Var är alla?

Runt lunchtid var "alla" på ICA Kvantum i Kungens kurva. Det kändes så i alla fall.

18.00 är väldigt få i träningssalen för att köra body pump med Olga. Normalt ett ganska populärt pass. "Var är alla" undrar Olga samtidigt som hon öppnar salen för oss. "Hemma och putsar på sina nyårslöften" föreslår jag. Lite sarkastisk.

Det är enkelt att vara raljant. Men jag anar ändå att det kanske finns en och annan som kunde ha befunnit sig i hallen. En och annan som tänker att "efter nyår - då ska det bli annorlunda". En och annan som låter bli att träna och som äter extra mycket godis just nu. För efter nyår - då ska en ny människa skapas. En alltigenom sund.

Jag tror inte på nyårslöften. Jag tror på att hela tiden jobba på att förändra det man verkligen vill förändra. Och låta bli resten. Ta små steg. Sundare istället för alltigenom sund. Motivationen måste finnas inom en - annars är det svårt. Att hitta motivationen och att göra lagom stora förändringar - det är nyckeln. Tror jag.

Jag funderar på vari min motivation till träning sitter. Och inser att det är i hur träningen får min kropp att kännas. Jag älskar känslan av trötta muskler. Endorfinerna efter ett träningspass får mig att må bra. Jag inser att för mig är det lite tvärtom - det vore som att sluta röka att sluta träna. Och några sådana nyårslöften vill jag inte ge. Att sluta träna alltså. (Rökt har jag inte gjort på väldigt länge och bara på fest.)

Jag kommer inte att avge några nyårslöften. I år heller. Det betyder inte att det inte finns något att jobba på. Det finns det. Hela tiden. Vare sig det är nyårsafton, första dagen i månaden, måndag eller vilken dag som helst. Om jag vill.

Nybörjar-Bambi

En gång i tiden var jag en ganska skridskostark bandyspelare. Min självbild är kvar där. På en blankspolad is. Med kroppen täckt av skydd och med ett sinnelag utan rädsla.

Det var då. Nu vet jag att sjöisar kan vara lite klurigare. Jag är äldre och ganska mycket försiktigare. Men jag ser mig ändå som en hyfsad skridskoåkare.

Senast jag åkte stöp jag rejält. Jag fastnade i en spricka och bröt av min gamla långfärdsskridsko. Jag köpte genast ett par nya. Men helgen efter var skridsko-isen borta och sedan kom hjärtsjukdomen. I nästan två år har mina nya skridskor legat i förpackningen och de tillhörande pjäxorna stått på hyllan. Jag letar fram dem och packar in dem i bilen. Far till Sundby gård med förhoppningen att där ska vara plogat - som det brukar. Det är det inte.

Min skridsko fastnade i en spricka. Jag stöp. Skridskon gick av...

Mina gamla skridskor hade remmar. De nya har en råttfälle-bindning. Jag minns att säljaren pratade om att det var något trick med hur man skulle sätta på dem, men jag minns inte riktigt vad det tricket var... Jag är inte ensam vid sjökanten och jag skäms lite när jag lirkar och grejar med mina skridskor. Till slut får jag fast dem och ger mig av.

Bambi och jag. Bortblåsta är de jämna, kraftfulla skären jag borde ta. Enligt min självbild. Istället stapplar jag fram. Jag, som brukar fnysa åt åkare med stavar (för mig är skridskor något man åker utan något i händerna - utom möjligtvis en klubba), önskar plötsligt att jag hade ett par. För balansen. Isen är täckt av snö. Det går trögt. Och under snön känns isen förrädisk. Ojämn. Kanske finns där sprickor att fastna i tänker jag och spänner mig. Fotlederna blir trötta och allt känns allmänt obekvämt.

Jag bestämmer mig för att åka fram och tillbaka i en och samma vik istället för runt sjön som jag först tänkt. För att lära känna och börja lita på isen. Det fungerar. De sista varven går det riktigt bra och min självbild är nästan återställd. Jag kan åka skridskor. Hyfsat i alla fall.

Nya skridskor. På snötäckt, trögåkt is.

När jag återvänder till den lilla strandremsan där människor kliver på isen ser jag en man med likadana bindningar som jag har. Jag tjuvkikar när han enkelt sätter på sig skridskorna. Aha. Är det så man gör...

Sällskapsspring med hundar

Mina misslyckade spring-försök med Knutte - den där ullige gullige puli-hannen vi var helgfamilj åt under en tid, har satt sina spår. Jag FÖRSÖKTE verkligen springa med honom. Men han ville mest markera revir. Tvärstopp här. Tvärstopp där. Det blev liksom ingen bra löpning. Inte för mig i alla fall. Kopplad kände jag nog ändå att jag ville ha honom för kom det en annan hanne så var Knutte inte helt pålitlig. Och kände han lukten av hare så drog han. Rakt ut i skogen.

Svägerskan var här en sväng på julafton och for sedan för att jobba några nätter. Kvar blev hennes hundar - kelpie-damen H och Border Collie-killen B. Jag får ett infall. Jag bestämmer mig för ett nytt springa-med-hund-försök. Trotsa Knutte-spåren i mitt minne. Skillnaden är att dessa två vågar jag ha lösa. De lyssnar på vad jag säger och far inte iväg rakt in i skogen efter minsta lilla doftspår. Inbillar jag mig i alla fall.

Så här såg det bara ut när jag fotograferade. Annars sprang vi alla tre. På rad. Killen B med ett antal avstickare vid sidan av stigen, men aldrig långt bort.

Med ett ihopvikt koppel i var hand (helt säker på att de springer fint med mig kan jag ju inte vara) och hundarna lösa sticker vi iväg. In i skogen. Vi möter ingen. Och hundarna håller sig lagom nära mig hela tiden. Sällskap jag gillar.

Min doktor

Svensk vård är sämst står det på DN debatt idag. I alla fall när det gäller att involvera och engagera patienter i sin egen vård. Vården funkar förstås bättre om den som vårdas förstår och är delaktig. Så att läkemedel tas på rätt sätt, så att andra anpassningar av livet blir så bra som möjligt. Mat. Vila. Träning. Tankar.

Det är nog få förunnat att ha mail-kontakt med sin doktor. Så som jag har. Jag tror å andra sidan inte att alla patienter är som jag och jag har ju en väldigt ovanlig sjukdom. Jag letar i vetenskapliga tidskrifter och guidelines och skickar litteratur till min doktor. Jag frågar och undrar. Diskuterar. Lite orolig har jag varit för att Dr I ska ta det på fel sätt. Som om jag ifrågasätter hennes kompetens. Men så tar hon det inte. "Tänk att ha en patient som hjälper doktorn med ny information!" skriver hon i ett av sina mail.

Jag har mått rätt dåligt ett tag. Så pass dåligt att jag inte velat/vågat träna. När jag frivilligt avhåller mig från all form av träning - då är det inte så bra med mig... 

Hjärtat krumbuktar. Jag blir stressad. Hjärtat krumbuktar ännu mer. Provtagning, pacemaker-kontroll, mail-kontakt och telefonkontakt med min doktor bryter den onda cirkeln. Högst sannolikt är det nedtrappningen av kortisonet som spökar. Binjurarna hänger helt enkelt inte med i svängarna, mina hormoner är all over the place (eller i vissa fall frånvarande) och min kropp blir stressad. Vi bestämmer (jo, jag får absolut vara med och bestämma) att ta nedtrappningen ännu lite långsammare. Och Dr I skriver att hon kollar mailen regelbundet utifall... Underbart, eller hur!

Idag vågade jag dra på mig träningskläderna. Idag vågade jag mig ut i löparskorna. Försiktigt spring. Pulsen sköter sig. Och jag känner mig genast lite friskare.

Din fegis!

Fegis... Ett av de värre skällsord jag kunde tänka mig när jag var liten. Ett ord som jag gjorde allt (eller i alla fall väldigt mycket) för att inte riskera att bli kallad.

Ordet pjåskig finns väl knappast längre. I alla fall inte utanför min mammas vokabulär. Pjåskig vill man ju hur som helst inte heller att någon ska tycka att man är.

Just nu är jag båda delarna. Hjärtat beter sig lite udda och jag pjåskar. Hjärtat slår lite ojämnt emellanåt och jag vågar inte ens försöka träna. Istället kollar jag pulsen igen och igen med appen i telefonen. Så ofta att batteriet tar slut.

Sluta sjåpa dig nu (ytterligare ett ord som bara min mamma - och tydligen jag, använder) säger jag till mig själv. Du HAR ju en inbyggd manick som startar hjärtat igen. Om det nu råkar stanna. Vilket det förstås högst sannolikt inte gör. Logik. Känsla. Går inte alltid att förena.

Trail? Eller terräng... Skog!

För ett tag sedan brottades Orka Mera-Anna med begreppen trail och terräng. Som i terräng- eller trail-löpning alltså. Jag insåg då att mina definitioner inte riktigt stämmer med andras. För mig är terräng något orienterare springer i. Sällan jag. Andra löpare skulle nog definiera det jag menar med terräng som obanad dito. För i min sinnevärld är det inga stigar i terrängen. Eller i så fall väldigt smala sådana. Gjorda av ett rådjur kanske. Att Lidingöloppet kallar sig terränglopp har alltid förvånat mig. Vissa delar är visserligen fulla med rötter. Men större delen är rena autostradan. (Nu menar jag inte att Lidingöloppet inte är jobbigt - jättejobbigt är det med alla backar).

Detta är inte terräng. För mig.

Trail för mig betyder stig. Så för mig är terräng, som ju är mer eller mindre stiglös, aningen besvärligare än trail. Om man nu ska springa. Men också trail är hyfsat svårsprunget i min begreppsvärld. Smala, steniga, knixiga stigar ser jag framför mig.

När jag springer i min skog ÄR det ofta smalt, stenigt och knixigt. Ändå skulle jag nog inte få för mig att säga varken terräng eller trail om min löpning. Jag springer i skogen helt enkelt.

I min skog finns stigar. Kanske kan man säga att det är "trails".

...och detta börjar likna terräng. Som jag  definierar det.

Nåja. jag har i alla fall köpt mig ett par terräng- (trail-?) skor. Jag har länge varit nyfiken på Inov8. Eller någon Salomon-modell. Som jag ser att andra bloggare har. Men inga sådana skor fanns i min storlek i butiken jag besökte. Då blev jag så där otålig som jag vet att jag inte bör bli. För jag ångrar mig oftast. Efteråt. Jag köpte ett par Adidas. Nåja. De duger. De funkar. Väldigt skön läst och hyfsat grepp. Men jag är ju fortfarande nyfiken på de där andra.

Mina terrängskor. Adidas adizero XT. Innan de blev leriga.

Withdrawal

Jag tänker på filmen "I skuggan av värmen". Dess beskrivande och starka bilder av drog-abstinens finns kvar i mitt minne. Den kvinnliga väktarens egenhändiga och tappra försök till avvänjning. Allt för att få den där polisen hon blivit kär i.

Min drog är inte heroin. Och jag mår långt ifrån så dåligt som kvinnan i filmen. Men bra mår jag inte. En diffus känsla av obehag. En "nervös" känsla. Utan yttre orsak. Av och till oregelbunden hjärtrytm som förstås gör mig nervös på riktigt... Lätt illamående som kommer och går.

Withdrawal. Jag är äntligen inne i den fas jag längtat efter - nedtrappning av kortisonet. Och jag visste nog att det kan bli besvärligt. Hur besvärligt och hur länge besvären håller i sig beror på behandlingstid och hur hög dosen varit. Individuellt är det förstås också. Det är ju allt som har med kroppen att göra. Jag googlar i alla fall fram att tre-fyra veckor tycks vara vanligt (det har gått nio dagar...). Förhoppningsvis hinner jag komma i någon slags hormonell balans innan det är dags för nästa dos-sänkning.

De första dagarna tränade jag på. Som vanligt. Men det kändes inte riktigt bra... Jag tänker att jag ska lyssna på min kropp. Att allt som är stress ska undvikas. Jag har ju faktiskt brist på stresshormon nu. Löpning och styrketräning byts ut mot skogspromenader och yoga. För ett tag.

Någon gång i februari ska jag vara ren. Drogfri (nåja, betablockeraren blir nog kvar ett tag) och i hormonbalans.

Puls-koll

Det är självklart att hjärtat slår. Igen och igen. För de allra flesta människor. Så var det för mig också. Innan.

Förr var hjärtats slag inget jag tänkte på. Alls. Puls mätte jag bara under tröskelpass för att säkerställa att jag låg rätt i ansträngning. Aldrig annars. Nu har jag en puls att hålla mig under och som jag mäter vid alla konditionspass. Varje gång jag springer.

Garmin mäter och varnings-piper om jag går på för hårt. Men jag är inte helt nöjd. För att Garmin (Forerunner 405CX) ska pipa måste jag ställa in den på puls-pass och jag måste bestämma mig för en tid eller distans jag ska springa. Jag vill ha pipen. Men jag vill ha mer frihet. Så att jag inte behöver bestämma mig för exakt distans eller tid i förväg. Så att jag kan springa ända hem innan Garmin stänger ner, alternativt inte råka komma hem innan jag når det förinställda målet. Det är egentligen ett väldigt liiitet problem, men det illustrerar den "stelhet" jag tycker finns i Garmin-klockan.

Nu sneglar jag mot en ny klocka. Inte enbart på grund av stelhet. Mest för att min klocka är gammal (drygt 5 år) och börjar ge upp. Jag vill ha en klocka som håller koll på min puls. Mäter distans. Och berättar om jag är snabb eller - mer vanligt just nu, långsam. Jag vill ha en klocka som är lätt att förstå och som enkelt förstår vad jag vill att den ska göra. Jag undrar om den finns.

Dämpa?

Värsta party poopers ever är de som ber instruktörer dämpa musiken tycker jag. För just i denna fråga är jag lite oförstående. Det KAN ju bara inte vara för hög musik när man tränar. Eller kan det? Några tycks trots allt tycka det.

Nåja. I min Huddingehall är de lösningsorienterade. Nu finns automater med öronproppar i träningssalarna. Vi som vill ha hög musik får hög musik. De som vill dämpa lite kan göra det.

Sofie. Underbara Sofie. Hon får mig att trampa fort. Hon får mig att skråla (och jag är inte ensam). What if I say I will never surrender... Foo fighters "The pretender" på hög volym. Halva spinningsalen "sjunger" med. Andra halvan sneglar på den där automaten med öronproppar...

Full med färgglada öronproppar. För den som vill dämpa lite.

Nästa vecka blir det jul-spinning lovar Sofie. Grinchen i mig skruvar på sig. Spinning till julmusik är inte riktigt min kopp te. Jag sneglar på de där öronpropparna.

Don't go cold turkey

"Men varför läser du det där?!" Min man undrar. I lite upprörd ton. Han har helt rätt. Man kan hitta allt möjligt på internet. Och lura sig själv kan man också. Biverkningar kan man få bara av att tro (placebo är inte bara effekt, det kan vara bieffekt också).

Jag googlar lite på tapering+prednisolone och läsningen är inte rolig. Biverkningarna av kortison är inte roliga de heller, men om jag ska tro på en del av det jag hittar på internet så kan det vara minst lika jobbigt, men på andra sätt, under tiden man trappar ner (=tapering). Trappa ner måste man. Att gå "cold turkey" och bara lägga av kan leda till chock och vara direkt farligt.

Min kropps interna kortisol-fabrik (=binjurarna) är nedsläckt på grund av noll efterfrågan. Kroppen tycker att kortisonet utifrån räcker och blir över och stänger av tillverkningen. Det kan ta en stund att starta upp binjurarna igen (om det alls går). Därav behovet av att trappa ner försiktigt. Därav risken för en del jobbiga bieffekter. Kortisonbrist istället för kortisonöverskott. Men ännu har jag inte känt något. Mer än oro för att känna något. Fånigt - jag vet.

Nåja. Jag är glad att jag är i nedtrappningsfas. Och jag ser verkligen fram emot den sista januari då jag (om ingenting händer - har jag jinxat nu?) tar den sista tabletten prednisolon.