Sandigt

Lördag morgon. Vågar mig ut. Ut i Monterey. Ut på stranden.

Vackra stigar. Vacker sandstrand. Inte så vackert väder. Det är tungt att springa i sand. Och stranden lutar. Jag ger det en halvtimme. Ytterligare en dryg halvtimme springer jag på cykelvägar. Sedan springer jag hem, tömmer skorna på sand och äter frukost.

Pratar lite väder med frukostvärdinnan. Vi är i Monterey för lite sol och bad. Då har vi kommit fel förklarar hon. Monterey är ofta molnigt. Någonting med bukten. Lite norrut är det ofta sol. Lite söderut är det oftare sol. Vi åker söderut. Chasing the Californian sun.

Vattenfallsstranden i Big Sur. Där får man inte sola och bada - bara beundra.

Vi letar efter en "hemlig" strand. Vi letar efter en gul skylt som förbjuder RVs (husbilar) att åka just den vägen. Det är vår enda ledtråd. Till slut hittar vi. Det är en-bil-in-en-bil-ut till parkeringen till den hemliga stranden. Ingen allemansrätt och naturligtvis kostar det pengar. Vi är i Amerika.

Stranden är spectacular. Verkligen. Och solig. Men det blåser. På betalkuren satt en skylt: "yes, it is windy on the beach - no refunds". Så vi försöker gömma oss i en liten sänka i en sanddyn. Sand blåser in överallt. Sand blästrar våra skin. Solen värmer våra skin. Och gör dem lite röda.

Vi åker tillbaka till Monterey. Overcast skies. Jag visar min käre make lite TRX-övningar (det är ju trots allt hans present) och sedan spelar vi lite tennis.

Dags att tvätta ur sanden ur hår, öron och alla andra ställen den blåst in i.

I Monterey

Jag vaknar före familjen. Morgonpigg är jag alltid. Nu, med lite jet-lag, är det extra svårt to sleep in. I alla fall för mig. De andra tycks kunna. Jag smyger upp och drar på mig träningskläder i hotellrumsmörkret.

Vi kom sent igår kväll. Jag vet inte hur det ser ut omkring hotellet, men jag vet var fitness center ligger. Och jag vet var jag kan hänga upp TRXen jag köpte åt min man i födelsedagspresent. Nåja, han packade ner utan att jag tvingade honom och det gör väl inget om jag lånar lite...

Jag börjar på löpbandet. Jag börjar lugnt. Det är trots allt före frukost. Tänker mig en fartökning. Eight miles/hour får det bli. Om min huvudräkning är som den ska är det knappt 13 km/h. I en kvart håller jag den.

Medan jag springer där på bandet inser jag var jag har fått min definition av jogging ifrån. Och varför jag snabbt rättar vem som än må påstå att jag joggar. Jag springer. Jag joggar inte! Min definition kommer kanske från amerikanska löpband. Knappen "jog" ger en hastighet på 4 miles/hour - det är 6.4 km/h. Över 9 min/km. Enligt den definitionen joggar jag sällan. Inte ens i den värsta terrängen i skogen.

Som tur är har löpbandet mer finliriga knappar än "walk", "jog" eller "run".

Nästa anhalt. Hotellet har en TRX Training Zone. Utomhus, vid tennisbanorna, sitter fästen i ett tak. Jag hakar i och kör en stund. En morgonstund.

Det är inte riktigt väder för stranden. Det blir ett besök i Montereys fantastiska akvarium istället. Imorgon hoppas jag på stranden. För morgonjogg och solbad. Men hur var det nu igen - jag joggar ju inte...

Något måste man ju göra

Vaknar upp i San Francisco. Tidigt. Alla andra sover. Det är mörkt ute. Jag tassar ner till gymmet. Något måste man ju göra.

Löpband. Något måste man ju göra för att det inte ska bli urtråkigt. Jag bestämmer mig för att öka 0.1 miles/h för varje minut jag springer. När jag är uppe i 8 miles/h stannar jag där ett tag. Och sedan ner igen. 0.1 mile i taget.

Det blir ett rätt bra pass. På tom mage. Nu dags för frukost. Jag hoppas på bagels.

Upp och ner, ner och upp

Jag väljer för dagen en gammal klassik långpassrunda. En som jag sprang förr. Ofta då. Men inte så mycket nu. Flottsbro runt.

Det är en sådan dag idag när löpningen känns tung från första steget. Ibland brukar sådant släppa bara kroppen kommer igång tänker jag. Men så blir det inte idag. Idag är seghet och en känsla av kantighet i löpningen något som hänger i nästan hela vägen.

Det är ganska varmt. Varmt är inte mitt bästa löparklimat. Och jag hade nog lyckats glömma att min Flottsbrorunda bitvis faktiskt är rätt kuperad. It makes sense - Flottsbro är Stockholmsområdets längsta slalombacke. Tror jag. Jag är visserligen aldrig uppe på toppen. Men backar blir det några stycken. Några branta. Några långa och sega. 


Garmin mäter höjdmeter. 183 meter uppför och 187 meter nerför tycker den att jag har sprungit. Eftersom jag började och slutade framför mitt hus - och inte fuskade i någon uppförsbacke, betyder det att huset sjunkit fyra meter under de knappa två timmar jag var borta. Hmm. Får nog sluta springa den rundan - så att inte huset riskerar att hamna i underjorden. Men å andra sidan tycks jag ha flyttat huset fyra meter upp senast jag sprang min skogsrunda.


Jag vet egentligen inte hur man räknar höjdmeter - ska jag lägga ihop siffrorna för uppför och nerför? Eller är det bara uppför som räknas? Är 100 meter uppför per mil löpning mycket eller lite? Hur många höjdmeter är Lidingöloppets tre-mil? Och blir jag egentligen lyckligare av att veta det?

Diplomati

Jag vill skriva "jag har ingen f*cking lust att göra det du ber mig om". Istället spenderar jag tid på ett inlindat mail-svar. Försöker förklara. Försöker rättfärdiga. Hitta vattentäta argument. Det går sådär. Jag har inte lust helt enkelt. Prioriterar andra saker. Saker som känns viktigare för mig. Men det dåliga samvetet gnager lite. Vill vara till lags.

Jag lämnar svaret i oskickat skick. Springer ett varv i skogen istället. Sol och regn samtidigt. Hala rötter som saktar ner mitt steg. Syremättad luft. Jag tänker på alla dofter som djuren känner, som jag missar. Skulle jag vilja känna dem? Barrträdsdoften räcker. Och doften av blöt jord. Man behöver inte känna allt. Man behöver inte veta allt.

Regn och sol samtidigt i min skog. Kanske befinner jag mig under en regnbåge.

När jag är tillbaka suddar jag ut mitt inlindade tråckliga utkast till mail-svar. "Jag har ingen f*ckig lust" skriver jag inte. Men något liknande - bara i lite trevligare ton. Där i skogen har jag bestämt mig för att jag inte behöver förklara. Ett nej räcker bra. Med raka ord. Diplomati är tidskrävande. Och jag har nog inte fallenheten.

Koppla ur autopiloten

Instruktioner från en tränare. Min tränare. Inte intervaller. Inte än. Men väl ett par fem-minutersetapper med lite högre växel. Invävda i ett distanspass.

För att lägga i en högre växel måste jag koppla ur min autopilot. Lämna mystempot. Sagt och gjort. Jag tar absolut inte i max. Ändå blåsbälgar mina lungor. Ljudligt flås. Det undgår ingen flanör att jag kommer. Förutom tjejen med stor hund och musik i öronen. Hon som är liiite ivägen just i en trång passage på den smalaste delen av stigen runt sjön.

Väl hemma kollar jag Garmin-farten. Och inser att den är ungefär samma som min snittfart under mitt senaste maratonlopp. I dryga två kilometer håller jag den. Med lite joggvila på mitten. Klart ansträngande. Det är visst en bra bit kvar till toppformen. Glad är jag ändå. Att hålfoten tycks vara med på noterna.

Hur börjar man?

Den där TRXen som jag längtade så efter. I en hel vecka har den varit orörd. I alla fall av mig.

Efter regn kommer sol och jag längtar efter att springa. Men jag har skrivit TRX och löpvila i kalendern. Så hur börjar man? När man inte kan. Jag bestämmer mig för att hoppa studsmatta som uppvärmning. Det kan jag. Och jag tror det är bra för mina fötter.

Sedan sätter jag upp TRXen i solen. I en spaljé. Lite osäker på om spaljén håller är jag, men jag chansar. Fantiserar fram en bild där jag ligger med ett vitt rutnät i trä över kroppen, med armarna stickades ut genom hålen. Men det händer inte. Som tur är.

Jag tar fram instruktionsboken och kör alla grundövningar. Femton reps där jag orkar. Gånger två. På några ställen blir det bara tio reps. Men alltid gånger två. Plankan med fötterna i remmarnas öglor. Oh my. Jobbigt är det när fötterna inte står på stadig mark. Minsta enheten på timern på min mobil visar sig vara en minut. Så två gånger 60 sekunder planka får det bli. Svetten droppar.

Har jag inte träningsvärk imorgon i minst en kroppsdel så ska jag äta upp TRXen. Eller kanske inte förresten. Den var ju faktiskt en present till min käre make. Med baktanken att jag skulle låna. Ofta. Det ska inte gå en vecka till nästa gång.

Den där farten

Den där farten. Vad jag älskar den. Ska jag skola om mig till sprinter? Jag och Merlene kanske. Nä. Någon rim och reson får det ändå vara i vad jag utsätter tantkroppen för. Men faktum kvarstår att jag älskar att springa (relativt) fort. När det flyter och strax innan mjölksyra kommer. Det betyder att glädjen är kortvarig. Men den finns där.

Än så länge har vi inte vågat oss på några egentliga intervaller. Min tränare och jag. Däremot har Nilsson beordrat stegringslopp sedan ett par veckor tillbaka. Stegringslopp som inte alltid blivit av. Vet inte varför egentligen. För jag tycker ju om fart. Och jag vet ju att de är bra för löpsteget. Idag blev de av. I ösregn. Sex stycken hundra meter långa stegringslopp med ett fånigt leende på mina läppar.

Vick-vick

När jag var tonårig tjej i liten sörmländsk by undrade en kille i byn om vi skulle vara ihop. Vi kan kalla honom Åke, för han hette så. Det är så länge sedan att jag inte tvekar att hänga ut honom på internet. På den tiden fanns inte internet. Om det hade funnits hade hela historien nog varit ännu jobbigare.

Jag ville inte vara ihop med Åke. Åke blev sur. Hans hämnd blev att sprida rykten om att jag var märkvärdig och att märkvärdigheten uttrycktes i att jag vickade på häcken. Var jag än gick i byn, var jag än befann mig i skolan, möttes jag av killar (och kanske någon tjej) som häcklade mig för att jag vickade på häcken. Kallade mig Vick-vick. De ville vara med Åke - inte emot. Klassisk mobbningspsykologi. Jag gjorde mitt bästa för att inte röra höfterna alls när jag gick. I efterskott låter hela historien rätt harmlös, men då tyckte jag alltihop var jättejobbigt. Flera månader pågick det.

Varför kommer jag att tänka på det här just idag? Det är ju över trettio år sedan. Långt innan internet. Långt innan facebook. En liknande historia rullas upp nära mig. Denna gång på facebook och instagram. Så kallade "vänner" "gillar" elaka kommentarer. Internet är inte bara av godo.

Ställer väckarklockan på en söndag

Hur-man-vet-att-man-är-en-riktig-löpare-listorna florerar lite då och då i blogg-världen och på tränings-siterna. Fånigt egentligen. Springer man så är man väl löpare? Och oriktiga löpare - vad är det för filurer? Finns dom?

Idag gjorde jag i alla fall något som jag tror skulle platsa på en sådan "hur-vet-man"-lista. Jag ställde väckarklockan (som förstås är en iPhone-app - hela livet tycks på väg att flytta in i min iPhone) på en söndag. För att hinna med ett långpass. Hinna springa ett par mil innan firande av konfirmand i Saltsjöbaden och innan inflyttningsmiddag hos släkting på Kungsholmen.

Samma vägbom som jag passerade på mitt sista långpass innan skadeuppehållet. Då var det början på februari och snö. Nu är det blött. Jag är glad att vara tillbaka.

Riktig löpare är jag. Frågan är var gränsen går till besatt.

Vägval och huvudvärk

Huvudet är tungt. Bihålorna igenkloggade. Men jag vill springa. Jag vill! Jag tänker att jag testar. Ett lugnt pass i skogen. Min skog med många spår. Jag tänker att jag väljer väg utifrån hur det känns.

Jag har huvudvärk. Jag proppar i mig en Treo (jo, jag vet att man inte ska göra så) och går ut. Huvudet bultar i takt med mina steg. Jag gör en deal med mig själv att jag ska springa till första vägvalet. Stället där mina terrängspår börjar. Känns det fortfarande omöjligt vänder jag hem.

Framme vid terrängspåren känns huvudet aningen mindre tungt. Och benen. Benen är lätta och löpsugna efter flera dagars förkylningspåtvingad träningsvila. Jag väljer att inte springa hem. In på terrrängspåret bär det. Just här är spåret gemensamt för femton, tio, fem och tre-kilometersrundorna.

Första vägskälet. Tre-kilometersspåret viker av. Jag fortsätter. Andra vägskälet. Fem-kilometersspåret viker av. Jag fortsätter. Nu känns det riktigt bra. Skallen är normaltung och smärtfri. Och benen trummar på. Snuvan rinner visserligen, men bihåleklogget tycks ha lättat. Kan löpning, som är så bra för allt möjligt annat, till och med vara avsvällande för bihålorna?

Tredje vägskälet. Femton eller tio? Tio-slingan får räcka idag. Med transportsträckan genom skogen blir det tolv ganska utmanande kilometrar. Trött blir jag, men jag känner mig mycket friskare när jag kommer hem än jag gjorde när jag gav mig ut.

Sommarförkylning

Här sitter jag och nyser. Tur att jag har en mac - har hört att de inte får virus så lätt.

Det händer inte ofta att jag är förkyld. När det händer är det bara att gilla läget. Och hoppas på att det går snabbt över. En C-vitamin eller två och huvudet på kudden. Imorgon vill jag springa. I skogen.

Det är tanken som räknas

"Grattis älskling, du får en TRX av mig!" Det är tanken som räknas. Och jag tänker låna ofta.

Jag har länge sett fram emot en födelsedag. Inte min dock. Jag har länge väntat på att min käre man ska fylla år. Eftersom jag länge vetat att det är just en TRX jag vill köpa åt honom.

Men lite svidigt känns det med över tvåtusen om man vill ha ett dörrfäste också. Och det vill man. På gymgrossisten var dörrfästena slut. Då kom jag att tänka på Tradera. 649 kr + lite frakt och en helt ny oöppnad kartong kom hem till mig. Inklusive dörrfäste. Någon liten fundering på var grejerna egentligen kommer ifrån flög genom mitt huvud. Sedan slog jag motvilligt in i fint paket. Rosa med ljusblå snören. Motvilligt för att jag egentligen ville prova genast. Men till och med jag har en ego-gräns.

Jag är nöjd över att komma så (relativt) billigt undan. Vill man komma ännu billigare undan kan man pyssla ihop sin egen TRX - som Träningsglädje beskriver. Supersmart. Men då ingår inget dörrfäste.

Dysfunktionella funktionskläder

Jag gräver djupt i garderoben. Efter träningskläder. Så är det ibland när tvättmaskinen fått vila. För just den här gången kan klädbristen inte skyllas på korpaktiga tonårsdöttrar - de tycks alltid vilja träna i långa tights nämligen, vare sig det är varmt eller kallt. Och själv letar jag efter något kort. Det är grymt varmt i hallen nu och alla pass kan nog få epitetet bikram. Idag ska jag på bikram-pump.

Jag hittar ett par gamla löparshorts. Varför springer jag aldrig i dem? De är lösa i benen och sitter skönt strax nedanför midjan. Svalt funktionsmaterial.

Redan i uppvärmningslåten inser jag att mina shorts är dysfunktionella i pump-salen. De stramar över rumpan när jag gör knäböj. Min vana trogen står jag längst fram med många bakom mig. I låt nummer två, benlåten, oroar jag mig i varenda repetition för att brallorna ska spricka med ett brak. Att min rumpa ska frigöra sig ur det stramande tyget. Det händer inte.

När vi kommer till nästa benlåt - med utfall och djupa upphopp, är hela jag fuktig av svett. Bikram som sagt. Shortstyget klibbar fast på låren och stramar i övningarna. Jag försöker rulla upp byxbenen. De åker ner. Jag försöker rulla upp igen. De åker ner.

Nästa gång det är dags för pump får shortsen stanna i lådan. Om inga korta tights finns rena? Hmm. Kanske korpar jag ett par långa tights av någon tonårsdotter.

Bästa sommarträningstips. Eller ren tur...

Jag tävlade hos Miss Agda för ett tag sedan. Och jag vann! Igår kom en snygg Röhnisch-bikini med posten. Jag gillar Röhnisch bikinis. De sitter bra och är snygga. Och om man, som jag, vill ha lite stöd  kan man välja en ordentlig BH-modell, med bygel och allt.

Miss Agda ville ha våra bästa sommarträningstips. Mitt bästa sommarträningstips är löpning i skog och mark. Men det skrev jag förstås inte. För det vet ju alla.

Istället skrev jag om studsmattan: Ett jättebra träningstips är att låna barnens/grannbarnens/syskonbarnens studsmatta. Om man hoppar ordentligt, med vristspänst och spänd kropp, så tränar man både kondition (jodå det är riktigt flåsigt om man hoppar ordentligt) och en massa små stabiliserande muskler i bålen. Och benen får jobba. Man kan förstås få dubbel glädje genom att hoppa med sitt barn också, men för att man ska kunna hoppa så att det blir träning och inte bara lek bör nog barnen vara lite större. Och ALDRIG mer än två personer på mattan. Så undviks skador. Jag har verkligen haft jättemycket kul med mina barn på studsmattan, och fått massor av gratismotion och styrketräning på köpet. Vi har haft vår studsmatta (från trampolinspecialisten) i 11 år och den håller än! Många hundra hopptimmar för barnens del och ganska många för mig. En bra investering i välbefinnande för både barn och vuxna.

Om det är det bästa sommarträningstipset är förstås subjektivt. Lotten hjälpte mig att vinna.

PS. Studsmattan funkar utmärkt som solsäng också. I snygg bikini.

Egen hare

Jag springer sällan tillsammans med P, han som jag är gift med. Vi är inte riktigt kompatibla i just den aktiviteten. Det har hänt att jag varit i bra form och velat springa för fort/för långt. Men när P väl är tränad för löpning så är han starkare än jag. I alla fall på kortare sträckor.

Just nu är jag inte i min bästa löpform. Och P har tränat en del. Men jag tänker att skogen är mitt element. Och följer med på Ps mitt-på-dagen-runda. Tolv kilometer krångelstigar.

P älgar iväg på sina långa ben. Jag gör mitt bästa för att följa. Han får vara min hare. Skogen visar sig vara hans element. Han skuttar över lerpölar. Jag hasar runt. Han hoppar över nedfallna stockar. Jag klättrar klumpigt över. Han förvandlas till bergsget uppför branta stenhällar. Och han släpper modigt på utför, över rötter, pinnar och lösa stenar. Jag fegar. Och jag kämpar. Både med att inte tappa haren helt ur sikte och med det mentala. Istället för "vänta då skitskalle" tänker jag att det är kul att han är så stark. Ett bra pass får jag ju också. Snabbare och jobbigare än om jag sprungit utan min egen hare. 

Snapshots

Minisemester. Några snapshots från igår.

Före förmiddagslöpningen. Färdigfotograferat snart? Så att vi kan springa på den där berömda prins-stigen. Den som börjar i Halmstad och slingrar två mil längs kusten. David, som tränar mot milen sub40, är med om något nytt - han har aldrig sprungit så långsamt. Och aldrig pratat så mycket under ett löppass heller tror jag. Fast det var kanske jag och Ingmarie som babblade mest?

 Efter. Stranden vid Ingmaries sommarresidens.

Lite senare. Solig sandstrand i Haverdal.

 Sist på dagen. Pinsamma föräldrar på Ullevi. I väntan på Madonna skickar jag denna bild till våra tonårsdöttrar. Innan väntan blivit tillräckligt lång för att göra mig sur. 20.00 står det på biljetterna. Att konserter sällan börja i tid är ett faktum. Men 22.30 - det är liiite arrogant. Surheten går över snabbt. Madonna levererar en proffsig show som nog gör sig bäst i mörker så vi förlåter fördröjningen. Jag gillar inte allt dock. Låtsasdödande med blodsplatter? Och donnan känns som en stjärna i dalande. Men dansa kan hon.

Så var jag där igen. Men snart någon annanstans

Bokar spinning. Bokar av. Hinner inte. Jobbar återigen som en galning för att kunna ta några dagar ledigt. Tre dagar bara. Två nätter i Halmstad. En kväll i Göteborg. En morgon på den där stigen. Hoppas jag. Den som är uppkallad efter en prins. Jag är inte så mycket för prinsar. I alla fall inte blåblodiga. Men jag gillar stigar. Stigar att springa på.

Skoparken är väldigt gles nu

Hur gick det till? Plötsligt har jag bara ett par löparskor. Eller i alla fall bara ett par skor som jag springer i. Mina års-gamla Asics Kayano har trasig bakkappa och det brukar betyda skavsår. Dessutom känns Kayanon rätt outdated. Långt ifrån det lätta, marknära, barfotalika som är inne just nu. Så klumpskorna promenerar jag i. Icebugsen står bäst i garaget i väntan på annat väglag. Mina Saucony fastwitch vill jag ha rena och fina och bara använda inomhus. Återstår mina Newton. Dem har jag sprungit nästan varenda pass i under min återanpassning till löpningen.

Bilden är arrangerad. Skohyllan är normalt belamrad med otaliga par skor. Men få av dem är löparskor i bruk. I alla fall i bruk av av mig. Skorna next to Newton är inte mina utan dotterns. Jag har insett att Guru-Danne (kinesiologen) har rätt - mina fotleder mår inte bäst i skor med höga klackar.

Mina fötter och fotleder känns nog inte 100% bra, i alla fall inte när distanserna börjar likna långpass. Och jag tror det vore lämpligt att variera skorna lite. Känna efter om det är skillnad. Byta påfrestning lite. Att jag inte raskt marscherat till någon löparskoaffär - jag älskar att köpa skor av alla sorter, beror enbart på att jag ganska snart ska till ett billighetsland när det gäller running shoes - USA. Så tills dess (tre veckor till) får det bli enbart Newton. Utan ombyte.