Inte kunna sjunga...

Sofie - en av mina favoritinstruktörer, uppmanar oss att sjunga med i tricepslåten till body pump 88.  Can´t hold us med Macklemore & Ryan Lewis feat. Ray Dalton har jag just lärt mig att det är. En låt som nog skulle gå mig spårlöst förbi om jag inte gick på body pump.

Sofie påstår att lite sång tar fokus från smärtan. Min tricep ömmar. ..."and all my people say" sjunger Macklemore. "Na-na-na-na-NA-na-na NA" sjunger jag. "Sedär en som vågar! Man behöver inte ens kunna sjunga..." säger Sofie. Hur ska jag tolka det?

Tvångstankar

Var jag än går är det på redan trampade löpvägar. Det blir så när man sprungit en del och bor på samma ställe som alltid. Jag noterar underlag. Jag noterar vindriktningar. Jag noterar temperatur. Som om jag skulle springa. Fast jag inte ska. Jag sörjer.

Men under söndagsmorgonens frukost slår det mig att det faktiskt kan vara ganska skönt. Också. Att jag är ledig och att jag - trots att det är söndag (läs långpassdag) kan göra vad jag vill av dagen. Jag "måste" inte springa långpass för jag är inte anmäld till något maraton. Det finns inget löptvång.

Tveeggat. Skönt med frihet. Men jag sörjer. Jag vill tillbaka till tvångstankar om långpass på
söndagar.

Underlaget i "min" skog är perfekt för vinterlöpning. Jag får ju inte... Men lånehunden får.

Träna ihop

I pump-salen igen. Ja, jag vet att jag måste hitta något att variera mig med innan jag ruttnar. Men ibland får man i alla fall lite gratis underhållning. En av stammisarna har släpat med sin man. Eller jag tror i alla fall att det är hennes man. Jag har själv tänkt tanken att ta med min. Har till och med frågat. Men fått tydliga nej.

OM jag tog med min man skulle jag nog låta honom var ganska mycket ifred. Kanske något litet tekniktips. Men mest ifred. Lämna instruktionerna till instruktören. Annars är risken stor att vi skulle gå ur salen som ovänner.

Lämnar sin man ifred (om det nu är hennes man) gör inte stammisen. Verkligen inte. Hon är på honom om allt. Tillrättavisar. Står framför honom och demonstrerar. Petar. Säkert av välvilja. Han uppskattar det inte. Surnar gradvis. Jag tvivlar på att han följer med igen. Men hoppas förstås att jag har fel.

Kanske inbillar mig. Kanske projicerar jag hur det skulle ha varit om jag hade gjort så mot min man. Eller om han hade gjort så mot mig. Då hade jag nog demonstrativt flyttat mig till ett annat hörn av salen.

Lite shopping kanske kan liva upp

Det var verkligen länge sedan jag köpte träningskläder som var till för något annat än löpning. I ärlighetens namn är jag inte så shoppinggalen när det gäller löparkläder heller. I alla fall inte enligt min egen måttstock. I alla fall inte i jämförelse med en del andra bloggare. Men idag...

Jag var ute efter två badrockar. En till mig och en till dottern. Dottern påstår att hon fick den rock hon använder dagligen när hon var typ 10 år. Nu är hon 18... Hmm. Lite kort i ärmarna är den kanske. Och lite sliten.

Själv har jag tappat bort min. Tappat bort vanan att använda och tappat bort själva rocken. Men en ingivelse sa mig att det nog kan vara mysigt att krypa i en badrock. Efter duschen efter ett eller annat body pump-pass. För det är ju ungefär det jag gör just nu - går på body pump (måste skärpa mig och bli lite mer varierad i lågpuls-träsket).

Jag hamnade på Åhléns övervåning. My god vilka fula, tantiga badrockar! Inte alls som de randiga jag spanat in på nätet. "På undervåningen finns de randiga" upplyste mig en expedit. "Mjuka hem-sortimentet". Eller nå´t.

Men. Mellan mig och rulltrappan finns massor av träningskläder. Till 30% rabatt. Snabbt river jag åt mig svarta Röhnisch tights. Shape utlovas. Och lite shape gav de. Snygga och sköna. Till det en tröja som snarare är "dölj" än "shape". Kanske aningen tantig. Men jag är ju tant.

Både träningskläder och badrock (dotterns också) är invigda. För min del under och efter ett body pump pass. Vad annars? Och jag är nöjd. Lite shopping kan liva upp.

Socker är ett farligt gift?

Jag lyssnar på "Ett sötare blod" av Ann Fernholm. Disputerad biokemist och vetenskapsjournalist. Hon beskriver blodsocker som den stora boven i diverse sjukdomar. Hon beskriver blodsocker som påskyndare av kroppens åldrande. Allt baserat på vad hon hittar i den vetenskapliga litteraturen. Visst - hon kan ha lagt större tyngd vid den litteratur som stödjer hennes tes, men hon är hela tiden noggrann med att påpeka när evidensen är svaga. Och det är de ofta. För det har gjorts och görs alltför lite forskning på vilken mat vi bör äta för att hålla oss friska. Och vilken mat vi bör äta när vi är sjuka. Skrämmande lite vet vi med säkerhet. Att förändra människors invanda kost, få dem att följa strikta instruktioner under lång tid och sedan mäta förändringar med hänsyn tagen till andra faktorer som förändrats på vägen - det är svårt.

Ann Fernholm hamnar lite för ofta i LCHF-spåret. Det spår som jag brukar hävda är ett enda stort experiment med den egna hälsan. Mättat fett i stora mängder under lång tid tycker jag spontant låter rätt läskigt. Och lite mer kolhydrat än den strikta LCHF-kosten förespråkar bör en fungerande kropp kunna hantera med lätthet. Min slutsats blir återigen att lite av allt och inte för mycket av någonting måste vara det allra bästa. Lagom. Samtidigt tror jag att Ann Fernholm har en poäng i att det socker vi stoppar i våra kroppar med dagens "diet" för ganska många hamnar långt över lagom.

Kortison skruvar metabolismen åt diabeteshållet. Och det finns en uttalad risk att utveckla diabetes under en kortisonbehandling. Alltså är jag extra försiktig med socker (tack Ann Fernholm för lite extra pep i den åttonde veckan i min årslånga kortisonkur). Men att gå så långt som till LCHF... Näe.

(Om man retar sig på konstigt uttal - ibland till oigenkännlighet, av diverse biokemi ska man nog inte välja den inlästa versionen av boken. Det är inte Dr Fernholm själv som läser nämligen...)

Sällan eller aldrig ångra

Egentligen vet man nog. Att det alltid är värt det. Eller i alla fall nästan alltid. Så jag håller inte riktigt med Orka-Mera-Annas kylskåpsmagnet. I alla fall inte när det gäller träning. När det gäller träning behöver man inte vänta till efteråt för att veta att det är mödan värt. Det VET man innan.

Ändå tvekar jag. Lisa och jag har bestämt träff i bassängen i Västertorp. I övergången mellan eftermiddag och kväll. Jag har inte hunnit jobba färdigt med den där grejen. Den som måste bli klar. Å andra sidan värker axlarna av deadline-stress.

Jag dividerar sms-ledes med Lisa. Hon lirkar lite. Och jag bestämmer mig. För jag vet att jag i princip aldrig ångrar mig. Nu har jag visserligen ett par kvällstimmar skrivjobb framför mig. Men mina axlar värker inte längre. Och min mun ler.

Stå på startlinjen i Köpenhamn?

Sedan besöket hos idrottskardiologen har jag förstått. Det blir inget springande för mig. På länge. Så långt som till "aldrig mer" vill jag absolut inte tänka ännu (även om idrottskardiologen gjorde en del antydningar). Hoppet lever starkt i mig trots allt. Och jag tar en sak i taget.

Sedan besöket hos idrottskardiologen har jag förstått att Köpenhamns halvmaraton är out of the question. I all fall det jag är anmäld till. Det i mars 2014.

VM i halvmaraton och ett gigantiskt motionslopp i ett och samma. Utsålt sedan länge. Jag har en startplats. Jag skänker den till någon behövande. Någon som vill?

29 mars 2014 är dagen. 100 danska kronor kostar namnändring och jag tror att det fortfarande går att fixa. Startgrupp med beräknad sluttid 1.30-1.45 har jag valt. Jag är lite osäker på om man kan byta från K till M eller startgrupp. Det var det praktiska.

Uppmärksam(het)

Det finns en regel på mitt gym - den pump-instruktör som gör fel i koreografin måste göra tio armhävningar. Medan hela gruppen räknar. Jag är uppmärksam. Jag hittar fel. Anna-stackarn har ju varit på semester. Och glömt lite koreografi. Två gånger åker hon dit. Två gånger tio armhävningar får hon göra. Jag hävdar att hon borde göra tio till. Men å andra sidan - lite konstnärlig frihet kan väl vara tillåten. Också i ett hårt styrt Les Mills-designat body pump-pass. Så hon slipper undan. För den här gången.

I pump-salen pratar jag med S. Hon undrar lite över hur det går med allt hjärtkrångel. Vi har inte setts på ett tag och jag berättar om de senaste turerna. "Vilken uppmärksamhet du får" utbrister hon. Hon är inte avundsjuk på mig. Inte egentligen. Men hon konstaterar (liksom jag) att jag blivit väl undersökt och att jag följs upp noga. Till skillnad från S - vars astma ingen läkare tycks tycka är spännande nog... Jag håller med - jag får uppmärksamhet. Överläkaren på en av Sveriges största kardiologiavdelningar svarar på mina mejl med vändande post. Och ringer till mig och frågar hur jag mår. Jag klagar inte på uppmärksamheten - verkligen inte. En udda diagnos har sina fördelar.

Romantiserar

Snö. Jag älskar snö. Jag älskar att springa i snö. I alla fall är det så jag minns det. Tystnaden i ett snöklätt landskap. Frost i ögonfransarna. Halkiga steg och iskalla skinkor har jag inget som helst minne av. Romantiserar lite.

PINsamt

Alla dessa PINs. Som jag inte kan hålla reda på.

YogaGlo-lusten spirar. Jag rullar ut mattan. Tar fram iPaden. Medan jag har befunnit mig på andra sidan jordklotet har iPaden laddat ur. Förutseende nog laddade jag mackapären redan igår. Förutseende nog förstod jag att YogaGlo-lusten skulle spira. Eller lusten att glo på Modern family i sängen. För det är ungefär de två saker jag använder min ganska nyinförskaffade iPad till...

SIM-kort låst... Men! Jag inser att min iPad aldrig varit urladdad förut. Jag inser att jag nog bara låst upp SIM-kortet en enda gång - när jag satte i det. Och jag inser att jag inte har en ANING om koden.

Alla dessa PINs. Som jag inte kan hålla reda på.

Jag river runt i diverse lådor. Efter det där kortet som SIM-kortet satt i. Och som jag tror det finns en PIN på. Nowhere to be found. Suck. Jag KAN inte hålla reda på alla PINs. Hur kan någon hålla reda på alla PINs? Dubbelsuck. Min ordningssamme P - han som vet var han har alla sina PINs, tittar lite roat på mig. Men han säger inget. Vågar väl inte.

Jag gräver i min datorväska. Längst ner i botten ligger ett kort. Ett sådant med ett hål där ett SIM-kort suttit. Hur och varför det kortet hamnat just där har jag ingen aning om, men det står fyra små siffror på. YES!

Jag väljer "Disco in your hips". YogaGlo-lusten spirar. Och nu vet jag var jag har lagt kortet med PIN-koden. På ett bra ställe.

Större bälte

Jag plumsar i poolen bredvid Lisa. I ett vattenlöparbälte jag har på långlån från Ingmarie. Tänker att jag nog snart får spänna ut bältet lite. För att få plats. Kortisonet gör saker med min kropp.

Jag är, och har varit, ganska sträng mot mig själv när det gäller sockret. Motivationen är stark. Jag vill ju göra allt jag kan för att undvika diabetes. Inte en enda semesterglass för min del. Och Thai-mat har jag låtit bli (jo, den kan vara väldigt sockrig faktsikt). Men Nutella Calzone, som erbjöds på vissa Aussie-restaurangers efterrättsmeny, hade jag nog inte fallit för ens i vanliga fall. Hursomhelst. Jag tycker jag varit rätt konsekvent. Och viktmässigt har nog inte mycket hänt. Men fördelningsmässigt... Ett par extra centimeter i midjan. Minst. Ja ja, då vet jag att kortisonet gör något i alla fall.


En lånad bild. För jag beställde aldrig någon Nutella Calzone.

Kortison lagrar fett i buken. Det är inte nyttigt. Så sluta stressa där ute.

Ajjj... love it!

Finns det något skönare än träningsvärk?

Snabbmat

Säga vad man vill om Paulún. Näringsfysiologen alltså. Driftig är han. Och tjäna pengar kan han alldeles säkert. Jag blir hursomhelst glad när jag upptäcker att Paulún inlett en satsning på en snabbmatskedja (än så länge en ganska begränsad "kedja", med Delis i Örebro, Norrköping och på Söder). Näringsriktig snabbmat ska det vara. Utan socker. Utan en massa artificiella E-nummer. Och med fyndiga namn. Dit ska jag gå. Någon dag.

I väntan

I väntan på nästa flyg hittar vi en liten fläck med fritt WiFi. Lycka för internet-hungrande. Lärdom: de lite billigare inkvarteringarna längs backpacker-trailsen lockar med fritt WiFi. De lite lyxigare, som Sheraton - där vi spenderade våra sista två Australiennätter, tar rätt bra betalt om man vill surfa på en cybervåg. Därav hungern.

I väntan på annan, hippare, användning kommer kompressionstrumporna till nytta som stödstrumpor under långa flygresor. Skönt faktiskt. Om än mindre vackert. På Singapores flygplats vandrar jag runt i blå klänning och vita kompressionstrumpor med orange detaljer. Nåja. Mitt andra par är turkosa.

Och skorna jag skulle ha sprungit Stockholm marathon 2013 i har vandrat en del. I väntan på löpsteg.