas bok ville inte riktigt släppa. Klick, klick och Adlibris levererar. Idag låg boken i brevlådan.

Rätt snygg är den. Min nya bok. Innehåller några olika träningsupplägg jag definitivt kan tänka mig att prova och kanske till och med följa. Till det några maträtter som ser goda och nyttiga ut.

Med lätt darriga armar (av Body Pump - what else?) bläddrar jag i boken. Jag läser lite här och där. Hmm. En hel del av det Olga skriver tycker jag verkar fullständigt knas (till exempel är hon helt emot längre konditionspass). Annat  hon skriver "köper" jag väl ganska rakt av. Men helt i synk är vi inte - Olga och jag.

I alla fall. Olga tycks helt överens med en del andra jag känner om att grupptränings-styrka (läs Body Pump) inte ger särskilt mycket mer än en lååång platå. Kanske dags att tro på det? Hur det än är med pumpen så skadar det nog inte att pröva ett annat upplägg ett tag. Som att ge mig på lite fria vikter à la Olgas program.

Kanske börjar jag i garaget? Där finns både skivstång, bänk och hantlar och jag kan ha boken med mig utan att någon ser mig. Att kliva in i rummet med fria vikter på gymmet, där i princip bara biffar håller till, kräver att jag samlar aningen mer mod (åtminstone vill jag ha lite koll på tekniken och vilka vikter jag grejar). Hmm. Det får bli ett av mina mål 2015 - att ta mig in och känna mig bekväm i biff-delen av gymmet. Med Olgas hjälp kan det nog gå.

Gummistövlar till träningen

Det där garaget... Med ett löpband i. Det är inte så dumt dagar som denna. Dagar med snö som yr omkring i byiga vindar och gör underlaget svärordsprovocerande. Å andra sidan bygger man säkert massor av mental styrka när snön piskar i ansiktet. Och kanske är moddigt underlag bra för någon muskel? Hur det än är - idag väljer jag garaget.

Jag på löpbandet. Medan min P (sällskap är bra när man är i ett garage) alternerar mellan roddmaskin, TRX och det där rullhjulet som jag tror de flesta utom min P glömt. En bra grunka egentligen. Men en typisk sådan pryl som först är big time hype och sedan faller i glömska och samlar damm. I de flesta hem.



Tror det kallas Ab Wheel. Jag minns hur jobbigt det kan vara, trots att det var länge sedan. Så jag provar inte. Inte idag.

P spelar musik på hög volym. (Självklart har garage-gymet bra ljudanläggning - det har P sett till). Jag inser att musik är mycket bättre pep än mina vanliga ljudböcker. Särskilt nu när jag tänkt springa intervaller. Eller intervaller och intervaller... Farten är visserligen högre än mina vanliga pass, men löjligt låg jämfört med vad jag i mitt tidigare liv skulle ha definierat som "intervall". Det är inte grymme-jobbigt. För jag har ju trots allt min pulsgräns att tänka på. Visst överskrider jag den en del, men bara så mycket som jag vågar. De planerade tio en-minuters intervallerna blir tolv. Jag vill inte sluta. Satan vad härligt det är att ta upp farten lite! Riktiga löpsteg liksom.

Man måste gå ut för att komma in i vårt garage. Jag tar gummistövlar till de korta tightsen och hoppas att grannarna inte råkar komma förbi.