John Blund och att hålla reda på klockan

Ställa in grillen. Ställa tillbaka klockan. Hur hänger det ihop? Jag behöver inte bry mig om sådana minnesknep just när det gäller övergången mellan sommar- och vintertid. Jag behöver bara minnas Lenas sura min när jag väckte henne en timme för tidigt.

Det var sent åttiotal. Vi var Uppsala-studenter. Lena sprang rätt mycket. Jag sprang mest efter badminton-, squash- och innebandybollar. Hon hade i alla fall lyckats övertala mig att springa ett lopp som kallades John Blund-loppet med henne. Lena hade varit på gasque och tänkte sova gott den extra timme som vintertidsomställningen skulle ge henne. Vila lite inför loppet. Hon hade inte räknat med en trög vän i löparskor ivrigt bultandes på hennes dörr.

Jag minns inte hur det gick i loppet. Jag minns inte ens hur långt det var. Men jag minns Lenas syra och den hjälper mig att klura ut åt vilket håll jag ska ändra klockan. En timme längre ska man få sova. Om man inte har tröga vänner.

Springa lite farligt

Jag trivs i skogen. Jag gillar hösten. Skogen på hösten - svår att motstå.

Avtrappning nu. Inför New York Marathon om en dryg vecka. Femton lugna kilometer står på schemat. Jag väljer att springa några av dem genom skogen. Jag är lite sent ute och det börjar skymma. Stigarna är täckta av blöta löv. Och av någon anledning har jag glömt sätta i linserna. Marken är ett virrvarr av gula och bruna nyanser. Jag inser att jag nog tar en lite onödig risk. Risken att trampa på någon rot eller sten jag inte ser.

Jag springer försiktigt och känner mig för med fötterna. Jag har tur. Inte ett enda snedsteg.

The morning after

Stela hälsenor. Gnälliga vadmuskler. De första stegen på morgonen är alltid lite stapplande. Mer så efter ett intervallpass som det igår kväll.

Jag härrör morgonstelheten till löpningen. För åldern kan det väl inte vara...

Dressed in pink?

Rosa är väl inte riktigt jag. Ändå föll mitt val på en knallrosa tröja. När jag egentligen var på Runners store för att köpa mina NYC marathon-skor.

Jag har hört att nya, lätt insprungna skor är bra att ha på New Yorks hårda gator. Men Runners hade inget som passade mina lite ankformade (smala bak och breda fram) storlek 36½-fötter. Säljaren rekommenderade istället att jag höll mig till mina Adizero trots att de har en mara, ett Lidingölopp och en del fartpass i sulorna. Säkrare kort tyckte han, än de snygga men lite smala Saucony Kinvara som var det enda tänkbara som fanns i min storlek. Jag gillar säljare som inte gör allt för att sälja. Till dem kommer jag gärna tillbaka.

Med pengar sparade på uteblivet skoköp blev det istället kläder. Tomhänt kan man ju inte lämna en sådan godisaffär. Inte jag i alla fall. Och något måste jag ju ha på mig på den stora marathon-dagen.

Rosa Asics-tröja, svarta capri-tights med rosa revärer, också från Asics och en svart Craftväst blev det.

Väderprognosen för NYC den 6 november säger mellan 11 och 15 grader och lite regn. Kanske blir min outfit lagom om jag skippar västen? Provsprang, helt enligt regelboken, kläderna under söndagens långpass. Väl hemma var jag underligt dyngsur på rumpan. En solig dag. Mystiskt. Det har aldrig hänt i några andra kläder. Ska jag våga använda dem? Var det västen som var boven?

Lös

Nu är det påskrivet. Pappret som säger att jag efter tre månaders uppsägningstid inte längre har något jobb. Eller i alla fall ingen anställning. Lös och ledig. Fri att prova något annat. Kanske vara min egen. Jag har inte bestämt mig ännu, men några idéer står på mognad.

Trots att jag har velat det här ett tag nu känner jag mig sorgsen. Som om jag lämnat bitar av min identitet kvar där på skrivbordsstolen. Som om jag inte är någon utan min arbetsroll.

Jag springer lös i skogen. Det känns som helt rätt medicin. Kravlöst skuttande över hala rötter och genom blöta lövhögar.

Utan bränsle är det stopp

Jag ringde en gång min käre make och beklagade mig över vår kassa bil. Den hade stannat vid ett rödljus och vägrade åka vidare. "Kanske du borde fylla på lite bensin" föreslog han försiktigt. Efter det lärde jag mig att inte lita blint på bilars bensinmätare.

Kroppen då. Den behöver bränsle den också. Finurligt nog så lagrar den lite här och där. Som glykogen. Som fett. Långpassen är till för att träna kroppen på att utnyttja de där depåerna. Alltså bör man inte fylla på med socker när man springer dessa pass. Så tänker jag. Och kör på enbart vatten.

Nackdelen är att slutfasen på längre pass kan bli lätt plågsamma. I teorin har jag mer än nog med fett för att springa många långpass på raken. Men någonstans tar bränslet (glykogenet?) ändå slut och det blir TUNGT. Idag kom soppa-torsken när det var drygt tre kilometer kvar av mina planerade 30. Jag genomförde dem, men med känslan av att tolv kilometer till (maraton) är omöjligt. Och det hade det kanske varit också, om inte vätskekontrollernas sockriga sportdryck kommit till undsättning.



Hungerkänslor och hallucinationer om mat brukar ackompanjera slutfasen av mina långpass, något jag upptäckt förstärks av vissa ljudböcker. "Smaken" till exempel. En utmärkt bok av Muriel Barbery, men direkt olämplig att springa långpass till. I alla fall om man gör det med enbart vatten i vätskebältet.

Plastångest

Det finns en vattenflaska tänkt till träning. Med en liten avtagbar skål i botten att lägga nycklarna i. Så vansinnigt praktisk. Jag köper den inte.

Jag är på Tupperware-party. Praktiska tips haglar. Allt smart man kan göra bara man har några plastprylar. Säljaren berättar. Vi gäster späder på med våra egna kluriga tupperware-tricks. Plastångesten kryper lite i mig. Jag får liksom dåligt samvete för att jag inte är så praktisk som jag borde. För att jag inte sparar de där salladsbladen i en specialgjord burk som håller dem fräscha. Eller har ordning i skåpen med makaronerna i snygga (?) stapelbara plastbehållare.

Jag lämnar in en beställningslapp. Nästan 800 kronor. Plastångest av ekonomiskt slag. Är det verkligen värt det?

Men hur det än är så har jag många smarta Tupperware-grunkor och massor av praktiska tupperware-burkar. Grejor jag helst inte vill vara utan och som används nästan jämt. Tyvärr har jag också några som aldrig används.

Nåja, det är väldigt kul att fika hos min trevliga granne och att tjattra en stund med hennes väninnor. För av någon anledning är det bara kvinnor som köper praktiska plastprylar på party. Och får plastångest. Just plastångest vet jag ju inte om det är någon annan än jag som får förstås... Vi pratar inte om det.

Lilla mes

Jag tror jag brukar säga att man kan springa i alla väder...

Det regnar. Det blåser. Jag bestämmer mig för spinning. Inomhus.

Nåja, lite ont i min stukade fot har jag nog. Kanske kan jag skylla på det?

Virrpanna springer långpanna och möter arg kvinna

Känner mig duktig. Har sprungit 26 kilometer. En kilometer längre än jag trodde att jag skulle. Trodde. När jag tar fram träningsprogrammet för att planera nästa vecka ser jag att jag skulle sprungit 28 kilometer idag. Virrpanna springer för kort långpanna.

Ungefär en halvtimme in i passet är det dags för första vätskepausen. Jag upptäcker att jag bara fyllt en av de fyra flaskorna jag har med mig. Litet hus vid skogen slut. Virrpannan knackar på. Ingen tomte tittar ut. Men väl en snäll kvinna som släpper in mig i sitt kök och låter mig fylla mina flaskor.

Virrpannan springer vidare. Genom skogen på knöliga och rotfyllda stigar. Ut på en asfaltsväg. Där lyckas jag trampa på en stor och ensam sten. Foten viker sig i 90 grader. Hur klantigt som helst. Jag känner hur foten svullnar lite men bestämmer mig för att springa vidare. I nödfall kan jag gena hem.

I Kungens kurva möter jag den arga kvinnan. Hon kör en röd SUV. Jag springer över ett övergångsställe och har passerat två av fyra filer. Jag ser bilen och tycker att föraren borde sett mig - jag har ju liksom sprungit över halva vägen redan och det är ingen annan trafik och god sikt. Men kvinnan kör faktiskt lite för fort. Trots tvärbroms stannar hon mitt över övergångsstället och jag får i min tur tvärstanna mitt i vägen. Min hand flyger automatiskt upp och fulfingret fälls ut...

Kvinnan kör vidare, stannar vid en busshållplats och far ilsken ur bilen. Hon skriker åt mig. Jag är en idiot tycker hon. "Du ska inte springa rakt ut bara för att lagen säger att bilar måste stanna" skriker hon. "Det var du som gjorde fel och det vet du" svarar jag. Jag springer vidare. Kvinnan kör förbi och tutar. I nästa rondell åker hon hela vägen runt bara för att köra tillbaka, tuta igen och göra fulfinger genom rutan. Tänk vilken energi vissa har. Missriktad sådan.

Prioriteringar

Prioriteringar styr. Träningen kan bli av om den prioriteras. Nu sitter jag här med tre dagar kvar av veckan och tre löppass och ett pump-pass kvar av samma veckas träningsplan.

Hur blev det så?

Jag prioriterade jobb. Deadlines har en förmåga att krypa under mitt skin.

Jag prioriterade Red hot chili peppers koncert. Och en kväll på stan med min käre P. Det känns som helt rätt prioritering.

Jag prioriterade jobb. Igen.

Jag prioriterade kvällsaktivitet med jobbet. Näst intill obligatoriskt när man råkar vara gängets chef. Tycker jag i alla fall. Beachvolley på "the beach" i Södertälje kan väl nästan räknas som träning tänker jag (svettig och trött blev man, och roligt var det), men det kan nog inte räknas som löpning.

Så här sitter jag nu med restnoterad träning. Imorgon är det jag som fredageftermiddagsskolkar från jobbet igen. För att springa.

Lägga skorna på hyllan

För några år sedan åkte mina löparskor alltid upp på hyllan innan löven gulnade. Höst och vinter betydde löpuppehåll. Tänk vad jag missade. Missade sådana dagar som idag.

Jag sprang i dagsljusets avklingande. Jag sprang i skogen över blöta rötter och i leriga pölar. Luften var så där krispigt hög som den bara kan vara på hösten. Och hög blev jag också. På löpningen och livet.

Dåliga vanor och beroenden

Jag har den dåliga vanan att märka ord. Till och med när SAO är emot mig kan jag envisas. Jag tycker till exempel inte om när en dålig vana kallas ovana. Är man ovan är man ju liksom inte van och då gör man det väl inte ofta.

Men det var inte det jag skulle skriva om. LöparLisa skrev för ett tag sedan om beroende och det påminde mig om mina år som diet coke-oholic. Det är förstås en fjärt jämfört med de drogberoenden Lisa beskrev. Men ändå en känsla av tvång som inte är bekväm.

Ser det gott ut?

Det finns fysiska beroenden och psykiska. Min cola light-fixering var nog rätt psykisk. Jag behövde minst en burk om dagen. Jag köpte hem stora kartonger. När det bara fanns några få kvar vaktade jag så att ingen annan skulle ta slut på förrådet. Mitt beroende pågick i flera år.

Men så plötsligt en dag, från en dag till en annan faktiskt, var det slut på olaten. Tack vare mina döttrar. Det gick ett tag - att hävda att light-colan bara var mammas. Men till slut blev de stora nog att ifrågasätta. Varför fick inte de dricka? Ja varför inte? För att det är kemiskt och konstgjort och säkert inte alls nyttigt att lura kroppen med falskt socker.

Ett ljus gick upp och jag slutade där och då. Det gick superlätt. Förvånande nog.

Tänk om alla dåliga vanor var så enkla att bryta.

Stora stygga?

Vilda djur i fångenskap är egentligen fel. Men i Kolmårdens djurpark är vargarna inte så vilda och syftet är någonstans gott. Vi träffar tre honor och tre hanar. Alla i fyra-årsåldern och uppfödda på flaska. Präglade på människor för att inte bli skygga.

Ett av syftena är att få svenskar, som är uppvuxna med stygga sagovargar, att förstå att vargarna inte är som i sagorna. Att det går att leva med dem inpå husknuten. Att deras beteende är instinkt inte stygghet. Och att vi kan skydda vår boskap med vakthundar eller bättre stängsel. Det går utmärkt i andra länder. Där människorna inte är lika paniskt rädda och inte när samma varghat som tycks finnas bland en del av oss.

Kolmårdens djurpark idag.

Mötet sker på vargarnas villkor. Vi sätter oss ner och väntar. Om de vill hälsa på oss så kommer de självmant fram. Det tar en minut. Först kommer alfahannen Tash. Vi kliar och klappar. I början är Tash egoistisk och släpper inte fram någon annan varg. Den som försöker får stryk och vi bevittnar några slagsmål. Överlägsenhet och hög svansföring. Undergivenhet och svansen mellan benen. Blickar som sätter på plats. Det är så tydligt och så intressant att bevittna! Så småningom lugnar han sig och vi får vi klia fler.

Tonårsdotter Ms hår luktar spännande.

Tonårsdotter C får en puss av Tash.

Vi går från hägnet med en ny syn på vargar.

Ända mot ända

Ända mot ända kan ingenting hända. Men back-to-back är ultrornas nyckel till framgång. Att springa två långpass efter varandra för att träna kroppen i att fortsätta nöta. När den redan är trött.

Kanske kan man inte kalla mina 18.5 och 22.5 km dagarna efter varandra för back-to-back ur ett ultraperspektiv. Men det är ovanligt för att vara mig. Nästan en mara och nästan inom 24-timmarsspannet. Och underligt nog gick dagens pass lättare än gårdagens.

Jag är färdig med veckans träning. Trots att det bara är lördag. Det är också ovanligt för att vara mig. Brukar alltid ha någon restnotering till veckans sista dag. Jag kikar på tränare Nilssons plan för nästa vecka. Två kvalitetspass och så en tjuga och en tjugofemma. Tror inte jag gör distanspassen back-to-back. Jag är trots allt ingen ultra. Än.

Lite fredagsskolk

Bestäm dig! Så skriver kloka Ingmarie i ett inlägg. Och ofta ofta hör jag Nikes slogan "Just do it" inombords när jag ska igång med något lite jobbigare pass. Att känna efter för mycket är inte vägen till framgångsrik träning.

Att jobba (för) mycket är inte heller vägen till framgångsrik träning. Träningen tenderar att plötsligt inte få plats när jobbdagen sträcker ut sig långt in på kvällen. Det är en av mina alkilleshälar - jag måste ta mig i kragen och gå hem. Innan jag blir för trött. Innan jag blir för hungrig. Innan det blir för sent.

Denna vecka föreslår tränare Nilsson två lite längre pass - 18 och 22 kilometer. På söndag finns det inga luckor lämpade för träning. Alltså måste ett av de längre passen springas en vardag. En fredag kanske. Jag bestämde mig. Jag skolkade. Redan vid halv fyra-tiden lämnade jag kontoret. Nu - drygt 18 kilometer och en dusch senare känns det rätt bra. Att ha skolkat lite från jobbet så att jag inte behövde skolka från träningen.

Utsikter

Egentligen springer jag helst ute. Där utsikten är natur.

Ibland funkar inne bättre. Som idag. Utsikt över träningsmaskiner och över folk.

Tuppar överallt. Med breda axlar och brett bälte i midjan. Bältet är till för något tror jag. Ett skydd för ryggen kanske? Eller är det för syns skull? Axlarna ser liksom bredare ut mot åtdragen midja.

En av tupparna slår sig själv med knytnäven i magen innan han gör ett tungt marklyft.

Två kvinnor gör underliga stretchövningar. Liggandes på rygg drar de benen över huvudet i en slags liggande split. Tre män tittar på i smyg. De ser inte att jag ser att de tittar.

En man ler mot mig där jag varvar ner efter min intervallstege. När jag så småningom tittar mig i spegeln förstår jag varför. Panda-svarta ringar av mascara runt båda ögonen. Till "Lotta-på-Bråkmakargatan"-looken med hårspänne i sidoluggen. Insikt. Jag är någon annans utsikt. Och jag ser rätt lustig ut.

I stormen

Riktig höststorm kan man kanske inte kalla det. Men det blåser rätt rejält ute. I mitt liv blåser det också.

Idag fick jag veta att jag inte fick det där jobbet som jag egentligen inte ville ha. Men som jag kände att jag måste ta. Om jag hade fått det. Nu är framtiden mer osäker. Och mer spännande.

Idag var inte en vanlig dag på jobbet. Stormigt. Skratt och tårar. Firande av projektframgång och besök på akuten (som sällskap till kollega). En sådan dag undrar jag om jag ska orka springa.

På med reflexvästen. Ut bland virvlande höstlöv. Lugnet infinner sig. I nästan-stormen.

Före och efter

Före är axlarna spända och tankarna trassliga.

Efter är kroppen lite svettig och avslappnad. Sinnet lugnt. Yoga-bubbla.

Tillbaka till verkligheten. Men bubblan behövs. Varje vecka.

Lyssnar

Distanspass i höstvacker skog. Jag väljer att lyssna på min egen andning och på mina egna tankar.

Ibland, när jag springer distans eller långpass, lyssnar jag på musik. Ibland lyssnar jag på ljudböcker. Men inte idag.

När jag återvänder till gamla stigar dyker ljudminnen upp. I en passage i skogen ljuder alltid Robbie Williams fantastiska "Supreme". Trots att jag inte har några lurar i öronen. På vägen mot Sundby gård tänker jag på hundarna som försökte para sig i "Igelkottens elegans".

Dagens runda innehåller flash backs från Mario Vargas Llosas "Den stygga flickans rackartyg". En bok som fascinerat mig under några långpass. Jag är osäker på om jag tyckte om den eller inte.

När ska man låta bli?

Apropå mina lite deppigare inlägg...

Hempa skriver att han vill inspirera, inte dränera. Att han inte vill blogga när han inte har något inspirerande att beskriva. Jag respekterar hans inställning men delar den inte. Jag tycker nog man kan blogga om motgångarna också. De som inte vill läsa behöver ju inte. Själv tycker jag igenkänningsfaktorn är viktig. Jag kan läsa om andras missmod, känna igen mig och finna tröst i det.

Spark i baken

Det känns lite segt att komma igång med löpträningen igen. Post-LL. Jag behöver en spark i baken. För det är bara fem veckor till New York marathon. Vilket borde vara inspirerande nog kan man tycka. En tillräcklig spark där bak.

Löpningen är som livet. Ibland är det mindre roligt. Jag har haft en ganska lång svacka. Inte så att jag inte vill springa. Inte så att jag inte vill träna. För det vill jag. Men jag har svårt att hitta fokus. Svårt att formulera mål. Svårt att motivera mig inför tuffare pass. Vill helst bara mysjogga och alternativträna. Och egentligen är det väl det jag borde göra när det känns på det sättet. Samtidigt rycker New York närmre. Någon som kan ge mig en spark i min bak?

Fick en present av en medarbetare. Hon tackar för en spark i baken hon fått av mig. En spark som lett till att hon vågat sig på en ny utmaning. Jag känner mig glad att ha fått vidarebefordra den spark in i doktorerandet som jag en gång fick - av min chef i en helt annan tid.