Passande med kort

Jag bryter av matlagningsdagen med ett kort och intensivt CXworx-pass. Utan spinning eller body pump innan - som jag brukar, känns det faktiskt som om jag får ut lite mer ur core-övningarna. Jag fokuserar bättre på något sätt. Alla andra dagar är trettio minuter för kort för att kännas som träning på riktigt. Men idag passar det.

Har man inte tid så har man inte. Nu tillbaka till matlagningen. Studentmottagning imorgon. Inte har väl jag tid att sitta här och skriva om träning. Särskilt inte när firarföremålet, som lovat hjälpa mig med maten, gått och brutit armen.

Mitt utegym

På mitt utegym finns inga redskap. Men fin utsikt. Trettio meter nedanför klipporna ligger en skogssjö. Jag går inte nära kanten. Jag är lite rädd för höjder nämligen.

Mitt redskap är min kropp. Och några stenar att göra tricepsdips och armhävningar mot. En klipphäll som funkar för utfall och för mina tåhävningar i balett-position. De som jag gör som rehab.

Vägen dit är skogslöpning på kluriga stigar. Vägen hem går på en knölig väg genom ett sommarstugeområde.

Solen tittar fram och den långärmade New York-tröjan känns precis så too much som den borde i slutet av maj.

Startklar

Ibland betalar jag, ibland inte. Startklar. Folksams försäkring som bland annat ersätter startavgiften om man blir skadad och inte kan genomföra sitt planerade lopp. Ett litet tillägg när man betalar anmälningsavgiften till loppet bara. Och sedan är man försäkrad i ett år - för alla lopp.

Jag har inte sparat förra årets anmälningar till Midnattslopp och Lidingölopp - de loppen har jag ju redan sprungit, och jag minns inte om jag lade till en "startklar-peng". Kanske - kanske inte. Slarvigt av mig men jag antar att Folksam har bättre koll. Jag ringer. Om jag är försäkrad kanske jag kan få tillbaka anmälningsavgiften till Stockholmsmaran tänker jag.

Telefonkö. Fel avdelning. Telefonkö igen. Handläggare som inte hittar mig och som ber mig vänta medan han kontaktar kollega. Svaret blir att de inte kan ta reda på om jag har en försäkring om jag inte vet säkert vilket lopps anmälningsavgift jag kan ha lagt till den till. Och till och med då är det svårt. Lidingöloppet eller Midnattsloppet kanske säger jag. Han lyckas ändå inte få fram informationen. Nu är jag lite irriterad. Jag hade kunnat ta ett "nej du är tyvärr inte försäkrad", men ett "vet inte" - det har jag svårt att acceptera. Att jag är slarvig är en sak, men försäkringsbolag ska ha koll!

Jag skriver ett mail och klagar. Så får vi se.

Paradox

Man kan inte vara på topp jämt. Om man var det skulle topp inte kännas topp.

Förutsättningarna för ett bra pass finns där. Jo jag tycker om body pump. Och Les Mills body pump release 82 är färsk. Samma gamla övningar såklart - hur lätt är det att förnya ett 82 releaser gammalt koncept? Men musiken är ny och det känns ändå ganska fräscht. Instruktören är min favorit - Sofie. Upplagt. Ändå känner jag mig avslagen och oinspirerad.

Under uppvärmningslåten mår jag lite illa. Jag tänker till och med att jag kanske ska lägga ner. Bära tillbaka vikterna och ställa undan brädan. Vinka till Sofie. Hmm. Jag bestämmer mig för att ta en låt i taget, kanske eventuellt möjligen med lite snällare viktval.

Illamåendet lättar. Vips kopplar autopiloten på. Vips har jag kört nästan hela passet. Med lagom utmanande vikter och utan att fega. Jag är grymt nöjd och lägger lite extra krut på maglåten - sista muskelgruppen innan stretch.

När jag kommer hem fixar jag en god kycklingsallad med ädelost och hallondressing och tvättar alla övervåningens fönster. Utom tjejernas - istället visar jag dem hur. Utan träningspass tvivlar jag på att fönstertvättarenergi funnits där. En paradox kan man tycka, men det händer igen och igen. När jag gör av med (tränings)energi så orkar jag mer.

 

Kontrollmätare

Kontrollmätt av bankontrollmätare från Svenska friidrottsförbundet. En vanlig liten passus på många lopps hemsidor. Jag funderar lite på hur bankontrollmätarens arbetsdagar ser ut. Jag tror inte att han (kanske finns det bankontrollmätarinnor också, men namnet jag sett mest är Michael Hill) springer runt med en Garmin på armen i alla fall. Jag tror inte heller att han mäter passen på google earth eller jogg.se. Större noggrannhet än så krävs. Traskar han kanske banan med ett sådant där rullhjul på pinne som jag sett Huddinge AIS funktionärer mäta motionsspåret med? Nä, mera troligt är att han mäter med en noggrant kalibrerad grunka på en cykel. (Jag undrar lite vad guldstandarden är - mot vad kalibrerar man grunkan och hur är den in sin tur säkerställd).

Min käre P envisas med att springa samma runda om och om igen. En runda jag ibland springer delar av men aldrig exakt så. Jag gissar att den är sju kilometer. P tror att den är kortare. Jag bestämmer mig för att prya som bankontrollmätare. Jag har en cykel. Men ingen grunka. Äh. Garmin får duga. 7.11 blir resultatet. Inte så dåligt gissat av mig.

Jag skippar givetvis cykeln och får istället ett alldeles lagom löppass på köpet. Inte för långt för min ovana kropp och för min nästan-läkta hålfot. Jag jobbar på ganska bra och håller 5-tempo. Får slita lite mer för farten än vad jag minns, men det är inte helt obekvämt och foten är med på noterna. Hoppet gnistrar i kvällssolen.

Efter passet och efter grillad lax smakar det gott med kladdkaka som dotter fixat till mor (mig:-)). Efteråt kontrollerar jag. Jo jag är rätt mätt.

Inte ensam

Det är inte mycket plats för löpning den här veckan. Jag vaknar tidigt, trots att det är lördag och jag tänker att jag kan springa lilla varvet i min skog. Innan frukost och förmiddagsbröllop.

Skogsduvor och andra fåglar prasslar i buskarna. Det är jag van vid. Men så hör jag något annat. Tassar på stigen. En ensam hund kommer lufsande bakom mig. Jag stannar och klappar. Där kommer matte också - springandes.

"Å förlåt, det brukar inte vara någon i skogen så här dags" säger hon. Halv åtta en lördagsmorgon är det nog mest bara hundägare ute tänker jag.

Sedan ser jag. Nämen! Det är ju M, en av de härliga fritidsfröknarna från döttrarnas mellanstadietid. Som jag inte träffat sedan dess. Vi springer vidare tillsammans och babblar om ditt och datt. Skolan och barnen. Hundar och löpning. M berättar att hon hört ett program på radion med någon som fått en MS-diagnos och sedan sprungit New York Marathon. Daniel. Världen är liten och det är inte ofta man är helt ensam - ens i skogen.

Binge

När jag var tonåring var jag lite ätstörd. Först mot anorexihållet och sedan åt bulimikerhållet. Inte så att jag fick någon diagnos eller så. Inte så att någon annan (eller jag själv) uppfattade mig som sjuk. Lite borderline bara.

Binge. Den amerikanska termen för överätande av tvångsmässig karaktär. Numera händer det väldigt väldigt sällan och i mild form. Det är svårt att förklara varför. Eller hur det känns.

Att det nästan aldrig händer nuförtiden är nog för att jag har accepterat min kropp. I alla fall nästan. Men då och då får jag en mini-binge. Alltid alltid utlöst av att jag ätit dåligt. Typ en glass till lunch. Som idag. Plötsligt vill jag ha choklad och chips och allt annat onyttigt jag kan hitta. Bästa sättet att bryta är att äta riktig och nyttig mat.

Den där lilla puffen

Glada, härliga, underbara. En del människor är bara så mysiga att träffa. Jag träffar flera på en mingeltillställning. En av dem är sparsam med vinet för hon ska hem och springa. Hon tränar för Stockholm halvmaraton. Jag blir inspirerad. Originalplanen var kvällsspringning för mig också, men under en lång dag har jag börjat vela lite. Nu ändrar hon mig. Jag sparar också på vinet. Och lämnar minglet tidigare än jag tänkt och trott.

Benen är sega. Kanske från gårdagens body pump release 82. Kanske för att dagen varit lång. Kanske för att det ändå hann bli lite vin. Jag tänker att det inte gör så mycket. Jag ska ju ta det lugnt. Tränarens order. Men efter en stund dyker en medlöpare upp. En kvinna med ett lätt löpsteg. Och proffsig utstyrsel. Jag tänker att jag ska låta henne löpa. Sedan märker jag att jag automatiskt ökat farten. Att jag börjat knappa in. Tävlingsdjävulen lever någonstans där inne. Tävlingsdjävulen tycks inte ha ont i hålfoten. Det har jag. Men bara lite.

Jag springer om. Medlöparen har puffat in mig i tröskelfart. Jag bestämmer mig för att hålla den en stund. Samtidigt inser jag att min tröskelfart är betydligt långsammare än vad den har varit. Då så. Då har jag något att jobba på.

Men HUR?

Klickar runt frenetiskt. På jogg.se. Jag har tänkt mig att överge excel som träningslogg. Gå över till Jogg.  Jag har loggat all träning sedan januari. Nästan. Ett litet glapp i februari - just när jag fick ont, väntar på att fyllas ut med excel-data. En regnig dag snart så.

Det vore ju hur smidigt som helst om min tränare kunde följa min träning på Jogg.se. MEN. Jag hittar inte någon Ingmarie som stämmer in på min tränare. Trots att hon säger att hon finns. Inte bara i verkligheten utan på jogg också.

Jag vill göra min tränare till kompis. Vänner är vi redan. Jogg.se kompis alltså. Endast kompisar kan se min träning nämligen. Så har jag valt och så vill jag ha det. Jag bloggar visserligen om min träning. Och bloggen kan ju vem som helst läsa. Men att alla kan se varje meter jag springer, varje kilometertid och mina endorfin-höga eller frustrerade kommentarer - det känns lite för privat. För mig. Inte för att jag inbillar mig att någon är särskilt intresserad. Egentligen. Utom just tränare Nilsson.

Så hur GÖR man?

Osynlig

Det är något lurt. Jag är ensam hemma och det blev en del blogg-läsande framemot kvällen igår. Och lite underfundigt (nåja) kommenterande. Men mina kommentarer tar inte - i alla fall inte utanför blogger-sfären. Underligt. Har jag blivit blogg-osynlig?

Referenser

Att använda rätt referenspunkter är inte alltid lätt för en sådan som mig. Jag har alltid tävlat. I löpningen tävlar jag mot mig själv. Och jag vill bli bättre och bättre. Eller åtminstone fortsätta vara lika bra. Det var liksom det som var tanken med "mot tanteliten" - att tio år senare, som 55-åring, springa lika fort. Behålla formen medan åldersiffrorna tickar. Age is just a number. Men kroppen är inte samma för alltid.

Referenspunkten "bättre-än-någonsin" hamnar jag, trots "mot tanteliten"-tanken, ganska lätt på. Jag tror inte jag är ensam om det. Jag vill slå mitt personbästa. Och det var det som var målet för det maraton som går om knappt två veckor. Nu blir det åskådarplats. Och andra referensramar för min löpning.

Det är söndag. Referenspunkten för ett söndagspass=långpass är minst 18-20 km. Annars är det inget långpass. Idag sprang jag en mil. Och med nuvarande referenser är det långt. Faktiskt det längsta sedan plantar fascian blev irriterande öm. Och det med relativt lite smärta. Det går åt rätt håll. Även om det är långt kvar till mina normala referensramar för vanligt långa långpass i vanligt tempo.

Byta till hjul?

Tänk om det fanns ett ställe där man kunde hyra en cykel. Jo, jag vet att det finns. Men jag menar inte en Alvedon-cykel - jag menar en cykel att köra tuffa träningspass på. För att se om det kan vara min grej. Jag är inte säker på det nämligen.

Men cykel-tankar har trots allt börjat formas i mitt huvud. Allteftersom fotbesvären visat sig vara långdragna. Först måste jag bestämma mig för om det är landsväg eller skog jag vill cykla i. Racer eller Mountainbike.

Mountainbike känns mer som jag. Jag gillar skogen. Samtidigt undrar jag om jag är modig nog. Folk cyklar i min skog. På stigar där det till och med är svårt att springa. Rötter. Stenar. Branter. Jag tycker det verkar liiite läskigt.

I garaget har jag ett par in-lines. Inköpta när knäet krånglade. Jag är hyfsad på skridskor. På is. Och hemma hos mina föräldrar åker jag gärna in-lines. På en lång böljande välasfalterad men inte så trafikerad väg. I Huddinge är det något annat. Backar överallt. Och bilvägar som korsar cykelbanorna just där backarna är som brantast. Mitt hus ligger på en höjd. Ska jag lämna det närmsta kvarteret måste jag störta utför en backe som med in-lines på fötterna känns grymt brant. Jag vågar inte. Detta faktum talar nog emot just Mountainbike.

Jag kanske ska börja undersöka racer-marknaden då. En racer med bra bromsar.

VM är bra att ha

Jag har en serie rehab och prehab-övningar att ägna mig åt. Några av övningarna gör lite ont. Och tråkigt är det ju per definition.

Jag använder mig av VM-sändningarna. Till matcherna mjukar jag upp min stela bröstrygg. Och försöker öka upp rörligheten i fotlederna. Stärker muskler jag knappt visste fanns. På insidan av vaderna. VM är bra att ha. Som distraktion.

Lite senare... Shit! Vad ska jag nu distrahera mig med?

Saker som bättrar på

Skinntorr. Då behövs det krämas på. Och kan man kräma på med något som doftar gott, som min favorit Shea Whip från Body Shop, så infinner sig en skön känsla av vardagslyx. Vardagslyxkänslan lägger sig utanpå den redan sköna känslan av en lång dusch efter ett hårt och härligt spinningpass. 

I feel good. Det behövs inte så mycket. Ett bra träningspass. En skön dusch. En kräm jag gillar.

Åker snålskjuts

Efter lopp blir man ibland ombedd att fylla i en enkät. Det brukar bland annat handla om vilka varumärken man har uppmärksammat. Under Lidingöhelgen 2011 var det svårt att missa PwC. Vad har revision med löpning att göra kan man undra? Inte så mycket kanske.

Men PwC är en arbetsgivare som förstått att satsa på sina medarbetares hälsa. Förstått att friska medarbetare är produktiva medarbetare. Jag vet förstås långt ifrån allt vad som görs för jag jobbar ju inte där. Men jag vet att det springs mycket. Jag vet att PwC bland annat bjuder in medarbetarna till löpargrupper med duktiga tränare (t.ex. min). Och att många av medarbetarna har just något av Lidingöloppen som mål.

Jag är min egen arbetsgivare. En ganska hälsomedveten arbetsgivare om jag får säga det själv. Jag låter till exempel mig själv träna på dagtid ibland. Men det är ju trots allt lite svårt att ha en löpargrupp i ett enmansföretag. Istället åker jag snålskjuts och hänger på en av PwC-grupperna. Den som leds av Ingmarie.

Vi ska vara kenyaner. Det betyder att vi ska öka farten progressivt. Ovanligt långsamma - för att vara kenyaner, börjar vi i 6-minuters-tempo. Det passar mig och min fot bra. Men jag känner springlusten bubbla. Springlust tycks jag inte vara ensam om och farten ökar nog lite mer än Ingmarie tänkt. Ett par PwC medarbetare sporrar mig. Jag sporrar dem. För mitt psyke är passet ett ordentligt lyft - jag kan faktiskt springa. För foten var det nog mindre bra. Men det struntar jag i just nu. Jag kan faktiskt springa. Jag har inte glömt hur.

Men Evy kunde ju!

Jag tror vissa i min närhet tröttnat på min självömkan. För länge sedan. Jag börjar tröttna på den själv. Jag har ju grejat skador förr, både kroppsligt och mentalt. Vad är skillnaden?

För Ingmarie och Skånskan-Sara minns jag och berättar om min första och hittills värsta löpningsutlösta skada. 2006 var det. Jag hade sprungit mitt första maraton i slutet av maj och mitt första långa Lidingölopp i slutet av september. På ett oktober-regnigt långpass tog det stopp. Knäet vägrade. Jag fick riktigt ont. Jag fick hoppa på kryckor ett tag. Magnetröntgen visade artros, men smärtan kom troligen från en inflammerad slemsäck. Jag fick en kortisonspruta i knäleden och ett långt mödosamt rehab-program. Men jag kan inte minnas att jag deppade lika mycket som jag gör nu. Eller ens tänkte att löpningen kanske var ett avslutat kapitel. Inte så som jag tänker nu, trots att min plantarfascia nog inte är tillnärmelsevis lika ond som knäet var. Då.

Skillnaden mellan då och nu är nog att kroppen börjar kännas lite bräckligare. Kanske är det hjärnspöken. Kanske är kroppen faktiskt lite skörare. Den är ju definitivt lite äldre. Min käre P protesterar. "Men Evy då - hon var ju som bäst när hon var 47". Palm alltså. Jag är snart 47. Kanske finns det en del kvar att ge ändå. Om jag är lite försiktig med min (kanske) bräckliga kropp. Och gör mig av med lite hjärnspöken.

Just idag känner jag mig ovanligt löpnings-peppad. Peppad av att ha läst om fantastiska insatser i Göteborg av tjejer med eller utan kjol. Peppad av att ha babblat och bubblat med dessa två inbitna och härliga löpnings-entusiaster. Varav den ena fyllt 46. Dessutom är vädret underbart. Ändå lyckas jag hålla mig i skinnet och ta dagens träningsdos i spinningsalen. Eller väljer jag kanske spinningsalen för att jag inte vågar bli besviken på min fot? Hjärnspöken...

Mellan målen

På mitt kontor i stan finns det godis. Alltid framme. I små skålar. På mitt förra jobb hade vi frukt. Det har vi inte här. Alltså är det ganska lätt hänt, i alla fall för mig, att godis slinker ner mellan målen. När magen börjar knorra och man inte har något vettigt mellanmål att ta till.

Jag tänker att jag ska ta med mig frukt hemifrån, men jag glömmer allt som oftast. Som back-up-åtgärd har jag därför laddat skrivbordslådan med proteinbollar som jag köpt på Blueberry. Jättegoda. Smakar som godis. Men lite nyttigare. Tror jag i alla fall.

Idag åt jag tidig lunch och väntar nu på ett sent besök. Jag behöver en proteinboll för att inte falla handlöst för kexchoklad, plopp och kolor. Jag inser att just jordnötsvarianten tycks som gjord för mitt kontor - omslaget matchar inredningen perfekt, med dess orange accessoarer. Hmm. Jag ska nog undvika just jordnötssorten i framtiden. Det får bli min lilla inredningsrevolt.

Fötterna pekar

Först hade jag ingen lust alls att ge mig ut. De känns ju lite meningslösa för mig, de där max-70%-i-puls-passen. Men. MarathonMia och hennes "Löptekniktips, del 1"fick mig att tänka om. Jag tänker att jag kan fokusera på löpteknik trots att jag håller mig till 140 i puls. Och plötsligt känns en löprunda i kvällsregnet meningsfull.

Ett av Mias tips är att se till att fötterna pekar framåt. Det tror jag nog att mina fötter gör. Och det ganska automatiskt.

Istället väljer jag att teknik-fokusera på att försöka slappna av i steget. Muskler ska spännas när muskler ska spännas. Men i ett effektivt steg ska muskler också slappna av mellan spänningarna. DET är svårt. Det tycks extra svårt idag.

Jag ökar farten lite. Lämnar lågpulszonen med några slag. Och där. Där hittar jag det relativt avslappnade, sköna steget.

Väl hemma gör jag några av mina rehabövningar. En av dem är tåhävningar i balettens första position. Med hälarna mot varandra och tårna pekandes utåt alltså. Av bara farten provar jag några andra av barndomens balettövningar. Det är svårare och stelare än jag minns.

Förbaskade sommar!

Veckans höjdpunkt. Bättre än fredagsvinet. Tisdagsspinning med Sofie! Näst sista, säger Sofie. Sedan sommarschema med väldigt få, om ens några, Sofie-pass. Hur ska jag klara mig? Jag får helt enkelt se till att bli hel i foten så att jag kan ägna mig åt mina andra favoritträning - löpning. För sommaren lär jag inte kunna stoppa. Och det kanske jag inte vill heller. Egentligen.

Det var inte jag...

Om man läser resultatlistan för helgens Kungsholmen runt kan man tro att jag sprang in strax under 1.36. Och därmed fixade PB med ett par minuter drygt. Men det var inte jag. Det var min tre år yngre namne. Bra sprunget där namne!

Jag önskar förstås att det var jag. Jag var anmäld. Men foten ville inte. Inte i år. Nästa år. Då. Vore coolt att komma in på exakt samma tid som min namne. Det blir tufft. För hon är snabb. Men det är inte omöjligt. Bara foten skärper sig.

Tidsoptimist utan ögonmått

Alla har styrkor. Och svagheter. Allt är man inte medveten om. Att jag har dåligt ögonmått vet jag. Jag återupprepar trots medvetenheten samma misstag idag igen. Försöker marinera två kilo strimlad kyckling i en alldeles för liten bunke. Diskmängden ökar.

Att jag är tidsoptimist vet jag också om. Men jag blir ändå förvånad igen och igen. Över att inte hinna det jag tänkt mig. Jag ska bara förbereda för släktlunchen. Ganska lättlagade grillade kycklingspett med pasta, rosésås och sallad. Sedan ska jag springa. Men innan jag förberett klart har gästerna anlänt. Och jag har inte sprungit.

Jag tänker att jag nog hinner springa när släkten åkt. Innan jag ska på Jacob Hellman-konsert. Nu sitter jag här. Gästerna lämnade nyss. Det är hög tid att åka in till Söder. Och jag har inte sprungit.

Imorgon har jag nog gott om tid.

Utan varken mening eller mål

Ibland snurrar text-fragment i mitt huvud. Från sånger. Idag Lisa Nilsson. Utan varken mening eller mål. Utan varken mening eller mål känns löpningen trist. Vad är det för mening med de långsamma, sega, trista rundorna jag ägnar mig åt just nu? De läker inte min fot. De bygger inte min kondition. De gör mig inte nöjd. De gör mig inte lugn. Snarare tvärtom. Jag kommer hem arg.

Jag lyssnar på Lisa. Utan varken mening eller mål mynnar ut i himlen runt hörnet. Om målet kan bli synligt för mig så kanske de långsamma passen får ett syfte. Och blir njutbara. Runt hörnet.

Vardagslycka

Vardagslycka är ett glas smoothie, made by teenager. Jag får ett glas precis innan "rör ej"-lappen kommer på. Smakar extra gott efter kort och lugn (what else) kvällsjogg med försommarkänsla.

Innehåller enligt tillverkaren hallon, blåbär, mango, äppeljuice, apelsinjuice, mjölk och vaniljyoghurt. Mmm. Gott!


Vardagslycka är också att få sluka nya böcker av några av mina favoritförfattare. Som "Till offer åt Molok" av Åsa Larsson som jag är mitt i, eller "Svikaren" av Katarina Wennstam som jag nyss avslutat men som lever kvar i mina tankar, eller Arne Dahls senaste "Hela havet stormar" som står näst på tur.

Tänk om jag slöar till

Söndagspromenad-tempo idag. Igen. Visserligen en tisdag väl passande för söndagspromenad. Almanacks-röd och solig.

Där jag springer i min långsamma lunk funderar jag över om jag skämmer bort min kropp. Tänk om kroppen börjar tycka att söndagspromenadtempot är normalt. Bekvämt. Att det är så träning ska vara.

Att springa långsammare än lätt är en ganska udda känsla. Att hålla tillbaka trots att benen vill fortare. Trots att andningen inte ens känns ansträngd. Samtidigt som jag gradvis vänjer mig är jag lite rädd. Rädd för att bli alltför van. Rädd för att slöa till.