I lungorna

Lite frisk luft har väl aldrig skadat någon. Tänker jag. Och promenerar kort och långsamt genom skogen. Väl hemma igen hostar jag upp varenda alveol och bronk på hallgolvet. Eller det är så det känns i alla fall.

Doktorn säger att jag är bättre. Att antibiotikan tar bort bakterierna ur mina lungor. Det är tur och nu ska jag inte gnälla mer.

Vackert var det i alla fall.

Bakterier smyger sig in

Jaha ja. Jag har varit SÅ positivt överraskad över att just infektionskänslighet har varit en kortison-biverkan utan konsekvens för mig. Inte minsta antydan till snuva eller annat otyg under de elva månader jag petat i mig tabletterna. Men. Så börjar det rossla lite i halsen. Mitt i stekande Kanarie-ö-sol. Långsamt utvecklar sig en hosta. Som sista natten på hotellet och första natten hemma var bortom allt jag tidigare upplevt.

Jag mailar Doktor I. Som jag misstänkte innebär infektionen att jag inte får trappa ner kortison-dosen så som det var tänkt. Vänta ut infektionen först. Doktor I vill också att jag går till min vårdcentral. Är det bakterier så behöver jag PC-hjälp (penicillin alltså).

Jag får sista akuttiden för dagen. Den när all personal egentligen hellre vill gå på lunch. Läkaren muttrar lite för att jag kommer till vårdcentralen med lite hosta och ingen feber eller något. Jag förklarar att jag äter kortison och att en del symtom på infektion nog kan vara maskerade. Egentligen är det ju inte mikroberna i sig som ger förkylningssymtomen. Det är när våra kroppar gör sitt bästa för att eliminerar inkräktarna som vi mår lite taskigt. Och mitt immunförsvar är desarmerat av min medicin.

Läkaren muttrar lite till. Han låter sköterskan (som nog också vill gå på lunch) ta ett par prover som han tydligt förklarar att han själv inte tror kommer att ge något utslag. Mutter-mutter. Jag väntar.

I nästa stund är han som förbytt - intresserad och "på". Du har lunginflammation säger han. Kortisonet maskerar en del av symtomen. Ja, jag sa ju det... Han funderar. Han frågar lite om sarkoidosen (han har förstås inte hört om hjärtsarkoidos - det är ju ovanligt som sjutton). Han ringer infektionsklinikens jourtelefon. De har gått på lunch. Han konsulterar en kollega. Han skriver ut bredspektrumantibiotika. Ingen tid att vänta på något odlingssvar.

Jag åker till Kvantum och handlar. Skåpen behöver fyllas efter en dryg vecka på Kanarie-ö. Det känns lite underligt att gå runt där. Jag trodde man skulle ligga däckad när man har lunginflammation. Men kortisonet får mig att känna mig mer eller mindre som vanligt. Utom under de hemska host-nätterna.

Fuerteventura

Länge har jag velat åka till Fuerteventura. Träna, sola bada. Nu är jag på Fuerteventura. Men jag är inte på Playitas.

Där jag är finns en cykelbana längs stranden. Den morgonjoggade jag redan första morgonen.

Där jag är finns en pool som är för grund (och liten) för wet vest. Istället har jag vattenjoggat i havet.

Där jag är finns ett litet dammigt gym (endast min P tycks använda det). Det har jag inte provat ännu för när jag ändå inte är i Playitas passar jag på att vara lite rosslig i halsen.

När svärmor bjuder hela släkten blir det inte Playitas. Härligt har vi det hursomhelst.

30 minuter alltid

Jag träffar en man via ett konsultuppdrag jag har. När vi småpratar om annat än uppdraget hamnar vi i en diskussion om träning (underligt, eller hur...) och välmående och han hävdar bestämt att han har hittat nyckeln till just välmåendet. Eller i alla fall till sitt välmående. Vi är eniga - han och jag, att det nog kan vara rätt individuellt. Hans nyckel är 30 minuter rörelse varje dag. Löpning, promenad, styrka, inlines. Whatever han har lust med, bara det är 30 minuter. Varken mer eller mindre.

Jag tror 30-minutersregeln vara en ganska bra grej för mig. Om jag får modifiera det hela lite. Jag bestämmer mig genast för att se till att jag rör på mig på något sätt i 30 minuter de dagar jag inte tränar något annat. Men när jag tränar något får jag träna hur länge jag vill...

Jag bestämmer mig också för att vara nöjd med träningsveckan trots att den innehåller färre kilometer än på länge. Tre 30-minuterspass är allt som har fått plats (och lite yoga, spinning och pump). Så kan det bli när kalendern är fylld av annat. Men trettio minuter borde man väl kunna hitta i princip alla dagar?

Roligaste "träningen" i veckan: En timme Bollywood-dans med inspirerande instruktör - upptakten till en rolige 50-årsfest. Så himla kul. Och svettigt. (Ologgat i träningsdagboken - det var ju på skoj ju).

Hålla på plats

Om man är en dam eller en tjej så behöver man i de allra flesta fall hålla behagen på plats när man tränar. Behag förresten... Jag stryker genast det ordet - det känns sexistiskt. Jag byter till "bröst". Hålla brösten på plats. Löpare av kvinnligt kön behöver helt enkelt en bra sport-BH.

Jag vet inte om mina bröst är väldigt annorlunda från andras. Det jag vet är att de BHar som passar mig brukar försvinna från sortimentet. Det måste ju betyda att efterfrågan är liten. Och att jag är udda som efterfrågar just dessa modeller. Samma sak händer mig för både sport- och "vanliga" bysthållare.

Min absoluta favorit-sport-BH de senaste åren är en från Falke. Jag har fyra. Tre small och en medium. Medium köpte jag först av alla, när jag inte fattade att plagget nog skulle sitta ordentligt tight. Den i medium råkar vara den enda jag kan ha nu, med kortison-kilon på kroppen. Jag behöver alltså köpa fler.

Jag letar runt på några nät-shops. Inget napp. Väldigt lite Falke BHs över huvud taget och ingen som ser ut som min modell.

Jag stormar in på Runners store - för det är där jag köpt förrådet. Där hittar jag en som liknar de jag har, men det är helt klart inte samma. Den känns tunnare och är märkt med "low support". Det gör mig lite skeptisk. Planen är att springa. Planen är att det inte ska skumpa alltför mycket. Äh. Jag har bråttom. På kroken bredvid hänger en av mig ej beprövad Falke-modell. "High support" står det på den och den är rätt snygg - med dragkedja fram. Dragkedja kan nog vara bra tänker jag. Jag rycker åt mig båda två och rusar ut ur butiken 1 100 kr fattigare (det är dyrt att vara kvinnlig löpare).

Från vänster till höger: Gammal trotjänare som en gång var vit, ny "low support" och ny snygg "high support". Den senare inte stress-testad än så länge. Alla från Falke. Om de nya är lika bra som mina gamla så kommer jag att vara mycket nöjd.

Av olika anledningar råkade jag springa i "low support"-varianten idag. Jag tänkte inte en sekund på vilken BH jag hade. Alltså fungerar den bra för mig, som nuförtiden har betydligt mer att hålla på plats än "två pressade lingon på en bräda".

Sjuk tävling

"Du krossar motståndaren"... "Se nu till att vinna andra ronden också"... "Du är en kämpe och du klarar det här"... Jag har lånat några kommentarer från facebook. En löpare jag känner lite grand har fått tillbaka en cancer som vi alla hade hoppats att han var fri ifrån, och kommentarerna jag lånat är skrivna i all välmening. Det är jag säker på. Det är också mycket möjligt att löparen, mitt i det kaos han troligen befinner sig i, uppskattar heja-ropen. Jag vet inte. Men i mig kryper det.

Det kryper för att jag ser en baksidan hos tillropen. Jag ser hur de lägger en tung börda och ett ansvar på den som är sjuk. Om cancern inte ger sig - är det då för att den drabbade inte kämpat tillräckligt? Och vad är det egentligen att kämpa? Hur vinner man en så sjuk "tävling".

Jag berättar för P hur jag tänker. Han är inte med mig alls. För honom betyder "kämpa" att orka igenom alla behandlingarna. Och att mäkta med att hålla en positiv inställning och en tro på att det är möjligt att bli frisk. Saker som jag själv är övertygad om är viktiga. Jag lägger bara inte in dem i ordet "kämpa".

Det är svårt att kommunicera. Det är ännu svårare att kommunicera med någon som drabbats av något så hotfullt som cancer. Vad säger man som stöttar? Vad säger man som inte hamnar fel? Och kan man verkligen kommunicera om sådant på facebook? Själv nöjer jag mig med ett "tänker på dig". Och det gör jag - tänker på M. Och på A, som strax går sin första cell-giftsrond. FUCK CANCER.

Plankor och brädor

"Som två pressade lingon på en bräda". Jag vet inte varför just det uttrycket far igenom huvudet. Mer än att jag tänkt och tänker en del på kroppsfixering. Mina döttrar befinner sig i den ålder (runt 20-årsstrecket) då kroppsfixering kanske är som allra störst (i alla fall var den det för mig) och jag har intrycket att det kanske är ännu tuffare idag. Eller så är det inte det. Jag vet inte. Inte egentligen.

Jag vet inte heller om någon använde bräd-uttrycket om mig. Men det användes. Om tjejer som inte hade så mycket former. Och det hade inte jag.

Kanske märks fixeringen mer idag för att det idag finns möjligheter. Möjligheter som för mig är främmande. Eller vad sägs om att fylla i vaderna med hyaluronsyra? Jo. Folk gör sådant. För att inte tala om alla dessa fågelnäbbsliknande, sprickfärdiga läppar (ja, jag är gammal och mossig - jag vet).

I min bokklubb läste vi "Torsdagsänkorna" (godkänd men inte fantastisk blir omdömet). En rolig detalj stannade dock kvar i min skalle. Boken utspelar sig i en gated community i Argentina runt tiden för 9/11. En av bokens kvinnor oroar sig för vad man ska hitta när man gräver upp hennes grav (för man får bara ha graven en viss tid) - en hög med ben och ett par silikonkuddar... Eviga bröst. I Sydamerika tycks annars rump-förstoring vara en stor grej. Mycket hyaluronsyra blir det.

Och så var det det där med plankor. Läste att en kinesisk polis slagit rekord i att stå i "plankan" - 4 timmar och 26 minuter! Huah! Jag skulle aldrig klara ens 4 minuter och 26 sekunder. Men idag. Idag är jag ändå väldigt nöjd med mig själv. Idag klarade jag att köra CXworx-passets plankor på tå. Det är ett stort framsteg och en prestation för mig, som för ett par månader sedan nästan inte grejade samma plankor på knä. Tänk vad man förfaller när man inte tränar. Och hur man kan komma tillbaka när man väl ger sig på det igen.

Rulla ut mattan och hämta fotfilen

Vad är det med mig och yoga? Vad är det med mig och hemmaträning? Jag vill yoga (tror jag) och det passar bra att göra det hemma. Jag har det jag behöver. Två yogamattor att välja på och obegränsad streamig av ypperlig yoga från YogaGlo. Som jag ju ändå betalar för. Ändå BLIR det inte.

Det är inte så att jag har särskilt svårt för att motivera mig till träning rent allmänt. Inte alls faktiskt. I nuläget får jag bromsa lite för att det inte ska bli för mycket för min lite ovana kropp. Helst vill jag springa, spinna eller köra styrka varje dag. Jag vill yoga också. Tror jag. Jag vet ju hur skönt det är. Och nyttigt. Ändå skjuter jag upp.

Lite samma sak är det med mig och fotvård. Det blir inte det heller.

För mig tror jag nyckeln ligger i att vissa saker man gör hemma kan man skjuta upp. Man har ingen egentlig tid att passa och jag tänker nog (lite halvt medvetet) att jag ska, men inte just nu. Jag tänker (lite halvt medvetet) att det nog funkar lika bra (eller kanske till och med bättre - vilket självbedrägeri!) att göra den där yogan eller ta det där fotbadet i morgon istället.

Jag har ännu inte gått så långt att jag lagt in fotbad i min kalender. Men yogan ligger där. På förutbestämda tider. Vi får se om det hjälper.

Fotfilen? Den går jag och hämtar nu. Eller om en stund. Eller kanske i morgon?

Ovanligt socker

I drygt tio månader har jag försökt göra socker så ovanligt som möjligt i det jag stoppar i munnen. Inget godis, inga kakor, ingen glass, ingen läsk (det drack jag i och för sig inte innan heller). I början var jag så nitisk att ja inte åt sushi eller thai-mat heller. Men så nitisk är jag inte längre. Jag kan göra undantag. Sitter till exempel just nu och väntar på att dottern ska komma hemkörande med lite Thai. Men godis och efterrätter och så är fortfarande no-no.

Jag har tjatat en del om min medicin och allt knas den gör med mig. Det är just för att kortisonet inte ska göra mig till diabetiker jag vill göra socker ovanligt för min kropp.

Men ibland längtar jag efter lakrits. Som tur är finns det sockerfri. Fri från vanligt socker men sötad med något annat. "Ovanligt" socker. Stevia är det senaste på sötningsfronten verkar det som. Naturligt och från växtriket ska det vara (men naturligt och från växtriket är ju vanligt socker också).

Nellie Dellies gör supergod lakrits (jag har ännu inte provat icke-lakritsen). Med just stevia. Jag hittar godiset på någon av apotekskedjorna (vem kan hålla reda på vilket apotek som är vilket - inte jag i alla fall).

Det finns bara ett problem - min mage blir som en uppblåst och bubblig ballong. Med stort behov av utsläpp. Så där så att det är svårt att vara bland folk. Jag vet inte om mina små kompisar tarmbakterierna gillar eller inte gillar stevia. De tycks i alla fall göra gas av det.

Över stock och sten. Och så en backe...

Hur tänker jag egentligen? Min skog är svår att springa i redan från början. Massor av rötter att halka på nu när det är lite fuktigt (jag behöver kanske ingen löparrygga, men jag tror banne mig att jag behöver ett par terrängskor). Stenar att snubbla över. Slippriga lerfläckar. Att springa i den skogen utan linser - hur smart är det?

Med linser ser jag att bilden är lite oskarp. Men den är bra mycket skarpare än min blick utan linser.

Till råga på sikt-eländet så börjar det skymma. Jag skänker en beundrande tanke till alla de synskadade som springer. Imponerande!

Jag springer uppför en backe. En idé slår mig. Egentligen var planen att springa fartlek i skogen, men jag får ju inte upp någon fart. Några varv i backen kanske kan vara något? I backen behöver jag inte springa fort för att det ska suga i benen. Kan inte springa fort heller - med min pulsbegränsning. Jag bestämmer mig för att springa uppför tills pulsklockan varnar och sedan lunka nerför. Sex varv eller så. Passande nog piper pulsklockan strax före backkrönet. Varje gång. Och benen blir härligt trötta.

Försiktigt och långsamt springer jag hem. Lyckas undvika snubbel och snedtramp. Det blev ett rätt bra pass ändå. Utan linser i skymningsdunkel skog.