Vari ligger prestationen egentligen?

"Vilken prestation" utbrister en och annan i min närhet. Visst, jag sprang bra i lördags. Över förväntan. Och jag ÄR nöjd med min insats. Men var loppet en prestation? Är månne prestationen att orka med alla de där passen i mörker och kyla. På isigt underlag. I regn och i motvind. Passen som gör att själva loppet, med publikstöd, löparsällskap och ett aldrig sinande flöde av sportdryck, blir en positiv upplevelse. (Nåja, Torsgatan varv två var seg).

Tänker tillbaka på mitt första maraton. 2006. Efter 20 kilometer började låren göra sig påminda. Efter 30 gjorde det riktigt, riktigt ont. Varje steg var smärtsamt. Jag hade skavsår under armarna. Blånaglar på tårna. Jag slet. Jag trotsade smärtan och tog mig i mål. DET var en prestation. Trots att tiden "bara" blev 3.44.22.

Och nu då?

Det spritter i benen. Träningsvärken till trots har jag grym löplust. "Lugn nu" förmanar tränare Nilsson. "Det kommer surt sen - om man inte vilar ordentligt". Jag vet att hon har rätt. Det har hon alltid.



Skogspromenad igår. Yoga i trädgården idag. Lätt och kort jogg imorgon. Vattenlöpning på torsdag. Med tränarsällskap. Så långt är återhämtningen planerad. Sen får vi se. Se hur vägen mot Midnattslopp, Lidingös backar och New Yorks maratongator ser ut.

Före, under och efter

Stockholm marathon 2011. Inget tidsmål hade riktigt fått fäste under träningsperioden. Inte som förra året när 3.30 ekade i mitt huvud lite nu och då. Jag har inte heller varit särskilt nervös. Nästan inte alls faktiskt. Förra året delade jag in livet i före och efter maran och var rejält nervös i veckor innan.

Dagen M. Tog mig till bloggarsamlingsplatsen som Sofie pekat ut. Ganska många bloggare var där (av någon anledning vill blogger inte göra länkar idag), bland andra Löpar-Janne, Staffan, Hempa, Petra och Fitnesscoachen. De två senare har jag aldrig träffat förut utanför bloggvärlden och det var förstås extra kul. Löpar-Janne såg så tuff ut i knallgult linne, matchande skor, vit "pirat-näsduk" (eller vad det kan heta) på huvudet och tuffa solglasögon. Ett villebråd för fotografer - så snygg var han. Hoppas han hamnar på framsidan av nästa års inbjudan!

Var lite sen till starten. Räknade med att förra årets väl bevarade hemlighet - att det finns toaletter under läktarna, skulle gälla i år också. Visst, toaletter fanns, men de var inte längre hemliga.

Väl på Lidingövägen känner jag mig fortfarande lugn och rätt ofokuserad. Försöker få Garmin att hitta sateliter. Den hittade pulsbälten istället. Pulsbälten som inte var mina. Jag hade glömt stänga av pulsmottagningen i klockan och vågade inte börja fippla med det med sisådär 30 sekunder till start. Jag tänkte att det löser sig - när klungan har lättat känner nog klockan inte av medlöparna. Ack så fel! Dagens stora misstag.

Off we go. Jag följer med strömmen. Det går lätt att springa. Jag tänker "lugnt nu - inte rusa". Men benen går liksom av sig självt och andningen är knappt ansträngd.

När vi passerar fem kilometer inser jag att det går rätt fort, men inte hur fort. Över min klockas display står det fortfarande "flera pulsband finns". Tiden tickar därunder, men digitala siffror är faktiskt rätt lika varandra när man bara ser lite av överdelen. Att översätta den officiella klockan, som bara visar tid på dagen, till min löptid blir rätt så inexakt. För när passerade jag start-mattan egentligen?

OK, det får bli på känsla tänker jag. Och känslan är bra. Kroppen är med mig. Vädret är med mig. Lite motvind ibland bara. Ganska kraftig sådan på gärdet. På gärdet passeras halvmaramarkeringen. Jag inser, trots klocksvårigheter att det är pers på distansen - 1.38.53 är den officiella tiden. Jag inser också att jag ligger i en fart som, om det håller, skulle ta mig in under 3.20.

Nöta, nöta, nöta. Tillbaka in mot Kungsträdgården. Där vet jag att min käre P och yngsta tonåringen väntar. Det ger mig extra kraft. När jag passerar 30 km tolkar jag maratonklockan som att jag tappat en del och nu ligger lite efter 3.20. Nåja tänker jag. Bara jag håller hela vägen ska jag nog greja at slå mitt pers (3.26.50) från förra året.

Nu går det trögt. Vid vätskestationerna, där jag alltid går några steg, är det svårt att få igång benen igen. Andra varvets Västerbro känns oövervinnelig. Vännen Erik har antytt att han ska stå här och heja och jag skärper mig. Jag ser ingen Erik, men han har ändå hjälpt mig lite och jag tar mig över med hyfsat steg trots allt.

Vid centralstationens vätskestation ropar en löpare "heja Anneli". Det tar några sekunder innan jag förstår att det är Lennart. Tuffa solglasögon har han också. Där står också P och tonåring igen - det hade jag inte väntat mig och jag blir glad.

Uppför Torsgatan. Nu känns det som jag sniglar fram. Stumma, stumma ben. Jag tänker på förra året då jag euforisk seglade fram. Hög på vetskapen att jag skulle greja 3.30. Så olika det kan vara - det mentala är så viktigt. Jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv. Jag kommer att persa, det är ganska säkert, men jag orkar inte gå för 3.20. Ett 3.20 som jag inte riktigt vet hur långt bort det är.

Jag vänder upp mot stadion. Som en raket kommer Lennart och springer om. Inte en chans att jag kan hänga på. Vilken fart! Och det efter 41 kilometers löpning. In på stadion. Jodå där är den. Den där känslan av total lycka som hör ihop med att gå i mål i ett maraton.

Lennart väntar. Vi går tillsammans ner mot Östermalms IP. Jag har, liksom Lennart, gjort mitt livs bästa tid. 3.20.44 blir det officiella resultatet. Jag är nöjd och glad.

Jag messar Ingmarie. Min underbara tränare som på två år hjälpt mig gå från tider i 3.45-trakten till nästan 3.20. Hon har brutit. Fötterna höll inte. Min glädje går i moln. Ingmarie behöver sin löpning mer än någon annan och jag önskar jag kunde göra något.

Dagen efter. Benen fungerar hyfsat. Förutom en blåsa på en av småtårna och ont under vänster häl känns kroppen helt OK.

Staffan - där fick du!

Opeppad. Tills jag läste Staffans inlägg där han gissar diverse bloggande Stockholm marathon-löpares tider. Han gissar att jag gör ett marginellt sämre lopp än förra året och går in på 3.27.46. Jag ska visa honom tänker jag. Och det gör jag. Staffan - du underskattade mig. Med sju minuter och två sekunder. Vilket betyder att jag å andra sidan precis missade 200-minutersgränsen...

Utan kaffe

Jag har inte druckit kaffe sedan morgontåren. Så brukar jag ladda. Genom att låta bli kaffe. Allt för att slippa bajjamajja-stopp. Hittills har det gått bra.

Nummerlappen sitter fastnålad på min röda kortärmade craft-tröja. Jag har tagit fram knälånga tights. Med en ficka bak för gelen, som jag brukar ha med mig men aldrig använda. Man har sina hyss när man är gammal räv som jag. Eller förresten. Inför sitt femte maraton kanske det är lite väl tidigt att räkna sig till mara-rävarna?

Mina rosa Adidas Adizero är klara för start. Eftersom Stockholm marathon numera är ASICS Stockholm marathon vill jag inte springa i Asics skor - bara för att. Nåja, lite beror skovalet på att den senaste DS trainer-modellen får mina fötter att domna.

En tub glidmedel är nerpackad i ryggan. Glidmedel är ett utmärkt sätt att hålla fötterna blåsfria.

Jag är så redo jag kan bli. Nästan. Ska sova lite bara. Och äta frukost utan att dricka kaffe...

Lycka till alla ni andra. Maratonrävar och nybörjare.

Fart under sulorna

Så här på sluttampen inför maran bör det mest vara vila som gäller. Och kroppslig och mental laddning. Den mentala laddningen går sisådär för mig.

Jag jobbar på ett ställe där livet är upp och ner just nu. Alltså tänker jag inte så mycket på maran. Jag tänker på annat. Jag sover lite för lite. Det senare är förstås inte bra.

Att inte tänka så mycket på själva loppet - det vet jag inte om det är bra eller dåligt. Nervositeten, den som brukar finnas där i veckor inför maran, är jag glad att slippa nästan helt. Den får liksom inte plats. Vad det betyder för laddningen och för prestationen på dagen M - det vet jag inte riktigt.

Träningsmässigt är det sparsmakat så här i mara-veckan. Ett par pass bara. Varav ett med fart under sulorna. Det passet gjorde jag idag. Fem femhundringar i 3.45-3.50 fart på en lätt kuperad grusväg - precis samma sträcka och samma fart som förra året. Snabbare har jag alltså inte blivit. Uthålligare? Jag hoppas på det.

Oj vad man hinner med (tror man)

Långpassfri helg. Oceaner av tid kan man tycka. Tid som räcker till att olja altanen, rensa ogräs, klippa gräset, städa huset och plantera blomlådor. Har jag berättat att jag är grym tidsoptimist? För mina långpass brukar inte passera 3-timmarssträcket. Med blomlådorna fick jag som tur var hjälp av självaste Ingmarie, som, efter att ha tävlat i, och vunnit HIV-loppet, cyklade hela vägen hem till mig för att ge mig den här:


Ingmaries fina bok om löpträning. Jag ska läsa varje ord. Många fina bilder är det. Och så några på mig...


Kryddlådan. Planterad av Ingmarie. Lite rosmarin, salvia och citron-timjan. Och så lite murgröna som dekoration.

Löpningen fick i alla fall en timme av min söndag. Mycket tack vare hjälpen med planteringen - vilken underbar tränare som rycker ut i tidsnöden! Tre tiominutersintervaller på kvällskvisten blev det. Precis så tuffa som intervaller ska vara.

Nojan infinner sig

"Jaha är du förkyld - då vill jag inte sitta bredvid dig." Vad är det jag hör mig själv säga? Jag brukar inte vara sån. Jag gillar inte att vara sån. Men jag är inne i noja-perioden. Den som infaller sig när ett stort lopp närmar sig.

Dansade länge och mycket i höga klackar igår. Nu har jag en blåsa under trampdynan. En liten en. Normalt skulle den lilla blåsan inte störa mig särskilt mycket. Nu oroar den mig. Tänk om den blir värre. Infekterad. Mara-noja.

Inget får komma ivägen nu. Frisk och pigg ska jag stå där på startlinjen på Lidingövägen om en vecka. Trött men glad ska jag gå i mål.

Det har jag löpningen till

Löpningen är många saker för mig.

Löpningen är ett sätt att hålla min kropp vältränad och frisk. När jag var 22-23 sisådär var kroppen självklart stark och hälsan inget jag egentligen funderade över. I 45-årsåldern är inställningen hos mig annorlunda.

Löpningen är ett sätt att släppa ut ånga. Det händer att jag för långa samtal för mig sälv med individer som på ett eller annat sätt stört mig. När jag står i duschen är frustrationen borta. När jag sedan träffar personen på riktigt kan jag, i en lite mer balanserad ton, uttrycka vad som stört mig. I alla fall för det mesta. Och ibland behövs det inte ens. Jag pratar liksom färdigt med mig själv.

Löpningen är ett intresse (hobby låter så fånigt). Det är nog här tävlingsdelen i det hela kommer in. Att se hur bra jag kan bli. Med mina förutsättningar och genom att mixtra med träningsupplägg och prylar.

Löpningen är rekreation. Återskapande. Jag andas. Jag slappnar av. Jag återskapar mitt harmoniska jag. Nåja, hyfsat harmonisk i alla fall...

Återskapandet behövde jag ikväll. Jag lämnade klocka och pulsband hemma. Jag sprang planlöst i skogen. Nu är jag ganska lugn.

Skovalskvalet fortsätter

Mina turkosa Asics DS trainers fick återvända till affärens lagerhylla. Hem tog jag istället ett par mörkrosa Adidas Adizero. Läckra. Aspiranter till rollen som marathonskor.



Jag valde länge mellan 36 och 37. Det fick bli 37 för att högerfotens tår skulle få nog med plats. Blånaglar kan kanske vara roliga att visa upp som "krigsskador" från den stora asfaltsbataljen. Men det är mindre kul när de ramlar av.

Jag kan inte minnas att jag upplevt någon större skillnad i storlek på mina fötter. Förrän nu. I mina Adizero. När högerfoten har lagom plats har vänsterfoten överdrivet mycket svängrum. Jag bestämde mig ändå, där i affären, för att skon satt tillräckligt fast också på vänster fot.

Efter två testpass på vardera femton kilometer kan jag inte komma fram till ett beslut. Vågar jag låta ett par knallrosa - visserligen snygga, Adizero i strolek 37 bli mina marathonskor. Sitter de månne lite för löst? Glider inte vänsterfoten lite upp och ner? Finns det risk för skavsår? Alternativet i maratonskokvalet är Kayano-pjäxorna. De sitter som gjutna. På både vänster och höger fot.

I mitt huvud ekar Cornelis röst. Somliga går i trasiga skor...

Många kilometrar - för att vara jag

Jag tror nog min träningsmängd är rätt modest i jämförelse med de flesta maraton-rävar. Men denna vecka noterar jag rekord - många kilometer har jag samlat. För att vara jag.

Jag loggar min träning i ett hemmasnickrat excel-blad och ibland roar jag mig med att vrida och vända och jämföra. Förra året låg mitt veckosnitt under marahalvåret på 42 km. En mara per vecka - fast uppdelad förstås. I år har jag avverkat 44 km/vecka. Jag har ingen vidare aning om vad andra gör egentligen, men jag gissar att jag inte imponerar på någon med mitt vecko-snitt.

De flesta veckor får jag till fyra löppass. Ytters sällan fler än så. Ganska ofta färre. Till det något styrkepass och den underbara yogan.

När jag summerar denna vecka inser jag att jag faktiskt slagit rekord i mängd - 67 km drygt, fördelade på fyra pass, varav två kvalitet. Då har jag ändå skippat en halvmil ur tränare Nilssons program. Jag har en benägenhet att göra så - inte riktigt "lyda" fullt ut.

Mängdrekordet firar jag med att vila imorgon.

Kärleken

Är det tur eller skicklighet? Att hitta någon att älska. Att fortsätta älska samma människa länge.

Jag läser ibland en blogg som aldrig handlar om löpning. Den handlar om en kvinna som söker kärlek. Jag vet ingenting om henne egentligen. Men hennes inlägg är vackert skrivna och får mig att tänka. Idag tänker jag att vår västerländska syn på kärlek och lyckliga förhållanden kanske står ivägen för oss.

I Indien förekommer det fortfarande att man gifter bort sina barn. När de är unga vuxna. Kärleken får komma sen, när de har jobbat fram den. I västvärlden förväntar vi oss att kärleken ska drabba oss och att den automatiskt ska finnas kvar. Om kärleken mattas eller dör är han/hon nog inte "den rätte" och vi söker på något nytt ställe.

Kärleken kan dö. Av försummelse eller omvårdnad till trots. Ibland kan kärleken återskapas. Ibland inte.

Att inte hitta någon som passar - är det otur? Eller är det vår syn på hur kärlek ska vara och hur den uppkommer och bevaras som begränsar?

Inläggen man ångrar

Att plattformen har varit finsk ett tag har bara stört mig lite. Jag skrev i förra inlägget att jag grejar det, eftersom jag bloggat tillräckligt länge för att veta vilka knappar jag ska trycka på. Men att få felmeddelanden på finska nu när blogger krånglar big time - det är en helt annan sak!

Automatisk sisu?

Sedan ett tag tillbaka har min bloggmiljö oförklarligt bytts till finska. Det är inte ett språk jag kan. Men jag kan inte påstå att jag kämpat för att rätta till det hela heller - jag klarar mig rätt bra ändå. Vet vilka knappar jag ska trycka på utan att nödvändigtvis förstå vad det står på dem. Och blir det fler stavfel än vanligt så får det väl gå an. Stavningskontroll på finska är ju inte till så stor nytta.

Jag tänker att jag kanske får lite sisu på köpet. Automatiskt.

Ryggsäcken

Klämma in löpning lite var stans. För att den alls ska få plats bland alla måsten och allt jag vill.

Idag vill jag se min dotters fotbollsmatch. Men först måste jag ta ett sent telefonmöte med västkusten. Den amerikanska. Där vaknar de ungefär när vi vill gå hem nämligen.

Packar saker. Ska springa från jobbet till fotbollsplanen och lifta med lagledar-maken hem. Glömmer att packa ner löparryggan. Inte är det många fickor på korta tights och linne heller. Nåja. Får ta händerna fulla med mobiltelefon, passerkort och nycklar. Plånboken får stanna på jobbet.

Åskådarväsen

Kaninerna gör inget större åskådarväsen av sig. De applåderar inte mina hundar. Kommer inte med sarkastiska kommentare om sidovinklarna heller.



Två luftballonger passerar. De är på ganska hög höjd. De ser mig, det vet jag. Minns från min egen fantastiska ballongfärd att man ser väldigt bra. Men några kommentarer om mina krigare hör jag inte. För det är avståndet för stort.

Med fåglarnas kvitter i öronen och ljum kvällsluft att yoga-andas går jag in i mig själv. I mitt eget väsen.

Mitt i en plog. "Mamma du ser inte klok ut" fnittrar en av tonårsdöttrarna. "Vad gör du för något - behöver du hjälp?" utbrister hennes pojkvän. Tonårsväsen. Förtrollningen är bruten. Jag rullar ihop yoga-mattan och går in.

Sista milen

Trettiotvå kilometer och några hundra meter - det är vad jag orkar idag. Att springa en mil till känns inte lockande eller ens möjligt. Jag har varit med förr och borde veta att det går - ändå mal tanken "hur ska jag orka" i mitt huvud. Orka en hel mara. Om mindre än tre veckor.

Några skillnader är det ändå mellan träning och tävling.

När jag tränar dricker jag aldrig något annat än vatten. På tävling suger jag i mig sportdryck och vet att jag får ny energi av den avslagna colan i närheten av Stadshuset.

Inför maran laddar jag mentalt och vilar mig i form. Dagens långpass kom sist på dagen efter storhandling på Kvantum, släkten på grill-lunch och telefonmöte med chefen. Vilat har jag inte heller. Intervaller i fredags och pump igår. Och lite "ute och slarva" på lördagskvällen på det.

Längs maratonbanan finns publiken. Min långpassrunda är visserligen vacker, åtminstone bitvis, och visst händer det ibland att någon jag möter fäller en kommentar typ "kom igen" eller klassikern "öka nu då". Men den där peppen man får av engagerad publik och av att ha medlöpare finns förstås inte längs mina löpvägar. Jag erkänner - jag blir faktiskt lite uttråkad av långpass.

En av de vackrare delarna av dagens springväg. Kort därefter befann jag mig på en cykelväg längs E4:an.

Sista mara-milen ska nog gå i år också. Med publikstöd, sportdryck i massor och uppladdning.

Ibland går det sämre

Mina nya dyra Asics DS trainers känns för smala. Klämmer foten till domningskänsla. Inte alls lika bekväma som föregångaren.

Vår internetleverantör ska leverera 8 Mbits/s - jag har nyss uppmätt 0.32 med bredbandskollen.se. Fick rådet att kolla upp hastigheten av tålmodig helpdesk-kille (från mitt jobb - internetleverantören har givetvist stäng) efter att i nästan två fredagskvällstimmar försökt göra klart lite jobb som borde ha tagit sisådär en kvart.

Byter till mobilt bredband. Sådärja tro jag. Räkningar att betala och mina login-uppgifter till internetbanken tycks ha slutat fungera. Kundtjänst är förstås stängt.

En sån dag idag. Dags att gå och lägga sig kanske?

Nåja, min intervallstege gick rätt bra i alla fall.

Rundgång

För sisådär tio år sedan var jag projektledare på ett litet biotech-företag som inte längre finns. Projektet, antisekretorisk faktor riskkapitalfinansierat av bland annat Lantmännen, trodde jag nog inte heller fanns kvar. Att Lantmännen var inblandade har sin förklaring, men den är lång så jag lämnar den därhän.

Tanken var i alla fall att utveckla en peptid kallad antisekretorisk faktor till ett läkemedel mot kolera-inducerad diarré. Verkligen behjärtansvärt eftersom det är ett så dödligt problem i andra delar av världen än vår.

Rundgång. För någon vecka sedan fick jag ett mail: "Uppsala universitet och Lantmännen AS-Faktor AB söker manliga och kvinnliga löpare som upplever problem med mage och tarm vid löpning (så kallad löparmage) för att undersöka om man kan minska dessa problem genom att äta livsmedlet Salovum® som tillägg till den vanliga kosten. Studien genomförs i samarbete med ASICS Stockholm Marathon."

Hmm. AS-Faktor. Lantmännen.

Nyfiken som jag är tittar jag lite närmre på förslaget. Tanken är att göra en klinisk studie. Tvåhundra löpare ska äta ett äggpulver tre gånger om dagen med eller utan "antisekretoriska proteiner". Två dagar innan Stockholm marathon börjar behandlingen. Vilka vågar sig på något sådant undrar jag. Tvärtemot de vanliga råden om att hålla kosten så normal som möjligt strax innan och på tävlingsdagen.

Ett lite underligt krav är att försökspersonerna måste ha klarat av ett marathon på en tid bättre än genomsnittet. Varför? Har långsamma löpare inga magproblem? Bajjamaja-stopp lär ju inte förbättra tiden...

Skor som passar långfärd

Måndag kväll traskar jag hem längs Djurgårdsvägen. Själen är glad efter en fantastisk konsert med Lykke Li, men fötterna värker i mina högklackade skor. Jag är van vid höga klackar - tycker att jag behöver dem till mina 158 cm. Men att gå någon halvmil i dem känns.

Jag tänker att just den här vägen ska jag springa om några veckor. Då i platta skor. Men vilka? Hade nog tänkt mig köpa nya Asics DS Trainers. De gamla fungerade bra under förra årets mara, men känns lite stumma och utnötta nu. Hade nog tänkt mig köpa ett nytt par, tills jag förstod av Thomas att den uppdaterade varianten inte liknar förlagan och faktiskt inte är så skön. Vad göra nu? Springa maraton i Kayano-pjäxor?

Så kan man börja en dag

Medan Ingmarie springer tar jag sovmorgon. Medan Ingmarie springer äter jag god hotellfrukost. Medan Ingmarie äter frukost springer jag. Superkort. Fem kilometer återhämtningsjogg i en av Malmös parker. Tunga tunga ben efter gårdagens Sydkustbesök.

Malmös stolthet "Turning Torso". I bakgrunden alltså.

I ett hörn av parken väntar Skånskan-Sara och Ingmarie på mig. Vi rullar ut yoga-mattor och hotellhanddukar i gräset. Kan man börja en dag bättre än så? Yogandes med solen i ansiktet och fågelkvitter i öronen. Synd att vi måste sluta. Ingmarie och jag har ett tåg att passa. Hem.

Foto: Ingmarie. Anneliten försöker göra som Sara.