Får man ta med sig...

...stickningen?

Jag är vaken till midnatt. I och för sig ingen större ansträngning en lördagkväll. Vid midnatt ska platserna till årets Vasalopps-spinning släppas.  Ett sådant där pass där man cyklar framför TV-sändningen av skidtävlingarnas skidtävling (i alla fall för svenskar) från det att starten går tills det att den första åkaren går i mål.

Jag har varit sugen förr. Men det har aldrig blivit av. Antingen har vi varit på väg ner från någon skidort just på Vasaloppsdagen. Svurit över trafik och avstängda vägar mellan Sälen och Mora. Eller så har jag helt enkelt varit för sen att boka. För de platserna försvinner blixtsnabbt.

Alltså sitter jag där vi midnatt. Men icke. Hela det vanliga utbudet av söndagspass dyker upp som bokningsbara just vid midnatt. Men någon vasalopps-spinning finns inte på programmet. "Surt" tänker jag och går och lägger mig. Så fort jag vaknar på morgonen sliter jag åt mig mobilen och kollar bokningsappen. Voilà! Där finns passet. Och jag lyckas boka. Hurra! Hurra... Hurra?

Plötsligt inser jag att jag nog ger mig in på något som högst sannolikt är mig övermäktigt. Jag är ju inte maraton-tränad nuförtiden. Ibland förtränger jag sådana fakta. Tänker inte på att uthållighetspass värda namnet inte funnits med i mitt träningsupplägg på väldigt länge. Grejar jag verkligen detta?

Plötsligt inser jag också att jag missar massor av tid i TV-soffan. Tid som skulle lagts på mitt nya nörderi (nu när löparnörderiet tycks vara över) - stickningen. En tanke far genom huvudet. Kan man ta stickningen med sig på Vasalopps-spinning? Njae. Troligen inte...

Post script: Har just insett att mina nya vänner sticknördarna ägnar sig åt vasaloppsstickning och lägger upp insta-bilder under en speciell hashtag (#vasaloppsstickning om någon råkar bli nyfiken)... Vore väl kul med en stickbild från spinningsalen, med Vasaloppet i bakgrunden?

Samma slutsats

Anledningen är en annan. Men slutsatsen är densamma. Jag och träningslinnen är inte så kompatibla.

Jag brukade tycka att mina armar var för osnygga (tunna underarmar och lite fläskiga överarmar) för att göra sig bra i linnen. Nu när hela kroppen är mer eller mindre oformlig bryr jag mig faktiskt mindre. Skönt på ett sätt. På ett annat sätt vill jag förstås bli av med de där kortison-kilona så snabbt det bara går (jo, jag har slutat med nästan alla mediciner, men vet inte än om doktorn går med på att det är för alltid). Så jag anstränger mig lite. Försakar en del gott. Och belönar mig med annat. Nu senast med nya träningskläder.

Ett stenkast från mitt kontor ligger lululemons showroom. Där gick jag loss häromdagen. Tights (som när jag kom ut i dagsljus visade sig vara glittriga) och två linnen. Jag som aldrig har linnen ville plötsligt ha. Kunde plötsligt inte låta bli.

Egentligen var jag, som nästan alltid är svartklädd i träningslokalen, ute efter lite färg. Vet inte om glitter på byxorna (som tyvärr inte syns så bra på bild) räknas som färg...

Invigning idag. Spinning och CXworx i spräckligt linne. I CX-salen, framför stora spegeln, inser jag att dosan jag har under huden - mellan nyckelben och armhåla, syns VÄLDIGT mycket när jag rör mig. Och rör sig gör man ju när man tränar. Jag sneglar runtomkring men jag tror ingen tittar. Inte egentligen. Jag bestämmer mig för att trivas i mitt linne trots allt. Med fläskiga armar och defibrillator under huden.

När jag kör hem får jag en flash-back från en annan träningslinne-blunder. En enda mara har jag sprungit i linne. För att jag ville vara så sval som möjligt antar jag. Skavsåren från helvetet blev resultatet. På insidan av överarmarna.