Spontant eller planerat

Spontanitet vs. planering. Leva i nuet. Eller få saker gjorda på ett effektivt sätt. Vi är olika. Och de flesta av oss är nog en blandning av båda typer.

Leva i nuet är nog lite mer hipt i de allra flestas ögon. Planering låter så fyrkantigt. Men det är just planera man (åtminstone jag) behöver göra för att få in träningen i arbetsveckorna. Söndag kväll skriver jag in de pass jag tänker mig i samma kalender där jag har min arbetsplanering. På datorn.

Häromdagen undrade han jag bor med (och han som städar) om han kunde slänga min filofax. "Självklart INTE" var min spontana reaktion. Men varför inte egentligen. Those days are gone. Och jag lyckades i alla fall aldrig att få min filofax så där fräckt busy med färglappar och grejer som stack ut.

Sitta still i sadeln

På spaning i träningssalen. Människor fascinerar mig. Hur de är och hur de gör. Var och en får naturligtvis göra som den vill... Så länge det inte stör. Och kanske fascinerar mitt beteende någon annan? Det bjuder jag på!

Beteendet som är föremål för dagens spaning stör mig inte. Inte alls. Jag undrar bara. Det är tio minuter kvar till Sofies 30-minuterspinning börjar. De allra flesta cyklar är inställda och klara och med spinningdeltagare säkert i sadeln. Förra veckan, mitt i all besvikelse över schema-ändringen som gjort spinningen 25 minuter kortare, föreslog Sofie att vi kunde komma en stund i förväg och värma upp lite eftersom trettio minuter ändå är ganska kort. Hon lovade upplåst sal. Själv lär hon storma in med någon halvminuts marginal - direkt från body pump-instruerande.

Så där sitter vi. Tjejen bredvid mig och jag - vi trampar på ganska hårt. Svetten börjar droppa så smått. Jag ser mig om i rummet. Några snurrar långsamt och lojt runt sina pedaler. Några sitter helt still. Sparar de på krafterna? Vet de inte vad de ska göra utan instruktion?

Lite underligt tycker jag, som dels har svårt att sitta helt still på en spinningcykel - fötterna börjar liksom gå av sig självt, dels har svårt att slösa med tid på det sättet. Varför inte cykla tio minuter när man ändå sitter där? Allra särskilt som passet är så kort som 30 minuter.

By by för denna säsong

Eriksdalsbadet tycker att det är höst. Eller de tycker i alla fall att det är dags att stänga utebadet. Idag var sista chansen för utomhusplask. Och den tog vi, Lisa och jag.

På land har jag inget alls emot att springa själv men i vattnet vill jag helst ha en träningskompis. Det blir lätt tråkigt annars. Med någon att babbla med går tiden istället fort.

Lite sorgligt är det att sommarsäsongen med utomhusbassäng och tillräckligt varma sjöar redan är över. Men inomhus funkar bra det med. I alla fall om man har babbel-sällskap.

Som vattenlöpare får man ofta frågor - antingen undrar folk vad det är man gör (syns inte det?) eller så vill de köpa en likadan flytgrunka och vill veta var. På den första frågan svarar jag (eller vi - för jag vattenlöper sällan ensam) tålmodigt. På den andra har jag inget egentligt svar för jag "lånar" mitt bälte av Ingmarie sedan flera år. Det jag använder är från Speedo och kallas aqua fitness jog belt tror jag. Ett annat märke är Aquajogger.

Det är mödan väl värt  att leta rätt på ett bälte och börja vattenlöpa tycker jag. Men ganska snart behöver man nog hitta en kompis också. Annars kan det lätt bli lite tråkigt. I alla fall om man är som jag.

Veckans långpass

Från att gradvis ha jobbat mig upp till att kunna springa 30 minuter i sträck, vilket tog mig sex veckor av "intervaller" i lågt tempo blandat med gång, känner jag mig nu som en löpare igen. Visserligen en långsam sådan. En tung sådan. En som är fullproppad med mediciner som delvis bromsar. Men en löpare.

Jag har insett under resans gång att det krävs en del uthållighet av en nybörjare. Jag har förstås varit nybörjar-löpare förut - alla är det någon gång, men då var jag nog i bättre grundkondition. Av innebandy, badminton och intensiv-gympa. Och jag var yngre. Lättare i kroppen.

Jag konsulterar tränare Nilsson. Hur göra nu? Nu när jag nått 30 minuter i sträck. Receptet blir variation. Med min pulsrestriktion får variationen vara längden på passen. I alla fall just nu. Tre pass i veckan, varav ett lite längre. Det längre är till att börja med 40 minuter. Långt ifrån långpass så som jag tidigare definierat dem. Men ett långt pass i relation till veckans andra pass på 20-30 och 30 minuter. Tre pass i veckan tycker tränaren räcker. Försiktigt nu. Låta senor, leder och muskler hänga med i svängarna.

Om någon nybörjare vill ha receptet så gjorde jag - med hjälp av Nilsson, så här (alltid med 1 min gångvila mellan reps och med löpning max varannan dag):

Löpning	Reps	Total löpning (min)
1 min	10	10
1 min	10	10
1 min	15	15
1 min	20	20
2 min	10	20
2 min	12	24
2 min	14	28
2 min	15	30
2 min	15	30
2 min	15	30
3 min	10	30
3 min	10	30
3 min	10	30
5 min	6	30
5 min	6	30
10 min	3	30
10 min	3	30
30 min	1	30

Tack mörkret

Tio över nio. Jag tittar ut. Det blåser rejält. Men framför allt är det mörkt. Jag tvekar. Springa? Jag läser galningen och ultra-hjälten Mias berättelse om sin andra Trans Scania-natt. Det ger lite perspektiv. Jag ska bara springa 25 minuter. För så är planen. Och så gör jag.

Jag drar på mig samma halvlånga tights som jag körde spinning och CXworx i häromdagen. De är in alltför svettiga och utomhus gör det ju inte så mycket om det luktar lite tänker jag. Spara tvätt. Spara miljön. Efter någon minut inser jag att jag aldrig sprungit i dessa tights (ett av sommarens outlet-fynd). De sitter väldigt bra i gym-salen. Men de sitter INTE uppe när jag springer. Brallorna kasar gradvis ner. Jag drar upp. Brallorna kasar ner. Jag drar upp. Jag svär lite. Jag testar att stoppa tröjan innanför. Det blir lite bättre men inte helt bra. Brallorna kasar, men stannar på halva rumpan. Grenen hamnar en bit ner på låret. Jag ger upp. Resten av passet får de sitta så. Jag är SÅ tacksam för mörkret och för att jag möter så få.

Insikt vid midnatt

Midnattsloppet är en tradition. Elva gånger har jag sprungit. Men inte förra året. Och inte i år. Traditionen fortsätter ändå. Traditionen med uppladdning (lättare mat) hemma på vår altan med och för några Uppsala-vänner. I år sitter tio löpare i rosa tröjor runt vårt bord. Och så jag, P och C i vanliga kläder. Ingen midnattslöpare i min familj i år heller.

Det är härligt att känna av "inför lopp"-känslan ändå! Några debuterar och undrar om praktiska saker. Några är Midnattslopps-rävar - lite lagom nervösa inför årets stora mål. Hur långt ska formen räcka?

Väl inne på Söder tycker jag det känns som loppet svällt ut lite väl mycket. Midnattsloppsarrangörerna har löst det ökade intresset med att sprida ut starten över en längre tid. Något annat hade nog inte fungerat. Samtidigt känns det inte riktigt som samma grej. Men vad vet jag egentligen. Jag har visserligen inte sprungit varje år, ändå är det nog första gången jag upplever loppet från sidan. ("Mina" löpare tycker att arrangemanget ändå funkar. Mycket folk men helt och hållet springbart hela vägen.)

Hur "uppsvällt" det numera än är så känner jag en stark längtan att springa Midnattsloppet igen. Samtidigt, när jag går där längs banan och ser alla snabba löpare, inser jag att det finns andra anledningar än "lopp-svullnad" till att det aldrig mer blir som förr. För sannolikt kommer jag aldrig mer att tillåtas/våga pressa mig på det sätt som jag gjort i några av mina Midnattslopp (inte alla - det senaste jag sprang hade jag en långvarigt fotkrångel just bakom mig). Insikten gör mig lite sorgsen.

Ner från hyllan

Lite dammiga är de. Mina spinningskor. Trettio minuter är en lagom om-start. Pulsklockan fäst i styret. Full koll på pulsen. Som inte stiger lika lätt på en cykel som i löparskor. Men lite får jag bromsa mig själv. Bryta en och annan intervall innan den är slut.

Trötta vader och trötta lår. Trettio minuter är lagom. Lite CXworx på det.

Äntligen får de komma ner från hyllan i klädkammaren. Läänge sedan sist.

Slukarläge

Grymt hungrig kan jag bli. Så där så att det vrålar i magen. Så där så att jag plockar i mig det som råkar komma i min väg och inte slutar förrän det är för mycket. Slukarläge.

Ofta är jag vrålhungrig när jag kliver innanför dörren. Efter lång dag kommer slukarläge. Jag vräker i mig och blir proppmätt just innan middagen står på bordet. Not smart. Not smart at all. Lite har jag lärt mig. Här och där i mina väskor brukar det finnas påsar med nötter. Och kanske någon frukt.

Hungerkänslig har jag alltid varit. Men ännu mer extrem är hungern med kroppen fullproppad med kortison. Det är bara att leva med. Komma ihåg sina strategier och hitta nya.

Dotter nyss hemkommen från en sommar i London messar. Hon erbjuder sig att laga middag (många kors i taket). Jag tänker att då kan jag springa medan hon fixar. Perfect! På väg hem börjar jag tvivla. Inte på dotterns mat, men på den där planen att springa före maten. Hungern är extrem. Väskan är ny och i den hittar jag förstås inga kvarglömda strategiska nötter.

Medan jag går uppför sista backen mot mitt hus hallucinerar jag om mackor med ost. Kroppen känns som om den inte orkar springa ens en meter. De ynka 30 minuter löpning som är min nivå (och plan) just nu känns oöverstigliga.

Väl innanför dörren bestämmer jag mig för motstånd. Motstånd mot slukarläget. Inga mackor. En nektarin får det bli. Lite blodsockerhöjning. Ett försök till löpning får det också bli. Man kan ju alltid bryta ihop och gå hem om det inte går.

Men det går. Jag kan springa på en nektarin. Och maten min dotter lagar och som är klar lagom till jag är tillbaka, smakar förstås alldeles underbart.

Springa på riktigt

Nu så. Trettio minuter utan gångpauser. Ganska lätt gick det. Men inte fort.

Trettio minuter i sträck. Det tycker jag är att springa på riktigt. Inte långt. Men på riktigt.

Vill de veta, eller?

Jag har funderat lite fram och tillbaka. Funderat på om jag ska berätta för de instruktörer vars pass jag frekventerar att jag har en ICD. En grunka som - om det behövs, ska ge mig en stöt. Jag misstänker att ett "tillslag" nog kan se lite otäckt ut - OM det händer. Vilket det förhoppningsvis inte gör.

Min lilla skyddsängel är ingen hemlighet. Absolut inte. Att jag tvekar är för att jag tänker att det kanske kan kännas belastande att veta. Som om instruktörerna ska behöva ta något slags ansvar som de egentligen inte har.

Lunchpass med Anna. CXworx (oh my god vad jobbigt det är när man inte kört på ett halvår eller så). Anna är gammal i gården och gulligast av dem alla. Så jag bestämmer mig.

"Sådant vill vi nog helst veta" säger Anna och berättar om kvinnan som fick ett epilepsi-anfall mitt under ett av hennes spinningpass. Anna såg att hon betedde sig konstigt men förstod inte. Någon på en grann-cykel kände däremot igen symtomen, hoppade snabbt av sin sadeln och hindrade kvinnan från att falla i golvet. Med fötter fastspända i tramporna kunde det ha blivit skador både här och där. Det slutade väl och nu vet Anna (och alla andra instruktörer) hur det är fatt - så att det kan hållas ett extra öga.

Anna undrar om jag vill att hon ska berätta för de andra. Men nä... Det gör jag helst själv. Nu när jag vet att de vill veta.

Jag tror det blir vinter

Inte än. Men snart. Snart behövs varmare kläder.

En bit från mammas hus ligger Vingåker. I Vingåker ligger en gammal syfabrik som min mamma jobbade i när hon var ungefär lika gammal (ung) som mina döttrar är nu. Jag tror inte hon sydde träningskläder. Jag tror inte tyget var funktionsmaterial. Men jag tror de hade roligt - alla sömmerskorna som satt på en lång rad.

Nu är syfabriken Outlet. Och jag brukar ta ett varv dit ibland. När jag hälsar på hos mamma. Denna gång blev skörden lite träningskläder. Till vintern och till inomhusträning. Och en datorväska. Och ett par ursnygga skor som jag aldrig ens skulle komma på tanken att springa i. Det skulle vara till bussen då...

Tjock tröja och vindtät väst från Craft. Jag vet att det passar bra när det börjar bli kallt. Halva priset mot i affären känns ganska lagom dyrt.

Oron som gnager

Det är verkligen något annat att vara hjärtsjuk. Något annat än att hoppa runt med en bruten och nyopererad fot som läkaren påstår aldrig kommer att bli helt brukbar (jag har provat och han hade fel). Något annat än att ha en underlig hudsjukdom (jag har provat och ibland undrar jag om de har något samband - min ovanliga hudsjukdom och min ovanliga hjärtsjukdom). Att vara hjärtsjuk är definitivt något helt annat än den långa räcka av löpnings-relaterade åkommor jag dragits med.

Att tänka på att hjärtat inte är friskt är ångestladdat. Att känna att hjärtat slår underligt ger ångest. För det mesta känner jag inte alls av mina extraslag. För det mesta känner jag mig helt som vanligt. Och det är enkelt för mig att peta i mig min dagliga dos mediciner på rutin och inte tänka så mycket. Enkelt att överskrida pulsgränsen doktorn satt och tänka "det gick ju det med".

Logik. De undersökningar jag genomgått visar alla att jag blivit bättre. Inte frisk men bättre. Jag har en inbygd hjärtstartare som ska gripa in om något trots allt går snett. Jag kommer inte att dö av min sjukdom. I alla fall inte här och nu. Men ändå. Logiken biter inte alltid på oron. Den som finns där när extraslagen känns som virvlande strömmar i min mage. 

Det är inte alls varmt att springa...

...om man gör det i sjön.

Wet vest. Till vattenlöpning. Som kudde på min sten. Samma sten som jag tappade en splitter ny iPhone 5S från för några veckor sedan. Rakt ner i sjön. Min nya iPhone 5C - den fina blå, får stanna väl undanstoppad i min badväska - i en ficka försedd med dragkedja.

Jag har traskat genom skogen. På andra sidan sjön ligger badet. Det man kan köra bil till. Till "min" sida måste man gå. Alltså får jag vara ganska ensam. Men bara ganska. Många barn tycker det är spännande att kolla om de kan simma över sjön. Alla klarar det. Inget övermod. Föräldrar som övervakar.

Jag tänker på artikeln jag läst i morgontidningen. Om det ökade antalet drunknade. Det är inte barnen. Det tycks mest vara vuxna män som överskattar sin förmåga. De kan simma. Men de har inte orken att simma långt i öppet vatten.

Egentligen är det min första arbetsdag. På eftermiddagen skolkar jag. Packar badväskan och går genom skogen till "min" sten. Solar. Läser bokcirkelboken "Veterinären". Springer i det ljumma vattnet. Ett par tjejer i gummibåt krockar nästan med mig. "Du springer" säger den ena förvånat. Ja. Smart tjej - det är långt ifrån alla som fattar.

Att bli en löpare

Det största misstag man kan göra när man börjar springa är att gå ut för hårt. Det är en sanning som jag tror på. För att man riskerar att skada sig. För att man riskerar att stuka sitt självförtroende. Men framför allt för att man riskerar att uppleva träningen som så jobbig att man hittar alla möjliga ursäkter för att slippa.

Nu har jag sprungit i en dryg månad. Sexton pass räknar jag till. Med början i tio stycken en-minuters "intervaller" är jag nu uppe i trettio minuters löpning (lunk) indelad i sex delar. Fem minuter löpning varvat med en minut gång. Repeat. Mitt självförtroende är lite stukat. Jag tycker att det går sämre och att utvecklingen är långsammare än jag hade hoppats och trott. Men oskadad är jag. Och jag ser fram emot varje pass.

Jag möter en kvinna och en man. Två löpare. Hon ser oerhört ansträngd ut trots modest tempo. Han struttar lugnt bakom. Jag springer tre gånger fem minuter och vänder sedan hemåt. Jag möter kvinnan och mannen igen. Nu ser hon tydligt plågad ut. Jag vill dra henne i armen och ge henne ett par råd. Det första lyder: "Lämna din vältränade man hemma så länge du är nybörjare och han van löpare - han stressar dig bara". Det andra rådet - det viktigaste, är: "Var lite snäll mot dig själv! Ta det lugnt i början och lägg in lite gång i löpningen". För så plågad som kvinnan såg ut så ska det mycket viljestyrka till för att hon gör om det igen. Och igen och igen. Men med rätt taktik kan hon bli en löpare. En som njuter av, och behöver, sina pass. En som kan springa bredvid sin man med lagom ansträngning. Jag drog henne förstås inte i armen...

Taktlös

Det är lördag morgon och jag har inte ens kammat mig. Men det är inte för att jag är ovanligt ful som jag överger min vanliga plats längst fram vid spegeln för en position längre bak. Jag gör det för att hamna i luftdraget från ventilationen.

Body pump är nog mer teknik än koordination. Men rörelserna är tänkta att passa till musiken. Musiken ska hjälpa och peppa. Framför mig står en kvinna med total avsaknad av taktkänsla. Hon rubbar mina cirklar. Hon får min taktkänsla ur balans. Jag försöker blunda. Jag försöker titta åt ett annat håll. Samtidigt fascineras jag. Må så vara att musik inte tar tag i vissa personer, men hur kan man undgå att röra sig i takt med alla andra?

I rummet finns en tanig ung tjej. Efter passet går instruktören fram till henne. Tar henne åt sidan. Jag tror att instruktören vill försäkra sig om att tjejen inte är sjuk. Att hon inte är anorektiker (hur man nu tar reda på det - förnekelse är väl en del av det hela). Gymmet har regler. Och jag är hyfsat övertygad om att just den instruktören inte alls är taktlös.