Praktiskt

Jag håller helt med mina döttrar om att jag ser rätt knäpp ut i min reflex-gula löparmössa. Men i min värld måste man inte vara snygg när man tränar. Praktiskt går före.

Inte mitt allra snyggaste jag kanske.

Det är varken mörkt eller speciellt kallt när jag ger mig ut på en förmiddagsrunda. Så egentligen skulle min reflexmössa ha kunnat stanna hemma. Men den är praktisk på fler sätt än man kan tro - den håller nämligen mina lurar på plats. Mina a-JAYS som egentligen inte är gjorda för löpning och som annars så gärna åker ur öronen. Öron som just idag, medan fötterna springer, vill lyssna till Jonas Gardells röst. Del två av "torka aldrig tårar utan handskar: sjukdomen".

Missbrukade och övergivna

Historien slutar bra den här gången. I alla fall den del som handlar om övergivenhet. Missbruket fortsätter.

Mina stackars Saucony fastwitch. De är gjorda för löpning. Snabb löpning. Men de används inte till mycket annat än styrketräning just nu. Missbruk. Slöseri. Jag försvarar mig med att de gymskor jag har är så hala och så tunga. De funkar inte bra till body pump eller ens CXworx. Då åker fastwitchen på istället.

När jag kom hem från gårdagens spinning (som jag faktiskt har specialskor till - där går min gräns för löparskomissbruk) och CXworx insåg jag att mina fastwitch nog låg kvar i gymmets hall. Övergivna. Ensamma. I samma hall sitter skyltar som uppmanar till försiktighet och nyttjande av låsbara skåp - skotjuvar härjar.

Alltså var jag lite nervös när jag klev in i hallen idag. Det kunde ju vara så att mina övergivna skor kidnappats. Men så illa var det nu inte. I ett hörn stod de snällt och väntade - mina bländande vita fina fastwitch, och jag snörde dem glatt på mig för lite missbruk. I form av lunch-pump.

I bakhuvudet

Mobilens larm ringer. Jag snoozar. Jag snoozar igen. Jag råkar stänga av. Jag slumrar. Jag vaknar med ett ryck. Vad är klockan? 6.29... Jag rusar upp till datorn. 6.30 öppnar bokningen till dagens pass på "min" Huddingehall. Mindre än en minut senare brukar de 25 platserna till Sofies spinning vara tagna. Bokade av människor som liksom jag sitter redo vid tangentbordet.

Vad är det i mitt bakhuvud som gör att jag vaknar med ett ryck? Hur vet min kropp att klockan är bokningsdax? Eller var det hela bara en tillfällighet?

Äta och springa

Jag tror det finns någon regel som anger två timmar som lämplig tid mellan mat och löpning. Två timmar av matsmältning. Det är nog en ganska bra regel. Men ibland går det bara inte att få till två timmar mellan mat och spring på en långpassdag som den idag.

Jag tänker på ultrorna som stannar och äter och sedan springer vidare. Deras exempel visar ju att det ska gå bra att äta och springa om man springer lugnt. Och springa lugnt ska jag. Det är ju långpass på schemat. Intervaller hade varit en helt annan sak.

Så jag äter min frukostgröt. Väntar en stund. Snör på mig skorna och ger mig ut. Denna gång är magen helt med på noterna och bråkar inte alls. Troligen för att jag springer så ultrasakta.

Långpassen gör mig hungrig. Kroppen gör sitt bästa för att få mig att stoppa saker i munnen. Kompensera energiunderskottet. 

Ett par skenor bara

Att mina skridskor är gammalmodiga har jag förstått. När jag sneglat ner mot fötterna på andra åkare. Åkare med skridskor som bara sitter fast i tån. Åkare som har skor som ser ut som skidskor. Jag har visserligen också skidpjäxor till mina skridskor, men mina pjäxor är av den antika sorten, sådana som man hade till skidorna på 70-talet.

Egentligen vill jag inte alls ha nya skridskor - älskar mina gamla. Men vad gör man när den ena har gått av?

Jag åker till mega-stora sportaffären. Det är lönehelg. Det är folk överallt. Jag hittar till skridskorna. Eller i alla fall till några avskalade metallgrejer som jag tror är skridskor. Skenor helt utan remmar. Skenor med några skruvhål där man nog ska fästa något slags bindning. Jag tvivlar på att de går att ha på mina gamla pjäxor. Behöver jag nya pjäxor kanske?

Jag tänker att det kanske går att ha samma pjäxor till skidor som till skridskor. Jag tänker att jag borde köpa skidor också. Har inte haft några på många år, men vad jag minns så tyckte jag det var jättekul att åka. (Jag vann visst något skolmästerskap också). Plötsligt blir projektet stort. Skridskor, bindningar, skidskor, skidor, stavar, valla. Alldeles för stort projekt för en lönehelgs-lördag.

Sitter inne och tittar ut

Jag tittar längtansfullt ut. Utanför fönstret ser jag en perfekt vinterdag. Solen skiner på snöklädda träd. Sedan stirrar jag på datorskärmen. Febrilt kämpande för att nå en näst intill omöjlig deadline. "Nej jag hinner inte" vågar jag inte säga. "Jag vill hellre springa" vågar jag inte heller säga. När man är sin egen och vill behaga uppdragsgivarna vågar man inte annat än att vara så tillmötesgående det bara går. För det kommer andra dagar. Utan deadlines. Jag hoppas solen skiner på glittrande snö då.

Så. Nu har jag slösat fem minuter på att ösa ur mig lite frustration. Back to work. För jag är glad att jag har jobb. Faktiskt.

Meatless

Det har väl inte undgått någon att det inte är så jättenyttigt att äta (för mycket) rött kött? Det har väl inte undgått någon att kött, speciellt nöt, är en belastning på miljön, med kornas metangasfisar (metangas blir koldioxid i luften), odlingen av diverse onaturligt ko-foder och långväga transport av själva köttet som bidragande. Nu utreder jordbruksverket en koldioxidskatt på kött.

Måndagar är köttfria. Meatless monday. Det begreppet hade dock helt undgått sällskapet jag åt middag med igår. En helt vanlig måndagskväll. På Nosh & Chow. Jag blev förstås väldigt glad när jag fann att denna spännande nyöppnade restaurangs meny innehöll många läckra vegetariska alternativ. Riktiga matskapelser. Utan kött. Som man kan välja på måndagar. Eller vilken annan dag som helst.

En kilometer i veckan

Långsamt närmar jag mig sträckor som i min träningsdagbok kan kallas långpass. Gradvis ökning för att vänja senor och muskler vid den monotona belastning som lite längre löpning innebär. Med envist alternativtränande under en skadeperiod går det relativt snabbt att återfå löparkonditionen. Men muskler och senor sägs vara lite långsammare i sin anpassning. Försiktighet är därför tränare Nilssons råd. Som jag följer. En kilometers förlängning per vecka känns som en lagom ökningstakt. Drygt 17 kilometer idag. Nästa vecka spränger jag långpassvallen och passerar min egenhändigt definierade gräns.

För att jag ska hinna

Jag har förberett fredagens mat. För att hinna med en pool-run efter jobbet utan att för den skull riskera mega-sen middag. Jag känner knappt igen mig själv. För så välplanerad är jag väldigt väldigt sällan.

Min spenat- och chèvre-lasagne (ur senaste Allt om mat) ser inte så jättegod ut - än. Men med lite mer färg så... Lite mer färg får den imorgon. Och sällskap av min allra senaste favoritsallad: grovt skuren avokado blandad med grapefrukt och granatäpplekärnor.

Det är väl bara att acceptera

Det går sakta nu. Men det går. Ibland glömmer jag bort att vara glad över att jag faktiskt kan springa igen (om än med lättare känningar i de där tjuriga hälsenorna) och blir istället frustrerad över hur långsamt jag springer. Utomhus kan jag förstås skylla på underlaget. Men på löpband blir det SÅ tydligt.

Tränare Nilsson föreslår ett progressivt pass. Börja lååångsamt. Öka lite var femte minut. Efter 35 minuter är jag uppe i tänkt mara-fart, där tanken är att jag ska befinna mig i ynka fem minuter. Men jag är ju redan trött och jag sliter. Jag förhandlar med mig själv. En minut - sedan får jag sänka hastigheten lite. Bara en minut till - sedan får jag sänka lite... På så sätt lurar jag mig själv att göra alla fem minuter utan att röra hastighetsknapparna.

Jag tänker att det ju är löjligt vilken dålig löpform jag är i. Sedan tänker jag om. Vad kan man vänta sig när man inte har tränat löpning ordentligt på ett tag? Jag förlåter mig själv. Och jag accepterar läget. Accepterar att jag har en del träning att göra innan jag kan springa tre timmar och tjugo minuter i mitt tänkta maraton-tempo.

Inte sams med gorillan

Ingmarie tar så fina bilder. På sig själv. På sig själv och sina löparkompisar. Väldigt sällan håller någon i kameran. Det vet jag för jag har varit med. Jag undrar hur hon gör. Hon berättar om Gorillan - en app som styr kameran i hennes iPhone att ta bilder med fördröjning och upprepat med viss frekvens.

Jag laddare ner. Jag testar. Det går sådär... Eller såhär:

 Många bilder blir det - där jag inte riktigt är i bild... Soffkarmen syns däremot.

 Jag provar att byta vinkel.

Nja.

Sing-along kanske

CyclingPuls. Vasaloppsspinning. 80-talscykling. Hårdrockstema. Vätternrunde-simulering. Spinning med picnic nedpackad i cykelkorg. Vad gör man inte för att hotta upp en aktivitet som skulle kunna vara (och kan vara - allt beroende på ledare) rätt trist och monoton.

På Huddingehallens schema står det cykling. Låter lite lagom torrt. Men med rätt ledare blir stämningen hög. "Blow me one last kiss" sjunger Pink. Vi sjunger med. "Oh baby baby" sjunger Usher. Vi sjunger med. Inte så vackert kanske. Men trötta ben glöms lätt bort. Ett nytt koncept? Sing-along spinning. Inget för dem med känsliga öron dock...

När jag tänker på löpning

När jag tänker på löpning tänker jag mig lätta steg. Eller kraftfulla - mitt i en intervall. När jag tänker på löpning är det medvind. Jag flyter fram. Min kropp är stark. Rörelsemönstret är harmoniskt och effektivt.

Minnet är selektivt. Verkligheten motsvarar inte alltid min bild. Ibland är marken full med knölig snö där steget inte ville fästa. Ibland vill vinden hålla mig tillbaka. Ibland är kroppen motsträvig. Då är det bara att ta fram tjurigheten. Genomföra. Och glömma. De trista, besvärliga passen är också löpning. Men jag låter dem inte skugga min bild. Den bild jag har när jag tänker på löpning.

Bästa supportern

Jag tycker att det har blivit lite sent. Jag tycker det är dags att börja med maten. Jag skulle inte ha svarat i telefonen, för det där telefonsamtalet tog dyrbar tid. Tid jag hade tänkt lägga på en löprunda mellan jobb och middag. ...och uppfarten behöver skottas. "Men! Du skulle ju springa" säger supportern. Han sparkar mig i baken. Han vet vad jag behöver för att må bra.

Medan jag lycklig klafsar runt i nyfallen blötsnö skottar han. Medan jag stretchar, duschar och mår bra lagar han mat. Han ser mina behov. Jag gör mitt bästa för att se hans.

Det är underlag nu

På sommaren, hösten och våren tänker man på annat. På vintern tänker man, om man är året-runt-utomhuslöpare, på marken. Är den bar eller är det is? Eller är den täckt av det värsta tänkbara - slipprig snömodd?

Just nu är mina löpvägar en blandning av is och barmark och vilka skor jag än väljer - dubbat eller odubbat, ångrar jag mig delvis och är delvis glad.

Så var det det där med mål

Mål. Behöver man det? Det finns de som tränar på år ut och år in utan särskilda mål. Jag skulle nog också kunna göra så. För jag gillar verkligen att träna. Men för mig blir det trots allt mer intressant med ett (eller flera) mål i sikte.

För inte så länge sedan var jag chef. Innan jag blev min egen och numera bara rår mig själv. På chefstiden tjatade jag mycket om mål. Vad de är bra för. Hur de ska utformas för att vara bra mål. Hur man bryter ner verksamhetsmål i delmål och på individnivå och hur man översätter till agerande i vardagen. Det största problemet för chefsversionen av anneliten var mätbarhet (som är as-viktig - man måste ju veta när man når målet). Svårt i den verksamhet jag befann mig i och som inte riktigt lämpar sig för hårda mått. Just den biten är inte alls svår när det gäller löpning. Man bestämmer sig helt enkelt för att man vill springa "så och så långt" eller "så och så fort". Lätt att mäta. Lätt att veta om man lyckas eller misslyckas.

För att mål ska vara något att ha behöver de vara utmanande. Men absolut inte ouppnåeliga. Är målet för enkelt stimulerar det inte. Upplevs det istället som omöjligt att nå är det ju heller inte så stor idé att anstränga sig. Det är häri mitt problem ligger när jag sätter mina löparmål för 2013. Ur-trist att satsa på något annat än personbästa säger tävlingsmänniskan i mig. Samtidigt känns nog personbästa som smått orealistiskt efter det skade-år 2012 visade sig vara.

Efter en del förhandlande med mig själv har jag bestämt mig. För att sikta högt. Samtidigt har jag satt skadefri och löpbar hela året som övergripande mål. Ett mål viktigare än personbästa.

Börjar likna långpass

Egentligen går min gräns vid arton ungefär. Längre än så är långpass. Kortare är inte det. Men allt är ju verkligen relativt och när man som jag har harvat runt sju kilometer, skadat mig, för att åter harva runt sju kilometer - då känns femton kilometer ganska långt.

Stoppar man dessutom ett par vattenflaskor i fickorna och tillåter sig drickpauser - ja då börjar det faktiskt likna ett långpass.

Det går inte fort. Inte fort alls. Det ska långpass inte göra och för en gångs skull har jag inte svårt att lyda.

Som sällskap har jag Jonas Gardell. Eller i alla fall hans röst. Ska det likna långpass så ska jag lyssna på en bok. För det brukar jag. Jag såg aldrig TV-serien som så många grät till, men jag har svårt att tro att den liknar boken. Boken är så saklig. Så osentimentalt konstaterande. Än så länge har jag inte gråtit. Men jag har fått många insikter om hur det måste ha varit och hur det fortfarande är. Torka aldrig tårar utan handskar. En bok väl värd att läsa. Eller lyssna på. Kanske under långpass.

Sko-djungeln

MarathonMia har gjort mig nyfiken på Hoka One One. Maori för "time to fly". Eller nå't. Pretentiöst namn... Skor med massor av dämpning är det i alla fall. Men med ganska beskedlig häl-till-tå dropp. Lite både ock alltså. Framfotsisättningsfrämjande (puh) men med massor av bomull under fötterna. Jag googlar runt lite. Jag lyssnar på ett YouTube-klipp där en man förklarar att dessa skor är ett särskilt bra val för en lite mer "mature" löparkropp. Gammal och sliten kan behöva dämpningen. Typ.

Ultra kan också behöva dämpning säger mannen och jag hoppas att UltraMia köper de där Hoka-skorna (fast de är fula) och delar med sig av sin upplevelse. Själv är jag inte ultra och inte riktigt redo att ta Hoka-steget trots att min löparkropp nog får ses som mogen.

Jag tar på mig mina Brooks Connect. Mitt senaste tillskott i löparskoparken. De är tunna, sitter som en smäck och får mig att tänka på mockasiner. Jag kryssar mellan öarna av is - för så särskilt mycket fäste erbjuder inte dessa skor. Mellan isfläckarna känner jag markkontakten. Tydligt. Och det är jag som styr steget - inte skon. Me really really like. Jag tror bomullen får vänta ett tag.

Trender och skor. För några år sedan var mitt intryck att de flesta löparskor var rätt lika rent "löptekniskt". Skorna var väldämpade  - särskilt i hälen, och det vara bara själva materialet i dämpningen (alltid med något fyndigt namn) som skilde dem åt. Nu, med löparboom och pengar att tjäna, spretar utvecklingen åt olika håll och urvalet blir en svårgenomskådlig djungel. Det är klart att det är bra att det finns mycket att välja på, men hur ska en övermogen löparkropp hitta rätt sko i djungeln? 

Pick yourself up and try again

Jag läser den ena årskrönikan efter den andra. Jag funderar på om jag ska skriva min. Mitt löparår 2012... Inte mitt bästa löparår kilometermässigt. Inte mitt bästa löparår upplevelsemässigt. Inga personbästan. Inga endorfinhöga målgångar. Inte alls som 2011.

"Pick yourself up and try again". Ska jag skriva en årskrönika får det nog bli under just den rubriken.  Med underrubriken "Löparfotens anatomi".

Plantarfascia. Under hålfoten finns en bindvävshinna. Den fäster i hälsenan. I februari drar jag på mig en partiell ruptur. Jag får ställa in massor av löpträning. Och jag missar Stockholm marathon. I alla fall som deltagare. Som åskådare fryser jag fötterna av mig och imponeras av alla löpare som trotsar vädret och förunderligt nog gör bra tider.

Pick yourself up. Jag omfokuserar och siktar på Lidingös tremil.

Peroneussena. En sena som fäster i vadmuskeln och löper under yttre fotknölen till något ben långt fram i foten. Två i varje fot har man. Flitigt semesteranvändande av Treadmills i Kalifornien gör en av mina senor lite småirriterad. Väl hemma igen är jag tränar-trotsig och springer i augusti igenom Midnattsloppet på sämsta tiden (50.01) sedan jag började träna målinriktat - med en ilande inflammerad peroneus-sena som bonus. Jag får ställa in massor av löpträning. Och jag missar Lidingöloppet.

Try again.

Jag anmäler mig till Stockholm marathon 2013. Mina hälsenor gnisslar lite. Det är inget nytt och än ger jag inte upp.