I öronen

MarathonPetra rapporterar om en undersökning beställd av Spotify... "6 av 10 anser att musik förbättrar prestationen". Hmm. Prestationen mätt i resultat eller upplevelsen av prestationen?

Själv har jag två lägen. Nötläget och kvalitetsläget. När jag nöter, typ långpass eller lugn distans, kan det hända att jag har något i öronen. Men detta "något" är sällan musik. Nästan alltid en bok. När det är dags för intervaller eller backar eller något annat tufft - då vill jag vara närvarande. Jag tycker att musik stör koncentrationen. Och en bok skulle absolut INTE fungera tillsammans med ett fartigt pass. Så tycker jag.

Samtidigt går jag självklart med på att musik inspirerar. Resultatet av den Spotify-sponsrade undersökningen är inte särskilt revolutionerande för mig. Igår till exempel. Så himla svårt det var för mig att dra ner spinningtempot när pulsklockan börjar pipa mitt under Novaspace's extra snabba version av "Beds are burning"! Extremt svårt.

Men tillbaka till löparöronen. Just nu är det bara nöta som gäller. Och böcker förbrukas i snabb takt (jag lyssnar annars också - inte bara när jag springer). Idag springer jag slut på en bok. När jag ger mig ut har jag 49 minuter och 30 sekunder kvar på "Gone girl" av Gillian Flynn enligt Storytel-appen. Och jag springer i 50 minuter.

Lite tips på några bra böcker som jag förbrukat på sistone:
"Gone Girl" - den som tog slut idag. En klurig historia med en finurlig vändning mitt i boken. Kanske inte 100% trovärdigt. Men underhållande.

"Illdåd" av Thomas Erikson. Brutal historia om en brutal våldtäkt. Och dess lika brutala rättsliga efterspel. Mycket tankeväckande och otäck. Särskilt när man har döttrar i samma ålder. "Hjälten" är beteendevetare och delar in människotyper i färger. Jag vet sedan tidigare att jag är röd. Och de röda beskrivs inte som särskilt trevliga. Min enda invändning mot den boken... ;-)

"Augustiresan" av Anna Fredriksson. Jag har varit chef i ganska många år. Aldrig ens i närheten så utsatt som Jenny, men det svider ändå att läsa. Jag hoppas att de som läser får en och annan insikt (det fick jag). Inte bara de som är chefer, utan också de som har chefer. Sen är det en skilsmässa också. Och en läkande cykelsemester med vänner. Klart läsvärd bok.

"Levande och döda i Winsford". Håkan Nesser. Han kan han. Otroligt bra om en svensk kvinna som kommer till England med målet att överleva sin hund. Mer säger jag inte.

Andra andningen

Så har jag lagat mat, diskat och promenerat mig igenom "Andra andningen" av Sofie Sarenbrant. Jag måste nog erkänna att den var bättre än jag trodde - mordhistorien som utspelar sig under det iskalla Stockholm Marathon 2012. Ingen storslagen litteratur kanske, men klart underhållande. Rakt in i mina öron från Storytel (nej jag är inte sponsrad).

Sommar och läsning och tips

Jag har ingen hängmatta. Men hängmattebristen till trots så blir det nog mer än vanligt läst på sommaren. Jag tror det är så för fler än mig. Läge för lite tips kanske? Håll till godo - här är mina senaste "likes":

Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Jag ryser när jag tänker på hur det skulle vara att spårlöst tappa bort ett barn och sedan försöka leva vidare i ett barnlöst äktenskap.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen. Vilka insikter i hur det kan vara att vara människa under krig och under ockupation.

Fjärilseffekten av Karin Alvtegen. Jag älskar Karin Alvtegen - varenda bok hon skrivit är fantastisk!

Alla tre "like-böckerna" råkar handlar om vardagsmänniskor och vardagsliv i rätt extrema situationer. Historier som leder till eftertanke. Historier som ger mig något. Samtidigt som de underhåller. Det är då läsningen är som bäst.

Jag läser på två sätt: gammaldags vanliga böcker och så Storytel. Storytels ljudböcker gör disken roligare. Storytel följer med mig på promenad.

Tack för sällskapet, Jane

När jag är halvvägs uppför min sjätte och sista långa backe gifter hon sig. Jane Eyre. I tjugotvå timmar har hon hållit mig sällskap. Inte bara när jag springer - då hade den gamla klassikern räckt många veckor. Ljudböcker passar utmärkt när man hänger tvätt. Eller lagar mat. Eller springer. Men jag brukar lämna lurarna hemma när passet är något annat än kilometersamlande. Kvalitet kräver koncentration. Idag, med ett backpass på schemat, kunde jag ändå inte låta bli. Jag trivs så bra i miss Eyres sällskap. Och långa backer behöver ju inte vara så intensiva. De tar rätt bra ändå.

Storytel streamar bok efter bok ner i min telefon. Så vad ska jag välja nu när Jane till slut är lyckligt gift? En nobelpristagare kanske. Mo Yans "Det röda fältet". Eller Lars Keplers "Sandmannen". Jag var visserligen inte så förtjust i parets första bok - Hypnotisören (som jag läste på vanligt sätt för länge sedan). Jag tyckte den var för orimlig. Men med storytels upplägg kan jag ge vilken bok som helst en chans. Det går ju att lyssna en bit och snabbt byta om boken inte fångar. Hittills har jag lyssnat på 20 böcker och bara avbrutit en - Camilla Henemarks "Adjö det ljuva livet". Alltför självupptaget till och med för att vara en biografi.

Börjar likna långpass

Egentligen går min gräns vid arton ungefär. Längre än så är långpass. Kortare är inte det. Men allt är ju verkligen relativt och när man som jag har harvat runt sju kilometer, skadat mig, för att åter harva runt sju kilometer - då känns femton kilometer ganska långt.

Stoppar man dessutom ett par vattenflaskor i fickorna och tillåter sig drickpauser - ja då börjar det faktiskt likna ett långpass.

Det går inte fort. Inte fort alls. Det ska långpass inte göra och för en gångs skull har jag inte svårt att lyda.

Som sällskap har jag Jonas Gardell. Eller i alla fall hans röst. Ska det likna långpass så ska jag lyssna på en bok. För det brukar jag. Jag såg aldrig TV-serien som så många grät till, men jag har svårt att tro att den liknar boken. Boken är så saklig. Så osentimentalt konstaterande. Än så länge har jag inte gråtit. Men jag har fått många insikter om hur det måste ha varit och hur det fortfarande är. Torka aldrig tårar utan handskar. En bok väl värd att läsa. Eller lyssna på. Kanske under långpass.

Kvar i medvetandet

En del saker stannar kvar i medvetandet. Gnager. Eller ger upphov till funderingar.

Jag stream-lyssnar på böcker på löpande band. Inte när jag springer - då vill jag vara i mina tankar. I alla fall om passet är kort. Som nu. Men när jag diskar. Eller jobbar med vårt trädgårdsrenoveringsprojekt. Då. Då passar böcker i öronen bra.

Sisådär tre-fyra böcker bakåt i listan ligger Buzz. Som jag lyssnade på direkt efter Geim. Båda av Anders De la Motte. Det finns minst en till. Men just då tyckte jag det räckte och bröt sviten. Böckerna känns lite som manus till action-filmer med Tom Cruise. Bra underhållning för stunden. Men inte mer. Egentligen.

Så varför sitter jag fast i Buzz? Lite hör det ihop med mina tankar runt image och hur vi upplever omvärlden. I Buzz förekommer troll. Troll är fejkade identiteter på internet som bloggar och twittrar. I syfte att påverka opinion. Eller förändra bilden av en offentlig person eller ett företag. Trollen skapas och kontrolleras av ett företag som anlitas av andra företag. Och av politiska partier och intressegrupper som vill förändra en bild. Det är fiction. Men det känns inte särskilt långt borta.

När jag doktorerade var källkontroll viktigt. Varifrån man fick sina fakta. Det känns mer aktuellt än någonsin.

Böcker är bra att ha

"Tack för boken - det var den som fick mig att se mer seriöst på min löpträning". Ett sms från en glad vän som överträffat sitt mål - att springa Stockholm halvmarathon under två timmar - med mer än 10 minuter. Boken jag gav henne var Ingmaries "löpträning".

Vissa böcker vill jag ha. Hålla i. Läsa på riktigt. Andra lyssnar jag gärna på. När jag springer långpass (DET var länge sedan) eller diskar till exempel. Det ena roligare än det andra. Ett nytt sätt att få tag på ljudböcker uppenbarade sig för mig när jag sprang Midnattsloppet. Små kuponger med koder till gratis-test delades ut. Till Storytel. Man streamar ljudböckerna till mobilen. Nu är jag spänd över om gårdagens byte av mobil - mitt i "Buzz" Anders de la Mottes fortsättning på "Geim", kommer att störa min lyssning.

En vän har skrivit en bok. "Fjärilsprinsen". Jag sträckläste den. Den fångade mig. Och nu vill han veta vad jag tycker. Det pressar mig lite. För jag vill vara ärlig. Och snäll. Men jag väljer ärlig och ger honom recensionen här. Boken handlar om relationer och den griper verkligen tag i mig. Jag känner igen mig och jag känner igen honom (nej, jag är inte med i boken, men jag känner igen mig i känslorna). Insprängt i texten finns små faktarutor och reflektioner. Vad jag förstår har dessa fått blandat bemötande. Jag gillar dem. Jag tycker att de gör boken annorlunda. En blandning mellan faktabok och roman. Det som jag inte gillar till 100% är språket. I några stycken känns språket mer som det språk man använder i ett dokument på jobbet än som prosa. Sten (Strömberg) har dessutom avsiktligt valt att vara lite inkorrekt i sin svenska. Han kallar det sin dialekt och det är förstås ett spännande och vågat grepp. Jag har läst böcker där sådana grepp funkar. Men här funkar det inte riktigt. I alla fall inte för mig. Hursomhelst. Innehållet uppväger mångfalt så läs boken!

På mitt sängbord ligger just nu Chris Cleaves "The other hand", eller "Little Bee" som boken heter i svensk upplaga (och som den också tycks heta på engelska ibland - mycket förvirrande, men jag tror det är samma bok). Jag har just börjat på den och innan jag somnade igår läste jag avsnittet där fyraåringen, som är konstant utklädd till batman, hoppar ner på sin fars nyss nedsänkta kista för att ta ut honom från himlen, där hans mamma bestämt påstår att pappan är...

Mitt i böckerna

På sommaren läser jag extra mycket. Trots att jag inte har någon hängmatta. Befinner mig just nu i slutet av "Skugga" av Karin Alvtegen. Hon är en av mina favoritförfattare. Jag tar med mig boken på pendeltåget på väg att möta min favorittränare. Hon är bara bäst, fröken Nilsson, och nu har hon fixat så att jag får köra lite Power plate. Kanske anar hon att det varit lite dåligt med core-träning för min del på sistone?

"Skugga" handlar om en nobelpristagare i litteratur, i skuggan av en mörk hemlighet. Om fruar som lever i skuggan av sina män och om ett hittebarn, vars dröm om att hans mor och far snart ska hitta honom igen lever kvar i honom också som vuxen man. Mycket läsvärd, men inte Alvtegens bästa.

Samtidigt befinner jag mig mitt i "Niceville" av Kathryn Stockett. Jag har den i min iPod och ser fram emot att diska, klippa gräs eller måla staket - bara jag får förflytta mig till 60-talets Jackson, Mississipi. Ett samhälle skildrat ur de svarta hemhjälpernas perspektiv. Med en gryende medborgarrättskamp i bakgrunden. Så levande berättat. Med lurarna i öronen är jag på plats, där i den amerikanska södern.

Bra böcker är underhållande medan man läser. Utmärkta böcker stannar kvar i tanken efter det att sista bladet vänts. En utmärkt bok jag läst i sommar är "Dubbelfel" av Lionel Shriever (en annan av mina favoritförfattare). Mycket intressant om drivkrafter hos wannabe idrottsstjärnor, och om tävlingsinstinkt och konkurrens i ett kärleksförhållande, iscensatt i utkanten av den professionella tenniscirkusen.

"Jag tar disken"

Man skulle kunna tro att någon av tonårsdöttrarna frivilligt skulle ta på sig uppgiften att diska... Istället är det jag som anmäler mig. OK då - jag har en baktanke. Medan jag röjer upp efter middagen kan jag lyssna vidare på min bok.

Ljudböcker. Utmärkt sällskap på tradiga bilresor, bakom gräsklipparen eller med dammsugaren i högsta hugg. Numera ibland också under långpass. Långpassen gör mig ambivalent - musik eller bok? Övriga pass kör jag alltid med mig själv och mina egna tankar som enda sällskap. Jag tänker så bra när jag springer. Men till och med jag kan bli trött på mig själv. Alltså bra med distraktion under riktigt långa rundor.

Just nu finns Karin Alvtegens "En sannolik historia" i mina min lilla gröna iPod shuffle (som jag lärt mig lura så att den gör som jag vill - den är inte det optimala valet för ljudböcker). Hittills har jag älskat allt av Karin Alvtegen. Denna bok ändrar inte min uppfattning, i alla fall inte halvvägs - Alvtegen är en favvo. Just innan Karin lyssnade jag på Alice Munros "För mycket lycka". Noveller som träffar rakt i magen. Rekommenderas varmt. Också.



Två böcker jag tycker mycket om - den ena höjd till skyarna av kritiker (åtminstone i DN) den andra sågad. Att inte alltid följa DNs rekommendation är slutsatsen.

Liten och söt - men så irriterande

Hyfsat okrossbar är den. Min lilla iPod shuffle. Och tur är det...



Jag tycker om att lyssna på ljudböcker när jag klipper gräs, städar eller gör något annat "tankebefriat". När den senaste i raden bärbara CD-spelaren pajade blev det mp3-böcker i iPoden istället.

När jag springer långpass vill jag ha musik. Fritt blandad. Shuffle mode. Det funkar inte så bra att ha ljudböcker i samma pod då. Prince Purple Rain följt av ett bokkapitel ur "Snabba Cash" är inte lyckat.

Lösningen blev en iPod till. En shuffle. Den tänkte jag ha till ljudböckerna. Musiken är jag mer rädd om. Den har tagit lång tid att identifiera, ladda in och ordna. Och jag vill kunna botanisera, så den får stanna i min iPod nano - med skärm.

Det visade sig dock omedelbart att den lilla gröna manicken, i motsats till vad försäljaren sa, inte är särskilt lämplig för böcker. Jag köper och laddar ner John Ajvide Lindqvists senaste bok "Lilla stjärna". In med den i poden. Olja altanen. Mycket underlig ordning på berättelsen. Visst är Ajvide Lindqvist konstnärlig, men det här verkar skumt tänker jag. Det visar sig att jag, för att spela boken i ordning, måste göra en spellista.



Lilla stjärna handlar om två flickor. Man kan kanske inte säga att de är normala, men det är, till skillnad från vissa gestalter i John Ajvide Lindqvists tidigare böcker, inget övernaturligt över dem. Boken börjar med slutet (när man spelar den i rätt ordning) - en blodig scen från Allsång på Skansen. Mycket lyssningsvärd!

Har just laddat ner en ny bok. Men min Shuffle vill bara spela den gamla. Vad jag än gör, inklusive raderar den gamla boken helt. Okrossbar är den lilla gröna manicken som sagt... Med snäll kille från Apple support i luren i nästan 40 minuter (!) lyckas vi till slut lösa problemet. I alla fall för den här gången.

Prylar är bra. När de fungerar. iPod Shuffle är inte det optimala valet för den som vill lyssna på mp3-böcker.

Hjärnkoll

När jag som 20-åring kom hem efter ett år i USA mötte min pappa mig på flygplatsen. Han sa inte hej, i alla fall inte först. Allra först sa han "vad tjock du har blivit"! Och det hade jag - blivit tjock alltså. Jag vill inte påstå att allt började då. Ett par tre år tidigare var jag nog på gränsen till anorexi, men tippade aldrig riktigt över. Jag är otroligt tacksam för det. Anorexi är en hemsk sjukdom.

I hela mitt halvvuxna och vuxna liv har mitt förhållande till mat varit mer eller mindre komplicerat. Och jag har förstått att jag inte är ensam. Med åldern har dock utseendefixering och matens "laddning" mattats av betydligt. Jag är mycket mer avslappnad nu och det är så skönt! Jag försöker låta kroppen själv styra mot den jämnvikt den så gärna vill hålla. Skit samma att det i mina ögon kanske är tre-fyra kilo för mycket. Att mot min kropps vilja slita för att bli av med dem är inte värt besväret. Men att se till att det inte brakar iväg, som under året i USA, är värt besväret. Övervikt är kopplat till så många sjukdomar.

Jag läser Martin Ingvars bok "Hjärnkoll på vikten" och får bekräftat att det inte är smart att streta emot kroppen. Kroppen är smartare. Om vi ger kroppen rätt förutsättningar håller den nästan automatiskt en sund jämnvikt åt oss.



Boken beskriver hur mat påverkar vårt belöningssystem - samma system som triggas av droger. Och hur svält är skräck för våra kroppar. En diet med för få kalorier leder till att kroppen svarar med att spara energi och driva på din hunger. Nästa gång en svältfödd kropp får mat är den extra duktig på att lagra - utifall det blir svält igen.

När vi inte svälter proppar vi i oss hög-oktanigt bränsle i form av socker. Hjärnan, som bara kan leva på socker, tackar oss med belöningssytemet men får panik när blodsockret sedan snabbt faller. Våra kroppar är inte gjorda för dagens överflöd av lättillgänglig hyperenergi.

Om vi låter vårt inneboende viktregleringssytem arbeta för oss är det mycket pricksäkert. Tänk bara att 100 kalorier om dagen för mycket eller för lite rent matematiskt borde betyda 5 kilo upp eller ner på ett år. Uppenbart är att ingen av oss kan styra vårt energiintag så precist att vi håller vikten bara genom att räkna kalorier. Istället styr vår hjärna och vårt hormonsystem. Inte bara energiintaget i sig, utan också om och hur vi lagrar energin.

Fetma sätter viktregleringssystemet ur spel på flera olika sätt. Kroppen blir okänslig för insulin och kan inte styra blodsockret på ett bra sätt. Hjärnan tappar känseln för mättnadshormonet Leptin. Och så vidare. En ond cirkel.

Så hur gör man för att låta kroppen vara smartast? Att äta mat som håller blodsockerkurvan flack är viktigt. Så att inte hjärnan får panik och styr oss mot en ny sockerbomb. Motionera så mycket man bara kan. Inte bara för att bränna kalorier utan också för att trimma reglersystemet. Inte stressa (stresshormonet kortisol är en riktig metabolism-bov) och sova ordentligt. Lätt som en plätt. I alla fall i teorin.

En bokmal i solen

Jag älskar böcker. Men jag hinner inte läsa ens en bråkdel av allt jag vill. Under semestern öppnas äntligen några av de böcker som jag samlat på mig och förvarat oöppnade i bokhyllan. Till Grekland följde en hel hög med i packningen. Tre av dem hann jag läsa ut. Alla tre berörde andra världskriget på något sätt. Perifert i två av böckerna och centralt, men på ett annorlunda sätt, i den tredje.

Utmärkt bokslukarplats på ön Naxos i Grekland.


Först kvinnan som ännu inte fått Nobelpriset, trots spekulationer varje år. Joyce Carol Oates. Dödgrävarens dotter. Baserad på författarinnans farmors liv. Rebecca föds på en båt mellan tyskland och USA (eller Yo Es som pappan tränar sin familj att säga) några år innan andra världskrigets utbrott. Familjens amerikanska liv är tragiskt. Matematikläraren får slita som dödgrävare. Modern anpassar sig aldrig. Rebecca tar sig ur, och vidare in i, och sedan ur ett äktenskap. Lever vidare för sin son och hans musikaliska talang. Carol Oates har ofta mörka teman, men utan sentimentalitet. Jag gillar det. Jag gillar boken.


Sedan den här bokmalens favorit. Markus Zusaks fantastiska bok "Boktjuven". Om flickan som i en Nazitysk småstad stjäl böcker och lyser upp utsatta människors liv, med högläsning och småhyss. Andra världskriget ur civilbefolkningens perspektiv. Eller ur dödens perspektiv. För det är dödens röst som berättar historien. Inte heller denna bok är sentimental. Ändå gråter jag bakom mina solglasögon. Över människors öden. För det känns så äkta.



Sist Kärlekens historia av Nicole Krauss. Historien snirklar sig och vävs ihop ur dåtid i andra världskrigets skugga, men utan att boken egentligen handlar om kriget, till nutid. Baksidetexten beskriver historien som finurlig och det är den. Så pass finurlig att jag är osäker på hur saker hängde ihop egentligen. I centrum en man, som en gång i tiden skrev om sin kärlek till Alma, och flicka Alma, döpt efter flickan i boken kärlekens historia. Klurigt och finurligt. Vackert.

Alla tre är mer än läsvärda. Boktjuven är den som kommer stanna kvar i mitt medvetande allra längst. Varsågoda bokmalar - smaklig läsning!

Nextopia

Nextopia. En teori och en bok av Micael Dahlén, professor på Handelshögskolan och bloggare. Micaels slutsatser bygger på forskning och tar avstamp i hypotesen att det aldrig var naturens mening att vi skulle förbli lyckliga någon längre tid. Istället är själva strävan efter lycka en mycket stark drivkraft som utvecklar (?) mänskligheten. Det ligger i vår natur att när vi väl har det vi strävat efter är det inte lika intressant längre och lyckan blir kortvarig. Allt för att vi ska streta vidare mot nästa lyckouppfyllande grej, vare sig det är en pryl eller en upplevelse. Säger Micael alltså.

Micael visar med forskningsexempel att vi värderar prylar eller upplevelser som ligger i framtiden högre än de vi redan har/har upplevt. Allt bygger på att våra förväntningar överträffar verkligheten. Ett tydligt exempel är Apples iPhone, som rankades högre och fick bättre "användar-poäng" innan någon endaste användare haft den i sin hand, än efter den lanserats. Ett annat exempel är Obama, som ansågs vara en bättre president dagen innan han tillträdde än dagen efter. Apples Steve Jobs är smart och pratar alltid om nästa grej att lansera, inte om det han och Apple redan åstadkommit. Förväntningsbyggande. Ett företag är aldrig bättre än dess nästa grej.

Förväntningarna. Bröllopet/festen/dejten är mer intressant och kul före, än under och efter. Det är ju bara före man kan ha förväntningar.

Intressant läsning även om jag inte köper resonemanget fullt ut. Jag försöker applicera nextopi-teori på löpning. Lite svårt att se att en löpare skulle vara sin nästa prestation (i Sportspegelns ögon kanske) - istället är det bevisade PBn som gäller där, eller hur? Det enda jag kommer att tänka på är förväntningarna på mig själv när det gäller att göra bättre tider - där tror jag, helt i enlighet med nextopia-filosofin, att nästa försök ska ge bättre resultat. I alla fall när det är långt kvar till tävling och jag inte hunnit kvadda träningsplanen ännu... Samtidigt envisas jag med att köpa samma skomodell igen och igen - inte särskilt nextopiant beteende. Och jag tycker marathon är bäst precis efter jag gått i mål - inte före eller under...

Hursomhelst - en klart läsvärd och intressant bok! Lite läskigt tycker jag nog att det är, med en snabbare och snabbare snurrande konsumtionskarusell... Motvikten är kanske mindfulness och att vara i nuet?